Hägerstensåsen och prinsessan Maria Pavlovna

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Prins Wilhelms ryska hustru Maria Pavlovna har aldrig varit i Hägersten och har aldrig åkt kälke i den övergivna kälkbacken från Hägerstensåsen ner mot Personnevägen. Idag är det få som minns att denna ryska prinsessa gjorde ett tappert försök att få svenskarna att bli intresserade för den engelska överklassens vintermodesport bobsleightåkning. Vid sekelskiftet började dessa korrekt klädda män och kvinnor åka till Alperna och där roa sig med att åka kälke nedför backarna. Kvinnorna klev på kälkarna i sina långa svarta kjolar och de syntes bra om de råkade trilla av kälken i en snödriva. Då dök naturligtvis en uppvaktande kavaljer upp och flirten blomstrade i snödrivorna.

Detta var en udda sport och det byggdes speciella rattkälkar med stålskenor för detta. Kälkarna kallades för bobsleight. Några svenskar hade varit med om detta vinternöje och nu borde sporten med tillhörande kurtis i snödrivorna prövas i de svenska fjällen. En entusiast för detta blev prinsessan Maria Pavlovna. På hennes initiativ öppnades en bana för bobsleight i Åre och den fick namnet prinsessan Marias backe. Backen är för längesedan nedlagd och få vet idag vem prinsessan Maria var. Denna form av kälkåkning för vuxna spred sig från vintersportort till vintersportort. År 1924 blev bobsleight en olympisk gren. Trots detta har aldrig sporten blivit stor i vårt land.

Att åka bob var en vanlig sysselsättning vintertid i min barndomsstad Göteborg. En bob var en kälke med stålmedar och den hade en ratt, som gjorde att den gick att styra. Det var en förenklad variant av de kälkar, som användes i de olympiska spelen. Vi åkte nedför backar, som någon hade spolat med vatten. Det gick fort och det gällde att styra så att man inte for rakt in i ett träd. Några av oss hade sett bilder från vinterolympiaden i Tyskland år 1936 och visste att en riktig bobbacke skulle ha vallar och kurvor. Något så spännande kunde ingen av oss bygga.
Prinsessan Maria gillade allt som gick fort. Hon kom till Stockholm som nygift år 1908 och bosatte sig i den nybyggda villan Oakhill på södra Djurgården. I sina memoarer berättade hon senare i livet att hon vantrivdes i Stockholm och hade svårt att komma överens med sin svärmor. Hennes stora nöje var att plocka fram de stora silverstekfaten och åka kälke på dem nedför den stora paradtrappan. Hovdamerna blev en aning bestörta över denna vilda lek och ingen var road av att vara med. Då gick det bättre när hon kom till Åre och träffade överklassen från flera olika länder. Här fick prinsessan Maria utlopp för sin talang att ratta en äkta bobsleight med slipade stålskenor. Mycket talar för att männen i hennes sällskap blev mycket imponerade. Vad hennes make den fotointresserade prins Wilhelm tyckte om detta är det ingen som vet. Några bilder finns inte bevarade.

Jag blev mycket förvånad när jag på 1960-talet flyttade till Stockholm. Huvudpostkontoret låg uppe på Hägerstensåsen och för att komma det måste jag gå uppför en stig, som löpte bredvid en kurvig backe för bobåkning. Vallarna fanns kvar och jag undrade vilka som åkte nerför den. När snön kom gick jag dit och tittade. Inte ett enda barn och ingen hade spolat backen. Nu var det pulkor av plast som gällde och dessa krävde en annan typ av backar. Att bobsleight var en olympisk gren var det ingen som visste. Nu var längdskidåkning som gällde och den stora idolen var Toini Gustafsson.

Under mina ungdomsår vilade ett romantiskt skimmer kring prinsessan Maria Pavlovna. Han ville inte gifta sig med prins Wilhelm och tvingades till detta, hon skiljde sig från honom och flyttade tillbaka till Ryssland, hon arbetade som sjuksköterska under det första världskriget och när den ryska revolutionen kom flydde hon genom Rumänien till Paris. Hon fick en son Lennart, som också ställde till skandal genom att gifta sig med en flicka, vars far varken var kunglig eller fanns med i adelskalendern. Vi vet inte om Maria Pavlovna någon gång mer i livet styrde en bobsleight på en isad bana eller om hon ägnade sig åt vintersport.

För ett par dagar sedan gick jag stavgång upp till Hägerstensåsen. Stegen upp till det nu nedlagda huvudpostkontoret är bredare och på några ställen är det trappor. Delar av bobbanan finns fortfarande kvar som ett minne från en annan tidsålder, när prinsessornas fritidsintresse spreds ner till vanligt folk.

På något märkligt sätt var intresset i början av 1990-talet för vintersport ganska stor på Hägerstenåsen. Här fanns en liten skoaffär, som hade specialiserat sig på vinterskor för barn. En novemberdag tog jag med mig den äldste barnbarnspojken till skoaffären mitt emot huvudpostkontoret. Han skulle få sitt första par kängor i födelsedagspresent. I den lilla och nu nedlagda affären fanns det mycket att välja på. På hemvägen nerför stigen måste vi stanna flera gånger. Lilla grabben var lidelsefullt intresserad av allt som hade med teknik att göra. Nu skulle det växa upp nya hus och stora maskiner rullade fram över berget. Lilla grabben ropade till och frågade varför traktorn hade tappat sin skopa. Någon att fråga fanns inte så jag fick hitta på ett svar, som lilla grabben märkligt nog accepterade.

hagerstensasen-ar1992

 

Det var spännande att försöka hitta den plats där skopan hade legat. Där finns nu en liten lekplats för små barn och bänkar att sitta på för de vuxna. Efter detta blev jag nyfiken på hur mycket som fanns kvar  sedan stadsdelen byggdes strax före och åren efter det andra världskriget. På den tiden ansåg stadsplanerarna att alla barn borde få leka nära naturen och ha tillgång till små idrottsplatser i anslutning till bostaden. Då fanns det fastighetsskötare i området och en av deras uppgifter var att vintertid spola upp en skidskobana, där pojkarna kunde få tillfälle att spela bandy. Jag blev förvånad över att den lilla planen fortfarande fanns kvar och att målen inte hade försvunnit. Banan var inte spolad och numera rusar barnen hem från skolan för att ägna sig åt spel på datorn. Det är förvånande nu efteråt att ingen tänkte på flickornas behov av att röra på sig. Det var strikta könsroller. Flickorna skulle gå hem direkt efter skolan och hjälpa mamma med matlagning och disk. När pojkarna inte spelade bandy kunde de få använda planen för skridskoåkning.

Hägerstensåsen var på 1950-talet stadsdelen, som blickade in i framtiden. Det gällde inte bara att få barnen intresserade av vintersport utan också stimulera de vuxnas kulturintresse. På somrarna kom Parkteatern och här har jag bland annat njutit av en teaterversion av Hemsöborna och Tolvskillingsoperan. Friluftsteatern finns kvar och hoppas att sommarens publik inte uteblir.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tron på en bättre framtid finns fortfarande kvar även om det numera saknas möjligheter till vintersport utanför husens portar. Teatern inspirerar till nya tankar  även  när det är disigt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s