Ett kvinnoöde på Sätra gård – Catharina Elisabeth Löfling-von Brinkman

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att syssla med lokalhistoria är att ha förståelse for hur det som riksdag och regering beslutar påverkar enskilda människor. Just nu försöker jag komma underfund med ett par livsöden i området kring tunnelbanelinje 13 söderut.  En kvinna, vars livsöde jag  i dagarna har  försökt att fånga, är Catharina Elisabeth Löfling  gift von Brinkman och husmor  på Sätra gård.

 

I söndags var jag ute och gick runt i Vårberg I Stockholm. Solen sken och det låg ett tunt lager av is på Mälaren. Torra löv prasslade under mina fötter. Här sökte jag rötterna till Catharina Elisabeth Lofling. Hon hade vuxit upp på  Vårby gård, som hade gått i arv på hennes mamma sidan sedan mitten av 1500-talet.  Morfadern tillhörde den adliga släkten Oliveblad. Den första generationen av denna släkt hade ingått i Gustav Vasas personal på kansliet.  Spåren av detta syns fortfarande i parken. Gustav Vasa anade att danskarna när som helst skulle anfalla landet och då behövde Sverige ha en stark flotta. Ett av hindren att bygga upp en sådan var att det saknades ekvirke. Nu befallde Gustav Vasa  att alla borde plantera ekar på sina marker. Dessa tillhörde kronan och fick inte huggas ner. Oliveblad på Vårberg gjorde som kungen befallt.

När Catharina Elisabeth i  växte upp i på gården kunde hon ströva runt i en ekskog. Idag är det lönn och al, som är de mest framträdande  trädslagen i parken. Två ekstubbar finns kvar sedan hennes tid  och  berättar sin historia om flydda tider.

Catharina Elisabeth Löfling var född 1698  och hon levde i en familj med sin ständigt frånvarande pappa Johan. Hennes mor gick bort i början på 1700-talt och pappan gifte år 1706 om sig i Stockholm med general Rembart von Funkens dotter Beata. Generalens dotter var barnbarn till en  livländsk friherrinna Yxkull-Gyllenband.  Catharina Elisabeth fick en fostermor, som efter vigseln troligtvis följde med sin make till Riga. Här gällde det att försvara det svenska Estland mot Peter den Stores framgångsrika trupper. År 1710 kom ödesstunden för Riga och svenskarna tvingades att kapitulera. I detta slag dödades Johan Löfving. Samtidigt utbröt pest i Riga och när allt var över var Riga en nästan folktom stad.  Några år senare anfölls den svenska hären i Tönningen i norra Tyskland. Här fanns familjens yngste som Gustav, som var korpral i Västgöta kavalleriregemente. Svenskarna tvingades att kapitulera och de fördes bort som fångar antingen till Ryssland eller till Danmark. Gustav hörde till dem som hamnade i Ryssland.   Den äldste av bröderna var också militär.  I dessa utdragna krig hade han turen på sin sida och deltog aldrig i slag, som slutade i fångenskap.

 

År 1717 kom syskonen överens om att sälja Vårby.  Catharina Elisabeth var då 19 år gammal och föräldralös.  På något sätt måste hon hitta ett sätt att försörja sig. När hon gifte sig med änkemannen Anton Henrik von Brinkman på Sätra gård framgår inte av några papper. Hans första hustru hade dött i barnsäng år 1710 och det nyfödda barnet hade inte överlevt.  Anton von Brinkman var militär och hade varit med Karl XII i Fredrikshald och deltagit i bevakningen av fästningen . Utanför murarna  fanns krypskyttar. En dag i november träffades Anton von Brinkman av en kula, som trängde in i hans lår. Nu tvingades han lämna Fredrikshald och åka hem och få vård. Kulan gick inte att ta ut och han måste under återstoden av sitt liv att leva med detta. Troligtvis hade han svårt för att gå normalt.  Några veckor senare var det Karl XII som drabbades av en liknande kula. Han avled omedelbart och hären lämnade Norge.  Hemma i Stockholm måste det svenska armén byggas upp igen  och Anton Von Brinkman  fick administrativa  uppgifter, som han klarade bra. Sedan kom ryssarna och brände ner bruken längs kusten från Forsmark till Norrköping.  På grund av kulan i höften kunde inte Anton von Brinkman deltaga i striderna. Han beviljades avsked från armén och bosatte sig på Sätra. Han var då änkeman.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag ser ekarna kring Sätra  gård funderar jag om det inte var dessa träd, som gjorde att Catharina Elisabeth Löfling bestämde sig för att gifta sig med Anton von Brinkman. Gården var stor och det flöt in inkomster från en kvarn, ett par arrendegårdar och sjökrogen  Rostock . Hennes makes släkt hade kommit från  Tyskland och familjen var inte inskriven i Riddarhuset. Någon direkt insyn i det politiska livet hade hon inte. För hennes del räckte det att kontrollera att det kom mat på bordet och att arrendatorerna betalade som de skulle. Det var också under von Brinkmans  tid som Sätra gård byggdes om och fick en flygel för matlagning. I denna hade tjänstefolket sina rum.   Det fanns fler torp, som lydde under Sätra. Ett av dessa var Bredäng och ett annat Ulvgryte.

Ulvgryte  arrenderades på 1730-talet ut  till olika stockholmsfamiljer, som i stor utsträckning bara bodde där när det var sommar. De kom hit för att äta upp de livsmedel  de kunde skörda  på torpet och för att få njuta av bra brunnsvatten. Vattnet i Stockholm skulle idag kallas för hälsovådligt. Det var Catharina Elisabeths make som bestämde vilka som skulle få arrendera och hustrun hade få möjligheter att påverka detta val.  När handelsmannen Jakob Graver först hörde sig för om möjligheten att få arrendera Ulvgryte vet vi inte.  Det som lockade honom var ekarna. På höststormen kunde grova grenar blåsa ner och på så sätt fick han bra bark till sitt kommande garveri på Kungsholmen. Han  kom senare att specialiserat sig på läder för tjocka skosulor.

År 1745 avled Anton von Brinkman och änkan Catharina Elisabeth hade inga invändningar mot  att torpet skulle arrenderas ut till garvare Jakob Garver.  Samtidigt skulle torpet byggas om till en liten herrgård och namnet ändrades då till Jakobsberg. Catharina Elisabeth hade två söner, som båda hade lätt för högre studier. När det var klart att garvare Graver skulle arrendera Ulvgryte var den äldste sonen Hans Gustav 18 år och den yngre Edvard Henrik 10 år. Hans Gustav studerade juridik i Uppsala och detta förde med sig oanade utgifter. Catharina Elisabeth hoppades på att Jakob Graver hade stabil ekonomi och att betalningarna för arrendet ordentligt skulle betalas in.  Catharina Elisabeth blev snart ensam på Sätra. Den äldste sonen hittade en flicka från Nacka och bosatte sig  där. Han  arbetade i Stockholm och Sätra låg långt bort från hans arbetsplats.

Den yngste, Edvard Henrik, hade bestämt sig för att gå i sin pappas fotspår. Någon god militär utbildning i Sverige kunde han inte få. De högre officerarna var mer intresserade av att sköta sina lantegendomar och att vara med om debatterna i Riddarhuset än att drilla soldater för eventuella kommande krig. Edvard Henrik sökte sig till Frankrik där han steg i graderna och blev löjtnant. När han slutade sin tjänst och for hem för att ta hand om Sätra framgår dåligt av dokumenten.

 

Plötsligt kom något som ändrade Catharina Elisabeths liv. På Riddarhuset fanns två partier, Hattarna och Mössorna. Hattarna drev år 1757 igenom att vårt land skulle ställa upp på Frankrikes sida i ett krig mot den blivande stormakten Preussen. Det fanns flera anledningar till detta. En av dessa var att delar av adeln ansåg att den tyska drottningen Lovisa Ulrika la sig för mycket i hur vårt lad styrdes. Drottningen borde få ett kännbart straff och i  fortsättningen inte samarbeta med sin bror, som var Fredrik den Store av Preussen. Preussen var på väg att bli det ledande landet i Europa och  motståndaren i denna kamp var Frankrike. Nu lovade Frankrike vårt land ekonomiskt bistånd om vi skickade trupper till de svenska besittningarna i norra Tyskland. Trots motstånd från Mössorna drev Hattarna igenom detta. En mycket illa förberedd armé skickads till Tyskland.

Kriget varade i fem år. När det äntligen tog slut hade minst 10000 svenskar förlorat livet och det blev ekonomisk kris. Segrare i det för Sveriges del meningslösa kriget  blev Fredrik den Store. Mitt under detta krig kom sonen Edvard Henrik hem och gifte sig med en flicka från Salem. Efter detta var det som en ond ande slog sig ner på Sätra. Svärdottern fick en son och när kriget var över blev hon gravid  igen. Förlossningen blev svår och både mor och barn avled. Sex år senare dog Catharina Elisabeth och fick sitt sista vilorum i det olivebladska gravkoret i Botkyrka kyrka. Nu övertog sonen Edvard Henrik  Sätra. Han avled redan år 1773 och hans ende son Gustav Anton var då 13 år gammal.

 

Det hade hänt mycket sedan Jakob Graver byggde herrgården Jakobsberg. Hans garveri hade drabbats hårt av kriget och år 1762 gick han i konkurs och tvingades avveckla en tidigare lönsam verksamhet. Det misslyckade kriget hade fört med sig ekkonomiskt  kaos och skördarna slog fel år efter år. Kvar av det forna välståndet på Sätra fanns tonårspojken Gustav Anton . Han utbildade sig till jurist och blev landshövding i Blekinge län. Han var en pålitlig tjänsteman och adlades av Karl IVX Johan.

 

År 1830 togs ett beslut som ändrade livet kring Sätra och Jakobsberg. Det bliv tillåtet att hugga ner ekar. Det blev bräder till fiskebåtar, handelsfartyg, pråmar och möbler. Ägarna till Vårby och Sätra behövde inte längre leva på svältgränsen om skördarna slog fel.

Denna soliga februaridag har jag strövar runt bland ekarna vid Sätra gård. Det är mycket som har hänt sedan Catharina Elisabeth styrde över gården. Skogen är ett naturreservat och gården, som tidigare var en samlingsplats för områdets föreningar, är nu privatägd.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s