Gud hörde mitt rop om hjälp

Min hagerstenshamnen

Just nu ligger det en gammal mahognybåt slarvigt förtöjd i Hägerstenshamnen. Under sina glansdagar hade den en fotogenmotor och det bullrade när ägaren och hans familj gav sig ut på utflykter.  Jag har i flera år observerat detta gamla mästerverk och alltid funderat över varför den har övergivits. I min barndoms Göteborg var en sådan båt en statussymbol och ett tecken på att ägaren var mycket välbärgad. Det var i närheten av en sådan båt som Gud en solig sommarsöndag hörde min bön. Det var en märklig upplevelse, som jag först nu har mod att berätta för andra.

 

Mina föräldrar och pappas syskon hade under 1930-talet köpt en stor och bergig tomt i Skintebo vid Säröbanan söder om Göteborg. Det var inte långt till havet med en mångfald av öar. Här hade släkten byggt två små sommarstugor, vi bodde i den mindre och pappas syskon i den större. Min farbror var vresig och folkskygg och många var rädda för honom. Mina ogifta fastrar ansågs för underliga. Min pappa var präst och vi hade dålig ekonomi. Vår båt var en gisten bohuseka med en avskavd köl. Den hade lätt för att kantra.  På redden utanför bryggan låg en mahognybåt och en vit  segelbåt förtöjda vid rödmålade bojar. Sjöbottnen var lerig och det gick inte att bada vid bryggan.

 

En kilometer från vårt hus längs järnvägen låg Billdal med bageri, lanthandel och postkontor i järnvägsstationen.  Här hade det vuxit upp ett sommarstugesamhälle med eleganta och stora trävillor och det fanns en stor brygga och en tennisbana. Det var inte riktigt lika fint att bo här som i Särö. Jag gick i en privat flickskola och flera av mina skolkamrater bodde i Billdal under sommarlovet. Familjerna hade slutit sig samman i föreningen ”Billdals Vänner” och här fick inte vem som helst vara med.

 

Det var en solig sommarsöndag under krigsåren. Min pappa skulle predika i sommarkyrkan kyrkan i Särö och sedan skulle familjen dricka kyrkkaffe i en överklassfamilj. Det hade kommit ett inbjudningskort med namn på de inbjudna. Mitt namn saknades och detta var jag glad för. Överklassflickornas obligatoriska kyrkklädsel i Särö var en vit sjömansklänning och jag hade trots ivrigt tjatande aldrig fått varken en svart eller en vit sjömansklänning. Mamma sydde mina klänningar och de satt mycket illa. Dessutom var jag kutryggig.  I denna miljö, som helt präglades av att Gustav V sommartid några veckor var här och spelade tennis, var jag en obehaglig främling.

 

Så snart mina föräldrar och äldre bröder tagit fram sina cyklar för att trampa 14 kilometer till Särö plockade   jag fram klykorna till båten och mina badkläder. Nu skulle jag ut på de yttersta öarna och bada. Jag gillade att ro och uppskattade  att för en dag få slippa höra förmanande och nedvärderande ord från min näst äldste bror. Dessutom skulle jag få tillfälle att dyka från klipporna och kanske se sälar.  Jag hade inte konfirmerats och ägde ingen klocka. Det var solen som höll reda på tiden år mig. Jag visste att jag måste vara hemma när solen stod i sydväst. Då skulle familjen ha kommit hem och jag skulle skrapa potatis.

 

Dagen blev precis så underbar på de yttersta öarna som jag hade hoppats på. Alldeles för snart signalerade  solen  uppbrott och jag rodde långsamt hem.  När jag var nästan framme vid bryggan hände det något oväntat. En snipa  med ett gäng vitklädda tonåringar kom glidande rakt mot mig . De hade fått i uppgift att kontrollera bojen till mahognybåten och nu var de på hemväg. Jag  visste vilka de var och att deras föräldrar var tongivande i Billdals Vänner. Nu rodde tätt intill mig och kom att ligga mellan min eka och bryggan.

 

”Hon där är äcklig!”  skrek en flicka i falsett. ”Båten är gisten, vi knuffar ner henne i vattnet. Här är det lerbotten, hon kommer aldrig att klara sig upp på land igen. Hennes farbror är en idiot och hennes pappa är en galen präst.”

 

Alla i båten höjde sina åror och riktade dem mot mig. En pojke tog fram en båtshake och siktade med  spetsen mot mitt huvud.  Årorna nuddade mig och jag kände mig helt utlämnad. Plötsligt visste jag. Jag drog in årorna och placerade dem så att de inte skulle falla ur båten. Nu reste jag mig upp och sträckte armarna mot himlen och skrek:

”Gud, hjälp mig! Jag vill inte drunkna!”

 

Sedan vet jag inte vad som hände. En pojke i snipan reste sig upp och glodde ursinnigt först på mig och sedan på sina kamrater.

”Detta är inte roligt längre. Nu ror vi hem!”

 

Långsamt sänktes årorna och det hördes plaskandet  av årtag. Några hade börjat ro baklänges. Då såg jag en stor skimrande hand på vattnet. Den tog tag i min båt och drog in den till bryggan. Jag satt helt stilla i båten  en liten stund och sedan förtöjde jag den  och traskade hemåt. Det var precis lagom att börja skrapa potatisen.

Naturligtvis vågade jag inte berätta vad jag varit med om. Ingen skulle ha trott mig. Ordentliga ungdomar från det fina Billdal uppförde sig inte på detta sätt.

 

Efter detta blev jag rädd för båten och för havet. Detta släppte först sedan jag hade förlovat mig med David. Jag berättade historien  för honom och han skrattade igenkännande. Det hade hänt något liknande i hans hemby och då hade ingen vågat  säga något. Efter detta var vi ute och rodde en hel dag. Jag  fick efter alla dessa år äntligen tillfälle att dyka från klipporna.

 

Åren gick och jag blev stockholmska och började trivas i vår huvudstad. Det blev ett jobb inom folkbildningen på ABF och utan att egentligen veta hur det gått till skulle jag leda mängder av kurser om  Stockholms historia. Nu rände jag gata upp och gata ner för att komma underfund med staden, som var lik Göteborg med ändå olik. Jag längtade inte tillbaka till barndomens öar och Säröbanans klassamhälle.

 

En solig vårsöndag på 1970-talet strövade jag runt i Gamla  Sta´n  och förberedde mig inför  en kulturvandring jag skulle leda. Jag var klädd som vanligt i nötta jeans och en bekväm tröja. Plötsligt stod en elegant klädd man framför mig.

”Hej” sa han blygt och nämnde sedan mitt flicknamn. Jag ville inte bli störd och nickade ganska irriterad till svar.

”Du känner säkert inte igen mig. Jag heter Hans och var med i dendär snipan utanför bryggan i Skintebo. Jag är glad för att du trots allt klarade dig. Förlåt oss, barnsliga dumheter!”

Vi stod tysta och tittade förbi varandra. Jag höjde på ögonbrynen nickade ganska nedlåtande. Det var Hans som fortsatte samtalet.

”Jag arbetar på Nationalmuseum, är konsthistoriker. Vad gör du?”

”Jobbar på ABF, nu förbereder jag en kulturvandring.”

”Då kanske vi ses” sa Hans och tittade ner i marken. ”ABF är vår bästa kund.”

 

Vi viskade fram ett tyst hej och Hans försvann mot Slottet. Jag fick svårt att koncentrera mig och gick mot Kungsträdgården och satte mig på en bänk. Här funderade jag på hur det kom sig att Hans kände igen mig efter alla dessa år.

 

Det är bara några få av mina vänner som har fått höra denna historia. Jag  är fortfarande rädd för att inte bli trodd. Nu är det flera i min omgivning som antyder att jag borde skriva om de mörka sidorna  av min uppväxttid.  Nu upplever jag att barndomens utanförskap är en tillgång. Jag har lärt mig att värdesätta vänskap

 

Ibland får jag en fråga varför jag går till kyrkan och om jag verkligen tror på Gud. Jag svarar alltid undvikande och ser i mitt inre handen över havet. Det är  idag omöjligt att tala om underverk.

 

En tanke på “Gud hörde mitt rop om hjälp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s