Jag bodde tillsammans med min familj i staden Sfax i södra Tunisien på 1960-talet. Min make David skulle vara med om att bygga upp Tunisiens kemiska industrier och på så sätt hjälpa till att fattigdomen utrotades. Vi kom till ett land, som skövlats på sina naturtillgångar i ungefär 2000 år och där herdar med sina fårhjordar var en vanlig syn på vägarna. De var alltid på spaning efter en plats, där det fanns betesmarker och dricksvatten.

Landet hade under den tid det tillhörde Romarriket kallats för ”Kornboden”. Här odlades durumvete, som var råvaran till pastan och i trädgårdarna trivdes träd, som bar rikliga skördar av fikon och granatäpplen. Överallt fanns det vingårdar och det tuniska vinet var eftersökt. På bergssluttningarna trivdes skogar och i landets södra delar låg oaserna tätt. Hit kom karavaner kastade med eftersökta varor från andra sidan av öknen Sahara. Landet var rikt.
Romarna var inställda på erövringar och de behövde skepp, som kunde forsla soldater och material runt hela Medelhavet. De startade skeppsvarv och deras behov av virke var omättbart. Skogarna höggs ner och jorden sköljdes sedan bort av vinterregnen. När det blev vår blåste heta vindar från Sahara. De förde med sig sand, som la sig som en tjock matta över markerna. Ofta var det bara gräs och tistlar, som orkade kämpa sig upp till solljuset. I många fall var det bara vingårdarna och fruktträdgårdarna längs kusten som klarade sig undan dessa katastrofer.

Under vår tid i Tunisien hette presidenten Habib Ben Ali Bourguiba och han hade fransk utbildning. Vi tyckte att han påminde om en romersk kejsare, som önskade omge sig med prakt och ståt och som ville dyrkas som en gud. Ingen klagade öppet när han lät uppföra flera praktfulla palats i vit marmor, som flugits in till landet med specialplan. Palatset i Tunis skulle omges av en smakfull trädgård med palmer. Palmer växte inte vilt i trakterna kring Tunis. Inte långt från vårt hus löpte vägen från oaserna vid Saharas gräns till Tunis. Flera gånger i veckan kunde vi se hur lastbilar, som var lastade med oasernas unga palmer, rullade till presidentpalatset. Överallt fanns det hemliga poliser och ingen vågade säga vad de tyckte om detta slöseri med statliga medel. Samtidigt fanns det varken skolor eller sjukvård på landsbygden. Arbetslösheten var stor och när det skulle anställas städpersonal vid den svenska fabriken ringlade en hundra meter lång kö utanför fabriksportarna.

Habib Bourguiba stora önskan var att göra Tunisien till en modernt industriland, som också skulle satsa stort på turism. Ett medel för detta borde vara att skära ner fastemånaden ramadan till bara ett par dagar. Han var medveten om att fastande chaufförer upplevde stora svårigheter under den heta årstiden. De skulle törstande köra fullastade turistbussar från hotellen vid havet till lämningar från romartiden i inlandet. Presidenten ansåg att detta kunde vara en trafikfara. Vad skulle hända om en omtöcknad chaufför körde av vägen och turisterna skadades svårt? Vem skulle betala skadeståndet? När han framförde detta budskap i radion vågade de modigaste protestera. Ledarna för detta uppror var de inflytelserika mullorna i Nordafrikas heliga stad Kairouan. Presidenten tvingades efter ett par dagar att dra tillbaka det omstridda lagförslaget.

Kairouan var då en samlingsplats för de bokstavstrogna muslimerna. De samlades i de stora salarna i den gamla moskén och här bestämdes hur islam skulle tolkas. Vi var där på ett hastigt besök och jag upplevde staden som otrevlig. Eftersom jag då hade mörkt hår och var mycket solbränd betraktades jag som en avfälling och borde vara klädd i en lång kjol och ha en slöja, som täckte allt utom själva ansiktet. Det är inte förvånande att Kairouan idag är ett starkt fäste för salafismen.

När jag läser om Anis Amri och hur hans familj har reagerat är jag inte förvånad. Han kom från en by i södra Tunisien och halkade in på brottets bana i de tidiga tonåren. Han flydde till Italien och tog sig sedan vidare till Tyskland. För honom måste kontrasten mellan turisthotellens lyx och överflöd och den dagliga kampen för att få pengarna att räcka till mat ha varit skrämmande. Jag minns att jag en dag stötte samman med en turistguide, som hade specialiserat sig på tyskar. Han blev överlycklig när han mötte mig vid den enda och hårt kontrollerade tidningskiosken. På den tiden hade jag inga svårigheter att tala tyska. Vi beslöt oss för att dricka kaffe tillsammans och slog oss ner vid en uteservering, där vi visste att det saknades avlyssningsapparater. Guiden berättade om sitt arbete och hur han upplevde att han förvanskade den folkliga kulturen med magdansande flickor och musik framförd på cykelhjul och tomma oljefat. Artisternas lön var urusel och tyskarna ansåg att de inte borde betala för att se dessa uppträdanden. Efter många och segdragna förhandlingar hade man kommit fram till en överenskommelse. Flera av de dansande flickorna försörjde sina föräldrar. Stormarna hade placerat stora sanddrivor över beteshagarna och familjens får hade nödslaktats. Jag nickade instämmande. En gång hade jag hjälpt David att skotta fram bilen ur en sanddriva. Utan bilen kunde han inte komma till sitt arbete. Jag hade också fått möjlighet att traska fram i en dalgång, som blivit förvandlad till dödsskuggans dal. När jag berättade om detta lutade sig guiden framåt och viskade de förbjudna orden att landet borde få en ny president och att de eleganta palatsen borde säljas till förmögna tyskar. Sanden borde bindas med omfattande skogsplanteringar. Han hade hört talas om att detta skedde i södra Skandinavien. Jag nickade instämmande.

Jag har följt dåligt med vad som har hänt i Tunisien de sista tio åren. Det var här som den arabiska vårens startade och nu har den gått under i en het sandstorm. På vår tid i Tunisien fanns stora motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Araberna kom på 600-talet stormade och de förtryckte den ursprungliga befolkningen och föste undan dem till det redan överbetade landet intill öknen. Olika familjer ställdes mot varandra och konflikter hörde till vardagen. Araberna sa ifrån att det var islam som gällde. Flera stora familjer valde att bli muslimer med andra, som de judiska kringströvande boskapsskötarna och städernas kristna köpmän, föredrog att behålla sin tro. Under vår tid i Tunisien sa mullorna ifrån. Judarna skulle drivas samma och fraktas till Israel och de kristna borde friviligt ge sig av till USA eller Europa. Judarna hade kommit strövande till landet efter Jerusalems undergång. De hade byggt upp små samhällen med synagogor och små skolor. De judiska barnen kunde läsa och skriva på arabiska, vilket retade upp araberna.

Ursprungsbefolkningen var landets underklass. Även om det fanns skolor hade barnen få möjligheter att kunna gå där. De måste vara med om att bidra till familjens försörjning genom att väva mattor på de vävstolar, som familjen ägde. Männen sökte sig utomlands och kvinnorna försökte hitta ett städarbete hos någon kristen eller judisk familj. De var aldrig beslöjade och var inte rädda för att visa sina öron. I likhet med de andra familjerna hade vi ett hembiträde, som bar hem den mat jag handlade, diskade och städade den stora villa som ingick i Davids löneförmåner. Ett av hennes tillskott i kassan var att sälja de tidningar, som vi brukade köpa. Hon var änka, bodde i en ruin från det andra världskriget och hade två barn. Sonen hade gått i skola och på sin lön bekostade hon hans tvååriga utbildning till folkskollärare. Dottern hade bara gått ett år i skola och var arbetslös. Det fanns handelsutbildning för flickor, men det vara bara ett fåtal familjer som ansåg att det var värt pengarna att betala skolavgifter och läroböcker.

Jag har fått i julklapp en lektion i bildhantering när det gäller att föra över diabilder till datorn. Under åren i Tunisien föredrog jag att ta diabilder. Jag har bara hunnit med en bråkdel av allt det jag har. De bilder, som nu ligger i datorn, får mig att fundera på vad som händer i Tunisien. Polisen har varit i Kairouan och fängslat misstänkta terrorister. En av dessa skall vara släkt till Anis Amri. Hur långt vågar polisen gå när det gäller att undersöka mullornas budskap? Vad sker i hemlighet i de stora bönehallarna i Sisi Okbamoskén? Vem vågar ge sig in i de heliga utrymmena? Staden ingår sedan 1988 i vårt världsarv och skall bevaras för kommande generationer.