En sagolik folkskola

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har varit och sett utställningen om sagornas folkskola på Valdemarsudde. Precis som i sagorna stämde ingenting med verkligheten,  skolbänkarna var rena och visade inga spår av utspillt bläck och inga skildringar om att många barn för 120 år sedan var vintertid befriade från skolgång på grund av att de saknade vinterkängor. Att befria barn på grund av brist på kängor var en regel, som fanns kvar när jag började som folkskollärare på svensk landsbygd 1952.

 Utställningen var uppställd högst upp i prins Eugens ståtliga hus på Djurgården. För att komma dit måste man traska uppför flera trappor, som var täckta med mjuka och röda mattor. Bara detta gjorde mig misstänksam. Detta var en miljö som inte ens folkskoleinspektörerna hade tillträde till.

I min familj på min pappas sida är jag den tredje generationen folkskollärare. Min farfar skulle om han levat i dagarna fyllt 165 år och blev klar med sin folkskollärarexamen  för 153 år sedan. Hans studietid på seminariet efter ett par år  i hembyns folkskola var två år. Enligt honom var de viktigaste ämnena i folkskolan välskrivning och stavning. Behärskade man dessa båda på sin tid svåra ämnen kunde man räkna med ett mindre tungt jobb än att vara bonddräng. Farfar  hade vuxit upp på en liten gård i södra Bohuslän och någon större lust att överta gården hade han inte.

 Farfar var med om att utarbeta anvisningar för hur man lärde barn skriva med bläck. Det  hade kommit en nymodighet och det var stålstiftet. Det gick att skriva tre bokstäver på varje doppning. Detta  var en metodik, som jag fick lära mig under min utbildning. Själv klarade jag som barn dåligt av att skriva med bläck och gick alltid runt med fula svarta fläckar på händerna.  Detta var en del av lärarnas och elevernas vardag och ingenting av detta fanns med på utställningen.

  Några sagor fick under inga villkor förekomma i farfars klasser. På landsbygden fanns det en åsikt att alla som läste blev en smula tokiga och inte klarade av enkla arbeten som att pumpa upp vatten från gårdspumpen eller att elda  i köksspisen. Det räckte alldeles att barnen kunde stava sig igenom katekesen för att  som vuxna inte göra bort sig på husförhören.  

Min faster Signe  blev klar med sin examen i början av 1900-talet. Hennes första tjänstgöring var på en skola på landsbygden. Det var inte populärt ute i socknarna att tvingas bygga ett skolhus med tillhörande lärarbostäder. Problemet kunde lösas på ett billigt sätt om två socknar slog sig samma och byggde skolhuset i ett skogsområde på gränsen mellan socknarna. Det anställdes tre lärare, en småskollärarinna och två folkskollärare.  För att  ytterligare spara pengar var den ena av folkskollärarna  en kvinna. Kvinnliga lärare  tjänade mindre än de manliga. Den manlige lärarna skulle om så behövdes kunna klå upp socknens bråkstakar.

 

Faster Signe berättade med fasa om dessa två år mitt inne i den mörka skogen. Hon delade en liten lägenhet med småskollärarinnan. På lördagskvällarna i vintermörkret brukade socknens halvvuxna pojkar komma och spela hartsfiol på lärarinnornas  köksfönster.  Att jaga dem var omöjligt.  Vintrarna var hemska på fler sätt. I lönen ingick att lärarinnorna  hade fri ved, men vedtraven  var så liten  att de tvingades huttrade sig igenom vintrarna. Här i skogen skaffade sig faster Signe meriter och kunde på så sätt få en fast anställning i hemstaden Göteborg.

 Det har skrivits många romaner om ensamma lärarinnor på svensk landsbygd. De längtade efter kärlek och någon att hålla av. Uppvaktande kavaljerer saknades inte och ibland skenade känslorna iväg och resultatet blev att lärarinnan blev  med barn och nu riskerade att förlora sin tjänst. Ofta kunde hon inte gifta sig med barnets fader, som levde i ett olyckligt äktenskap och inte av familjeskäl kunde skilja sig. Det fanns en möjlighet och det var illegal abort. Det var ett ångestladdat beslut, som faster Signe en sommarkväll viskade i mitt öra. När jag i bokståndet  på Valdemarsudde såg ett vykort efter en tavla av Carl Larsson skymtade jag den ensamma lärarinnornas förtvivlan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

  utställningen hade sagoböckerna en framträdande roll. Om barnen suttit tysta under hela veckan och inte spillt bläck på golvet kunde läraren få ta fram en sagobok och läsa högt den sista lektionen på lördagen. Några sagoböcker hade skolorna inre råd att köpa och det blev lärarna, som själva måste köpa någon sagobok eller jultidning. Jag minns att i min fasters bokhylla på landet låg trasiga exemplar av jultidningar. De flesta var skrivna på gammalstavning.  I brist på annat läsbart fick jag låna dem och Carl Larssons bild av Prinsessan Vår minns jag tydligt. Faster Signe, som hade velat bli konstnär,  berättade med en suck av välbehag att hon hade ritat av prinsessan  på svarta tavlan och att sedan barnen fick rita av hennes teckning i sina arbetsböcker. I hennes klasser i ett arbetarområde  i Göteborg fanns inga föräldrar,  som hade råd att köpa jultidningar till sina barn.

År 1899 skedde en förändring. Den liberale politikern Fridtjuv Berg tog initiativ att barnen borde få ett eget bibliotek med spännande och texter avpassade för deras läsförmåga. Jag tror inte att speciellt många skolor ansåg att böckerna skulle köpas in. Nu inser jag att jag var privilegierad som hade gångavstånd till det dicksonska biblioteket i Göteborg. Jag tror att jag lånade de flesta av dessa böcker, som var lätta och hade röda pärmar.  

 

Det fanns i min barndomsstad ett mycket litet fåtal förmögna familjer, som köpte en bokhylla och samtliga Barnbiblioteket Sagas böcker. En sådan hylla fanns med på utställningen och också en elegant lässoffa. Jag suckade när jag såg denna försköning av barnens verklighet. Det hade varit mycket bättre att visa  ett köksbord med sliten vaxduk och där Sparbankens gratistidning Lyckoslanten låg. Den betydde otroligt mycket för att utveckla barnen läsförmåga.

 De allra flesta av folkskolans elever kom de första hundra åren från bygder, där fattigdomen regerade. Det finns ingenting av detta i utställningen. Folkskolans framgångssaga är att trots alla svårigheter och bekymmer lyckades lärarkåren lära de svenska barnen att läsa, skriva snyggt och räkna.

 I sagorna brukar ofta en vit häst spela en stor roll. En av utställningens få hästbilder föreställer en belåten bonde tillsammans med en något överviktig brun ardennerhäst. Bland vykorten hittade jag sagans vita springare.  Han betar på Ölands magra och steniga marker och klarar ändå av livet. Konstnären är Nils  Kreuger. 

 För mig är denna häst en illustration av  lärarnas villkor de första hundra åren.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

2 tankar om “En sagolik folkskola

  1. Du är imponerande Carin, vilket ämne du än väljer gör du alltid grundlig research och det du skriver blir spännande. Tack ! Björn

  2. Tack Carin för att Du skriver så underbart och berättar sanningen, hur det förhöll sig i verkligheten!!
    Jag ser alltid med spänning och nyfikenhet fram emot Din nästa berättelse! !
    Vänliga Hälsningar
    Ingrid från Djäknespelet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s