Varje gång jag ser Högalidskyrkan känner jag stor tacksamhet mot Johan Movinger, som först var kyrkans komminister och sedan dess kyrkoherde. Han  var under 1930-talet min barndoms stora idol och riddare.

 

Jag bodde under 1930-talet i Göteborg. När jag var tre år började jag stamma. Detta upplevde mina föräldrar som något mycket förnedrande. Jag var inte som andra barn och skolan skulle bli ett problem. Den, som hjälpte mig att tala riktigt,  var gymnasisten Johan. Han var från Bohusläns landsbygd och gick på prästgymnasiet i Göteborg. Min pappa var präst och det hörde till att prästfamiljerna skulle bjuda fattiga  gymnasister vid prästgymnasiet på söndagsmiddag. På så sätt kom Johan in i vår familj.

 

Johan var road av barn. Han sa glatt att stamning gick att bota med en gammal barnramsa. Mitt problem var inte bara att jag stammade utan också vände på orden. Apelsin kunde bli aplasin och blomma bomla. Nu lärde Johan mig en barnramsa, som jag fick läsa utantill mängder av gånger varje söndag.

”Rund, rund korv i taket hänger

hund, hund går på golv och blänger

om den korven trillar ner

får vi aldrig se den korven mer.”

 

Jag  hade stora svårigheter med orden korv och golv, som ville bli kovr och govl. Hund var ett hemskt ord. Talet hängde upp sig  och det blev helt obegripligt det jag sa. Naturligtvis visste Johan hur jag skulle bli hjälpt. En söndag hade han med sig sin lärobok i filosofi. De blivande prästerna måste kunna vad de grekiska filosoferna hade sagt flera år före vår tideräknings början. De fick lära sig skillnaden på teoretisk  och praktisk filosofi. Praktisk filosofi roade Johan. Här fanns tips om hur det gick att lösa vardagens problem. Johan brukade skoja med mamma genom att säga att konservburken inte var  uppfunnen på Sokrates tid. I så fall hade det funnits en fungerande öppnare för konservburkar.

 

Johan började berätta om sin favoritfilosof.  Det var Demosthenes, som trots sin stamning och sina obehagliga ryckningar i axlarna, blev en vältalare  i Grekland på 300-talet före Kristi födelse. Hans sätt att lära sig prata var att gå ut till stranden och plocka stenar. Här valde han ut en lagom stor som han stoppade i munnen. Nu skulle han prata med havet utan att stamma. Stenen skulle hålla rätt på hans tunga. Johan hade med sig en liten sten, som smakade salt och tång. Jag fick lägga den på tungan och långsamt säga hund gång på gång. Efter att ha gjort detta  flera gånger fick jag ta ut stenen ur munnen och långsamt säga hund. Det lyckade bara en gång och sedan kom stamningen tillbaka.

 

Nästa söndag kom mamma in i det rum där Johan och jag satt. Hon blev blek av fasa och förbjöd Johan att stoppa in stenar i min mun. Johan log illmarigt. Solen sken och vi gick ut på balkongen. Här fick jag öva ett par gånger. Nu gällde det att överrösta bullret från gatans skramlande spårvagnar.  Problemet var att mamma alltid spionerade på oss. Hon hade märkt att Johan hade gjort underverk med mitt tal, men hon tyckte att det var för våghalsigt att prata med en sten i munnen.

 

Jag levde i skuggan av rasbiologin. Mitt hår var mörkt och spretade åt alla håll. Det var så styvt och halt att det inte gick att ha hårband i det. Så fort solen tittade fram blev jag solbränd och det hände att bakgårdens blonda grabbar kallade mig för niggerunge. Alla andra barn fick var sin banan på söndag. De hade ljust hår och var A-barn. Jag hade mörkt hår, var inget A-barn och fick ingen banan. En söndag berättade jag detta för Johan. Han skrattade och sa att jag måste lära mig att var stolt över mitt svarta hår.

”Se dig själv som en sotsvart kattunge. Du är ju inte mörkrädd och jag vet att du kan gå genom den mörka gången i källaren utan att bli rädd. Det är bara sådant som svarta katter kan. ”

 

Johan kupande handen som om han hämtade vatten ur en hink för att dricka. Sedan la han handen på mitt spetiga hår och läste välsignelsen.

 

Detta var fantastiskt. Jag var  Johans svarta katt. Nu skulle jag trots mitt hår klara mig igenom livet. Det märkliga var att efter detta fick jag också en banan varje söndag.

 

När jag var sex år köpte mina föräldrar och pappas ogifta äldre syskon gemensamt två sommarstugor i närheten av havet. Fastrarna  visade tydligt att de avskydde min stamning. Jag tänkte på Johan, smög mig ner till havet och lekte att jag var Demosthenes. För var gång blev talet bättre och när jag senare började skolan stammade jag bara när jag blev rädd för vår barska fröken och för äldre skolkamrater. När jag fyra år senare tenterade in till flickskolans första klass var stamningen helt borta. Problemet var att  jag ibland vände på orden,

 

Johan och några andra pojkar från prästgymnasiet fick tillgång till en egen lägenhet.  Johan gillade att laga mat och han kom bara ett par gånger om året hem till oss. Då läste vi högt ramsan on hunden, som hoppades att takets korv skulle trilla ner.

 

Johan hade en kamrat, som hette Sten. Efter studentexamen for de till Uppsala för att börja sin prästutbildning. Båda prästvigdes våren 1941. Johan var först i Bollnäs, sedan i Nacka och slutligen i Högalid. Sten, som gillade att åka skidor, sökte sig till Jämtland. Båda gifte sig. Den barnkäre Johan fick inga egna barn, medan Sten blev pappa till dottern Lena.

 

Stens fru klarade inte av de mörka vintrarna i Jämtland. Hon var från Göteborg och flyttade tillfälligt hem till sin mamma. Det blev självklart för henne att lilla Lena skulle gå i kyrkans söndagsskola. De minsta barnen fick sitta i trappan upp till koret. En dag berättade fröken om kyrkans altare. Då kunde inte Lena vara tyst utan talade om att hemma hos henne fanns ett altare och där brukade pappa viga socknens ungdomar. Fröken blev nyfiken och frågade om Lenas pappa var präst. Lena nickade och sa att han var präst i en by där det fanns mycket snö och att vintrarna var kusligt mörka.

”Nu tycker jag att Lena läser en psalm vid altaret.”

Lena visste inte riktigt vad en psalm var. Det var ju inte detsamma som aftonbön. Hon  ställde sig med ryggen mot altaret och läste utantill:

”Rund, rund korv i taket hänger

hund, hund går på golv och blänger.

Om den korven trillar ner

får vi aldrig se den korven mer,”

 

Söndagsskolebarnen drog på munnen och fröken skyndade sig att avsluta lektionen. Hon hade telefonnumret till Lenas mamma och ringde genast. Nu fick mamma förklara. Hennes make Sten var präst. Familjen umgicks i en familj med en stammande flicka och Sten hade varit med om att träna flickan att tala med hjälp av denna ramsa. För att inte Lena skulle få talsvårigheter lästa pappa Sten denna ramsa för Lena flera gånger varje dag.

 Slutet blev att Lena skrevs ur söndagsskolan. Ingen visste ju vilka andra mindre lämpliga barnramsor hon  kunde.

Det finns saker jag vet att jag borde ha gjort. Johan fick aldrig ett tackbrev för att han lärde mig att hantera min stamning och för att lärde mig att acceptera mitt mörka och bångstyriga hår. Ibland går jag till Högalidskyrkan och tänder ett ljus till minne av Johan. Jag är glad för att han har fått en friskola uppkallad efter sig.