Nyårsafton 1966 i södra Tunisien

tunisien23-gammal-portOm ett par dagar är det 50 år sedan den svenska konstgödselfabriken i Sfax i Tunisien överlämnades till den tunisiska staten. Min make Davids anställning som ingenjör i anläggningen skulle ta slut och då var det dags att flytta hem. David hade haft jourtjänst hela julen och nu var han kompensationsledig. Vi beslöt oss att utforska det ökenartade området längs ner i söder. Vi var beredda på kalla nätter och varma dagar. Det var isskrapa till bilrutorna , ylletröja och kortbyxor som gällde. Vi packade bilen och gav oss ut på äventyr till de trakter, där den amerikanska armén för första gången fick kämpa mot tyska elitsoldater. Mötet skedde de båda arméerna ägde rum våren 1943 i Kasserinepasset i Atlasbergens sydöstra och tunisiska del. Tyskarna segrade och de byggde upp små förläggningar i närheten av oaserna. Jag hade läst ganska mycket om dessa oaser, som en gång hade varit det romerska rikets gräns mot Sahara.

Vi startade i gryningen och solen sken. Det var kyligt på grund av den kalla nordliga blåsten från havet. . Vi valde därför vägar i inlandet. Ju längre söderut vi kom desto smalare blev vägarna. Här var det som om tiden hade stått stilla. Om det inte varit för gamla telefonstolpar från 1940-talet skulle vi trott att vi var tillbaka till tiden då landet styrdes från Rom. Vi for förbi gamla stadsportar, som var utmärkta på bilkartan. Turister stannade här och då kunde lokalbefolkningen passa på att sälja dadlar och coca-cola. Skogen, som tidigare hade vuxit runt porten, var för längesedan nedhuggen. Vid en sådan port stötte vi på ensam kvinna, som släpade hem grenar från en liten skogsdunge till härden. Hon berättade att hon bodde i ett ruckel från det andra världskriget och att spisen hade hennes föräldrar en gång byggt av delar från en sönderskjuten stridsvagn.

tunisien5

På eftermiddagen kom vi fram till en liten oas, där det fanns ett gammaldags härbärge. Det var fridfullt med några vita hus och träd med läderartade blad. Vi var hotellets enda gäster, vilket var mycket spännande. Allt vi beställde vid middagen måste hotellägaren springa ut och köpa. Dagsvärmen fanns fortfarande kvar i de trånga gränderna och männen satt på gatuserveringarna och drack mintte och rökte vattenpipa. Vi beställde en pastarätt och den blev riktigt god. Problemet var toaletten, som bara var ett hål i golvet. Både min dotter och jag tyckte detta var jobbigt.

Det blev en solig morgon och bakom oasen skymtade vi Saharabergen, som här var knappt 2000 meter höga. Hotellägaren tipsade oss om en bra bilväg upp i bergen. Här skulle vi hitta en stor oas med omfattande odlingar av olika sorters palmer. I närheten fanns ett trevligt och modernt hotell. Bilvägen till detta var bra och längs vägen fanns en liten affär där vi kunde köpa coca-cola, bröd och getost. Detta lät lockande.

Först var vägen smal. På sidorna låg skräp från det andra världskriget. Här hade det då och då varit små slag mellan tyska och amerikanska trupper. Plötsligt blev vägen bredare och asfalterad. Vi begrep ingenting förrän vi upptäckte en skylt både på franska och på arabiska. Det var en varning om lågt flygande flygplan. Det gick att se små flygplan på en landningsbana från vindrutan. Nu gick slingrade  vägen sig uppåt och bakom en krök såg vi i kvällssolen ett elegant vitt hotell. På balkongerna satt folk och njöt av solskenet. Vi körde inpå gården och steg in genom dörren. Vid portierdisken fanns det tunisiska och ryska flaggor. Vi frågade om det fanns ett ledigt rum och vi blev hänvisade till en vacker svit med utsikt över de bruna bergen av sandsten.

tunisien24-bergshotell

Det bästa med rummen var det eleganta badrummet med ett stort badkar. Det fanns rikligt med varmvatten och barnen njöt av att plaska och slänga vatten på varandra. När de tröttnat torkade de sig med stora badlakan och vi satte på oss rena kläder innan vi steg in i matsalen. Kyparen hänvisade oss till ett bord i ett hörn långt bort från de andra gästerna. Mer än hälften av dessa var pensionärer klädda i uniform. När vi fick matsedeln såg vi att den var på två språk, franska och ryska. Nu fick vi höra en märklig historia. Hotellet hade ursprungligen under 1940-talet uppförts av den tyska armén som ett militärsjukhus och en semesteranläggning för officerarna. Tyskarna hade också byggt flygplatsen. Sedan kom den amerikanska armén och till allas förvåning var soldaterna mycket mörka. De blev en sevärdhet och oasens flickor hängde utanför staketet för att om möjligt få en flirt med en trevlig soldat.

Kriget tog slut och med detta inkomsterna från soldaterna. Nu såldes hotellet till den ryska staten, som rustade upp det till ett modernt sjukhus . Klimatet var torrt och bra för alla, som plågades av lungsjukdomar. Ryssarna hade med sig egna läkare och flera av patienterna satt i rullstol. De levde på övervåningen och där var balkongerna reserverade för dem. Vi ombads att inte umgås med ryssarna. Detta berodde på att de bar på en smittsam lungsjukdom och ingen önskade att övriga gäster skulle bli smittade. Vi förstod. Vi hade kommit till ett sanatorium.

Natten blev kall och det hade bildats små iskristaller på fönsterrutorna. Inomhus var det varmt och skönt. Vi fick veta att bakom det bruna  berget fanns Tunisiens enda oljekälla och här låg ett litet ryskt raffinaderi. Därifrån kom den olja, som gjorde att det gick att värma upp hotellet.

Efter frukosten gick vi ner till oasen och möttes där av en guide. Han gillade barn och såg till att våra två barn fick klättra i en palm och plocka sina egna dadlar. Det var något visst att äta färska dadlar, de var betydligt sötare och saftigare än de jag nu köper i min ICA-hall. Här fanns också palmer med stora kokosnötter. Dessa fick man inte äta utan oljan pressades för att bli tvål. Dessa såldes till det ryska hotellet.

Guiden var kunnig. Medan barnen klängde i palmerna berättade han om att bergen under romartiden varit klädda med skog och att här strövade då små nordafrikanska elefanter runt. De fångades in och användes i strid och de fick till och med kämpa mot hungriga lejon på en stora arenan El Djem vid kusten. När han berättade detta tyckte jag synd om elefanterna.

Barnen kom ner från sina äventyr i palmerna och guiden fångade in dem för att visa dem något speciellt. Vi strövade genom oasen och kom till ett litet elektricitetsverk. Här stod några stora frysboxar och ett par plaststolar . Det var bakom dessa som sevärdheten fanns. Det var blommande vitsippor.

På en av stolarna satt en gammal man och drack mintte. Det var guidens pappa. Under den tyska tiden hade en av officerarna varit intresserad av botaniska trädgårdar. Varje ledig stund gick han ner till oasen och lärde sig en del arabiska. En tidig vårdag åkte han hem på semester. När han kom tillbaka hade han med sig rötter och fröpåsar. Det enda av allt detta som hade överlevt var vitsipporna. Men de behövde kylas ner under sommaren och det var därför som han hade sina stora frysboxar. Varje vinter skrapade han rimfrost och la ner i frysen för att sedan strö över marken när de heta vindarna blåste från Sahara.

Morgonen därpå for vi hem med mängder av dadlar i bagaget. Nu sitter jag och tittar på olika kartor för att komma underfund med vad oasen hette och var det låg . Det ryska sanatoriet finns inte skildrat någonstans och jag undrar hur det användes idag. Har det blivit en ruin som är lika märklig som de romerska portarna? Hur har det gått med de tyska vitsipporna? Blommar de detta nyår?

vitsippor2016-04-30-06-43-03

Fem år efter det att vi flyttat hem lades fabriken ner. Den konstgödsel, som producerades där, passade inte för de europeiska jordarna och var osäljbar.

Bilden på vitsipporna är från min trädgård.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s