Marika Stiernstedts Stockholm

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Marika Stiernsteds Stockholm var Östermalm vid sekelskiftet 1900. Kyrkan, gatorna och husen har inte förändrats speciellt mycket, men miljön är helt annorlunda. Damer klädda i  långa svepande kjolar glider inte längre fram på gatorna  på väg till en visit hos en väninna.  Numera ilar tjejer i alla åldrar fram med sportbag till närmaste gym. Jag inbillar mig att dagens kvinnliga  Östermalm är gladare och färgstarkare än den stadsdel  Marika Stiernstedt mötte.

 

Marika Stiernstedt brukade säga att hon levde i en bubbla, som hon kunde se rakt igenom men inte kunde tolka det hon såg. Livet inne bubblan var hennes instängda värld och har fanns stora hyreshus med trappuppgångar och gator med ibland spännande innehåll. Torgen och Östermalms saluhall har hon inte skildrat. Under de år hon bodde i Stockholm hade hon inget eget hushåll och behövde inte bekymra sig om hur maten kom på bordet.

 

I  novellerna  om folket på Östermalm  finns det inga gatuadresser, vilket gör det spännande att fundera  över var personerna bodde och vilka gator de strövade runt på.  Marika Stiernstedts  kvinnor levde i en tid när de gifta kvinnorna saknade rösträtt och var omyndiga, samtidigt som  en ogift eller ung kvinna betraktades som en fara för de gifta männens moral. De var självständiga och hade skaffat sig utbildning. I sällskapslivet  var det annorlunda. En ogift kvinna placerades längst ner vid ett middagsbord  och fick höra glåpord om att hon satt på glasberget.  I flera noveller går det att hitta skildringar om  skamfyllda  ögonblick mellan en gift man och en ogift kvinna.  De kunde  inträffa på kalas, på ett bankkontor eller bara på affärsgatan.  Vad hände när det gick längre än till en stillsam flirt?

 

Det är märkligt att återvända till de böcker jag läste i slutet på 1940-talet. Då var Marika Stiernstedt min favoritförfattare.  Att jag nu återvänder till henne beror på att jag har svårt att slita mig loss från flygbaronen Carl Cederström, som i början av 1900-talet var gift med Marika Stiernstedt.  Nu har jag ett behov att  få ta del av hennes författarskap. 

 

Marika  Stiernstedt var en överklassflicka från Uppsala, hon  hade gått i fransk klosterskola och hon blev författare.  När hon gifte sig med Carl Cederström slutade hon att skriva böcker och gjorde sitt yttersta för att bli en bra husmor på en gård på Ingarö. När äktenskapet tog slut år 1906 blev hon ensamstående mor och tog upp sitt författarskap igen. På något sätt måste hon försörja sig själv och dottern Lena.

 

Marika Stiernsteds stockholmsnoveller är från tiden före äktenskapet.  De slutar alltid olyckligt eller med ett frågetecken. Hon skildrade med inlevelse den instängda lägre överklassmiljö, där de gifta kvinnorna hade förlorat all skaparglädje och aptit på livet. De gled håglöst runt bland ärvda möbler och bevakade svartsjukt sina äkta mäns samtal  med andra kvinnor. I dessa noveller skildrade hon sexuell åtrå på ett sätt som ingen kvinnlig författare hade gjort tidigare.

 

Marika Stiernstedt var lika gammal som min äldsta ogifta faster. Det var i hennes bokhylla på landet jag hittade ett par undanstoppade böcker av Marika Stiernstedt. De var förbjuden läsning och alltså mycket lockande. Själv levde jag i en instängd miljö, där mina föräldrar och mina äldre bröder kontrollerade att jag inte träffade några jämnåriga pojkar. Mina drömmar for iväg till Östermalm, där män och kvinnor kunde mötas och växla några ord utanför en butik på den stora affärsgatan.  Nu gällde det bara att hitta motsvarigheten i min barndomsstad Göteborg.

 

Marika Stiernstedt beskrev  trappuppgångarna i de stora husen. På nedervåningen bodde fint folk i stora lägenheter och de pampiga sällskapsrummen hade fönster mot gatan. Rummen var fyllda med ärvda möbler, som ofta stod mycket tätt. De användes bara vid kalas av olika slag. Mannen hade sitt rum och  hustrun sitt. Med fönster mot den trista bakgården fanns köket och rum för barnen och tjänstefolket.

 

Det fanns inga hissar och ju högre upp i huset man kom, desto mindre blev lägenheterna. Högst upp bodde portvakten. Att vara dotter till portvakten innebar att man borde snabbt och tyst ta sig förbi det förnäma  folkets ytterdörrar. Det gällde att inte locka männen ut på snedsprång.

 

i Marika Stiernstedts Östermalm fanns det tre olika typer av gator. Det fanns trista gator och gator fyllda med frestelser av olika slag. De trista gatorna saknade affärer och här kunde man gå fort till arbetet eller någon affär. Här var det mindre fint att bo än vid någon paradgata. Några träd fanns inte och här pratade man inte med folk man mötte. I Marika Stiernstedts noveller kunde förälskade ungdomar smyga in på en sådan gata och när det inte fanns några spanande ögon kunde de utväxla en osäker kyss. En sådan gata var Artillerigatan, där det idag inte skulle vara svårt att osedd kyssas och kramas mellan två parkerade bilar.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På affärsgatorna möttes samhällsklasserna.  Alla, utom de jäktande hembiträdena, gick runt och tittade i skyltfönstren.  De fanns också spanande ögon. Pratstunden mellan en äkta make och en ung flicka fick inte bli lång.  Här kunde man ana het åtrå och också längtan att komma bort från det vardagliga. Den stora affärsgatan bör ha varit Nybrogatan. Jag var där igår  och kalla marsvindar svepte in från Nybroviken. Att titta in i skyltfönstren var ingenting som lockade. Damerna på Marika Stiernstedts tid skulle ha förfasat sig över gatans omoral. Här kan numera  vem som helst stå och glo rakt in i ett skyltfönster fyllt med de unga flickornas mest intima små plagg.

 

En av Marika Stiernsteds tidigaste noveller har namnet ”Den halte Eros”. Huvudpersonen är en man av enkelt ursprung, som inte vuxit upp med informator och en pianospelande mamma. Efter studier i Uppsala gifte han sig  med en ganska förmögen flicka från en anrik släkt. Äktenskapet blev snart meningslöst. Då och då anklagade  hustrun honom för att han inte kunde spela piano. 

 

Den äkta mannen upplevde att han mentalt haltade sig fram mellan arbetsplatsen, hemmet och kalas hos fruns fina släktingar. Här var det frack för herrarna och en elegant helst svart klänning och smycken för damerna som gällde. Till ett sådant meningslöst kalas blev en ung flicka inbjuden. Hon drog till sig allas uppmärksamhet genom att komma klädd i en röd klänning. Damerna log elakt mot varandra och viskade fram  att denna flicka kommit till kalaset för att bjuda ut sig.

Huvudpersonen kände att något varmt böljade fram genom hans kropp. Vid matbordet sträckte han på ryggen och skålade med flickan i rött, som log förtjust tillbaka. Middagen drog ut på tiden med sex varmrätter och två efterrätter.  Den ena  serverades mitt i middagen och den andra  tillsammans med värdens långa och en aning sluddrande tal. Han hade skålat för många gånger och hans vita skjortbröst var prytt med bruna såsfläckar.

 

Middagen tog äntligen slut och gästerna gick in i olika smårum, herrarna för att röka och damerna för att utbyta förtroligheter. Flickan i rött visste inte vart hon skulle ta vägen och sökte sig till huvudpersonen. Detta uppmärksammades naturligtvis av några äldre damer och sladdret tog fart. Flickan i rött var här för att snärja en man och dessutom skvallrade klänningens modell på att hon var gravid. En av damerna visste vem hon var. Detta var flickan som ofta gick på Ströget och dessutom på fel sida.

 

Ströget är idag ett bortglömt ord. Varje stad hade sitt eget Strög. På den ena sidan gick ogifta unga par och småpratade och också ensamma unga män. På den andra gick moraltanterna och flickor, som spanade in någon man med trevligt utseende. Vid Strögets slut kunde en man gå över gatan och ta med sig en flicka till  rätt sida av Ströget.  Att gå på fel sida av Ströget var detsamma som att vara på jakt efter en man att omedelbart gifta sig med.

 

För novellens huvudperson, ”Den haltande Eros”, slutade kvällen i kaos. Här fanns inget givet slut och läsaren fick i sin fantasi föreställa sig vad som hände med flickan i den röda klänningen. Jag gillade denna historia och funderade på att skriva mitt eget slut. Detta blev aldrig av på grund av att jag saknade papper och penna.

 

Jag vet inte vilken av de stora gatorna som var Ströget. Själv gissar jag att det var Birger Jarlsgatan.I min ungdom tyckte jag att Ströget i Göteborg var en trist gata utan bibliotek. År 1954 sjöng Alice Babs sången ”Du får inte gå Ströget fram med någon annan än mig”  Då var jag på väg in en romans som bruden längst bak på vespan. Varför  bry sig om att gå på Ströget när det fanns så mycket annat spännande att göra?

 

Två år senare gifte vi oss och hade bytt ut vespan mot en ny Volvo. 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s