Klostret Monte Cassino

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu är jag hemma efter en vårvecka hos sonen Mats och svärdotter Birgitta i Italien. Birgitta hade som alltid ordnat trevliga utflykter för mig. Den här gången stod Monte Cassino på programmet. Jag berättade då för Birgitta att jag som tonåring önskade att på komma till Monte Cassino och leta efter resterna av det sönderbombade klostret. Nu var jag här och från torget i den lilla staden nedanför klosterberget syntes det nybyggda klostret som en hägring bakom kyrktornet. Det kändes märkligt att äntligen få komma hit.

 Våren 1944 var jag 14 år gammal och vantrivdes både med mig själv och i den privata flickskola jag gick. Ransoneringskorten räckte aldrig till och det viktigaste var att mina bröder och min pappa fick bra mat. Jag  var tjej och en tjej i en prästfamilj i Göteborg var ingenting att räkna med. Hennes enda uppgift var att gå till kyrkan helst två gånger varje söndag. 

 Det blev maj och kastanjerna blommade i alléerna. En dag när jag kom hem från skolan marscherade pappa av och an i lägenhetens långa korridor och väste fram icke  tillåtna svordomar över engelsmännen. Detta var mycket märkligt. Pappa och min äldste bror var med i en hemlig grupp, som bestod av motståndare till nazismen.  Nu hade engelska och polska soldater skjutit  sönder de sista resterna av det anrika klostret Monte Cassino söder om Rom. Detta var fruktansvärt.  Klostret var känt för sina vackra handskrifter från senmedeltiden och nu hade dessa brunnit upp. Det jag då sa var chockerande för mina föräldrar. 

 ”När kriget är över vill jag åka dit. Jag vill sluta skolan och få vara med och leta efter rester av böckerna.”

”Du stannar hemma” sa mamma i en sur ton. ”Du skall bli lärarinna och ta hand om oss när vi blir gamla.”

Jag suckade och drog mig undan och grät. Något eget liv var det inte tal om att prästens tjej skulle få.

 Det blev delvis som mamma ville. Jag blev lärare, ett jobb som jag inte var lämplig för. Trots mammas önskemål att jag skulle bli hemmadotter gifte jag mig och bildade familj. Det är tack vare att sonen Mats har flyttat till Italien som jag fick denna unika möjlighet att vara en heldag i Monte Cassino.

 Vi kom till den lilla staden sista söndagen i april samtidigt som besökarna strömmade ut ur kyrkan. Vi slog oss ner vid en bar vid torget och jag såg mig omkring. Staden hade i det närmaste plånats ut under det andra världskrigets slutskede.  Ur ruinerna hade det vuxit upp en ny stad i gammal stil. Utanför kyrkan stod en staty av den polske påven  Johannes Paulus II. Framför statyn stod några äldre och välklädda kvinnor och bad.  Ibland är det svårt att prata om smärtsamma minnen. Just då skulle jag med de rätta nyanserna i det italienska språket velat ha berättat för dem att jag mindes när bomberna regnade över detta område. Radiorösten våren 1944 hade skapat bilder av en klosterruin i mitt medvetande. I denna bild fanns det polska soldater med, men jag mindes inte varför de var i Monte Cassino.  Minna minnen från radioutsändningen stämmer bra med det vykort jag köpte.

Monte Cassino5

 

 Birgitta hade bokat bord på en restaurang med gott rykte. Vi letade oss fram bland de vackra husen till ”A Place ToBi”, som visade sig vara en annorlunda restaurang.  Strax innanför dörren fanns en bar och över den hängde engelska tekannor, som hade gjorts om till lampskärmar. Vi fick en matsedel och det fanns mycket att välja mellan. Det hörde till att äta antipasta och jag blev förvånad över allt som kom in. Här fanns skivor av olika sorters skinka och smakprov av olika korvar. Brödet  var naturligtvis hembakat. Sedan kom varmrätten, och den var utsökt god.

 Under hela måltiden hade vi varit ensamma i den lilla restaurangen.  När vi satt och drack kaffe kom några stamgäster in. En man i 70-årsåldern var nyfiken på oss och började samtala med Mats och Birgitta. När han började berätta om Monte Cassino förstod jag det mesta av det han sa. I slutstriden om klosterruinerna hade det varit polska soldater, som kämpade mot nazisterna. Ruinerna av klostret hade  då förvandlats till en förläggning för tyska fallskärmssoldater av elitklass. När slaget var över kunde de polska soldaterna hissa den polska flaggan högst upp på ruinhögen..

 Det blev dags att bryta upp. Innan vi gick blev det ett besök på toaletten. Här var det som on området aldrig hade bombats utan var en blomsteräng.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 Med Birgitta vid ratten gled bilen fram på en slingrande väg upp mot toppen. Överallt  såg jag övergivna terrasser med spår av  odlingar. Här hade tidigare folket odlat grönsaker för det egna hushållet och överskottet hade sålts. Idag sker all odling i stordrift och ingen bryr sig om att odla sina egna ekologiska jordgubbar eller morötter. På ett par ställen syntes spår av en stig. Mats berättade med inlevelse att tidigare hade det i byarna nedanför klosterberget funnits bönder, som specialiserat sig på får och getter. Varje vår vallades djuren upp på berget för att få friskt bete och för att slippa dalens hetta. När det blev höst vandrade de samma väg tillbaka. En dröm föddes inne i mig. Jag skulle med en botanikkunnig guide vilja vandra getstigen upp till klostret. Kanske finns det här förvildade tomater.

 Vi var uppe vid parkeringsplatsen. Jag hade inte väntat mig att folk skulle komma strömmande för att få gå en guidad tur i klostret. Här syntes glada nunnor, vetgiriga ungdomar och nyfikna seniorer. Guiderna talade italienska eller engelska. Klostret har ner än tusen besökare varje dag.

 Nu sitter jag hemma och tittar på mina bilder från rundvandringen och på den samling av kort jag köpte. På flyget hem läste jag delar av den bok om klostret jag köpte i klostrets butik. Det mesta var inte som jag hade tänkt mig. När det gällde uppbyggandet av en ny klosterkyrka måste jag lämna dagens tillvaro med ett överflöd av färgglada bilder och tänka mig tillbaka till det tidiga 1960-talet. Då fanns det inga färgglada bilder i skolböckerna och det stora glädjeämnet var att titta på familjens diabilder.  Klosterkyrkan var fylld av gyllene slingor och mycket färg. Jag sa till guiden att jag har svårt att uppskatta detta. Anledningen är säkert att jag växte upp bland Västkustens kyrkor, där det ansågs onödigt och dyrt med utsmyckningar. När det gäller italiensk kyrklig konst har jag blivit miljöskadad av protestantismen.

Monte Cassino var en fantastisk upplevelse, Jag kommer att skriva mer om denna vackra plats i veckan som kommer. Desvartvita bilderna kommer från kort jag köpte i klostrets butik.

Monte Cassino

Bilden över den nybyggda klosterkyrkan kommer från ett vykort

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s