Turisternas, böndernas och påvarnas Castel Gandolfo

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna kalla vår har jag varit en vecka i det soliga Italien. Jag kom till platser jag aldrig hade varit på tidigare som vulkansjön Albano nedanför påvens sommarpalats Castel Gandolfo.

Kanske har det med min ålder att göra eller kanske med min uppväxttid i Göteborg  i skuggan av det andra världskriget. Det var omöjligt att resa utomlands och det var ett äventyr att cykla från hemmet vid Linnéplatsen till  Mölndal eller åka spårvagn till Hisingen. Nu blir jag glupsk när det gäller att suga i mig allt jag på ett enkelt sätt hittar om de platser jag har besökt. Hemma vid datorn och köksbordet upplever jag de nya platserna gång på gång. Jag har numera inget behov av att ett par gånger om året spana in nya städer eller landskap.

Den första maj  vandrade jag tillsammans med sonen Mats runt vulkansjön Albano. Vi startade på en parkeringsplats i närheten av den trappa, som skulle ta oss till stranden och en fyra km lång promenadväg genom en lövskog. Här var det som att vandra på Söderåsen en dag i juli. Detta område är mest känt som skogen vid Castel Gandolfo. Det är berget med påvens  sommarresidens som har skänkt området sitt namn. Genom träden njöt vi av sjöutsikten. Det blåste och vi kunde lyssna till hur vågorna slog mot strandens stenar. Sjön är drygt 400 meter djup och har tidigare varit känd för sitt fiske. Hit började påvarna komma i mitten av 1600-talet . De brukade fly hit sommartid för att slippa värmen och stanken från latriner i Rom. Platsen  hade också en fördel. Här fanns inga surrande malariamyggor.

 Lövskogen visade mig sin egen historia där det gick att skönja gamla kreatursstigar. Här hade kor och får betat och getter hade fått vara med för att mumsa i sig allt sly. Nu är getterna borta och ingen kommer med en motorsåg och glesar ut mellan träden så att det bildas blomsterängar. Skogen tog slut och vi kom in i ett område med restauranger på sjösidan och ett brant berg på den andra.  Vi passerade  överfyllda parkeringsplatser och också vackra trädgårdar.  Bakom all lövprakten låg villor  Om det inte var fruktansvärt långt till närmaste livsmedelsaffär skulle jag vilja bo här. Mats skakade på huvudet när han hörde mina tankar om dessa hus.  Castel Gandolfo har blivit  bostadsort för det vackra innefolket och ingenting för en strävsam medelklass.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 Vi tittade upp mot påvens sommarslott, som ligger drygt 200 meter högre upp i berget än sjön. Jag lät blick vandra upp och nedför berget. Då slog det mig att detta område i början av 1940-talet var en blomstrande jordbruksbygd där kor och får strövade runt på ängarna vid sjön och där tungt lastade mulåsnor fick kämpa opp och nedför backarna med förnödenheter av olika slag.

Vi vet idag hur det var att leva runt sjön på 1940-talet. Platsen låg mellan de tyska befästa krigslinjerna Gustavslinjen  nedanför klostret Monte Cassino och Cesarslinjen söder om Rom. Efter det att polska soldater intagit Monte Cassino började bomberna regna över området mellan de båda krigslinjerna. Mängder av jordbrukarfamiljer  sökte nu skydd i Castel Gandolfo. Påves trädgård översvämmades av kor, får och mulåsnor. Bygdens förlossningssjukhus stängdes och flyttade in hos påven Pius XII och hans pampiga sovrum förvandlades till barnkammare. Själv hade påven flyttat till en plats, där kriget inte pågick.

Det är mycket vi inte vet om Pius XII. Det finns nedtecknat allt han gjorde under och strax efter kriget. Dessa papper är hemligstämplade. Trots detta har mycket sipprat ut.  I oktober 1943 kom tyska soldater och ockuperade Rom. Från sitt fönster kunde påven se hur omkring tusen judar föstes samman för att på ett brutalt sätt fraktas till en säker död i ett koncentrationsläger. Då beslöt han sig för att ingripa. Judar skulle kunna få bo i sommarpalatset i Castel Gandolfo och här skulle de få äta sin speciella mat.

Castel Gandolfo undgick inte bomberna. En del av palatset blev skadat och här kunde senare omkring 500 skadade och döda människor grävas fram ur rasmassorna

Denna soliga lediga dag var det som om det andra världskrigets fasor aldrig hade funnits. Mats brukar säga att det ibland kan vara ganska jobbigt att prata med italienare. Ofta händer det att det andra världskriget kommer på tal. Då väller bittra minnen fram. Familjemedlemmar hade dödats i kriget, många hade drabbats av sjukdomar och husen hade blivit förstörda. Då gäller det att föra in samtalet på alla positiva  förändringar. Idag är malariamyggorna utrotade och mulåsnorna har bytts ut mot bilar. De allra flesta har tillgång till elektricitet och i hemmen finns både TV och dator. En ny livsstil hade kommit och den syntes tydligt denna soliga och lediga dag.

 Det var svårt att komma fram på huvudgatan. Här  trummade  snyggt klädda damer på sylvassa klackar sig fram i folkvimlet,  stolta pappor försökte lära sin barn att cykla och joggare i glittrande träningskläder  ilade runt bland de bilar, som förgäves försökte hitta en parkeringsplats. Det fanns stånd med samma internationella skräp som på Hötorget och energiska gatuförsäljare hade dukat upp ännu billigare prylar på vita dukar på lediga platser. 

Vi traskade uppför vägen till Mats parkerade bil. Den stod vid trappan ned till skogsvägen. Nu skulle vi först genom en tunnel och sedan uppför en brant backe till den lilla staden vid påvens palats. Här skulle vi träffa Mats fru Birgitta och äta lunch.

Jag  kom in i en smal gata, som påminde om gränderna i Gamla Sta´n.  Om det inte hade varit för språket skulle jag trott att jag var på ett fik vid Stortorget.  Trappan ner till restaurangen var kort och brant. Sedan slog skillnaden emot mig. Här fanns fönster, som solen strömmade in genom. Utanför fanns en liten altan och från den gick det bra att skymta den glittrande sjön. Olikheterna fortsatte när maten kom in. Folk hade strömmat ut och in i denna lilla restaurang hela dagen. Diskmaskinen hade dundrat, men trots detta var det brist på porslin. Mycket av det som på morgonen funnits i frys och kyl hade tagit slut. Det fanns stekt korv med potatis. Den italienska korta och tjocka fläskkorven hör till mina favoriträtter. Efter antipastan med mängder av gott småplock fick jag min korv.  Den låg över potatisen i en vit liten skål avsedd för soppa. Jag  var hungrig och korven var mycket godare än den jag köper av den varma korvgubben på torget i Skärholmen.

Medan vi åt frågade jag vem som nu bor i påvens palats. Svaret blev att det gör den pensionerade påven Benedictus VXI. Den nye påven trivs av allt att döma inte ute på landet. Han  gillar storstadens  vimmel  med bussar och tunnelbana.

Jag ville inte fråga vad restaurangens ägare tycker om både den nye och den gamle påven. Trots alla kyrkor är det lättare att prata fotboll än religion i Italien.

Benecictus XVI

Bilden på påven Benedictus XVI kommer från ett vykort

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s