Monte Cassino mitt i striden

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har för vana att efter ett besök på en för mig ny plats läsa om området och studera de kort jag tagit och gå igenom vykorten. Det blir då att göra om det spännande besöket flera gånger. Nu gäller det klostret Monte Cassino, som ligger söder om Rom. Klostret grundades år 529   av Benedictus av Nursia  och utvecklades snart till en utbildningscentral för präster och munkar.

 När jag stod framför den engelsktalande guiden på klostergården inbillade jag mig att jag visse det mesta vad som hade hänt första halvan av år 1944. Redan efter de första minuterna insåg jag att mina kunskaper var mycket bristfälliga. Klostret låg vid Gustavslinjen, som var en tysk försvarslinje mot de allierades trupper. Tyskarna hade tagit hand om klostret på ett helt annat sätt än jag trodde. Klostret var munkarnas hem och skulle så förbli. Det var på bergssluttningarna, som tyskarna byggt upp all utrustning för att försvara berget. Här fanns också deras radiostation.

 Guiden pekade på gräsmattans stora staty av Benedictus av Nursia. Hon berättade att den var en gåva av den tyska staten och en påminnelse om att tyskarna inte var så hänsynslösa, som de skildras i amerikanska krigsfilmer.

 Italien var efter den 25 maj 1943 ett delat land. De södra delarna hade gått över till de allierades sidan, medan den norra behärskades av italienska och tyska trupper. Gränsen mellan dessa områden var Gustavslinjen, som gick i dalgången söder om staden Cassino. På den tyska sidan om gränsen låg berget  med sitt klostret och från yttersidan av dess murar hade soldaterna möjlighet att spana in allt som hände i dalen.

Just så långt räckte mina gamla kunskaper. Efter detta forsade nyheter över mig och jag hade svårt att ta till mig allt guiden sa. Hösten 1943 hade vädret i Italien blivit annorlunda. Regnet öste ner dag efter dag och floderna svämmade över. De allierades stridsvagnar körde fast i åkrarnas gyttja. De tyska generalerna visste att det var en tidsfråga innan de allierades trupper skulle stå uppe vid  klostret, som låg ungefär 500 meter över staden. Tyska soldater hade tidigare ockuperat staden.  Stadsborna  hade i höstregnet blivit hemlösa  och många hade sökt sig till klostret. Italienska familjer hade dödats och i kloster fanns en stor grupp föräldralösa barn.  Då bestämde en av generalerna att de flesta av munkarna, flyktingarna och barnen skulle evakueras. I samma transport skulle också ingå flera lastbilar med klostrets stora arkiv av gamla handskrifter och också många unika konstverk. Klostrets gamle abbot gick motvilligt med på att lämna klostret. Handskrifterna och konstverken förflyttades till ett bombsäkert valv i Vatikanen och munkarna fick en fristad i klostret Farfa. Under denna resa inträffade ett missöde. En lastbil fylld med handskrifter kom på villovägar och när detta upptäcktes förkunnade Herman Göring att allt detta var hans egendom. Han gömde lasten väl och efter kriget och av en slump hittade amerikanska soldater dessa vackra dyrbarheter.

 Strax efter jul år 1944 gjorde de allierade ett första försök att ta sig uppför berget och inta klostret. Deras befäl var övertygade om att tyskarna hade befästningar inne i klostret. Man inbillade sig att tyskarna hade avsvurit sig allt som hade med kristendom att göra. Ingen tänkte på att den tyske överbefälhavaren i Italien  Albert Kesselring var från Bayern och  att han hade stor respekt för kristna värderingar. Kloster fick inte omvandlas till militärförläggningar och kyrkor fick inte skövlas. Han gjorde en överenskommelse med påven och lovade att skydda Vatikanen.

 Jag hade fått för  mig att klostret hade bombats flera gånger. Naturligtvis var detta fel. Det var under den andra anfallsvågen, som klostret bombades. Då fanns det fortfarande munkar, flyktingar och barnhusbarn i klostret. Ungefär tusen människor tog sin tillflykt i ett valv och när anfallet var över kunde de stiga ut i dagsljuset och få hjälp att ge sig av norrut för att undgå striderna. Det var för mig en upplevelse att stå i detta valv och att få känna historiens  vingslag. Bredvid valvet låg  i ett litet kapell. Här fanns det ursprungliga golvet kvar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 Efter bombregnet var stora delar av klostret helt förstört. Nu gjorde tyskarna något som de allierade inte hade räknat med. I ruinerna uppfördes en bas för fallskärmsjägare. Här mitt bland allt skräpet satt de och spanade ner på hur soldater från USA, England, Nya Zeeland och Polen gjorde sig redo för nästa anfallsvåg. Den misslyckades nästan totalt.

Soldaterna från de olika nationerna hade svårt att förstå varandra. De kom från olika kulturer och hade olika inställningar till kriget. De polska soldaterna hatade tyskarna, som hade bombat sönder deras land. De hade varit fångar i Tyskland och befriats av ryska soldater. Nu hade de fått militär utbildning och var helt orädda. De ansågs vara veka, eftersom de rökte cigaretter med långa fruntimmersmunstycken, de gillade att klä sig snyggt och de pluggade italienska. Det var som om de drömde om att efter krigsslutet få stanna kvar i Italien och här bilda familj.

 I maj 1944 kämpade de polska soldaterna uppför berget efter det att ruinklostret hade beskjutits av artillerield från engelsmännen. Den tyske befälhavaren gav order om att soldaterna  skulle dra sig tillbaka. Flera tyskar var svårt skadade och dessa lämnades kvar i klosterruinen.

.De polska soldaterna trängde sig fram i ruinerna. De hade väntat sig hårt motstånd och till sin förvåning upptäckte de bara döende tyska soldater. De hittade en flagga från Röda Korset och en blå trasa. Nu gjordes en provisorisk polsk flagga och en flaggstång. Glädjen var stor när majsolen lyste över den märkliga flaggan, som blev en signal om att klostret var befriat. Men sorgen var stor. Många polska soldater hade stupat och nu började de överlevande gräva ner sina döda kamrater och ordna en polsk kyrkogård.

 Guiden förde oss vidare in i den del av klostret, som byggt upp.  Stora delar av Italien låg i ruiner och här på detta berg måste hoppet växa fram och alla skulle kunna komma hit och njuta av det nya Italien, som hade rest sig ur krigets fasor.  När de första munkarna hade återvänt släpade ortsborna dricksvatten och livsmedel uppför den branta och delvis sönderskjutna  vägen. Engelsmännen var hjälpsamma och skänkte  förnödenheter. Flera av de polska soldaterna var skadade och det byggdes ett sjukhus åt dem. Problemet var vattnet. Den regniga hösten hade skapat dammar och här trivdes malariamyggorna.  Alla i klostret drabbades och nu sattes läkarhjälp in. Klostrets abbot återvände  och ledande politiker kom på besök. Nu skulle klostret byggas upp med statliga medel och bli Italiens stolthet. Handskrifterna kulle komma tillbaka från skyddsrummet i Vatikanen. Till klostret måste det finnas ett musen där alla kunde ta del av klostrets historia.

 Det tog nästan 20 år att bygga upp klostret Monte Cassino. Det återinvigdes år 1964 av påven Paulus VI.

 När den guidade turen var över var jag mätt på historiska nyheter. Knappt en timme var jag i det vackra museet. Det jag nu minst bäst är inte de vackra handskrifterna utan klostrets skyddsängel, som av en slump inte hade blivit förstör under kriget.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu hemma vid datorn inser jag hur bra vi svenskar har det. Det är trehundra år sedan ryska soldater kom och brände ner bruken längs Ostkusten och delar av Norrköping. Vi har inga massgravar av dödade soldater. Vi behöver inte låta vårt land resa sig ur en ruinhög.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s