Änkefriherrinnan Leijonhufvud och hennes dotter Esselde

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det finns inte mycket kvar av den miljö, som Stockholms första kvinnosakskvinnor levde i. Prästgatan 34 finns kvar och utanför detta hus strövar nyfikna turister runt och tittar på de gamla husen i den gamla stadsmuren. Det mesta av det gamla och slitna Klara har försvunnit och några hårt renoverade hus gör sitt bästa att berätta om vad som har hänt i området tidigare. De kvinnor jag i en regnskur sökte spår efter var Esselde, Sophie Sager och änkefriherrinnan Leijonhufvud.
Historien om de tre kvinnorna Leijonhufvud började på Prästgatan 32 sommaren 1948. Här försökte en hyresvärd att våldta en ung kvinna. Hennes kamp för att få hyresvärden fälld för misshandel och försök till våldtäkt skildrades i tidningarna och diskuterades ivrigt flera år senare. Rätten trodde på dem unga kvinnan och hennes hyresvärd dömdes till böter. Detta var en historia som Esselde tog till sig och alltid skulle minnas.

Många flickor hade på 1840-talet blivit tidigt föräldralösa och därför sökt sig till Stockholm för att söka arbete. En av dessa var Sophie Sager från Jönköping. Hon for till huvudstaden med en förhoppning om att kunna utbilda sig till brodös. Här insåg hon genast att ensamma yngre kvinnor betraktades som ett lovligt byte. Av en ren slump fick hon dela ett rum med en broderande kvinna på Prästgatan 34. Ingenting blev som hennes hyresvärd hade lovat henne. Rumskamraten försörjde sig genom att ta emot karlar på rummet och när hyresvärden slog och försökte våldta Sophie rusade hon gråtande ut på Västerlånggatan och sökte upp en läkare och blev undersökt. På ett intyg stod det att Sophie Sager blivit svårt misshandlad och att hyresvärden hade tagit hårda strupgrepp och också försökt att våldta henne. Nu gjorde Sophie Sager något som ingen kvinna tidigare hade gjort. Hon polisanmälde sin hyresvärd och det blev rättegång. Hyresvärden skaffade sig en sakförare, som kunde försvara honom, medan Sophie Sager skötte försvaret själv. Till allas stora förvåning dömdes hyresvärden till böter. Denna rättegång blev startskottet för den svenska kvinnokampen och en av dess förkämpar blev Esselde.

För en högadlig familj i östra Småland innebar sommaren 1948 en dramatisk förändring av livet. Friherre Erik Gabriel Leijonhufvud avled utomlands. Familjen var utblottad och sterbhuset tvingades att gå i konkurs. Genast insåg änkefriherrinnan att hon på något sätt måste kunna försörja sig själv och sina två döttrar. De äldsta, som senare kom att kallas Esselde, skulle snart fylla 30 år och den yngre och sjukliga Eva Amalia var några år yngre. Esselde var begåvad och gillade att läsa, hon hade lätt för främmande språk och var en skicklig brodös. Den lilla och numera fattiga och föraktade familjen hittade en liten och mörk lägenhet i Klara och här satt de och kämpade med nål och tråd. Eva Amalia klarade inte av detta och avled i november 1849.

Esselde hade väntat sig mer av livet än att sitta vid dålig belysning och brodera på andra kvinnors brudlakan och servetter. Utan att berätta för sin mamma började hon att arbeta som översättare. Arbetet var bättre betalt än att brodera och redan efter några månader var det Esselde som betalade hyran för den lilla lägenheten. För varje år som gick steg hennes inkomster och mor och dotter fick högre status bland Stockholms damer. Nu gick det ganska bra att bli inbjuden till någon av stadens alla salonger.

Esselde hade lätt at få kontakt med andra kvinnor. Hur hon lärde känna norrländskan Fredrika Svedbom är det ingen som vet. Fredrika Svedboms make Pehr Svedbom kom från släkten Huss, som hade startat Wifsta Varf, han hade utbildat sig till lärare, men hade sadlat om och tillsammans med ett par vänner köpt tidningen Aftonbladet av Lars Johan Hierta. Detta nya arbete passade honom dåligt och han blev känd som tråkige magistern, som var mer intresserad av små grammatiska felsteg i texten än ett spännande innehåll. Det bästa med denna familj var att både man och hustru var intresserade av litteratur och att de inte var ovilliga att satsa pengar på nya förmågor.

En annan av Esseldes nya väninnor var Rosalie Oliviecrona, som var gift med justitierådet Knut Oliviecrona och som bodde i Uppsala. Rosalie hade innan hon gift sig varit i Förenta Staterna och där arbetat som lärare i musik och franska och också varit guvernant i en förmögen familj i Sydstaterna. Vid hemkomsten var det hennes dröm att bli författare. Så blev det inte. Hon gifte sig med den 15 år äldre änkemannen Knut Oliviecrona och fick ta hand om hans barn.

Esselde och Rosalie började umgås och de diskuterade ofta att gemensamt ge ut en tidskrift med ett innehåll, som kunde intressera landets kvinnor. För att inte skrämma bort männen kallade de tidningen ”Tidskrift för hemmet”. De använde andra namn än sina egna. Ingen fick ana att det var två kvinnor, som ansvarade för den nya tidskriften. Den första uppgiften blev att skaffa prenumeranter. När detta va klart kom första numret av tidningen ut år 1859. Arbetsfördelningen blev att Rosalie var redaktör och Esselde hennes medarbetare.

Efter något år gav sig de två damerna och Knut Oliviecrona ut på en kortare resa i Europa. Knut Oliviecrona ville sätta sig in i hur andra länder såg på dödsstraffet, som han ansåg borde avskaffas. De båda damerna besökte olika museer och konstsalonger och när de kom hem skrev de artiklar om detta. Dessa artiklar blev omtyckta och var helt oförargliga genom att inte ta upp några brännande frågor som att unga och ogifta kvinnor kunde bli myndiga den dag de fyllt 25 år. Det fanns en regel att ogifta kvinnor kunde skriva till kungen och be honom om tillåtelse att hos länsstyrelsen ansöka om att bli myndig. Det var bara ett fåtal kvinnor som vågade sig på detta. Det största motståndet fanns inom adeln.

De två kvinnorna och Knut Oliviercrona gjorde ännu en resa till Europa. Denna gång vågade kvinnorna se mer av problemen än tidigare. Frankrike hade aldrig haft någon Sophie Sager och i Tyskland pågick upprustningen inför ett krig mot Frankrike. Under vilka villkor levde kvinnorna, både de gifta och de ogifta? Rosalie tog fasta på att det genomgående var att kvinnorna inte hade tillgång till bra skolor. I familjer med god ekonomi fanns guvernanter, som många gånger inte visste vad de talade om och alla andra fick nöja sig med de kunskapsspillror, som föll från männens bord. För Esselde var det viktigaste att alla kvinnor, oberoende av vilken samhällsklass de kom ifrån, skulle förklaras för myndiga den dag de fyllt 25 år. Hon hade under de år hon kämpat som brodös upplevt i kundkretsen hur äldre bröder kunde förtrycka sina systrar och hindra dem från att leva ett eget liv. Hon hade noga läst Fredrika Bremers bok Hertha och tagit starka intryck av den. Boken kom ut år 1856.

Det hände mycket under tidskriftens första år. År 1863 kom koleran tillbaka och Pehr Svedbom avled och änkan Fredrika blev delägare i Wifsta Varf. Efter några år gifte änkan Fredrika om sig den tio år yngre Carl Limnell och tillsammans skapade de en musikalisk och litterär salong, som vintertid fanns i deras stora lägenhet vid Gustav Adolfs torg och om somrarna i deras sommarhus Lyran i nuvarande Bredäng. Esselde och Rosalie beslöt sig för att gå olika vägar när det gällde att stärka kvinnans ställning i samhället. Det var mycket som måste göras och när de hade en färdig plan kunde de be den förmögna Fredrika Limnell om ett ekonomiskt bidrag.
Julen 1869 hände det något märkligt. Kvinnosakskvinnan Esselde gifte sig med änkemannen och sjöofficeren Axel Adelsparre och blev nu omyndig och fostermor till sex barn. Den yngste var en nio år gammal pojke och de två äldsta var flickor i de övre tonåren. Detta hindrade inte Esselde från att ta över hela ansvaret för ”Tidskrift för hemmet”. Rosalie hade under pseudonym börjat skriva tidningsartiklar om att flickor måste få bättre skolutbildning och att de redan i mycket unga år borde få lära sig ett yrke. Varje kvinna hade rätt att kunna försörja sig själv.
Detta var tankar, som kändes obehagliga och skrämmande för många av den tidens beslutfattande män. Det var först år 1927 som Rosalies önskedröm att flickor hade rätt till samma skolutbildning sim pojkar blev verklighet. Då blev det tillåtet för flickor att studera vid statliga läroverk och där ta studentexamen. Det hade sedan år 1870 funnits möjlighet för flickor att ta studenten som privatister. Utbildningen blev dyr och många fäder ansåg att det vore bättre om flickorna hittade en lämplig man att gifte sig med.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Bilden föreställer Gamla Brogatan inte långt från Klara kyrka. Nu är gatan betydligt bredare än år 1848 och ett fåtal hus har bevarats och renoverats. Ingen kan numera här ana sig till flydda tiders fattigdom och utanförskap.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s