Bosjökloster

bosjokloster1Det är märkligt med gamla bilder. Sommaren 1993 var jag tillbaka till Bosjökloster, en plats som jag ofta besökte de år på 1960-talet. Då bodde vi i Skåne och det hörde det till att vi varje år skulle åka till Bosjökloster vid Ringsjön. Här var det en utmärkt plats att fundera över hur landskapet har förändrats sedan nunnornas tid . Då var sjön mycket större och klostret låg på en ö.

Bosjökloster var ett nunnekloster, som grundades under 1180-talet. Då var hela Skandinavien ett enda katolskt stift och ärkebiskopen hade sitt säte i Lund. Det var under ärkebiskop Absalons tid som klostret påven i Rom godkände detta kloster. Skåne var ett splittrat land där det tidigare hade utkämpats blodiga slag mellan en här, som var sammansatt av kungens och ärkebiskopens soldater, och den skånska bondehären. Ärkebiskopen segrade och nu gällde det att se till att de skånska stormännen ställde sig på hans sida. Problemet fanns i familjerna. Sönerna ställde sällan till med släktfejder. De kunde bli framgångsrika härförare, studera till präst i Paris och senare bli biskopar eller fara till det heliga landet för att hjälpa till att befria Jerusalem från de otrogna. Döttrarna var ett orosmoment. Redan i barndomen bestämdes vilka som skulle giftas bort och vilka som skulle bli nunnor. Under dessa år betydde ett kloster tillgång till kontakter med Europa och kring flera kloster växte det upp marknadsplatser. Efter det att Bosjökloster fått sina privilegiebrev donerades 13 gårdar och halva inkomsten av fisket i Ringsjön till klostret. Här blev det fint att vara nunna och familjerna betalade en summa för att döttrarna skulle få komma hit. Vad dessa flickor tyckte om detta vet vi mycket litet om.

Åren gick och Bosjöklster blev rikare. Klostret hade också stora utgifter, eftersom det varje år måste avstå en stor del av inkomsterna till påven i Rom. Detta gjorde att kung Kristian II i början av 1500-talet började fundera över om inte Danmark borde övergå till protestantismen. De skånska bönderna stötte förslaget, men stormännen ville inte veta av detta. Kristian II hade år 1520 tågat in i Stockholm och på Stortorget avrättat de motstridiga svenska adelsmännen. Nu regerade han över hela Norden och det kostade pengar att ha trupper förlagda i de stora städerna. Klostren borde få bekosta en del av detta.

Det blev inte som Kristian II tänkt sig. Ett år efter blodbadet på Stortorget tågade en ny kung in i Stockholm och tre år senare gjorde de danska adelsmännen uppror. De var släkt med biskoparna och dessa ville inte bli av med de privilegier, som kyrkans män hade.

Reformationen kom till Skåne på 1530-talet och då stängdes klostren. Nunnorna i Bosjökloster fick bo kvar tills de avled och kunde jordfästas på klostrets kyrkogård. Gravstenarna skulle vara enkla och flera av dem finns fortfarande kvar.

bosjolooster2

Klosterkyrkan vid Ringsjön var också en församlingskyrka. När kyrkan renoverades upptäckte arkeologerna att det hade funnits en gång från övervåningen av det rivna klostret till en läktare. Hit fick nunnorna gå när det var gudstjänst. De hade tillgång till hörkrukor, vilket var en form av högtalare. De sjöng genom dessa krukor och ljudet var riktat ner mot koret. Detta gjorde att församlingen kunde lyssna på nunnekören utan att se nunnorna.

Vi vet inte hur gudstjänstbesökarna upplevde den nya typen av gudstjänst. Guds ord skulle förkunnas på danska och ett par gånger om året var det nattvard med både osyrat bröd och vin. Det märkligaste var att kyrkan förändrades. Några adelsmän skänkte pengar så att kyrkan kunde få ett vackert altarskåp. Här fanns inga helgonbilder utan det centrala var den stund när den döde Jesus togs ner från korset. Bredvid korsen stod hans sörjande mor Maria. Detta var gripande och mänga kvinnor kände igen sig i den egna sorgen efter en död manlig anhörig.

Efter reformationen blev Bosjökloster statlig egendom och egendomen blev förläning till Lunds siste ärkebiskop och gick sedan vidare genom arv till släkten Barnekov.

Skåne blev svenskt år 1658 och Bosjökloster blev statlig svensk egendom och allt berodde på hur hederlig förvaltaren var. Egendomen förföll och ingen brydde sig om kyrkan. På 1700-talet blev det katastrof. Kyrkporten gick inte att stänga och hönsen flaxade ut och in i kyrkan. Sedan kom långsamt upprustningarna igång och en ny blomstringstid inleddes när släkten Bonde år 1906 blev ägare till den stora lantegendomen.

Det var inte det lättaste att i början av 1900-talet vara präst på den svenska landsbygden. Bosjöklosters kyrka låg ganska avlägset och få personer sökte sig dit. I stationssamhällena hade det bildas livaktiga missionsförsamlingar och i nykterhetslogerna anordnades föreläsningar om antikens gudar och här kunde ungdomarna få dansa. När det blev helg fanns det mycket mer att göra än att gå till kyrkan och rabbla syndabekännelsen och sjunga hundra år gamla psalmer. Mitt under det första världskriget insåg några biskopar att de manliga studenterna skulle ut på den svenska landsbygden och berätta om kristendomen och inte bry sig om att förhöra katekes. Folket på landsbygden borde återvända till sina fäders kyrka. Den var ju skönast bland samfund på jorden. Min pappa, som då studerade teologi i Uppsala, engagerade sig sommartid i denna verksamhet. Hans verksamhetsområde blev Bosjökloster.

I början av 1960-latet bodde vi i Landskrona. Mina föräldrar kom en vår och hälsade på. Pappa hade en önskan. Det var att få komma till Bosjökloster, en plats han inte hade besökt sedan han var ung student. Det tog lite emot för pappa att be mig om detta. Han var kvar i ett gammalt samhälle där kvinnorna inte utförde manliga arbeten. Att köra bil var ett manligt privilegium. Vi satte oss i bilen och resan till Bosjökloster tog drygt en timme. Pappa hade ringt till familjen Bonde och de hade lovat att vi skulle få ströva runt i parken och få komma in på borggården .

Det blåste kallt när vi långsamt gick genom parken ner mot stranden. Detta var första och enda gången som jag upplevde att pappa berättade om sina känslor för mig. Hit hade han kommit som en ung och osäker student. Han var liten till växten och hade vuxit upp i Göteborg. Hans kamrater kom från landet, de var stora och kraftiga, de kunde sela på hästar och hässja hö. Kamraterna skjutsades ut på ängarna för att hjälpa till med skörden och de fick då god kontakt med statarna. Pappa fick stanna kvar vid slottet, klippa gräsmattorna och rensa i rosenrabatterna. Då och då kom vitklädda överklassflickor glidande i vita kläder. Några ville diskutera olika bibeltolkningar med honom medan andra var nedlåtande. En av dessa flickor blev intresserad av pappa och på kvällarna promenerade de tillsammans i parken och på den inre borggården. Katekesrabblet under konfirmationsundervisningen hade gjort henne till tvivlare. Vad tyckte pappa om detta?

Mer blev inte sagt. Denna okända flickas funderingar kring kristendomen hade fått pappa att inse att kristen tro inte var något självklart för många människor. Min mycket kritiska inställning till katekesrabblet och syndabekännelsen vågade ingen av oss prata om.

Det regnade när bilen rullade hem genom bokskogarnas späda grönska. Vitsipporna blommade och genom bilrutorna uppfattade vi fågelsång. Då sa pappa plötsligt:
” Kommer du ihåg att det finns ett slut på den ena av syndabekännelserna?
‘Skapa i mig ,Gud, ett rent hjärta
och giv mig på nytt en frimodig ande.
Förkasta mig icke från ditt ansikte
och tag icke din heliga Ande ifrån mig.´
Jag kanske förstår dig. Tack för att jag fick komma tillbaka och få vandra på den stora borggården!”

bosjokloster3
Syndabekännelsens text är från Psaltaren psalm 51 i 1917 års bibelöversättning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s