Artipelag och konstnären Georgio Morarandi

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har varit på Artipelag och suttit på taket och solat mig. Det svarta trollet tittade förnöjt ut över den soliga fjärden  och några barn skuttade glatt runt i kopian av en kopia av den gamla gotländska lagurinen. Nu var jag tillbaka till verkligheten efter  att i ett par veckor på arkiv och bibliotek ha försökt hur folket runt sjön Trekanten före det första världskriget.  Denna behagliga känsla av att leva i en tid och i ett land där det är självklart att ha tillgång till rinnande vatten, elektricitet och datorer försvann när jag kom ner till utställningshallen. Här var jag tillbaka till flydda tider. Detta gällde speciellt när jag tittade på etsningarna utförda på kopparplåt av den italienske konstnären Giorgio Morandi från Bologna. Han var född år 1890 och utbildade sig till konstnär åren före det första världskriget. Det var dessa år som brukar kallas för ”Den sköra tråden”.  Det pågick krigsrustningar i flera länder, i vårt land avlöstes den ena strejken efter den andra för att kulminera i storstrejken sensommaren 1909 och den sociala oron i Ryssland spred sig som en löpeld bland fabriksarbetarna. Viken var konstens roll i denna tillvaron? Georgio Morandis råd blev att ta vara på det vackra i vardagen.  Allt i verkligheten hade en abstrakt sida och det var denna han ville fånga med sina stilleben. Sedan är det frågan vad vi lägger in i ordet abstrakt. För mig betyder ordet tankarnas irrvägar till en annan verklighet  och är en form av fantasi. För att få inspiration till detta sökte sig Georgio Morandi  till stillebenets ursprung under renässansen glansdagar i Italien. Här påminner han en hel del om Carl Milles tankar om hur svenskarna skulle uppleva industrialismen och alla likadana varor, som spottades ur fabrikerna. Hantverkarnas tid höll på att rinna ut. Hur skulle konsten skildra detta?

År 1909 utlystes en tävlan i vårt land om hur ett industrimonument skulle se ut. Två skulptörer dominerade tävlingen. Det vinnande förslaget hade skickats in av Carl Milles. Det anknöt till renässansen bildningsideal att allt omkring oss var skapat av naturen och av materian. Skulpturen var en stor skål, som hölls uppe av allegoriska figurer och här fanns rinnande vatten. Den var obegriplig för de allra flesta och kom snart att kallas för spottkoppen eller soppskålen. Motförslaget hade skickats in av Gottfrid Larsson. Det föreställde fyra äldre och en aning slitna varvarbetar, som kämpade med att baklänges dra en kärra lastade med ett tungt stycke järn. Här syns arbetarnas muskler och deras tärda ansikten. Det vilade en stämning av trotsig revolution över  verkat.

 

Jag är inte förvånad över att detta förslag inte segrade. Ingen ville se vad som pågick ute i Europa och en staty skulle inte påminna folket om arbetarnas många gånger livsfarliga miljö. Då var det bättre att fly till flydda tiders icke krigiska symboler. Detta är samma tankar som finns i Georgio Morandis stilleben.

 OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kriget kom och efter freden kom depressionen. Under denna tid började Georgio Moradi att se allt som fanns i köket på ett nytt sått. Vi vet inte hur mycket av porslinet var kantstött eftersom han ibland slog in föremålen i papper eller målade om dem. Han placerade dem på olika sätt vid det stora fönstret i sin ateljé för att se hur dagsljuset förändrade intrycket av dem. En klädd flaska kunde nu se ut som en hydda i Afrika och en citronpress som en hungrig igelkott. När jag kom hem från Artipelag började jag titta på allt det som stod i diskstället på ett annat sätt. Jag flyttade något av allt detta  till köksbordet och tankarna fladdrade till sagovärldens minsta dvärgar i väl gömda hyddor inne i övergivna hus. Deras guldgruvor var de trasiga gamla datorerna, som stod  uppställde på flera olika ställen i huset.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Georgio Morandi var ett med sin ateljé. Ibland stod han vid fönstret och målade de hus som låg på andra sidan gatan. På somrarna disponerade familjen ett sommarhus Grizzana inte långt ifrån Bologna. Han tog med sig sitt stora staffli och ställde sig vid fönstret. Nu är det mellankrigstidens landsbygd som kommer fram.

 

Många målningar omvandlades sedan till koppartryck och det är dessa,  som dominerar utställningen. När jag såg dessa började jag föreställa mig hur originalet i färg hade sett ut. Jag skulle vilja se mer av Georgio Morandis konst och hoppas att kunna komma till Bologna och spana in spillrorna av hans värld. Flera av hans landskapsmålningar finns som posters och att titta på dessa är en tidsresa knappt hundra år i tiden. Det är målningar utan människor, det är som alla är på mässa i kyrkan. De utstrålar söndagsfrid och hopp om en bättre framtid. 

 

Samtidigt som Georgio Morandi finslipade sin teknik när det gällde att i ett stilleben fånga det abstrakta i verkligheten rasade ett konstgräl i Stockholm.  Vad skulle hände med Carl Milles förslag till ett industrimonument?  Storstrejken och sedan det första världskriget hade fört med sig att ingen vågade satsa pengar på konstnärlig utsmyckning av Stockholm gator och torg. Till slut hittades en lösning. Carl Milles fick rita om förslaget och göra det begripligt för ungdomarna. Placeringen blev utanför den år 1924 nybyggda Kungliga Tekniska Högskolan. Statyn fick inte längre påminna om en spottkopp på ett sanatorium eller en soppskål på en arbetarrestaurang. Det strömmande vattnet fick vara kvar och skålen pryddes med bilder av gudar och hjältar från antikens Grekland. Den tidens gymnasister pluggade antikens historia. Detta är nu utbytt mot kunskaper om jämställdhet mellan könen och vad det innebär att vara homosexuell. Statyns budskap är näst intill obegriplig för dagens teknologer.

 

Gottfrid Larsson hade ingenting av Georgis Morandis abstrakta syn på tillvaron. Han skildrade verkligheten som den var och hur den tärde på de arbetarna. Det finns knappt några kvinnor i hans konst. I början av 1920-talet bad han att få placera sitt statyförslag i Södra Folkets park i nuvarande Västberga.  Den var på plats söndagen den 17 augusti 1924 och invigningstalarna var metallindustriförbundets ordförande Johan Olov Johansson och Hjalmar Branting. År 1927 bröt en eldsvåda ut i parken och detta förvärrade nöjesparkens ekonomiska  kris. Konkursen var oundviklig och statyn varvsarbetarna försvann från parkområdet. Den hittades långt senare i söndersågat skick i ett skjul i Gottfrid Larssonsgården i Vadstena. Detta museum över Gottfrid Larssons verk har slagits  samman med Spetsmuseum. Nu är statyn reparerad och uppställd under ett tak i parken utanför detta hus.

 

Detta museum lockar mig lika mycket som att få se mer av abstrakt konst i Italien. I Vadstena  möts skildringar från två helt skilda grupper i 1920-talets svenska samhälle. Det är de strävsamma industriarbetarna, som kämpar med tunga lyft, och överklassens knypplande flickor. Det skulle vara vackra spetsar på överlakanen i linneskåpet och innehållet måste visas upp för den äldre generationens kritiska damer. De allra skickligaste knypplerskorna kunde skryta med att deras äkta män hade hustruns knypplade spetsar på de stövlar, som hörde till Frimurarnas paraduniformer.

 

När jag nu sitter vid datorn inser jag att det inte går att leva utan konst i den dagliga tillvaron.  Detta ör Artipelag i en underbar natur bra på att påpeka.

Bilden på Georgio  Mondalis stilleben har jag hämtat från den broschyr som tillhörde inträdesbiljetten

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s