I dagarna är det två år sedan min make David slutade sina dagar på Huddinge sjukhus. Vi hade då hållit ihop i 60 år och  jag hade varit anhörigvårdare i sex. Fram till den dag David fick sin första stroke upplevde jag att han var den starkaste av oss två. Det var David som skottade snö, fixade avloppet, tröstade mig i motgångar och hjälpte mig att handla. Nu blev allt annorlunda. Det var helt plötsligt jag, som var den starkaste.

 Under sina  sjuka år var David ofta intagen på Huddinge sjukhus. Jag brukade då besöka meditationsrummet på nedervåningen. Det är en kopia av ett motsvarande rum i Förenta Nationernas högkvarter i New York. Initiativtagare till detta rum var Dag Hammarskjöld och här möts den industriella utvecklingen i form av en skulptur, som föreställer en svavelkristall, med fjällens mystik en solig höstdag.  Här satt jag och läste okoncentrerat i diktsamlingen ”Vägmärken”, som är en sammanställning av de anteckningar som hittades i Dag Hammarskjölds  skrivbordslåda efter hans tragiska bortgång i september år 1961. I denna stilla miljö började jag fundera över mitt livs vägmärken.  De höga, moderna  och färgsprakande obeliskerna vid busshållplatsen var ett sådant.

 David fick sin första stroke i januari 2009. Då trodde ingen att han skulle överleva och jag var beredd på att livet skulle ta en riktning in i ensamhet. Nu valde livet en annan väg för mig och jag blev anhörigvårdare. Jag bävade inför detta. Att ta hand om sjuka människor hade jag aldrig tidigare sysslat med.

 David och Dag Hammarskjöld hade ett gemensamt intresse i vandringar.  I ”Vägmärken” finns det korta skildringar om hur det är att stå ensam ute i naturen på en plats, där flera stigar möts. Det finns inga möjligheter att tveka,  då är det vägen som  väljer vandraren. Det var detta jag upplevde gång på gång på busshållplatsen vid Huddinge sjukhus. Vägen hade valt mig.  Den innebar  att jag måste  lära mig  att vårda den strokedrabbade David och göra detta som tack för att han hade stöttat mig under  större delen av mitt liv. .

 Jag har i dagarna gått igenom mina anteckningar från mina år  som anhörigvårdare. De två första åren fungerade allt mycket bra och vi hade varken hemtjänst eller hemsjukvård. Sedan kom bakslagen och David blev sämre för var dag som gick. Det kom en ny stroke och vägen förde mig åter till Huddinge sjukhus. David kom hem och snart kom andra krämpor med  nya sjukdomsperioder på Huddinge sjukhus. Jag orkade sämre och slutligen  tvingades jag motvilligt acceptera att vi skulle få hemtjänst.  Detta förde med sig bekymmer jag inte hade väntat mig.

 David hade blivit så vinglig på benen att han måste få hjälp med att duscha. Flickorna på hemtjänst klarade detta mycket bra och var helt underbara mot honom. Det blev något helt annorlunda när det kom grabbar.  Inte en enda av dem hade svenska som modersmål och flera av dem var flyktingar. De var hårdhänta och fumliga och David blev rädd för dem.  I hans undermedvetna kom tanken  att grabbarna kunde tappa honom och att han skulle bryta ett ben och att detta sedan måste amputeras. Alltså måste jag vara med under duschningen, vilket inte grabbarna uppskattade. De väste fram att de kunde fixa duschningen utan mina övervakande ögon. David for ut mot grabbarna och det blev trista gräl.  Vägen hade via hemtjänst fört in mig i  en konfliktsituation.

 Nu bad jag om ett samtal med chefen för hemtjänst. Hon suckade och sa att det fordrades kroppskrafter för att orka med dessa duschningar. Det saknades flickor, som orkade med detta. Det var svårt att alltid erbjuda oss en flicka. Dessutom hade Davids mage börjat krångla och från hans ändtarm sprutade det ofta ut kletig avföring. Nu måste han in i duschen. En av tjejerna från hemtjänst lärde mig hur jag skulle göra för att placera David i duschstolen och sedan rulla stolen till duschen och spola honom ren. När han sedan skulle få på sig en ren engångsblöja måste jag få hjälp och då skulle jag trycka på knappen  för larm. . På vardagarna brukade ofta någon  av grabbarna komma jäktande. Allt skulle gå mycket fort och David fick  inte gny för att de var hårdhänta.  Helgerna blev ljusglimtar. Då kom studenterna och oberoende av kön var de starka, vänliga och uthålliga. 

 Drygt hälften av grabbarna från hemtjänst var flyktingar. Jag har en anteckning om att vi en dag vid köksbordet diskuterade hur flykten i en båt över Medelhavet hade påverkat unga män. Blev de hårda och okänsliga  för hur en strokedrabbad och rullstolsburen gammal man upplevde tillvaron?  En av grabbarna berättade att han var utbildad banktjänsteman. Han var kristen och hade  i sitt muslimska hemland råkat ut för  förföljelser på grund av sin tro. Flykten över havet hade varit hemsk och han visste med sig att han hade hårdnat under denna resa. Hemtjänst var det enda jobb han kunde få. Nu pluggade han ekonomi på kvällar och nätter och hoppades på ett annat arbete. Han ville bort från ett jobb, som han visste med sig att han inte passade för.

 Det jobbigaste de sista åren var Davids mardrömmar under nätterna. Han skrek och dessa rop väckte mig flera gånger varje natt.  Då såg jag de lysande pelarna i Huddinge framför mig. Hur länge skulle jag orka? Till slut insåg jag att jag höll på att falla ihop. David måste får komma till ett temporärt boende två veckor varje månad. Jag vågade inte tala om detta för David. Han skulle ha blivit  alldeles förtvivlad och börjat gråta .

 Då valde livet en annan väg för mig. David började en natt kräkas blod och det blev hans sista blåljusresa till Huddinge sjukhus. Denna mörka januarinatt tog jag avsked av David. De blå ljuset skimrade vackert i snön och detta hjälpte mig att inse att livet skulle bli annorlunda  och att jag måste hitta nya vägmärken.  En vecka senare var familjen samlad vid Davids dödsbädd. Personalen på avdelningen var fantastisk och mina barn kunde i lugn och ro ta ett långt avsked av sin far.

 Nu förde livet in mig in i ensamhet. Efter ett år började jag aktivt söka nya vägmärken. Jag saknar fortfarande David och detta märks tydligast när jag i min ensamhet är ute och vandrar. På  ett märkligt sätt upplever jag då hans närhet. Igår var det i skymningen som om David  stod bredvid mig under de gamla ekarna i Bredäng.

 Jag kom hem när det just blivit mörkt. Jag tände ljuset . För första gången sedan David  gick bort som jag inte har hört hans rop på hjälp när jag kom hem på kvällen.

 

 

 

 

 

 

 

.