Tystnad och sorg i min förort

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Min trädgård är som vackrast i april. Då blommar ljusblå scilla och gul krokus. Det är ljust, eftersom lövsprickningen inte har påbörjats. Det är också en månad när koltrastarnas vemodiga parningssång är som mest intensiv.  Dessa mästersångare gör varje dag sitt bästa att överrösta biltrafiken. När bilarna försvinner grips koltrastarna  vanmakt och slutar drilla.

 Jag vet inte varför, men jag har i flera år funderat över när vår huvudstad skulle drabbas av terrorn.  I fredags mitt i koltrastsången såg jag meddelandet om vad som hänt på Facebook. En känsla av overklighet kom över mig. Var? Hur?  Svaret var väntat. Terroristen hade bytt ut bombbältet mot en stulen  lastbil.

 Jag bor vid en bred förortsgata, där på fredagseftermiddagarna bilar rullar fram och tillbaka. Barn skall hämtas tidigare på dagis, beställa pizzor skall hämtas, gamla mamma skall få skjuts till en familjemiddag och mat skall inhandlas på någon stormarknad. I fredags var det märkligt tyst på gatan. Trafiken var avstängd och koltrastarnas sång hade tystnat. Jag gick ut i trädgården, där ett par feta skator satt och letade efter något ätbart på trädgårdsgången.  Ingenting var sig likt.

 Det kom ett meddelande från Bättre Stadsdel Hägersten på Facebook. Alla, som hade tillgång till bil, borde köra till Liljeholmen eller Älvsjö och därifrån skjutsa trötta eller gamla medmänniskor hem. Att med rollator gå hem från Liljeholmen var helt omöjligt, alla måste på något sätt visa omtanke. Eftersom jag inte längre är bilägare, kunde jag inte delta i denna verksamhet.  Nu kunde jag se en och annan bil på min gata. Först någon timme senare kom det en ström av bilar. Då började koltrastarna tjuta som besatta.

 På lördagen  uträttade jag ett par ärenden i det mångkulturella Skärholmen. På lördagar brukar det var mycket folk i rörelse på torget. Glada barnskratt brukar eka i galleriorna och tonårsflickor, med eller utan slöja,  har för vana att framför skyltfönstren diskutera  det senaste modet. Allt var denna kördag  tyst och de som var ute och handlade smög sig fram som  om de vore  rädda för att synas. Inga barn tjatade om en påse med leksak i botten från McDonalds.  

 Utanför tunnelbanan hade Jehovas Vittnen satt upp ett bord med biblar  både på arabiska och på svenska .  Några kom fram till bordet och viskade något på arabiska. Av vad jag förstod var de både rädda och sorgsna. Mannen vid bokbordet tog upp en bibel och höjde den överhuvudet.

”Jesus är Stockholms frälsning.”

Detta blev tröstens ord för flera som gled förbi. Allt blev tyst och flera män och kvinnor smög sig in i kyrkan och jag följde efter. Vi möttes av ett par  flickor som sa att vi var välkomna att dricka kaffe i hallen. Det  kostade tio kronor och detta betalade vi gärna. Inne i kyrkan satt några kvinnor och grät. Jag tände ett ljus och såg anslaget att de pengar, som samlades in på detta sätt skulle gå till församlingens fadderbarn i Addis Abeba. Den koptiska kyrkan behöver allt stöd den kan få.

 Vid kaffebordet växlade jag några ord med ett par äldre kvinnor. De skakade på huvudet på tanken att åka in till Drottninggatan och lägga blommor vid staketet. Pensionen räckte inte till ett tunnelbanekort och det gick ju bra att visa sin solidaritet med terrorns offer genom att tända ett ljus. Här i kyrkan hade de hittat tröst och något av deras rädsla och oro hade försvunnit inne i kyrksalen. Vi konstaterade att det är en tillgång i en förort att ha en öppen kyrka som en samlingsplats .

 Jag  uträttade mina ärenden och sökte mig till tunnelbanan. Bibelbordet stod kvar och några män stod och bläddrade i biblarna. Någon viskade fram frågan om frälsning och trygghet var möjlig efter det som hade hänt. Varför måste religionerna med våld kämpa mot varandra?

 Igår var  det Palmsöndag. När jag kom hem från kyrkan möttes jag av ett meddelande på Facebook att två koptiska kyrkor i Egypten hade drabbats av självmordsbombare. En polis hade gjort sitt bästa att förhindra detta. Han hörde till ett av offren. Han var inte kristen utan muslim. Jag  hade en föraning om att något sådant skulle hända när jag tände ett ljus för terrorns offer i Mälarhöjdens kyrka.  

 Det blev  skymning med biltrafik och drillande  koltrastar och skator bland gräsmattans blå blommor. Går det att glömma det som hänt?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En tanke på “Tystnad och sorg i min förort

  1. Hej Carin, fint skrivet, delar på Bättre stadsdel Kram M

    Den 10 april 2017 07:24 skrev Carin på Sprätthöken :

    > carinonnestam posted: ” Min trädgård är som vackrast i april. Då blommar > ljusblå scilla och gul krokus. Det är ljust, eftersom lövsprickningen inte > har påbörjats. Det är också en månad när koltrastarnas vemodiga > parningssång är som mest intensiv. Dessa mästersångare gör varje” >

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s