Hinke Bergegren och Folkets Hus i Liljeholmen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har denna vår och försommar försökt att komma underfund med vad som hände i Liljeholmens Folkets Hus under de två första årtiondena av 1900-talet.  Jag har tidigare läst biografin om Hjalmar Branting, som redan under slutet av sitt liv kallades för den store hövdingen. Nu håller jag på med Hinke Bergegren. Boken heter “Små mord, fri kärlek” och är skriven av Hans Lagerberg. Titeln “Evigt ung och förtappad” är  det första kapitlet och sammanfattar bra Hinkes liv. Jag läser, läser om och har svårt att komma underfund med vem han egentligen var bakom sitt välvårdade pipskägg och allt tal om kvinnlig frigörelse både i hemmen och i samhället.

 

Hinkes riktiga namn var Henrik Bergegren och han föddes i en medelklassfamilj koleraåret 1861. Han var yngst i syskonskaran och det var självklart att han skulle gå på ett läroverk. Som barn kallades han för Hinke och detta namn följde honom livet ut. När han som vuxen engagerade sig i politiken kallades han  av sin egen klass  för vårt lands fiende nummer ett.  Det tragiska i Hinkes liv var att han hade velat bli skådespelare, men att familjen satte stopp för dessa framtidsplaner. Skådespelarna hade i slutet av 1800-talet ett mycket dåligt rykte.

 

Mitt intryck är att Hinke försökte göra teater av alla teorier av socialismens läror. När han lyckades kallades han för en vältalig åsna och när han misslyckades för en obegåvad överklasslyngel.

 

Redan på 1880-talet ställde Hinke frågan om Sverige inte behövde fem stånd i samhället. De fyra första var han likgiltig för medan det femte intresserade honom. I det fanns tjuvarna, de prostituerade och fosterfördriverskorna. Om anklagelserna var felaktiga, vem hjälpte dem då vid rättegången och såg till att de fick ett acceptabelt liv efter fängelsevistelsen? När Hinke sa detta ansåg alla att han var en galen samhällsomstörtare.

Hinke kom efter sekelskiftet 1900 att upplevas som en belastning för socialdemokraterna. Ett resultat av detta blev att han vid ett stormigt möte år 1908  uteslöts ut partiet. Året därpå utbröt storstrejken och i diskussionerna om detta yttrade sig knappast Hinke. Efter det att strejken avblåsts var alla övertygade om att Hinke aldrig mer skulle komma tillbaka till politiken. Så blev det inte. Hinke visste vad han skulle göra. Han vände tillbaka till de tankar om det femte ståndet han haft under ungdomsåren.

 

Flera år före uteslutningen ur partiet hade Hinke börjat  gratis hjälpa några som hade ertappats med brottsliga handlingar. Han sa själv långt senare att han bestått 22 fosterfördriverskor i rättssalen. Under samtalen före rättegångarna  lärde han sig mycket om hur kvinnorna upplevde samhället och dubbelmoralen. Om en kvinna i domstol pekade ut en man som far till hennes barn, kunde han svära sig fri. Att vara ogift mor var detsamma som att vara ett lösaktigt fruntimmer och dessa kvinnor hade stora svårigheter att få ett arbete. En gravid och ogift kvinna hade flera val. Hon kunde vända sig till någon, som plockade bort fostret, hon kunde i hemlighet föda barnet och sedan göra sig av med det eller hon kunde ta sitt eget liv. Ibland hände det att gravida och kvinnor vände sig till Hinke för att få stöd i beslutet att gå till en fosterfördriverska. Ett tips var att efter den smärtsamma behandlingen slå in fostret i ett paket  och skicka det med posten till den man,  som i rätten förnekade att de hade roar sig med kvinnan. Dessa paket retade upp överklassen och Hinke skildrades som en fara för landets moral.

  

Hinke ansåg att allt detta var en skamfläck för samhället. Barn skulle komma till under en kärleksakt, som måste upplevas lika intensivt  av både mannen och kvinnan. Barnet skulle känna sig välkommet och mötas av båda föräldrarnas glädje och kärlek. För att inte kvinnorna skulle bli alltför utslitna av ständiga graviditeter borde det finnas preventivmedel. Ett sådant var kondomer. Alla barn måste kunna känna sig välkomna, de skulle inte bli till på grund av männens ofta ohejdbara sexualdrift. Nu beslöt Hinke  sig för att hålla två föreläsningar om detta och bokade Folkets Hus A-sal, som rymde 600 personer. Den första var torsdagen den 7 april 1910. Biljetterna skulle köpas före föreläsningen antingen i Folkets Hus kiosk eller i tobaksaffären vid Slussen. Den första hade bara kvinnor tillträde till. Föreläsningens rubrik löd: “Kärlek utan barn – barn utan kärlek”.

 

Hinkes tal om kondomer och kärlek utan barn ansågs  bryta mod det sjätte budordet “Du skall icke begå äktenskapsbrott.” När riksdagen samlades på hösten efter sommaren började männen diskutera en lagändring. Det måste bli slut på Hinkes framfart. En ny lag snabbehandlades och enligt denna blev det förbjudet att göra reklam för kondomer, men det blev tillåtet att tillverka och sälja dem. Hinke hade brutit mot detta och dömdes till ett kortare fängelsestraff. Lagen kallades för Lex Hinke.

 

I denna kamp för ett värdigare liv för kvinnor hade Hinke en medhjälpare. Hans namn var Nils Adamsson och han hade sedan han var liten lärt sig inse hur svårt ensamma kvinnor många gånger hade det. Hans mor kom från landsbygden I Medelpad och var en av alla dessa ogifta mödrar, som på något sätt måste försörja sig själva och sitt barn. Hon for till Stockholm och lyckades av allt att döma ganska bra. När sonen Nils lärde känna den 18 år äldre Hinke var det två män med samma glöd för att arbetarklassens kvinnor som möttes. Kvinnornas  liv måste bli bättre och skammen av att vara ogift mor måste skrubbas bort. Kvinnorna hade rätt till sina egna kroppar och männen måste ta sitt ansvar genom att använda kondomer. Nils insåg att tillverkningen av kondomer kunde löna sig och han startade en fabrik med hjälp av sin hustru Karin. De satsade stort och djärvt med en affär i Centralpalatset vid Tegelbacken. Företaget började också tillverka sjukvårdsvaror av olika slag och Karin blev ansvarig utgivare för företagets katalog och här fanns reklam för kondomer. Enligt Lex Hinke  åtalades hon för sedlighetsbrott och dömdes till två månaders fängelse på Östermalms kvinnofängelse.

 Hinke fick många anhängare bland de yngre. De kallades för “Unghinkar” och fick genast rykte om sig att fördärva hederliga ungdomars moral. Jag har i olika arkiv hittat spår av deras verksamhet i Liljeholmen. Sommaren 1911 kom Hinke till Folkets Hus i Liljeholmen och höll ett föredrag om kärlek utan barn. Som vanligt bevakades föredraget av myndigheter av olika slag. Hinke kunde konsten att undvika de farliga orden. Han var då chefredaktör för den anarkistiska tidningen Brand och på redaktionen såldes kondomer. Hit kunde man gå för att förhindra storken framfart i det egna hemmet. Nils Adamsson använde en stork med förbunden näbb i sin reklam för sjukvårdsvaror och detta hakade Hinke på.

 

En av de som denna sommar regelbundet hade sökt sig till det mycket omoderna Folkets Hus vid sjön Trekanten var fabrikör Olof Aschberg. Han var liberal jude och drev en konfektionsfabrik för herrkostymer på Östermalm. Han hade i början av 1900-talet varit med om att starta Svenska Arbetsgivareföreningen och var en av de ledande männen i styrelsen. Under storstrejken 1909 hade han lärt känna flera män inom fackföreningsrörelsen och blivit imponerad av deras kunskaper i ekonomi och samhällskunskap. Olof Aschberg lyssnade intensivt på vad Hinke sa. Några dagar senare tog han ett djärvt beslut. Han skulle lämna Arbetsgivareföreningen och ansluta sig till arbetarrörelsen.

 Olof Aschberg kom att betyda mycket för de sydvästra förorterna. Han skapade den nya stadsdelen Midsommarkransen  med rinnande vatten, avlopp och elektricitet. Han blev god vän med Hjalmar Branting och flera betydande män inom fackföreningsrörelsen. Impulserna till detta fick han av Hinkes föreläsning om kärlek utan barn.

 Idag är det knappt några som känner till Olof Aschberg och Hinke Bergegren. Nils Adamsson och hans kondomer är något som de flesta känner till. Lex Hinke avskaffades först år 1938.  Filmen “Kådisbellan” med premiär hösten 1993 handlar om smusslandet  med kondomer under 1920-talet och här finns både Hinke Bergegren och Karin Adamsson med som biroller.

 Hinke Bergerens roll som sexualupplysare övertogs av Elise Ottosen-Jensen, som år 1933 startade tidningen Ottar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s