Klarar kvinnorna av att få bli myndiga?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I mars månad år 1875 gick diskussionernas vågor höga i Riddarhuset. Det beslut som fattades gav upphov till splittringar i den i den framväxande kvinnorörelsen, som var ganska stark i den högre medelklassen Det blev först i mitten av 1880-talet som kvinnorna efter detta bakslag kunde enas om gemensamma mål. Då gällde det att kvinnorna måste få rösträtt och att gifta kvinnor borde få bli myndiga.
På 1860-talet växte befolkningen i vårt land och många män emigrerade till Amerika och  andra gick till sjöss för att aldrig komma tillbaka. Vårt land fick nu ett överskott av kvinnor. Flera av dem hittade ett sätt att försörja sig på utan att bli pigor och de mest företagsamma skrev till kungen för att han skulle bevilja att de hos länsstyrelsen kunde begära att få bli myndiga. När alla formaliteter var avklarade kunde de själva få disponera sin inkomst och kunde få gifta sig utan att deras giftoman gav sitt nådiga tillstånd. Detta var både krångligt och tidsödande och många kvinnor avstod från detta pappersarbete. År 1873 ändrades lagen så att alla ogifta kvinnor blev myndiga den dag de fyllt 25 år. De mest konservativa i riksdagen drev igenom att de flickor, vars fäder var inskrivna i Riddarhuset, skulle undantagas och fortfarande vara omyndiga och ha en giftoman.

Sophie Adlersparre med signaturen Esselde var ansvarig för kvinnotidningen ”Tidskrift för hemmet” och jublade över beslutet. Hon hade inte själv upplevt förtryck från äldre bröder eller sin far, men däremot hört flera ganska obehagliga historier. Till hennes bestörtning var det flera kvinnor som ogillade detta beslut. De hade aldrig i hemmet fått ta ansvar för sina egna handlingar och nu kände de sig osäkra. Det spreds rykten att numera fanns det gott om uppvaktande kavaljerer, som tittade längtansfullt på dessa osäkra kvinnor. Vad ville de? Ville de genom äktenskapet lura sig till hustruns lilla ärvda förmögenhet? I flera familjer höll männen med om detta. Många kvinnor blev rädda när de träffade män på kalas eller i kyrkan. Resultatet blev det motsatta än det som tidigare hade varit vanligt. Kvinnorna skrev till kungen med en begäran att få bli satta under förmyndare.

Den 6 mars år 1875 väcktes en motion om myndighetsfrågan i Riddarhuset. Esselde skrev ett reportage om detta i ”Tidskrift För hemmet”. Den började mycket högtravande om hur de kvinnor, som älskade Axel Oxenstierna, nu blivit besvikna. När myndighetsfrågan debatterades i Riddarhuset var det som om medeltiden krupit in genom det anrika husets väggar. Många representanter för de förnämsta adelsrätterna ansåg att det stred mot Guds lag om kvinnorna blev myndiga. Dessutom skulle det rubba förtroendet mellan föräldrar och barn i de släkter, som sedan generationer tillbaka byggt upp landet.

Esselde skrev mycket kritiskt om detta möte. Adeln, som hon själv hörde till, hade inte insett att tiderna hade förändrats. Adelsmännen måste se till att de gav sina flickor en ordentlig skolutbildning och också ansvara för att deras döttrar  fick  lära sig att själva kunna sköta sin ekonomi. Efter detta fick tidningens läsare en redogörelse för vilka adelssläkter som var mest konservativa och inte ville släppa fram sina kvinnor. I dessa hade männen inre förstått att tiderna hade förändrats och att många kvinnor kunde ta vara på sig själva och numera fick studera vid universitet. Till slut fick alla veta att det fanns två adelssläkter som arbetade för att kvinnorna skulle få en självständigare ställning i samhället. Det var Leijonhufvud, som Esselde själv kom från, och den värmländska bruksägarsläkten Lagerhjelm.

Resultatet av artikeln blev inte det som Esselde hade väntat sig. Det fanns familjer, som sedan starten år 1859 hade prenumererat på ”Tidskrift för hemmet”, som nu sa upp prenumerationen. Tidningen hade blivit för radikal i deras smak. Det blev en trend i många familjer att hitta något annat att läsa. Esseldes tidskrift höll på att gå i konkurs.

Esselde hade skapat ”Tidskrift för hemmet” tillsammans med Rosalie Oliviecrona. Båda kämpade för att kvinnorna skulle få bättre villkor, men på helt olika sätt. De grälade aldrig, men gled bara ifrån varandra och Rosalie Oliviecrona slutade som chefredaktör för tidskriften och Esselde blev ensam om att ansvara för den. Sensommaren 1882 blev den ekonomiska krisen akut och Esselde sökte upp Rosalie Oliviecrona och bad om råd. Då var det som om tiden hade stått stilla och de både kvinnorna blev överens om att deras tidskrift måste räddas. De tog kontakt med Stockholms mest inflytelserika damer för att diskutera tidskriftens framtid. Om 20 kvinnor tecknade ett långvarigt kontrakt om prenumeration och betalade i förskott skulle ”Tidskrift för hemmet” kunna räddas.

Den mycket förmögna kvinna Esselde hade hoppats på var Fredrika Limnell, som umgicks med den ekonomiskt väl insatta Ellen Ankarsvärd. Ellen Ankarsvärd hade flera invändningar. Hur kunde man veta om tidskriften skulle klara sig i framtiden? Skulle det uppstå andra tidskrifter med ett annat och kanske bättre innehåll? Rosalie Oliviecrona visste inte riktigt vad hon skulle svara utan bara skickade ut en teckningslista på förnyad och långvarig prenumeration. Hon behövde tjugo namn och fick bara sex. Fredrika Limnell satt försjunken i sina egna tankar och skrev inte på listan. Esselde, som sedan länge umgåtts med Fredrika Limnell, blev besviken och sa sedan att Fredrika Limnell inte kunde tänka själv utan alltid måste ta reda på vad Ellen Ankarsvärd tyckte. Detta påstående måste Esselde senare ta tillbala. Fredrika Limnells make Carl låg denna dag döende i lunginflammation i deras sommarparadis Lyran vid nuvarande Bredäng. Några dagar senare avled han och Fredrika Limnell blev mycket nedstämd och höll på att tappa fotfästet i tillvaron.

 

Rosalie Oliviecrona hade tidigare bott i Uppsala, där hennes make varit professor i juridik. Nu gjorde hon samma räddningsaktion i Uppsala, som var en radikalare stad än Stockholm. Här möttes hon inte av liknande svårigheter som i Stockholm. ”Tidskrift för hemmet” kunde räddas. Två år efter det att Fredrika Bremerförbundet hade bildats är 1884 bytte ”Tidskrift för hemmet” namn och blev ett månadsblad för denna förening. Namnet ändrades till ”Dagny”, viket betydde dag ny för landets kvinnor. Esselde blev chefredaktör och stannade kvar på denna post i två år. Efter detta måste hon på grund av hälsoskäl trappa ner på sitt arbete. Den förut så pigga Esselde hade drabbats av en reumatisk sjukdom och hade tidvis svårt att gå.

Fredrika Bremerförbundet blev inte den förening många hade hoppats på. Det var mest gifta högreståndskvinnor som sökte sig till denna förening. Föreningen ordnade samkväm i samlingssalen på hotell Rydberg där medlemmarna fick lyssna på föredrag i bland annat juridik och arkeologi. Eftersom de gifta kvinnorna inte var myndiga, föredrog man att välja en man till ordförande. Det blev arkeologen Hans Hildebrand och han stannade kvar på denna post i 19 år. I styrelsen samarbetade han med Ellen Ankarsvärd, som var känd för sin goda organisationsförmåga.

Föredragen i juridik blev uppskattade. Det var bara ett fåtal kvinnor som visste vilka lagar som gällde och vilka rättigheter de hade. Många tyckte att det bästa vore om kvinnorna stannade hemma och skötte om barn och äldre släktingar. Det var bara ett fåtal medelklassfamiljer, som vågade satsa på att familjens flickor skulle studera lika länge som pojkarna. År 1870 fick kvinnor rätt att ta studenten som privatister och två år senare blev det tillåtet för dem att studera vid universitet. Det fanns undantag. Kvinnor fick inte att skriva in sig på de juridiska och teologiska fakulteterna. Kvinnliga präster och domare ansågs av många bryta mot Guds lag och Jesus hade aldrig kallat någon kvinna till sig som lärjunge, .

En tanke på “Klarar kvinnorna av att få bli myndiga?

  1. Verkligen intressant! Jag har bl a sysslat med släkterna von Fersen-Piper i dryga 30 år o o m mitt dåvarande arbete som museianställd vid Löfstad slott som ägs och drivs av Riddarhuset och Östergötlands museum. Den sista på slottet boende ägarinnan Emilie Piper ansökte om att stå under förmyndare och jag har alltid undrat varför. Nu fick jag ett både högst troligt och välformulerat svar! Tack kära Carin för detta och för dina alltid intressanta inlägg i Carin på Sprätthöken!
    /Gunnel Almqvist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s