Messiaskapellet och Svenska Israelsmissionen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det händer att ibland att jag får frågor om religion och kristendom. När det gäller Bibeln brukar jag hänvisa till någon präst och annat försöker jag ta reda på själv. En sådan fråga var varför det hade funnits svenska missionärer bland Orientens judar. Varför skulle de omvändas till kristendomen och vem hade skickat ut dem?

Plötsligt mindes jag några glada vårsöndagar under barndomsåren. Min pappa var präst och många kontrollerade att prästernas ungar gick till kyrkan varje söndag. En söndag varje vår brukade Svenska Israelsmissionen  komma och predika i pappas kyrka. Mina föräldrar ansåg att denna mission kunde vara skadlig och pappa började leta i bokhyllan och hittade en tunn bok skriven av Martin Luther. Han bläddrade i den och sa att jag måste gå it och leka för att visa att hemma hos oss ställde vi inte upp på några nazistiska dumheter. Jag begrep ingenting utan tog mitt hopprep och rusade upp till lekparken runt kanonerna vid Skansen Kronan, Idag är mitt intryck att Israelsmissionen hade ett sämre rykte i Göteborgs stift än i Stockholm

Den  bok pappa plockade fram hette ”Judarna och deras lögner” möttes av hård kritik när den kom ut när den kom ut år 1546. De sista meningarna borde aldrig har tryckts och många var överens om att ålderdom klivit rakt in i Martins  Luthers hjärna och han hade tappat sitt sinne för verkligheten, Ingen  läste boken och den blev liggande i förråden på olika bibliotek. En dag fick upptäckte en nazistisk tysk teolog boken och visade de sista raderna för Adolf Hitler.  Dessa fick den tyske diktatorn att jubla. Har hade han ett bevis för att det var riktigt att bränna ner synagogor och spärra in judarna i speciella ghetton.

På  ett märkligt sätt  har samtliga medlemmar i Svenska Israelsmissionen stämplats  som en nazister fram till  till våra dagar. När jag nu läser den bok, som skrevs när föreningen firade sitt 90-årsjubileum, inser jag att dessa påståenden var fult förtal. Det fanns enstaka medlemmar i föreningen som var övertygade nazister och dessa har det skrivits mycket om. Ingen i min omgivning pratade om vad Svenska Israelsmissionen uträttade i Wien  och arbetet för att på olika sätt hjälpa de kristna människor vars äldre och bortgångna släktingar hade övergått från judendomen till kristendomen efter det att Österrike blivit en del av det nazistiska Tyskland våren 1938. Det dröjde inte länge förrän greppet om judarna hårdnade. Skolbarnen tvingades att rita släkttavlor och de, som hade judar i sina släkttavlor, fick inte längre gå i skolan. När sedan kriget bröt ut infördes ransoneringar och kristna familjer med judiskt ursprung fick mindre tilldelning på  sina ransoneringskort än de renrasiga arierna. . Då ingrep Israelsmissionen framför allt i Stockholm och startade insamlingar av skor och kläder till dessa familjer. Jag minns från dessa år att det togs upp rikskollekt i kyrkorna till en skola för judekristna barn i Wien.

Idag känner många skam över att vårt land har skickat ut missionärer för att omvända judar till kristendomen och att bilda judekristna församlingar i utlandet.  Vi har svårt att sätta oss in i hur protestantiska kyrkoledare i Västeuropa tänkte i mitten av 1800-talet. Judeförföljelserna hade skakat om de judiska organisationerna  och många av de högutbildade judarna tappade sin gudstro. De var på grund av sin religiösa tillhörighet utestängda från flera yrken. Ett sätt att komma in i samhället var att övergå till kristendomen. I de tyskspråkiga länderna brukar man räkna med att 100 000 mosaiska bekännare gjorde detta. Kyrkoledarna blev skrämda över detta. Hår fanns en stor grupp människor utan kristen tro och deras sätt att se på religionen skulle medföra att kristendomen tappade sitt grepp om folket. Nu måste dessa ”otrogna” fångas in och få uppleva kristen gemenskap i judekristna kyrkor. Samtidigt med detta skickades också missionärer ut till olika judiska ghetton framför alkt i Östeuropa. De uppstod missionsföreningar på många platser i Europa och år 1875 bildades ”Föreningen för Israelsmission” i vårt land och de första missionärerna kunde sändas ut till Budapest och Odessa i Ukraina.

Intresset för missionsverksamhet riktade mot judar blev stort i vårt land. Pengar flöt in och år 1907  kunde föreningen inviga en egen kyrka. Messiaskapellet,  på Idungatan 4 i Stockholm. Här startade så småningom utbildning av missionärer, Flera präster sökte sig hit och också några kvinnor.

Varje missionsstation har sin egen historia. Som ung fick jag veta något om verksamheten i Wien. Detta berodde på att i pappas församling i Göteborg kom en präst, som hade arbetat som judemissionär i denna stad. Han hette Johannes Ivarsson och pratade ogärna om sina år i Wien. Efteråt har jag förstått att han var rädd för att kritisera nazisternas uppträdande. Han hade blivit utvisad och var övertygad om att han fanns med i polisens hemliga register och att hans telefon kunde vara avlyssnad.

Nu vet jag vad som hände i Wien. Israelsmissionen hade en lokal i stadsdelen Seegasse och hit strömmade människor under de för att få kläder och skor. De judekristna hade förlorat sina arbeten och här kunde de hoppas att få hjälp att flytta till USA eller vårt land. Till vårt land kom ungefär 300 män. kvinnor och barn, De var utblottade och kunde i Stockholm få komma till Messiaskapellet. och dricka te och äta smörgåsar. Överallt i Wien fanns Gestapos spanande ögon och de ogillade det som förekom i lokalen i Seegasse. I början av kriget började Gestapo intressera sig för de judekristna och flera av dem tvångsförflyttades till Polen. De gick att skicka gåvopaket till dem och som regel kom dessa fram.

År 1941 blev ett katastrofår. En natt bröt sig Gestapo in i lokalen och  gick igenom allt som fanns där. Dagen därpå måste lokalen stängas och de svenskar, som arbetade där, fick sina  uppehållstillstånd indragna. Det  var på så sätt som Johannes Ivarsson hamnade i Annedals församling i Göteborg.

Adresslistorna på alla som deporterats till Polen fanns kvar i lokalen. De skickades till Messiaskapellet och härifrån började  man skicka  gåvopaket till Polen. De kom aldrig fram utan återsändes med en påskrift att adressaten hade flyttat. Alla i kapellet visste att flytten hade gått till en gaskammare, Att berätta om detta var omöjligt och osäkerheten var stor om vad som skulle hända den dag tyska trupper tågade in i vårt land. Rädslan hade slagit klorna i de flesta av vårt lands präster.

Kriget tog slut våren 1945 och Johannes Ivarsson började berätta vad han hade vari med om. Han sa flera gånger att det var omöjligt att i ord skildra det han hade sett i Wien. Några veckor senare kom han med ett glädjebesked. Alla, som hade konfirmerats i sin församlings kyrka och inte var privatkonfirmander, skulle få gå på bio gratis en lördag på eftermiddagen. Detta bekostades av Svenska Israelsmissionen, Vi stod i kö och knuffades mot varandra och det blev ett försynt flirtande pojkar och flickor emellan. Några flickor fnissade förtjust.

Innan filmen började ställde sig Johannes Ivarsson framför bioduken och sa att det var en viktig film vi skulle få se, Den handlade om nazisternas grymheter, Han var rädd för att det snart skulle sägas att gaskamrar och koncentrationsläger aldrig hade funnits. Efter detta började filmen, Något tal minns jag inte bara bilder av gaskammare, högar av lik och människor, som knappast kunde stå på benen, När filmen var slut gick vi tysta ut i vårsolen, Alla skratt och flirten hade upphört. Säkert undrade fler än hag vad som skulle hända med de överlevande från detta helvete.

Efter kriget kunde Svenska Israelsmissionen återvända till Wien och försöka bygga upp verksamheten igen. Det fanns överlevare och de var utblottade, Nu tog insamling av kläder ny fart och så småningom räckte pengarna för att bygga upp ett pensionärshem för judekristna.

Svenska Israelsmissionen firade sitt 90-årsjubileum 1965. Idag är föreningen nedlagd och Messiaskapellet såldes till en grekisk föreningen. Deras arkiv förvaras nu i Svenska Kyrkans hus i Uppsala. Idag är huset ombyggt och har förvandlats till ett kontorshotell och bostadsrättshus.. Fasaden har inte ändrats och på taket finns ett kors. När jag stod utanför kyrkan funderade jag över vad som har hänt med den pampiga kyrksalen, som hade plats för 400 åhörare. Vad har hänt med altartavlan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s