Folkets Hus i Liljeholmen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Förändringarnas vindar viner runt sjön Trekantens stränder. Det går knappast att se vattentornet högst upp på Nybohov längre.  Träden sträcker sig allt högre upp mot himlen och Anticimex  vita paradbygge  skall byggas om till en skola. Nedanför Anticimex sticker en udde ut i sjön. Gräset har tagit överhanden och det går inte längre att de resterna av en husgrund.  För 114 år sedan var detta platsen där enligt folkdiktningen Liljeholmens revolutionärer samlades. Här hyrde Liljeholmens Folkets Husförening en liten stuga. Redan efter ett par månader fick de disponera ett större och synnerligen omodernt hus högre upp i backen. Husgrunden reser sig idag ur grönskan och är  fullt synlig.

Jag har denna försommar suttit på Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Flemingsberg för att leta reda på fakta om Folkets Hus i Liljeholmen . Visst fanns det socialister i området. De kunde dräpande slagord som ”Ner med altaret, tronen och penningpungen”  och ”Frihet från Gud, kungen och överklassen”.  Flera önskade troligtvis att de hade vapen att skramla med. Det saknades pengar och kanske mod till en väpnad kamp. Kyrka och frikyrka skildrade dessa ungdomar som revolutionärer, som hederligt folk måste akta sig för. Det var svårt för utomstående att sätta sig in i hur det var att vara ung l Liljeholmen åren efter sekelskiftet 1900. Det mesta av det roliga var för dyrt, förbjudet  eller också icke lämpligt. Dit hörde att sommartid uppsöka en dansbana.

Det är en gripande historia om kamp för bättre levnadsvillkor som strömmade mot mig i ett fåtal bevarade protokoll och skrivelser från Liljeholmens Folkets Husförening . Revisionsberättelserna och styrelsens årsredovisningar trycktes och finns bevarade. Allt berättar om stora ekonomiska svårigheter och ett synnerligen omodernt hus. Olika fackföreningar uppmanades att skänka en slant till detta hus, som betydde mycket för arbetarna runt sjön Trekanten, i Vinterviken och vid varvet i Ekensberg. Det kom bidrag som gjorde att det gick att hålla huset öppet för verksamhet, men som inte räckte till en ordentlig reparation.

 Idag skulle vi inte veta speciellt mycket om vad som hände i detta slitna och omoderna hus om inte Axel Stålhane varit. Han skrev under signaturen Per Smed och var aktiv i området sommaren 1909. Sedan försvann Per Smed  och jag har i olika arkiv förgäves försökt hitta fler spår efter honom. Vad hade han för skolutbildning och vad arbetade han med i Liljeholmen? Axel Stålhanes  dröm var att bli poet och på eget förlag gav han ut diktsamlingen ”Röda Drakar”.  Här uppmanade han sina läsare att använda ordets eld mot regeringens högerpolitiker.

Sommaren 1909 blev en ödestid för Folkets Hus i Liljeholmen. Kassan var tom och konkursen var hotande nära. Då ordnades en marknad och inkomsterna av denna borde medföra att det fanns pengar att betala alla skulder. Vid detta såldes en liten tidning som Axel Stålhane hade skrivit. Den kallades för ”Grönköpings Nyheter” och beräknades komma ut en gång varje sekel.

Axel Stålhane var ordentlig när han skildrade alla bekymmer styrelsen för Folkets Husförenigen hade haft sedan starten hösten 1903 i det gamla glassliperiet i Årstadal. Områdets enda samlingslokal var missionshuset på Årsta Äng, men styrelsen för detta hus släppte inte den spirande fackföreningsrörelsen eller den nybildade socialdemokratiska föreningen in. Den enda möjligheten var att skaffa sig ett eget hus.

 Det blev vår och då kunde Folket Husföreningen få hyra ett hus i Aludden vid sjön Trekanten. När jag för 50 år sedan var nyinflyttad i området fick jag höra flera livfulla skildringar av detta hus. Det låg vid strandkanten med vacker utsikt över sjön. Högt upp på Nybohovsberget reste sig Förargelsens Torn. Det var vattentornet och från detta gick det vattenledningar in till Södermalm. Här hade många av husen rinnande vatten i köket. I Liljeholmen saknades bra dricksvatten och det fanns bara ett fåtal brunnar med riktigt gott vatten. Att tvätta sig ordentligt var en okänd lyx i många hem. Frågan om att få tillgång till vatten från vattentornet  och mycket annat diskuterades i de föreningar, som använde sig av lokalen. Vissa vårdagar var det svårt att ha ett ordentligt föreningsmöte. Sjön Trekanten svämmade  över och vattnet trängde in i huset. Något måste göras, föreningen måste på något sätt skaffa sig en bättre lokal.

Fram till årsskiftet 1913 var Liljeholmen en del av Brännkyrka socken, som inte tillhörde Stockholms stad. Här var det sockenstämman som dikterade villkoren och där var bönderna i majoritet. Att betala för att få en vattenledning från tornet ner till Liljeholmen var det inte tal om. Detta skulle bli alldeles för dyrt och det fanns inget privat byggbolag, som var villigt att bekosta detta.

Det var två fackföreningar, den socialdemokratiska lokalklubben och IOGT-logen Liljeholmens Vapen , som hyrde in sig i Aludden. Räddningen kom från oväntat håll. Stora Bryggeriet på Kungsholmen erbjöd sig att köpa ett hus i närheten av Aludden och detta kunde Folkets Husföreningen få disponera för en blygsam hyra. Villkoret var att det skulle serveras öl från deras bryggeri vid sammankomsterna på Folkets hus. Styrelsen var enhällig och tog tacksamt emot  detta erbjudande. Huset byggdes om så att nedervåningen blev en samlingssal för 150 personer. Övervåningen fick ett arbetarbibliotek disponera.

Hösten 1904 startade verksamheten på allvar. På söndagarna vid gudstjänsttid anordnades sagostunder för barn och uppskattningsvis  deltog 50 barn. Både socialdemokraterna och socialisterna startade ungdomsklubbar och en representant från nykterhetsförbundet Verdandi såg till att socialisterna fick sin egen nykterhetsloge, som fick namnet ”Fram”.  Vems var felet om någon blev alkoholist? I Liljeholmens Vapen fick man lära  sig att varje enskild människa skall  ta kontroll över sitt eget drickande, medan Frams medlemmar med bestämdhet hävdade att det var de usla arbetsvillkoren och trångboddhet i fallfärdiga och mögliga bostäder som förde med sig att folk drack för att hålla förtvivlan borta.  Båda dessa föreningar hade möte en gång i månaden och det  är oklart hur många som kom till träffarna.

Trots två nykterhetsföreningar i Folkets Hus och predikningar mot supandet  i socknens olika missionshus var alkoholismen utbredd i Brännkyrka socken. Hösten 1908 beslöt sockenstämman att det från årsskiftet 1909 i socknen skulle bli förbjudet att med undantag för svagdricka sälja alkoholhaltiga drycker.  Ett påtagligt resultat av detta blev  att Stora Bryggeriet inte längre var villigt att stötta Folkets Husföreningen. Om Folkets Hus skulle finnas kvar måste föreningen köpa huset och själva stå för samtliga kostnader. Det var därför som det sommaren 1909 anordnades en marknad för att få in pengar till husköpet. Detta lyckades och verksamheten kunde fortsätta.  På hösten uppstod nya problem. Den 4 augusti hade storstrejken brutit ut och folket runt sjön tvingades att leva på magra bidrag från fackföreningarnas strejkkassor.

De ekonomiska problemen tog aldrig slut. Efter strejken lämnade många arbetare fackföreningarna och strejkens ledare fick som regel inte komma tillbaka till sina arbeten. Många av dessa emigrerade till USA och några få for till Tyskland. Hjalmar   Branting hade all anledning att vara orolig. Hösten 1911 for han ut till Liljeholmen och valtalade på gräsmattan utanför Folkets Hus. Det finns ett suddigt kort bevarat och mitt intryck är att det kom mycket barn med föräldrar till mötet. Ungdomarna verkade att strunta i vad partiledaren tänkte säga. Det var som om inge brydde sig om deras problem.  När sedan valsedlarna räknades visade det sig att valdeltagandet var lågt, bara 57 %. Segrare blev Liberala Samlingspartiet  och  Karl Staaff ersatte den konservative Arvid Lindman som statsminister.

Det första världskriget bröt ut och livsmedelspriserna sköt i höjden. Ingen hade råd att betala föreningsavgifter och nykterhetsföreningarna tappade medlemmar och la ner verksamheten i Folkets Hus. Sensommaren 1917 kom katastrofen. Åskan slog ner i Folkets Hus och nu krävdes omfattande reparationer för att verksamheten skulle kunna fortsätta. Pengar till detta saknades. Då beslöt styrelsen att sälja huset och för de pengar de fick in köpa ett stycke mark i närheten av Midsommarkransens spårvägshållplats och starta en folkpark med gratis gungor för barnen, en stor dansbana och en teaterscen. Samtidigt bytte föreningen namn till Föreningen Södra Folkets Park.

Kvar fanns en drömmen om bättre tider efter kriget. Då måste alla hjälpas åt att bygga ett nytt och modernt Folkets Hus i Liljeholmen. Här måste finnas  rinnande vatten, vattentoalett, elektriskt  ljus och en samlingssal för föredrag, teater och dans. Detta var en dröm som aldrig slog in.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s