En nedlagd kyrka i London

tradgardsmudeum-londonDet går inte en dag utan att jag får höra om flykten från den svenska kyrkan. Det finns många anledningar till detta beslut. Ett är att man är övertygad om att det inte finns en gud och att talet om uppståndelse efter döden inte bygger på fakta, ett annat är att kyrkopolitiker slösar bort skattepengar på nöjesresor och det tredje är att några präster och kanske till och med biskopar hellre läser Koranen än Bibeln. Resultatet av detta har blivit att den svenska kyrkan får urusel ekonomi och att det nu gäller att se över kostnaderna. Vad skall man göra med stora och tomma kyrkor? Skall de rivas, säljas för att byggas om till anordningar för biltvätt eller förvandlas till bostäder? I England har man brottats med liknande problem sedan slutet på 1940-taöet. När jag på 1990-ialet varje år tillsammans med min make David var en vecka i London brukade jag försöka sätta mig in i dessa problem. Det vackraste exemplet var en kyrka, som på ett smidigt sätt hade förvandlats till ett museum, Det var den anrika kyrkan Sankt Mary-at-Lambeth på den södra sidan av Themsen. Här möttes det kyrkliga arvet med trädgårdarnas historia. Bakom korstolarna fanns ett järnstaket och genom detta gick det att studera hur 1800-talets präster hade arbetat i sin församling. Då växte industrier och arbetarbostäder upp på de ängar där lamm och får tidigare hade betat. Det kom nya kyrkobesökare från en helt annan klass än tidigare. Av det lilla jag spanade in genom gallret klarade prästerna av sin uppgift ganska bra. Sedan kom kriget och området förvandlades till en ruinhög. Det enda som återstod av kyrkan var tornet. En ny stadsdel med nya värderingar växte upp. Kyrkan tappade greppet om områdets invånare. Nu blev det dags att lägga ner kyrkan.

När kyrkan avhelgades år 1976 flyttades altaret bort för att bereda plats för en liten plats för enskild andakt. Strax nedanför koret ordnades en mysig tesalong. Här var det inte fråga om något överdåd utan bara scones med smör, marmelad, sylt och vispgrädde. Vi var inte många besökare och alla tycktes njuta av friden. David och jag tittade på det målade kyrkfönstret, som var nygjort efter gamla bilder. Kyrkfönstren hade under bombningarna förvandlats till glasskärvor.

Svenska turister var populära i detta museum. Vi anses kunna mycket om trädgårdar och olika växter. Flickan, som serverade oss vårt te, sa att detta säkert berodde på Carl von Linné. Var vi kanske släkt med honom? Då passade jag på att fråga om kyrkfönstren. Då log flickan underfundigt och konstaterade att nordborna blivit betydligt lugnare de sista niohundra åren. Jag behövde bara titta på de vackra kyrkfönstren för att inse detta.

scan0062

Kyrkfönstren berättade en lång historia om hur det gick till när vikingarna kom och plundrade kloster och kyrkor. Några modiga män tog upp striden med dem. De var dåligt förberedda på att nordmännen gick rakt på sin motståndare och snabbt högg ihjäl honom med sina vapen. Blodet strömmade och snart upplevde folket att det hände underverk på dessa platser. England fick en rad helgon som idag är nästan helt bortglömda. Nu finns de som en elegant riddarvakt kring Jungfru Maria på fönstren i detta trevliga museum.

Vi njöt av scones med apelsinmarmelad. Trots dessa moderna livsmedel var det som om tiden rusade tillbaka till åren efter digerdöden på 1300-talet. London hade drabbats mycket hårt och de enkla trähusen kring den lilla träkyrkan var tomma. Får och lamm strövade runt där som tidigare, men det var ingen som tog hand om dem. Då kom nytt folk från landsbygden och dessa fortsatte med arbetet att ta hand om djuren. London vaknade till ett nytt liv och nya fartyg kom in till hamnen. Någon hade haft med sig en spinnrock från Orienten och redan efter några år hade hantverkare börjat tillverka spinnrockar och de lärde ut hur man kunde spinna. Detta blev et uppsving för Lambeth. Nu lärde kvinnorna sig spinna och männen började väva. Befolkningen växte och kyrkan blev för liten. Då uppfördes en kyrka i tegel och kring den bredde en kyrkogård ut sig. Det var inte bara folket i Lambeth som jordfästes här. Området låg vid Themsen och hit sökte sig många, som hade med sjöfart att göra. Den lilla kyrkogården växte och blev populär. När den slutligen stängdes år 1854 hade över 26000 londonbor och sjömän fått sin sista vila vid den oansenliga kyrkan.

I dagarna har jag på nätet hittat en bok från mitten av 1800-talet. Den handlade om de engelska arbetarnas villkor. De tidiga textilarbetarna var ett strävsamt släkte. Allt arbete skedde i hemmet. Tre kvinnor spann och en man vävde. När tyget var klart kom en handelsman och köpte tygerna. Trots att man från kyrkan kunde se parlamentsbyggnaden i London föredrog folket att stanna på sin egen sida av floden. Det fanns inga skolor och de enda nöjena var när prästen kom och läste högt ur Bibeln eller om någon spelade en dansmelodi. Prästerna beklagade sig. Ungdomarna roade sig på lördagskvällarna och brudarna väntade som regel barn.

På 1800-talet kom den nya tiden dundrande med spinnmaskiner och stora vävstolar. Lambeth ändrade karaktär. Godsherren, som tidigare hade arrenderat ut som jordlotter till vävarfamiljerna, sålde jorden till fabriksägare, som snabbt förvandlade Lambeth till en arbetarstadsdel. Nu fick området skolor och rakt genom området löpte huvudgatan Lambeth Walk med affärer och olika slag. Det mest dominerande inslaget var affärer, som sålde kött av olika slag. Prästerna fick en helt annan roll än tidigare. Industriarbetet var många gånger tungt och arbetstiden kunde vara 50 timmar varje vecka. Männen blev utslitna och dog tidigt. Barn blev föräldralösa och det behövdes frivilligarbetare för att ta hand om detta. Sedan kom kriserna efter det första världskriget och slutligen det andra världskriget. Tyska bombplan kom nattetid och vräkte ner sin last över framför allt Themsens södra sida där industrierna låg. När äntligen kriget var över låg Lambeth i ruiner. Nu skulle en ny stadsdel byggas upp. Den blev helt annorlunda än den gamla. Londonborna hade börjat tänka på ett helt annat sätt. Kristendomen var inte längre lika självklar som tidigare. Besökskaran i kyrkorna glesnade. på något sätt måste helgedomen bevaras. En liten rest av kyrkogården fanns kvar och här hade flera londonbor anfäder, vars namn varit inristade i den gamla kyrkan. Då donerades pengar så att kyrkan kunde bli ett trädgårdsmuseum med en liten anspråkslös teservering.

Vi lämnade kyrkan och kom ut på kyrkogården. Här stötte vi samman med en äldre man, som pysslade med resterna av några gravar. När han hörde att vi var från Skandinavien började han berätta om sin släkt. Det hade också kommit fredliga vikingar, som slagit sig ner i området och blivit kristna. Sedan drog han i sitt rödblonda år och berättade stolt att detta var ett arv från vikingarna. Sedan var det problemet med kyrkogården. Höststormarnas högvatten hade tidigare spolat bort delar av kyrkogården och fiskarna hade i sina nät fått upp delar av sönderfallande mänskliga kroppar. Nu var detta elände borta. År 1982 var den stora barriären klar och den borde vi åka och titta på. Den var londonbornas storhet, bättre än alla ståtliga kyrkor och pampiga palats.

scan0062-kopia

Naturligtvis spökade det på denna gamla kyrkogård. Stormiga och mörka nätter kunde det skimra som mareld på William Blights stora gravvård. Denne kapten hade varit med om det mesta och när han blev konteramiral bosatte han sig i Lambeths sjöfartskvarter. Han avled i sitt hem 1817. Han måste bli ihågkommen och gravvården skulle vara så stor och tung att inte den hemskaste storm skulle spola ner den i Themsen. Om vi inte hade sett filmen om honom och skeppet Bounty borde vi göra detta. Sedan gällde det att avgöra vem som var skurk, William Blight eller Christian Fletcher. Efter att ha kapat Bounty är 1789 övertog Christian Fleetwood fartyget och flydde till Haiti. Här satte han eld på fartyget och besättningen slog sig ner för gott på ön. Flera av dessa sjöman praktiserade månggifte och några hade svårt att komma överens med lokalbefolkningen. Resultatet blev att Christin Fletcher blev mördad och någon pampig gravvård restes aldrig över honom.

Den gamle mannen log vänligt mot oss och sa några ord om hur det var att leva i Lambeth före bombningarna. Han saknade det enkla folket och gudstjänsterna i den gamla kyrkan. Nu hade han slutat gå i kyrkan. Visst fanns det en katedral med regelbundna gudstjänster i området . Men den var egentligen bara till för överklassen runt ärkebiskopen. Där fanns varken mareld över en pampig grav eller den diffusa närvaron av skyddsänglar. Om inte dessa hade funnits skulle kyrkans torn ha rasat samman vid bombningarna.

Bilden på änglarna har jag tagit från en julservett

William Blights grav.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s