En feministisk vandring i London

london-93-2

London var en fantastisk stad på 1990-talet. Det var en stad att återvända till. Staden sjöd av aktiviteter och turistbussarna gled runt och tutade ut Londons historia.  Min make David och  jag  gick bara runt och njöt av vårdiset och doften av Nordsjön. Det kom en regnskur.  Då steg Tower Bridge fram ur det diffusa ljuset . Vi kände oss som hemma.

I början av 1990-talet var David och jag en vecka varje vår i London. Vi hade ett eget litet företag och två dagar bevakade vi mässor av olika slag i London. De andra dagarna var semester. Jag hade som ung  varit några dagar i London och sedan dess hade jag längtat att få komma tillbaka till denna stad. Nu blev det äntligen av. Jag förberedde mig i flera veckor och sökte efter något lämpligt att läsa. Av en slump hittade jag boken ”Our sisters´ London” skriven av Katherine Sturkevant.  På baksidan stod det att detta var en guide för en feministisk vandring genom London. Inledningen var träffande. Londons gator, torg och kyrkor var  fyllda med militärt skräp från olika slag. Uppmaningen var att inte ägna tid åt denna maskulina fåfänga.

london3-93

Nu gällde det att ha ögonen öppna. Där man  minst anade fanns det underbara spår av kvinnliga aktiviteter. Ett bra ställe att börja var  i kryptan i Sant Paul’s  Cathedral och där njuta av de broderade kåporna och altardukarna. De fanns längst in och alla  tvingades att passera manliga statusprylar  på påkostade gravvårdar.

 

Vi gjorde detta och David, som var textilingenjör,  fascinerades över hur skickliga flydda tiders brodöser varit. När vi kom ut på Amen Corner sken solen och då började vi undersöka vad som fanns bakom den mäktiga katedralen. Där hade en textilkonstnär på en stor dragkärra ordnat en utställning av stickade plagg. Själv satt hon bredvid och stickade på en tröja.

 

london-1993

 

Varje dag efter frukosten läste jag i boken för att hitta lämpliga platser att besöka. En av de mest fantasieggande historierna handlade om en kvinna, som en kall vårnatt under depressionsåren  på 1930-talet tvingades att tillbringa en natt i Westminster Abbey. Dit måste vi gå och se om det fanns några spår kvar av det hon upplevde. Vi blev inte besvikna.

 Berättelsen börjar mycket tragiskt. En kvinna från fattigkvarteren hade fått en tillfällig anställning som städerska i centrala London. En eftermiddag efter jobbet smög hon in i Westminster Abbey för att om möjligt få uppleva en stund av andakt. Det var hennes första besök i denna stora kyrka. Hon traskade runt i drygt en timme och tittade på tavlor och gravstenar.  När hon sedan skulle gå hem hittade hon  inte utgången utan irrade runt ganska länge. När hon äntligen upptäckte  porten var den låst för kvällen. Nu tvingades hon att övernatta i kyrkan.  Hon gick fram mot högaltaret och slog sig ner på en bred kyrkbänk. Här hoppades hon att kunna få möjlighet att sova.

Natten blev dramatisk.  Från ingenstans kom en flock med hungriga och stora råttor.  Kvinnan hade en smutsig arbetsrock på sig och råttorna upplevde att den doftade mat. De anföll den stackars kvinnan, som inte visste hur hon skulle försvara sig. Hon såg sig omkring  och i det diffusa ljuset skymtade hon altarets två stora ljusstakar. Hon steg fram till altaret, tag ett stadigt tag i stakarna och rev ner altarduken. Hon hade börjat frysa och behövde ett extra klädesplagg. Nu började den stora råttjakten. Hon svepte altarduken runt sig och drog åt sitt skärp så att den inte hängde löst. Med en ljusstake i varje hand började hon slå ihjäl de ursinniga råttorna. Blodet stänkte på altarduken och detta gjorde råttorna ännu mer aggressiva. Kvinnan hade ingen klocka och efteråt kunde hon inte tala om hur länge råttkriget hade pågått. Slutligen gav råttorna upp och kvinnan la sig tillrätta på bänken och somnade. När morgonen grydde snubblade en förvånad kyrkvaktmästare på en trave med råttlik framför högaltaret. Han tände ljuset och fick höra ett rop från en av kyrkbänkarna. Det var kvinnan som vaknade. Hon höll fortfarande ljusstakarna i ett stadigt grepp. Hon var beredd på att försvara sig..

 Det blev storstädning framför högaltaret. Den stora och blodiga altarduken skickades på tvätt för att någon vecka senare högtidligt återinvigas  av en högt uppsatt präst. Ljusstakarna fick en guldsmed ta hand om. I boken läste jag  att det fortfarande gick att se små bucklor efter kampen mot råttorna. På 1930-talet  var det inte tal om att se över avloppssystemet och nu måste vaktmästarna noga kontrollera att det inte fanns några mänskliga besökare kvar i kyrkan. Ett par kyrkobesökare  undrade om man inte borde skaffa speciella kyrkkatter med uppgift att jaga bort besökarna från den undre världen. Så hade man gjort i Tower of London och där fungerade det bra.

westminster-abbey-6401

 Vi kom till Westminster Abbey på förmiddagen. Kyrkporten var låst och det fanns ett anslag, som berättade att nu skulle katedralen äntligen få ett nytt avloppssystem. Det var djupa diken runt kyrkan och på bottnen stod både arbetare och arkeologer. Här grävdes Londons medeltid fram samtidigt som rören byttes ut. En av arbetsledarna hade tagit  en paus och satt på en sten och rökte. Vi pratade några minuter med honom och fick höra både om kungagravar och rör, som var fyllda av skräp och övergivna råttbon. Han kände till historien om den råttmördande kvinnan och berömde hennes mod. Arbetarna hade stött på stora råttor under sitt arbete med rören och de allra flesta hade flytt i panik.  

 

Vi beslöt  oss för att fortsätta på mordens gator . Min favoritförfattare hade under många år varit Dorothy Sayers och nu ville jag till den kyrka, där hon hade varit kyrkvärd. Vi strövade till Soho och hittade spillrorna av Saint Anne´s church i en park, som en gång hade varit en kyrkogård. Kyrkan hade bombats sönder den 25 september 1940 och bara delar av tornet fanns kvar. Här skulle det finnas en liten kyrka. Något kyrkport hittade vi inte och heller inte något anslag om att en berömd deckarförfattarinna bott i närheten. Det fanns en parkbänk och vi slog oss ner. Detta borde vi inte ha gjort. En ung tjej kom fram och frågade om vi var i behov av något stärkande att röka. Vi såg konstnärliga ut så hon utgick ifrån att vi levde som den yngre generationen. Jag frågade om hon visste var författarinnan Dorothy Sayers grav fanns. Jag fick ett förvånat ansikte till svar. Vilken poplåt hade denna kvinna skrivit texten till? Tyvärr var del alldeles för många musiker som gick bort innan de fyllt 30 år. Varför läsa böcker när det finns häftig musik?

 En feministisk vandring i London är fantastisk.

Bilden p Westminster Abbey har jag hittat på nätet. De andra bilderna har jag tagit själv.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s