Ett gammalt brev om kristen tro, Kungälvs fästning och ugglor

andreas-andersson

Det finns mycket i mina gömmor. Här har jag hittat en bild av min farfarsfar Andreas Andersson tillsammans med en av sina sju söner. De sista åren av sitt liv bodde han som änkeman hos en av sönerna i Chicago. De gick i början på 1880-talet till en fotograf. Gamla pappa fick en stol att sitta på medan sonen fick stå bakom. Han kunde inte stå still så länge som det behövdes. Detta är anledningen till att bilden av honom är suddig.

Det finns fyra brev bevarade av Andreas Andersson. De är skrivna på 1870-talet till den yngste sonen Anton, som var folkskollärare och bodde i Masthugget i Göteborg. Breven skrevs inte av Andreas utan av hans hustru Johanna. Johanna kunde både läsa och skriva, vilket var ganska ovanligt för en bondhustru. Hon var 25 år när hon gifte sig med Andreas och paret bosatte sig i Kåltorp i närheten av Kungälv. Paret fick sju pojkar och sex av dessa emigrerade till USA och fyra bosatte sig i Chicago. Den yngste, sladdbarnet Anton, älskade att rita och drömde om att bli konstnär. Detta hade han inte råd till och utan valde att bli folkskollärare. Han fick arbete i Göteborg och umgicks med ungdomar med liknande drömmar. Anton var vacker och hade halvlångt blont lockigt hår. Det hände att flickorna flockades runt honom. Då var det lätt att glömma sina gamla och ensamma föräldrar.
Fyra brev från föräldrarna till Anton finns bevarade. I två av breven finns en vädjan att skriva till sonen Theodor och tacka för breven och de pengar de hade fått från USA. Portot till Amerika var dyrt och det blev en besparing om Anton skrev tackbreven.

Många brev till föräldrarna från sönerna i USA har försvunnit. Det gällde bland annat två sorgbrev . Två av pojkarna hade tagit plats som skogsarbetare i Wisconsin. Båda pojkarna fick fallande träd över sig och dog nästan omedelbart av skadorna.

I breven till Anton finns en underton av ensamhet. Kålstorp hade skiftats och föräldrarna hade tvingats flytta bort från byn. Nu bodde den lilla familjen i ett litet hus på en bergig tomt Nedanför gården fanns det åkrar och här rann en bäck genom en liten skog. Det var långt till den närmaste granngården.

Det sista brevet måste Andreas skriva själv. Det är daterat den 2 december 1879. Det är en vädjan till Anton att komma hem. Mor Johanna var död och hon skulle jordfästas lördagen den 6 december. Jag vet inte om Anton tog ledigt från skolan för att redan på fredagen resa till Kungälv och sedan fortsätta ut på landsbygden. När några år senare Andreas sålde gården och flyttade till Chicago, tog Anton hand om några av möblerna. Det runda köksbordet från detta gamla hem står nu i mitt matrum.

Det första brevet, daterat den 12 februari 1875, är det längsta. Dagen var mycket kall och det var med stor möda som Johanna skrev brevet. I brevet liknades sönernas resa till Chicago som en ökenvandring. Nu hoppades de gamla föräldrarna att sönerna hade en ledstjärna att följa under sin tid i det främmande landet.

Det fanns också en glädjande nyhet. Andreas ägde en enda ko och nu hade den kalvat. Med bud skulle han så småningom skicka både smör och ost till Anton. Detta kunde han hämta hos familjen Svensson på Torggatan. De var släkt och Anton brukade ibland hälsa på dem.
I slutet av brevet blev Andreas lyrisk och började tolka sitt liv som om det vore en psalm i Psaltaren. Han var ensam på taket av ett övergivet hus och på kvällarna som en nattuggla i en förstörd och ödelagd stad. Bilderna flöt samman för honom. Det var skildringarna i Bibeln om vad som hände med templet i Jerusalem, ruinerna av Bohus fästning och den svärm av kattugglor, som sökte sig till Västkusten under de kalla vintermånaderna .

En gång i min ungdom var jag en sommardag tillsammans med amerikanska släktingar i Kålstorp. Den gård, som min farfarsfar en gång ägt, hade blivit sommarstuga. Några spår av ladugården syntes inte. Några bilder från detta besök har jag inte. En gång på 1960-talet ville jag visa mina barn varifrån min släkt kom från. Vi for med bil över ön Hisingen. Detta tog bara ungefär en halvtimme. Jag tänkte på min farfar Anton, som fick låna häst och vagn för att frakta köksbordet från föräldrahemmet till Göteborg. Denna resa tog honom en hel dag. Något besök på Kålstorp blev aldrig av. Bohus fästning var spännande och där var vi i flera timmar.

När jag läser brev från Andreas känner jag mig privilegierad. Det är råkallt ute och jag slipper elda i köksspisen för att kunna laga mat och det står ingen ko att mjölka i en utkyld ladugård. Jag har plockat fram min gamla Bibel och försöker förstå hur Andreas och Johanna tänkte. Psalmen nummer 102 var en inspirationskälla för detta strävsamma gamla par. Jag är osäker på om sonen Anton riktigt förstod vad de menade. När han fick detta brev var han fullt sysselsatt med att reda upp två tilltrasslade kärlekshistorier.

 

”Herre, hör min bön
och låt mitt rop komma inför dig.
Jag är lik en pelikan i öknen
jag är som en uggla bland ruiner
jag får ingen sömn
och har blivit lik en ensam fågel på taket”
Psaltaren 102 1917 års bibelöversättning.

kungalvs-fastning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s