Heliga Tre Konungars Dag

dromedarI min barndoms julkrubbor fick vi inte plocka fram dromedarerna förrän just denna dag. Det var ett tecken på att julen snart skulle vara över. Nu, när jag sitter och sorterar gama diabilder från Tunisien, minns jag alla dromedarer vi stötte på. Mina barn gillade att rida på dem och det hände att de fick vara med om att rykta dessa stora djur. Då gällde det att vara vänlig . Dromedarerna hade en förmåga att spotta om de stötte på något de inte gillade. Detta luktade mycket illa och påminde om en blandning av malmedel och en smutsig toalett.

Idag bör vi minnas de stjärntydare, som vid midvinterståndet lämnade sina hem i Österland för att hylla en nyfödd konung i Jerusalem. De hade riktat sina blickar mot himlen och sett en lysande stjärna. Det var en magisk stjärna. Den skulle visa vägen till en plats där det fanns en nyfödd konung. De beslöt sig för att följa stjärnan för att vara bland de första, som hyllade den blivande regenten.

Nu sitter jag med kartboken framför mig och funderar över vilken väg de tog och vilka oaser de övernattade i. Matteusevangeliet berättar ingenting om den vaktstyrka, som de av säkerhetsskäl säkert hade med sig. Deras dromedarer var lastade med dyrbarheter som guld, rökelse och myrra. Längs alla karavanvägarna låg rövare på lur och en sådan last skulle ha varit ett fint byte.
I Bibeln berättas ingenting om hur många de var och vad de hette. Legenderna om den har kommit till senare och här har de fått namn. I fantasin följer jag nu på kartan med på deras färd genom öknen. De startade tidigt hemifrån och kom fram till den första oasen just när mörkret hade fallit. Det var kallt och de fick en sovplats i en enkel hydda. På kvällen samlades männen kring en öppen eld, man sjöng och berättade historier. Nyfikenheten var stor. Vart skulle stjärntydarna fara? Vad skulle den nyfödde kungasonen kunna uträtta?

De vise männen kom till Jerusalem och här begärde de att få träffa kung Herodes. Detta var en märklig kung, som under mystiska omständigheter låtit mörda sin hustru Mariamne. Efter detta hade han blivit konstig och misstänksam. Han hade haft åtskilliga hustrur och just nu hade ingen av dem ett nyfött barn. Det kunde finnas någon släkt i Jerusalem, som önskade överta kungamakten. För att få klarhet i detta rådgjorde han översteprästerna och fick då veta att Messias skulle födas i Betlehem, som kallades för Davids stad. Efter detta beslöt kung Herodes att alla småpojkar skulle dödas.

De vise männen följde stjärnen och kom fram till stallet där Maria och Josef tillfälligt bodde med sin nyfödde son. De överlämnade sina gåvor och på något sätt fickMaria veta att Herodes soldater fått befallning att söka upp alla småpojkar och döda dem. Då beslöt Maria och Josef sig för att fly till Egypten.

Historien om de vise männen från Österlandet är mycket dramatisk. Kung Herodes skulle för länge sedan ha blivit bortglömd om inte denna berättelse i Bibeln hade funnits. Herodes var lydkung under kejsare Augustus och han gjorde allt för att inte falla i onåd. Samtidigt var han av judisk börd och måste hålla sig väl med sina landsmän. Det har skrivits många böcker om honom och den jag minns bäst från tonåren är Per Lagerqvists roman ”Mariamne”.

Historien om den lysande stjärnan kan tolkas bokstavligt men också symboliskt. I de oroliga tiderna i Mellanöstern för knappt 2000 år sedan tände evangelisten Matteus ett hopp. Messias, världens frälsare, hade kommit och för hans skull hade det tänts en lysande stjärna på himlen. Kejsaren i Rom var inte längre en gud vars vilja alla måste följa. De blodiga och kostsamma djuroffrens tid var förbi, alla skulle i en enkel gudstjänst kunna få ta emot Guds nåd och välsignelse i nattvarden. Det skulle bli pengar över till att ta hand om de svaga i samhället. Hoppets stjärna hade visat vägen.

ruinstad

Jag har under helgen tittat på ett gammalt TV-program från BBC om fornkyrkan. Jag fick se bilder över ruinstäder i Tunisien där jag en gång har varit. Hit nådde det kristna budskapet och flera kvinnor lät döpa sig. Efter detta dröjde inte många årtionden innan kristendomen betraktades som en farlig religion. De kristna deltog inte i de gudomliga offren till kejsarens ära och de åt inte av de offrade djurens kött. De stöttade varandra och många av dem var inte rädda. Det var här i  städerna i jordbruksbygden som kampen var som hårdast. Soldaterna fick leta reda på de kristna, släpa dem  genom gatorna och låta dem under förnedrande omständigheter marschera till Kartago för att spärras in i en otrevlig fängelsehåla innan de föstes upp på arenan i Kartagos stora arena.

I fängelsehålorna hände något märkligt. Plötsligt lyste hoppets stjärna för fångarna. När de gick upp på arenan för att bli ett offer för utsvultna lejon sjöng de psalmer. Publiken, som borde ha jublat över ett kommande blodigt skådespel, kände sig illa berörd. Så här borde det inte gå till. Efter några år av förföljelse insåg de romerska makthavarna i Nordafrika att de inte fångade folkets gunst genom att hetsa lejon mot de kristna. Förföljelserna kom av sig.

Idag vet ingen var hoppets stjärna skymtar fram genom krutröken i Mellanöstern. Den syns inte i TV-rutorna och det är inga spännande reportage om den i radio. Jag hoppas bara att den lyser någonstans över sönderbombade hus i Aleppo.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s