Virvlarna i mitt hår

mitt-harMitt hår är bångstyrigt och vägrar att lyda hårborsten. Det är fullt av virvlar och gör ofta sitt bästa att se ut som en modell av en vindkraftspark. Med åren har jag blivit överkänslig för hårsprej så det är omöjligt att med hjälp av kemi tämja de ostyriga hårstråna. Nu får de växa som de behagar. Min frissa i Skärholmen kan konsten att klippa håret så att det som nytvättat står upp som en silvervit tuppkam.

När jag växte upp på 1930-talet gällde rasbiologins hårda regler. Mitt mörka och spretiga hår blev en ständig källa till obehagliga kommentarer. En mycket blond kvinna kom instormande och röt åt mig att jag såg ut antingen som en sjörövare eller en hednisk indian. Hon och mamma hade varit skolkamrater i tio år och jag var uppkallad efter henne. Hon hade direkt efter studentexamen flyttat till Tyskland och gift sig med en militär. Nu förestod hon ett flickhem och om mamma skämdes för mitt utseende kunde jag få komma till detta flickhem . Mamma skyllde mitt hår på arvet från pappa och tyckte samtidigt att det var onödigt att betala för skolavgifter i Tyskland. En av mina bröder hörde detta och hittade på en historia om en anfader från 1600-talet. Han hade seglat till Amerika och därifrån kom hans fru. Hemma i Bohuslän hade han blivit en framgångsrik sjörövare. Min bror blev avundsjuk på mig eftersom det syntes på mitt hår att det rann sjörövarblod i mina ådror. Själv hade han ljusbrunt och vågigt hår, som alltid fogade sig kammens behandlingar. Han såg ganska svensk ut.

Något måste göras med mitt hår. Mamma fick ett tips av sin gamla tyska klasskamrat. Hon skulle minst en gång i veckan smörja in mitt hår med fläskflott och sedan fläta det. När flätorna blev tillräckligt långa kunde hon vira dem runt mitt huvud och då skulle ingen se virvlarna. Detta spektakel började samtidigt med sommarlovet. Solen sken och mitt hår luktade efter några dagar mycket illa. Kriget pågick och det var ransonering på det mesta. Håret smakade gott och jag började suga på det. Mamma gnisslade tänder. Jag kunde få magen full av hårstrå och drabbas av mängder av otäcka sjukdomar. Nu kom fisksaxen fram och hon klippte av allt hår och eldade upp det i köksspisen. Det stank i hela köket.

Strax innan jag skulle konfirmeras beslöt mamma att jag skulle få gå till frissan och permanenta mig. Detta slutade i kaos. Permanentvätskorna kunde inte klara av mitt hår och frissan tvingades två gånger att ta till starkare medel. Detta tog mer än tre timmar och de andra kunderna blev ursinniga på mig. När äntligen håret var krulligt var mitt hårfäste skinnlöst. Efter detta dröjde det flera år innan jag permanentade mig.

Vi flyttade till Tunisien och här var det andra skönhetsideal som gällde. Att vara nordiskt blond var larvigt och mitt utseende passade bra in i miljön. Det stora och mycket billiga nöjet var att gå på bio. Man måste passa tiden, eftersom dörrarna stängdes så snart de första reklamsnuttarna visades. De handlade alltid om president Habib Bourguiba och allt bra han hade gjort för sitt land.  Alla filmer, med undantag från de egyptiska, var minst fem år gamla och mycket slitna. Många kom från USA och de började som regel med en snutt om den amerikanske presidenten och hans vackra hustru Jacqueline Kennedy. Mordet på presidenten kände bara ett fåtal till och Jacqueline Kennedy blev tack vare filmerna ett kvinnligt föredöme.

I Tunisien beslöt jag mig att klippa mitt hår mycket kort hos en herrfrisör. Här var jag den enda kvinnliga kunden och jag måste betala extra för att bli klippt. Ett par vinterdagar bodde vi ett hotell i Tunis och här fanns en frisersalong. Jag gick in och bad att få bli klippt. Frisören stirrade både förtjust och förvånat på mig. Sedan skrek han i upphetsning några ord på arabiska och pekade på mig. Då förstod jag. Han tyckte att jag påminde om Jacqueline Kennedy.

”Nu vet jag, en kopia av den amerikanska drottningen! Nu rakar jag bort allt håret och sätter på en svart peruk”‘

Varför inte? Detta var ett radikalt sätt att bli av med det uppstudsiga virvlarna. När jag sedan kom tillbaka till hemmet i Sfax kände inte grannarna igen mig. Det var övertygade om att jag hade återvänt till Sverige och att min make David hade skaffat sig en amerikansk älskarinna. Det var först när vårt underbara hembiträde tant Sora förklarade på arabiska för grannarna att jag hade skaffat mig peruk som alla insåg att det var den gamla vanliga Carin som klev runt i trädgården. Efter detta ville grannarna fotografera mig. En av dem lånade min kamera och tog en bild där jag står tillsammans med tant Sora vid apelsinträden i trädgården.

sfax

Några veckor senare hände det något stort i vår del av Sfax. Staden hade fått en yrkesskola för flickor. Här skulle de utbildas i bokföring och maskinskrivning både på franska och arabiska. De skulle också få lära sig engelska. Nu skulle skolan officiellt invigas av president Habib Bourguiba. Detta måste vi och tant Sora titta på. Det blåste snålt och solen sken. Vi klädde oss fina och jag tog på mig en helveckad kjol och en varm ylletröja och min dotter Ylva var klädd på samma sätt. Det var trångt på gatan ner till skolan och märkligt nog vek folket undan för oss. Vid skolan kom vi att stå i det främsta ledet precis vid yttertrappan. På den sandiga gatan hade folket lagt flera lager av röda mattor och från fönstren hängde färgglada filtar . Det var feststämning i vår del av staden.

En stor öppen amerikansk bil kom rullande över mattorna. Presidenten stod upp och vinkade vänligt åt alla. Folket hurrade när han steg ur bilen Plötslig skrek en man i svart kostym att presidenten måste stanna någon minut på trappan. Jacqueline Kennedy fanns med i publiken. En artig man kom och hämtade mig och sa att jag skulle vara presidentens dam under invigningen och rundvandringen i skolan. Jag började prata engelska och gjorde allt för att leva mig in i rollen som en känd amerikanska. Detta lyckades jag så bra med att jag fick möjlighet att växla några ord på engelska med de kvinnliga lärarna. Utbildningen var tvåårig och man räknade med att det skulle gå lätt för flickorna att få ett arbete efter avslutad skolgång. Kvinnoöverskottet i Tunisien var stort eftersom de unga männen föredrog att flytta till Paris. Det var inte säkert att de skickade hem pengar till sina föräldrar och yngre syskon.

Vi flyttade tillbaka till Sverige och bosatte oss i Stockholm. De första åren använde jag peruken men tröttnade ganska snart. Nu blev det permanent som gällde. Ständiga smågräl mellan mig och frissan. En gång brann halva mitt hår upp och en gång var det så mycket överskott av permanentvätska att jag måste klä av mig naken och sedan bli duschad i toaletten. Följden av det sista äventyret blev att mina slemhinnor i näsen förstördes. Sedan dess är det kortklippning som gäller. När jag tittar på de gamla bilderna där jag kliver runt i peruk, förstår jag inte hur någon kunde ta mig för Jacqueline Kennedy.

Nu har jag hittat en frisörsalong i Skärholmen där samtliga begriper sig på mitt hår. Det är ett familjeföretag där alla är kurder. Jag är tacksam för att de klarar av mitt hår. Svenska frissor har ingen aning om hur man tämjer virvlar i håret. Efter varje besök i denna salong känner jag mig fri och lycklig. Här funderar ingen på att raka bort allt mitt hår och därefter göra en Fredrik Reinfeldt av mig.

Veckan före jul åt jag tillsammans med min dotter och hennes familj julbord på en trevlig restaurang, som hade en kvinnlig hovmästare. Hon mötte oss i dörren och visade oss vägen till vårt bord. Trots sin svarta byxkostym var hon mycket kvinnlig. Jag tittade länge på hennes hår. Vi hade samma färg och nästan samma virvlar. Hon hade borstat upp håret och sprutat hårsprej på det. Det stod rakt upp och påminde om en modell av en snötäckt granskog.

Då och då tittat jag mig i spegeln. Det retar mig att jag blir krasslig av att spreja håret. Jag hör mer hemma i de svenska skogarna än i den amerikanska politiken.

En tanke på “Virvlarna i mitt hår

  1. Som alltid bjuder du på en fin tvist. Jag gillar att du verkar så orädd. Kan det inte funka att få till en granskog med hjälp av lite vax? Det låter stiligt. Allt gott, Hanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s