En bortglömd fredspristagare och Betlehems stjärna

OLYMPUS DIGITAL CAMERAIdag är det nobeldagen och alla som vill, kan ta del av festligheterna genom att titta på TV. Själv vet jag inte hur jag kommer att göra. Jag är inte intresserad av eleganta aftontoaletter eller vem som prata med vem på den påkostade festen i Stadshuset. Kanske var det bättre när det första priset delades ut på Grand hotell i Stockholm år 1901. Då var det inte tal om att ge kvinnor detta förnämliga pris eller låta dem få vara med på festen. De hade inte rösträtt och de gifta kvinnorna var inte myndiga. Då var det en herrklubb, som träffades under kung Oscar II´s ledning. Det maskulina monopolet bröts år 1903 när Marie Curie fick nobelpriset i kemi.

Igår sken en blek decembersol och jag bytte ut gymet mot en långpromenad  längs Årstavikens södra strand. Jag hade en biavsikt med detta. Nu ville jag se hur området har förändrats seden den blivande fredspristagaren Klas Pontus Arnoldsson bodde här på 1880-talet. Det enda han skulle ha känt igen var en gammaldags järnvägssemafor, som är uppsatt som ett konstverk mellan höghusen. Klas Pontus Arnoldsson var järnvägstjänsteman och arbetade samtidigt som journalist. Under sina år i Liljeholmen var han riksdagsman för De Frisinnade.

Klas Pontus Arnoldsson var ovanlig som politiker. Hans stora intresse var den spirande fredsrörelsen och han var år 1883 med om att bilda Svenska Freds – och Skiljedomsföreningen. Till sitt eget förtret blev han inte långlivad i styrelsen. Detta berodde på hans svårigheter att samarbeta och lätthet att brusa upp.

Det var inte på grund av sitt engagemang för nedrustning och fredsfrågor som Klas Pontus Arnoldsson valdes in i Riksdagen. När detta gjordes var han stationsinspektor vid järnvägsstationen i Tumba och en livlig debattör i flera tidningar. Han kämpade för rösträtt åt alla, för att de gifta kvinnorna skulle förklaras för myndiga och för studiebidrag till de fattigas barn. Alla begåvade barn, oavsett kön och föräldrarnas ställning i samhället, måste få möjlighet att avlägga studentexamen.

Det kunde vara besvärligt för en riksdagsman att ha det ansvarsfulla arbetet att ansvara för järnvägstransporterna av de nytryckta sedlarna från pappersbruket i Tumba till landets alla banker och att samtidigt vara aktiv politiker. Klas Pontus Arnoldsson begärde att bli tjänstledig från sin tjänst inom Statens Järnvägar. Efterträdaren fick överta hans tjänstebostad och själv hittade han en billig bostad i Årstadal i Liljeholmen. Han bodde nästan granne med järnvägens stora maskinhall och kunde höra dundret från tågen nästan dygnet runt.

Årstadal var de fattigas stadsdel och kännetecknades av vägglöss och alkoholism. Själv var Klas Pontus Arnoldsson nykterist och vegetarian. Han blev en livlig debattör i riksdagen och gled under sina fem år i andra kammaren över från De Frisinnade till socialisterna. Något omval till riksdagen kunde det inte bli tal om. Han hade genom att flytta från Tumba och bosätta sig i en annan valkrets inte blivit valbar i Tumba. I Liljeholmen ville inget parti släppa in honom i sina led. Han ansågs som farlig, eftersom han önskade att det skulle bli en upplösning på fredlig väg av unionen med Norge. Dessutom var han ingen vän av det pompösa firandet av slaget vid Lützen och den dag när Karl XII sköts ihjäl i Norge. En annan av Klas Pontus Arnoldssons obekväma åsikter var att vårt land borde bli republik. Det var för dyrt med kunglig ståt och prakt. Apanaget till kungafamiljen borde gå till bland annat upprustning av läroverken.

Efter tiden som riksdagsman försörjde sig Klas Pontus Arnoldsson som journalist, författare och föredragshållare. Hans kärnfråga var en fredlig upplösning av unionen med Norge. Han åkte runt i Norrland och pratade om upplösningen av unionen med Norge , han reste in i Norge och han fick också kontakt med danska fredsaktivister. Detta slet på hans krafter och han var ofta sjuk. Ekonomin blev urusel och hans hustru och fem barn for  illa. Den ende sonen utvandrade till USA och bosatte sig i Salt Lake City. Dråpslaget i form av hustruns död kom ungefär samtidigt som den fredliga upplösningen år 1905 av unionen med Norge. Den svenska högern rasade i pressen mot detta beslut. Flera av dessa män skyllde förlusten av Norge på Klas Pontus Arnoldsson.

Året därpå fick Klas Pontus Arnoldsson tillsammans med danskan dansken Fredrik Bajer Nobels fredspris. Ledande svenska politiker skrev till den norska nobelkommittén och försökte överklaga beslutet. Svaret blev att det var ett svensk förslag, som var mycket uppskattat i Norge.

Klas Pontus Arnoldsson var mycket trött den dag han tog emot priset. Vid middagen skålade han för det självständiga Norge, vilket fick de svenska journalisterna att skriva ursinniga artiklar om honom i de ledande konservativa tidningarna.

Nu äntligen kunde Klas Pontus Arnoldsson känna att han var ekonomiskt oberoende. Hans hälsa var vacklande men trots detta fortsatte han att skriva om den ödesdigra upprustning, som pågick i Tyskland. Då och då fick han stöd av en ung kvinna, som han sedan gifte om sig med. De skaffade sig en lägenhet på Västmannagatan i Stockholm. Ibland orkade inte Klas Pontus Arnoldsson med att ständigt umgås med sin unga hustru. Då tog han sin tillflyktsort till ett rum på vinden i stationshuset i Tumba.

Klas Pontus Arnoldsson avled i sitt hem på Västmannagatan i januari år 1916. Han hade önskat en begravning i stillhet. Så blev det inte. Efter jordfästningen i Klara kyrka fördes kistan i procession till Norra kyrkogården. Det kom folk strömmande för att ta farväl av sin nobelpristagare. Förkämpar för arbetarrörelsen var där med en röd fanborg men svarta sorgflor. Griftetalet hölls av borgmästare Carl Lindhagen och flera aktiva politiker talade vid graven. Det ovanliga var att en kvinna gick fram och pratade om hur mycket den nu avlidne nobelpristagaren hade betytt för den pågående kampen för kvinnlig rösträtt.

Det vanliga var att de stora tidningarna bevakade jordfästningarna på Norra kyrkogården. Detta skedde inte när det gällde Klas Pontus Arnoldsson. Han skulle tigas ihjäl. Det var två tidningar, som fanns på plats. Den ena var Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, som ville hylla den pojke, som från att i de tidiga tonåren ha blivit faderlös och sedan kämpat sig fram till ett nobelpris. Denna tidning talade också om att Klas Pontus Arnoldsson hade vuxit upp i Göteborg och skrivit många artiklar för tidningen. Den andra tidningen var Dagens Nyheter, som också skickade en fotograf till kyrkogården. Utan dessa utförliga reportage hade vi idag aldrig fått veta att Klas Pontus Arnoldsson hade gift om sig och hade fyra döttrar i det första äktenskapet. Det var fem sörjande kvinnor som alla gick efter kistan. Detta uppfattades som mycket gripande.

Jag har ett vagt minne av Klas Pontus Arnoldsson. Fram till mitten av 1930-talet var det vanligt att äldre män och kvinnor skrev julböcker till ungdomarna. Ibland fick jag en sådan bok i julklapp. Jag läste dessa tråkiga böcker i brist på annan litteratur. Vad visste en äldre man om hur det var för en tonårstjej att vara hopplöst förälskad i en pojke, som aldrig tittade på henne? Hon var inte tillräckligt snygg. Ett sommarlov i de tidiga tonåren fick jag  överta en låda med slitna böcker, som hade tillhört en av mina ogifta lärarinnefastrar. Här låg det slitna häftet ”Betlehems stjärna” författat år 1915 av Klas Pontus Arnoldsson. Sommaren var trist och jag saknade kamrater. Det andra världskriget pågick. Jag läste det slitna häftet och lärde mig på så sätt något om det första världskriget, om unionsupplösningen och om Viktor Rydbergs psalmdiktning.

För Klas Pontus Arnoldsson var Betlehems stjärna en symbol för freden. Jag tänkte på detta när jag igår var i kyrkan i Gröndal och såg den vackra stjärnan, som hänger ner från taket över den tända julgranen. Nu behöver världen få uppleva fred. Jag hoppas att de kristna i Mellanöstern under julhelgen kan få uppleva att en skimrande stjärna lyser över dem.

”Gläns över sjö och strand stjärna från fjärran
Du som i Österland tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna
strålande stjärna, strålande stjärna.”

Psalm 134 i 1986 års psalmbok

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s