Tredje söndagen i Advent

llondon1993-aprilDenna adventstid är kuslig. Inbördeskrigen rasar i Mellanöstern och i det anrika Tvåflodslandet. Städer bombas och allt förvandlas inför våra ögon till grus. Innan jag somnar rusar gamla bilder fram bakom de slutna ögonlocken. Många av dessa kommer från de aprildagar år 1993 när jag var i London och strövade runt i kvarter, som inte hade blivit återuppbyggda sedan det andra världskriget. Här hittade jag flera ruinkyrkor och några av dessa fotograferade jag. Ortsborna i en förort berättade att det enda som fanns kvar av deras kyrka var kryptan, som hade varit ett utmärkt skyddsrum. En natt under blitzen träffades den av en bomb. Anfallet hade en natt kommit så hastigt att få personer hade hunnit rusa från sängen och ner till kryptan. Det blev bara ett par dödsoffer. Nu bodde det mest indier i området och det var ingen mening att bygga upp kyrkan. Problemet var bara att det var oklart vem som ägde kyrkoruinens tomt.

Idag tar gudstjänstens texter med oss till ett annat land, som plågats av krig. Det är profeten Jesaja, som verkade i Jerusalem för ungefär 2700 år sedan. Han fick uppleva hur assyrierna kom stormande och intog den ena delen efter den andra av Israel. De lyckades aldrig inta Jerusalem vid belägringen år 722-721 före vår tideräknings början. När dessa krigshärar äntligen drog sig tillbaka lämnade de ett landskap med söndertrampade åkrar, förstörda vingårdar och övergivna hus. Nu borde alla inse att detta var ett straff för att israeliterna vänt sig bort från sina fäders gud och anpassat sig till invasionsmaktens religion och livsstil. Folket i Jerusalem måste repa mod, de skulle traska ut till områden utanför staden och röja upp vägarna och återställa marken. Då skulle de få uppleva att Guds ord stannade kvar för alltid.

Det går att läsa Jesaja som en biologibok från ett ödelagt område i Mellanöstern. Flera av de djur som skildras är nu utdöda. Det går inte längre att höra vildåsnornas skriande från de skyddade platser, som de hade hittat i de övergivna palatsens salar, eller att lyssna till rördromshanarnas lockrop om våren. Vildåsnorna har fångats  in och blivit tamdjur. Landet har drabbats av klimatförändringarna och de forna sumpmarkerna är uttorkade. Andra djur finns kvar som tornugglor och den fruktade palestinahuggormen.

Jag har inte läst Jesaja sedan jag i ungdomen studerade till folkskollärare. Då var kristendomskunskap ett mycket viktigt ämne. Det mesta, som jag då pluggade in, har jag aldrig haft någon användning för och därför glömt bort. Att nu läsa Jesaja har nyhetens behag för mig. Det får mig att fundera över vad som kommer att hända i Syrien när inbördeskriget  äntligen tar slut. Det jag utgår ifrån är att de bördiga åkrarna kommer att vara nedtrampade, att fikonträden har huggits ner och förvandlats till bränsle i flyktinglägren och att råttor och ormar har flyttat in i ruinerna. Var finns hopp för befolkningen? Kommer kyrkklockorna någon gång mer att ringa till gudstjänster och kommer de olika riktningarna inom Islam att komma överens?

Julen 2012 fick jag ett julkort, som hade sitt ursprung i ett engelskt tryckeri. Det kom mig att tänka på de kyrkoruiner jag såg i London. Det är en bild där gammalt och nytt möts. Folk strömmar ut och in i kyrkorna och planen framför kyrkorna har förvandlats till en skridskobana. Några av åkarna har helt moderna kläder, medan en flicka är klädd som på 1930-talet. Här finns en uteservering , ett stort pariserhjul och en julgran. Det är som om krig aldrig har funnits. Det är en hälsning från ett folk, som lyckads bygga upp sitt land efter ett sex år långt krig. På detta kort ser vi kristendomens roll i samhället.

Detta julkort berättar något som profeten Jesaja inte fick uppleva. Det går att bygga upp ett land och låta en ny och annorlunda stad växa upp ur ruinerna. År 69 efter ett judiskt uppror kom den romerska armén och lyckades efter ett års strider inta Jerusalem. Templet förstördes och de heliga föremålen fördes i triumf till Rom. Profeten Jesaja anade detta när han i kapitel 9 skildrar ett folk som i mörkret och i dödsskuggans dal trevar sig fram . För dessa skall ett ljus lysa klart. Det finns hopp om en bättre framtid.

Jerusalems tempel har inte byggts upp igen. Det har blivit en symbol för något heligt och tidlöst, en plats som finns men som ändå inte finns. Det är på denna plats som judar och kristna kan mötas, här skall försoningen ske. Detta finns skildrat i en nu borttagen vers till adventspsalmen ”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån opp” .

Det har diskuterats mycket varför denna vers inte finns med i 1986 års psalmbok. En anledning till detta var att israel hade utropats som stat i maj 1948. Jerusalem var då ingen öde stad. Att beskriva ett övergivet Jerusalem stämmer inte med dagens krav på att skildra vad som händer i Mellanöstern. Det var helt annorlunda när Carl Mikael Franzén år 1817 skrev psalmen . Då var Medelhavets östra kustland en del av det Ottomanska riket och få kristna brydde sig om vad som hände i Jerusalem.

”Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kom i Herrens namn.”

julkort1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s