Fredrika Bremer i Jerusalem

375px-Jerusalem_um_1900[1]

Idag är det Långfredag, en dag jag har mycket svårt för. Jag skall vara hemma hela dagen. Vinterns gör ett tappert försök att komma tillbaka. Det blir en innedag med tänd brasa.

Söndagen den 23 april skall jag vara i Jakobsbergs gård i Bredäng och berätta om Fredrika Limnell, som i slutet av 1800-talet sommartid hade en litterär salong i sitt sommarhus Lyran. Numera  går  det bra att besöka det anrika huset och dricka kaffe.  Närmaste tunnelbanestation är Bredäng.

 Fredrika Limnell var förmögen och gillade att läsa. Hon skänkte pengar till tre olika kvinnliga författare. På så sätt  fick dessa kvinnor  råd att göra studieresor och att skriva böcker. Den första var Fredrika Bremer. I juni år 1856 erhöll Fredrika Bremer en mindre summa pengar för att i första hand besöka Schweiz och Italien. Den berömda författarinnan var då 55 år gammal. Nu önskade hon få se Alperna och den heliga staden Rom. Det fanns också en annan avsikt med resan. Europa hade i tre års tid plågats av ett krig, Krimkriget,  och denna sommar var det äntligen fred. Hur hade Europa återhämtat sig och betydde freden att de olika kristna kyrkorna kunde starta ett samarbete om heliga platser som Jerusalem?

 Fredrika Bremer skrev dagbok  under hela resan. Hon skrev brev hem och några av dessa publicerades i Aftonbladet. På så sätt blev hon vårt lands första kvinnliga utrikeskorrespondent. 

 Fredrika Bremers resa  blev längre än vad någon hade kunnat förutse. Överallt blev Fredrika Bremer mottagen  som en hedersgäst och folk köpte hennes översatta böcker. Reskassan blev större, vilket förde med sig att hon kunde resa till Jerusalem och där våren 1859 vara med om påskfirandet. Resan från Rom till Jerusalem gick över Sicilien och Malta. På båten mellan Malta och hamnstaden Jaffa lärde hon känna en grupp tyska pilgrimer. Deras ledare  var professor Lewinson.

 

De dagar det inte var oväder promenerade Fredrika Bremer på däck tillsammans med professor Lewinson, som föreläste för henne som om hon vore en begåvad manlig student. Den bok, som många då diskuterade, handlade om vem Jesus egentligen var. Författaren var den tyske teologen David Strauss och hans tes var att evangelierna var fyllda av så många motsägelser att alltsammans bara var en samling myter. Det troliga var att Jesus aldrig hade funnits, Professor Lewinsson var jude och hade tidigare undervisat judiska studenter i den judiska tron judendomens historia. Det hörde till hans yrke att följa med i den teologiska debatten. Efter att ha läst David Strauss bok började den judiska professorn att noggrant studera evangelierna. Nu kom han till en helt annan slutsats. Jesus hade levat och han var Guds son. Efter moget övervägande beslöt professorn sig för att konvertera till kristendomen. Han var ett välkänt nämn och fick snart arbete som professor i teologi i ett tyskt universitet.

 

Vi vet inte om professor Lewinson berättade för Fredrika Bremer om den engelske lorden och affärsmannen Moses Montefiore. Detta var en italiensk jude, som i unga år hade flyttat till London och där lyckats bra med sina affärer. Hans tankar var att förföljda judar från Ryssland måste få rätt att bosätta sig i Jerusalem och där få möjlighet att besöka Tempelberget. Dessutom fanns det en grupp fattiga judar i Jerusalem. Dessa måste få tillgång till bättre bostäder och en ny synagoga . Palestina hörde till det Osmanska riket och landet  hade varit en av de stater, som förlorat i Krimkriget.  Nu borde muslimerna inse att tiderna hade förändrats och att Jerusalem var en helig plats för judar, kristna och muslimer. Freden måste synas i Jerusalem.

Strax efter fredsslutet besökte Moses Montefiore Jerusalem. Hans resa från hamnstaden Jaffa kände nästan alla till. Det fanns ingen väg utan bara en ridstig. Moses Montefiore var 199 cm lång och överviktig. Han beställde en bärstol och en grupp mulåsnor med uppgift att släpa på bärstolen. . På så sätt kunde han färdas över slättlandet och över berget för att efter detta på ett majestätiskt sätt passera den stadsport, som kallades för  Jaffa. Under denna resa fick det inte saknas god mat ett fylligt vin. Efter detta kom han att kallas för Krösus. 

 Krösus hade flera avsikter med sin resa till Jerusalem. Han ville satsa pengar på en järnväg mellan hamnstaden Jaffa och Jerusalem. Utanför stadsporten  Jaffa  önskade han bygga en synagoga. Den sultan, som var ansvarig för staden, nickade godkännande. Efter detta kom ett krav, som  vållade problem. Krösus önskade få  besöka Tempelberget. I ett gammalt avtal om Jerusalem stod det att judarna inte fick sätta sina fötter på detta berg dock med undantag för den plats, där det allra heligaste rummet i templet hade funnits. Problemet visade sig vara enkelt att lösa. En grupp muslimer kom med en bärstol, som Krösus fick sätta sig i. Sedan bar de honom till Tempelberget och där steg Krösus av bärstolen och förrättade sin andakt.

 Ingenting blev som Krösus hade hoppats. Hans  tänkta järnväg blev aldrig byggd och de bostäder han lät bygga utanför Jaffaporten ville judarna inte bo i. Dee bestående minnena av Krösus besök var den nybyggda synagogan, den eleganta bärstolen och de planer, som aldrig blev verklighet. 

 I januari år 1859 landsteg Fredrika Bremer i staden Jaffa. Hennes huvud var tack vare professor Lewinson fyllt av nya kunskaper. Hon kunde sin Bibel  och visste att Jaffa  var den stad dit profeten Jona omkring år 700 före vår tideräknings början hade flytt  för att slippa lyssna på Guds röst.  Här tog han en båt, som skulle segla till Tarshich i Spanien. Detta borde profeten aldrig ha gjort. Det blåste upp storm på Medelhavet, som kaptenen på båten uppfattade var en hämnd från Gud. Med hjälp av lottdragning pekades Jona ut som den skyldige och besättningen vräkte ner honom i havet. Här slukades han av en stor fisk och tvingades att stanna i fiskens mage i tre dygn.

 Havet hade varit lugnt de sista dagarna av sjöresan. Fredrika Bremer hade farit över Medlehavet och några stora och skräckinjagande fiskar hade hon inte fått se. Däremot hade hon blivit en del av  tyska gruppen pilgrimer och växlat några ord med en elegant och mycket religiös furstinna.

 Fredrika Bremer hade inte föreställt sig vad denna resa skulle innebära. De enda vägar som fanns var ridstigar. Professorn var väl förberedd och såg till att alla i gruppen fick tillgång till en ridhäst och att det kom hästar, som på sina rygga kunde bära bagaget.  Nu måste Fredrika  Bremer berätta att hon aldrig tidigare hade ridit. Om hon ville komma till Jerusalem måsta hon få hjälp att stiga upp på den arabiska gamla hästen Rosinante och sätta sig tillrätta på en herrsadel. Till sin förvåning upptäckte Fredrika Bremer att den var riktigt bekväm.

 Att rida var inte så svårt som Fredrika Bremer hade föreställt sig. Det  var inte första gången som Rosinante travade vägen fram mot Jerusalem med en ovan ryttare på ryggen. Då och då sackade hon efter och Fredrika Bremer lyckades mana på henne. De red genom ett vackert slättlandskap och i fjärran skymtade gruppen  blånande berg.

 Det blev afton och det kom ett stilla regn. Då såg  Fredrika Bremer minareter och förstod att hon äntligen snart skulle vara framme. Men det värsta återstod. Hon var förberedd att Jerusalem låg på en bergshöjd, men inte att backen skulle vara så brant och att ridstigen skulle vara mycket smal. Det bästa hade varit om hon stigit ner från hästryggen och lett Rosinante, men det fanns ingen i gruppen som orkade lyfta upp henne på hästryggen igen. Rosinante visade ingen rädsla trots att det var ett stup på den ena sidan av stigen och en hög bergvägg på den andra. Backen tog slut och de red genom en vacker apelsinlund och sedan den sista uppförsbacken, som blivit hal av regnet. Rosinante halkade och föll ner på knäna. Det visade sig snart att det var en smidig gammal häst, som snart stod upp och kunde fortsätta fram. Till slut kom de fram till stadsporten Jaffa. Då hade Fredrika  Bremer suttit i sadeln i nio timmer i ett sträck. Hon fick hjälp ned att stiga av hästen. Lederna var både ömma och stela och hon kunde inte gå utan stöd. Den fromma furstinnan vek av från gruppen och fortsatte till Gravkyrkan. Här skulle hon ägna natten åt bön och meditation. 

 Fredrika Bremer  var den enda i gruppen som inte skulle bo hos släkt eller vänner. Hon inkvarterades i ett härbärge, som bestod av en labyrint av små hus och terrasser. Den första dagen var en söndag och Fredrika Bremer kunde från de olika terrasserna få en överblick Jerusalem. Hon såg Golgata och mindes de ord som Jesus sa när han hängde på korset. 

 Dagen därpå upplevde Fredrika Bremer söndagsfrid. Det blev en vilodag för både kropp och själ. Äntligen var hon i Jerusalem. När måndagen kom var det tillfälle att ströva runt i staden.

Bilden över dagens Jerusalem har jag hittat på nätet

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s