Lucianatten var stor och stum

nlucia1Nu är Lucia över och det är reapris på lussekatter i livsmedelshallarna. Luciakronorna har rensats rena från stearin och allt glitter har plockats bort. Nu skall de in i förråden och vila där i ett år.

Jag vaknade mycket tidigt på luciamorgonen, njöt av tystnaden, gick upp och satte på kaffe. Över kaffekoppen studerade jag kyrkans program och såg att det vimlade av luciafester för stora och små i församlingens tre olika kyrkor. Inga bullrande bilar rullade fram längs gatan och gatlyktorna gjorde att trädgårdens tunna snölager skimrade som kristall. Klockan blev sex och jag satte på radion. Nyheterna handlade om Mosul. De kristna förorterna hade befriats och ensamma kvinnor hade denna tidiga morgon gått för att se hur det såg ut i deras kyrka. Allt var sönderbombat men det fanns en rest av altaret. De stannade för att utan en präst uppleva andakt och kanske hopp om en bättre framtid. Deras barn hade inte följt med till kyrkan De var rädda för att IS skulle komma tillbaka och utplåna den sista resten av kristendomen i deras hembygd. Det var den heliga Lucias dag, men detta märktes inte i den sönderbombade staden.

Kaffekannan var urdrucken och jag packade min ryggsäck för att i det kompakta mörkret gå till tunnelbanan för ett välbehövligt besök på mitt gym. Hela november hade ett aggressivt virus slagit klorna i mig och min kondition var urusel. Nu äntligen skulle jag få tillfälle att sträcka ut kroppen och kämpa mot boxningsbollen. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag bor längs tunnelbanans röda linje och någonstans längre söderut hade det varit strömavbrott. Spåret låg öde och tomt och på perrongen trängdes folk, som hoppades att kunna tränga sig in i någon vagn på det tåg, som skulle komma 15 minuter senare. Några lärare fingrade nervöst på mobilen för att skicka ett meddelande om att de var försenade och andra tittade oroligt på klockan. Jag var privilegierad, jag hade ingen tid att passa. Nu tog jag ett tappert beslut att gå den sex kilometer långa vägen till mitt gym. Jag var inte ensam om att strunta i att trängas på tunnelbanan. Det hade regnat under natten och på den hala Hägerstensvägen uppstod känslan av att rusa fram i Midnattsloppet. Några insåg att det fanns andra alternativ. De vände hemåt och hämtade sina cyklar, som hade slitna sommardäck och saknade belysning. Märkligt nog var det ingen som krockade med trottoarens joggare eller trillade av cykeln. Mitt intryck var att bara ett mycket litet fåtal hade druckit för mycket av spetsad glögg denna mörka och dystra luciamorgon.

Når morgonen grydde kom jag fram till Liljeholmsbron och var med om att ljuset på den ståtliga julgranen på berget vid Tanto släcktes. Sedan var det inte långt kvar till mitt gym, House of Shapes, på Hornsgatan. Här var morgonrusningen över och det hördes inget slammer från apparaterna. Flickan i receptionen beklagade sig över tunnelbanestoppet och frågade hur jag hade kommit till gymmet. Hon blev imponerad nar jag berättade om min vandring i mörkret. Nu var morgonen över och hon skulle duka av efter frukosten. Hon passade på att säga att jag borde passa på ätt äta upp mig efter att ha halkat mig fram så långt.

Nu kände jag hur trött jag var. Det blev bara frukost, dusch och bastu innan jag sökte mig ner till tunnelbanan. Den röda linjen hade börjat rulla igen. På en bänk satt en ensam och mörkhyad man och fingrade på sin mobil. Plötslig kom det ljud från den. Det lät som ett hus rasade och en röst på ett för mig obegripligt språk ropade ”Mosul! Mosul!” Mannen la försiktigt mobilen på bänken och drog fram ett kors innanför jackan. Han smekte detta och grät tyst. Plötsligt dog ljudet från mobilen, ledningen hade brutits och det blev stilla längs perrongen. Ett luciatåg kom glidande nedför rulltrappan. Deltagarna såg trötta men glada ut. Några flickor var mörka och de nickade mot mannen på bänken, som nu började mumla fram en bön.

Tunnelbanan gled in utan något buller. Vagnen var nästan tom och här var det ingen som pratade i mobilen. Jag steg av i Liljeholmen och sökte mig till ICA för att handla morötter till extrapris. Här saknades köpstarka kunder och jag fick en viskande fråga om jag hade hört något från Mosul eller Aleppo. Jag skakade på huvudet och kände mig så trött att jag längtade efter något sött. Vid hyllorna för kaffebröd titta jag ned på något som jag aldrig sett förr. Det var ett mellanting mellan lussekatt, kanelbulle och fastlagssemla. De låg två och två i plastförpackningar och kallades för adventslor. Varje förpackning kostade 45 kronor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag var inte ensam om att tycka detta var utomordentligt fånigt. En tjej med luciaglitter i håret suckade.
”Jag har sjungit om ljustes återkomst och lyssnat på radio. Brist på mat i Mellanöstern. Och här, frossa!” Hon log mot mig och gick med bestämde steg till hyllan med surdegslimpor. Själv tappade jag lusten för sötsaker, ställde mig i en tyst kassakö, betalade mina morötter och åkte hem.

Det var som om det stora och tysta mörkret fanns överallt i den stora ICA-hallen . Vad är det som händer i Aleppo och Mosul?

Idag är det dagen efter Lucia. Ett svagt brus från luciafirandet på ett daghem har nått mig. Lucia var en muslimsk flicka och hennes mamma var mycket stolt för att dottern hade lärt sig utantill sången om Lucia som en ljusklar hägring. Mamman menade att Luciadagen var en viktig högtid, en fredens ock ljusets fest för alla människor. Men varför så mycket trams om att en pojke skulle få vara Lucia? Varför inte låta modiga flickor få ha en dag för sig själva, en dag då de får vara vackra och också en dag när de kan bjuda motstånd mot inbördeskrig?

Denna mamma med slöja har gjort att vinterns nätter inte är så stora och stumma som i den gamla luciasången från Västkusten. Den är obegriplig för alla som inte som skolbarn lärt sig de bibliska berättelserna med ett språkbruk, som var hämtat ur Karl XII´s Bibel
”Natten går tunga fjät
kring gård och stuva
kring jord, som sol´n förlät
skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus
stiger med tända ljus, Sankta Lucia, Sankta Lucia,
Natten var stor och stum,
Hör hur det svingar
i tysta rum sus som av vingar . . . ”

En tanke på “Lucianatten var stor och stum

  1. Kan rekommendera radioprogrammet som berättade om Luciatraditionen. Att män varit Lucia är belagt sen lång tid. Fast spelar det så stor roll egentligen vad man gjorde förr? Det är olika för oss. För mig spelar det exempelvis roll att Allhelgona blivit Halloween. Det tycker jag inte riktigt om. Det känns för kommersiellt och tramsigt. (Hellre då importera mexikanska traditioner där man skrattar döden i ansiktet.) För mig är det istället viktigt att kvinnor numera kan bli präster och ärkebiskopar i strid med traditionen. Att Gud även är Moder. Och att Lucia kan vara en pojk med mycket pigment eller storvuxen karl, det blir för mig ett ljus i mörkret. Det är tanken det kommer an på. Den får avgöra hur jag tycker att vi tillsammans bör ge uttryck för behovet av ljusbringande symbolik. Vi är alla människor som kan komma med ljus i mörkret! Det har inte med kön att göra. Och inte med vackra ansikten. F ö tycker jag ofta om det du Carin skriver här i bloggen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s