Några gånger i veckan har jag ett stort behov av en andlig upplevelse. Då rullar jag fram mitt lilla vita köksbord till fönstret och läser i lugn och ro flera slumpmässigt valda sidor ur Bibeln och några psalmer. Då blir köket för mig en helig plats, något som Förklaringsberget i Bibeln. De sista veckorna har jag avslutat dessa stunder med att läsa Fredrika Bremers dagbok från resan till Palestina. Hon gjorde denna resa de fem första månaderna år 1859.

Igår var det Kristi Förklarings dag och predikotexten var hämtad ur evangelium enligt Lukas kapitel 9. Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett högt berg och där hände något mycket märkligt. Plötsligt blev de kläder Jesus hade på skinande vika och himlen öppnade sig. Där syntes Mose och Elia och de samtalade med Jesus om det uppdrag han var ämnad för i Jerusalem. Det blev som om hela berget vore heligt och de tre lärjungarna slumrade till. När de vaknade såg de att Jesus stod och samtalade med två män, som de genast förstod var Mose och Elia. I samma ögonblick som Mose och Elia tänkte lämna Jesus sa den impulsive Petrus att han ville bygga tre hyddor på berget för de tre männen. Precis när han hade sagt de sista orden sänkte sig ett moln över berget och lärjungarna blev förskräckta. Då hördes Guds röst från himlen och lärjungarna fick veta att Jesus var Guds älskade son. När rösten hade tystnat stod Jesus ensam och allt på berget förvandlades och blev som vanligt.
Denna text är fantasieggande på mer än ett sätt. De allra flesta platser i Nya Testamentet kan man hitta i en kartbok, men nät det gäller Förklaringsberget kan det vara vilket berg som helst. Många är övertygade om att det är Tabor i Galiléen medan andra ser i Förklaringsberget en framtidssyn. Vilken plats som helst kan bli ett förklaringsberg där de, som upplever att Jesus är en del av deras liv, kan lyssna till hur Jesus samtalar med Mose och Elia. En kvinna, som försökte framkalla denna religiösa stämning i sitt eget kök var Fredrika Bremer.

Det var molnigt när jag traskade uppför backarna till Uppenbarelsekyrkan för att ta del av gudstjänsten och lyssna på när Marie Rehnstam predikade. Plötsligt var det som om Marie och Fredrika Bremer blev en enda person. Marie berättade om hur det är att uppleva Förklaringsberget vid en dödsbädd på samma övertygande sätt som Fredrika Bremer har skildrat vad hon upplevde i sitt kök på Årsta för ungefär 170 år sedan. Fredrika Bremer tyckte det var trist att kvinnor inte kunde få studera teologi och bli prästvigda. Det var ungefär tre mil från Årsta till Österhaninge kyrka och dit for man inte om regnet öste ner eller om en snöstorm blåste in från Östersjön. Då blev det naturligt med en andaktsstund i köket. Nattvard fick naturligtvis inte förekomma.
Vid kyrkkaffet visade Marie en bild på en ikon, som en församlingsbo målat till henne. I bakgrunden finns Maries två kyrkor, Gröndalskyrkan och Kvarterskyrkan på Kajen. Då gled skildringen fram i mitt medvetande om hur Fredrika Bremer upplevde sin ridtur uppför berget Tabor Pingstdagen 1859. Hon hade aldrig fått lära sig att rida och jag är osäker på om hon kunde hålla i tömmarna när hon for till Österhaninge för att vara med om en nattvardsgång. Här i Palestinna var det enda sättet att komma från plats till plats var att rida. Några damsadlar fanns inte och för en kvinna gällde det att hålla reda på kjolarna när hon fick hjälp att stiga av och på en häst. Vid Tabor ledde en stursk arab fram en stor och skräckinjagande vit häst till Fredrika Bremer och hjälpte henne att stiga på. Nu slog rädslan klorna i Fredrika Bremer. Hon tittade ner på ridstigen och konstaterade att den var stenig. Detta bekymrade inte den vita hästen, som precis visste var han skulle sätta sina hovar. Då insåg hon att rädslan var obefogad. Allt som ter sig skrämmande behöver inte vara farligt.

Det blev en upplevelse att komma upp på bergets topp. Fredrika Bremer såg glittret från Gennesarets sjö och hon anade hustaken í Nasaret. Det var fridfullt i den glesa skogen högst upp på berget. Här fanns ruiner från den tid då romarna härskade över det judiska folket och från åren innan araberna kom stormande och spred islam över landet. Bland ruinerna låg ett litet ryskt kloster och Fredrika Bremer fick komma in och uppleva Österlandets mystik. Detta var en helig plats, en plats att minnas när hon samlade folket på Årsta till en gudstjänst i köket.

Det var fler än jag som kom för att njuta av Maries ikon. För min del blev det som om vi alla var samlade i köket i Årsta och hade lyssnat på Fredrika Bremers predikan om hur Bibelns texter kan bli ett med det vanliga vardagslivet.