Många av husen från tidigare sekler har försvunnit men ett flertal står fortfarande kvar. Dit hör bland andra Spökslottet på Drottninggatan 116 och sommarhusen Sagatun och Lyran i de sydvästra förorterna. Idag är det få som tänker på att det var i dessa hus som kvinnornas kamp om att få bli myndiga och att få rösta i riksdagsvalen startade. Kvinnorörelsens historia är spännande och dramatisk. Att gå in i litteraturen om dessa kvinnor är att ta del av kärlekshistorier, maktkamp och önskan att få politiskt inflytande.

Det går inte att tränga in i kvinnorörelsen under 1800-talet utan att stöta på Anna Hierta. Hon föddes sensommaren 1824 och var den yngsta av Lars Johan Hiertas fem döttrar. Fadern var adelsman och när Anna föddes deltog han med liv och lust i debatterna under fyrståndsriksdagens tid i Riddarhuset och var en av de tongivande liberalerna, han startade Liljeholmens stearinljusfabrik och blev chefredaktör för Aftonbladet. Anna växte upp i en förmögen och liberal familj. Fadern motionerade ständigt och för döva öron i Riddarhuset om att kvinnorna måste få en starkare ställning i samhället och att det var självklart att de skulle bli myndiga och sköta sin egen ekonomi. Det fanns inga vetenskapliga belägg för att flickor var dummare än pojkar och därför inte fick avlägga studentexamen. När han framförde dessa åsikter fick han prästerskapet emot sig. Detta stred mot skapelseberättelsen i Första Moseboken. Det var Eva, som genom att låta sig luras av ormen i paradiset, släppt in synden i mänskligheten och nu måste alla kvinnor underordna sig männen så att det inte landet skulle drabbas av Guds vrede.

Lars Johan Hierta såg till att hans döttrar fick bästa tänkbara utbildning och att de skulle lära sig moderna. språk. Det fanns ett sken av en lycklig familj, som inte stämde med verkligheten. I början av 1840-talet anställde Lars Johan Hierta den skönlockiga och frånskilda Wendela Hebbe som kulturskribent på Aftonbladet. Nu blev Lars Johan Hierta förälskad i denna kvinna och ilade fram och tillbaka mellan sina två familjer. Tidvis betalade han Wendelas hyra för lägenheten på Stora Nygatan 21 och bekostade också dottern Signes utbildning till operasångerska.

År 1851 hände det som inte fick hända. Wendela Hebbe måste fara till Tyskland för att i hemlighet föda sitt kärleksbarn med Lars Johan Hierta. Detta var något som Anna Hierta inte fick höra talas om förrän hon hade blivit vuxen. Den älskade pappans kärlekshistoria var något som satte djupa spår i hennes liv.

Lars Johan Hierta avled år 1872 och lämnade ett stort arv till sin hustru och sina döttrar. År 1874 köpte dessa kvinnor gemensamt Spökslottet intill Observatoriekullen på Drottninggatan 116. Här började Anna samla kvinnor runt omkring sig för att diskutera aktuella politiska frågor. Ett problem var att de gifta kvinnorna inte rätt att själva förvalta sin ärvda egendom. Året innan hade hon tillsammans med Ellen Anckarsvärd startat ”Föreningen för gift kvinnas rättigheter”. Till mötena i Spökslottet kom kvinnor från den övre medelklassen och berättade om sina problem, som kunde vara att deras äkta män uppsökte spelhålor och att hustruns ärvda förmögenhet försvann i spelskulder. Nu önskade de arbeta för att lagstiftnigen skulle ändras så att de själva fick ansvara för sin ärvda förmögenhet. Anna gillade detta föreningsarbete, som blev ett sätt att föra faderns kamp för bättre villkor för kvinnorna vidare till nästa generation.

Anna hade kärleksbekymmer. Hon hade blivit förälskad i läkaren och professorn Gustaf Retzius, som enligt muntliga uppgifter var mycket beroende av sin mamma. Gustaf Retzius far var läkare och han avled nar Gustaf var 18 år. Mamman hade som andra änkor ingen pension och krävde att sonen skulle ta hand om henne. Hon hittade genast flera fel hos sin blivande svärdotter. Ett var att Anna hade problem med lungorna, vilket berodde på den sotiga röken från alla Stockholms vedeldade bostäder. Det andra var att mamman kände till Lars Johan Hiertas kärleksäventyr med Wendela Hebbe. Kanske skulle hans dotter ge sig ut på villovägar så snart hon gift sig. Annas största tillgång var att hon var förmögen.

Anna gifte sig med Gustaf Retzius den 26 november år 1876 och paret bosatte sig i det Rettigska huset på Villagatan 3. Tack vare ett ekonomiskt stöd av Anna kunde Gustaf Retzius sluta som professor vid Karolinska institutet och ägna sig helt åt forskning. Denna gick ut på att mäta skallarna på de pojkar, som kallades in till värnplikten. Han kunde nu urskilja två grupper, de långskalliga och de kortskalliga. På så sätt kom han att bana vägen för rasbiologerna.

Anna, som nu hade det dubbla efternamnet Retzius-Hierta fortsatte med kampen för kvinnornas rättigheter tillsammans med Ellen Anckarsvärd. I 1863 års kommunallag var det fastställt att kvinnor hade rösträtt i de kommunala valen förutsatt att de hade skattsedel. Detta måste Stockholms kvinnor få veta och år 1884 satte dessa båda kvinnor upp en valbyrå dit kvinnorna kunde vända sig. Till deras stora förvåning fick de också besök av villrådiga män.

I dessa val tillämpades en 40-gradig skala. Ju högre inkomst man hade, desto fler röster fick man. Vid kommunalvalet år 1889 var också kvinnor valbara till fattigvårdsstyrelser och i hela riket valdes fyra kvinnor in. Detta var en lovande början för kravet på kvinnlig rösträtt till riksdagsvalen och att kvinnor skulle kunna bli riksdagsmän.

Amma Retzius-Hierta hade det vi idag kallar för gröna fingrar. Hon tog sticklingar och plockade fröer för att kunna skapa sin egen botaniska trädgård. En plats för detta var Spökparken bakom Spökslottet och en annan blev området Klubbensborg i nuvarande Mälarhöjden. I början av 1880-talet köpte paret Retzius denna egendom och på berget uppförde de sitt sommarhus Sagatun, som blev en kopia av det Curmanska huset i Lysekil. Spåren av Annas gröna fingrar kan man fortfarande se längs bäckfåran ner till Mälaren. På så sätt blev Anna sommartid granne med Fredrika Limnell.

Ellen Anckarsvärd umgicks med Fredrika Limnell, som hade en berömd litterär salong vintertid i den stora lägenheten i centrala Stockholm och sommartid i Lyran vid nuvarande Bredäng. . Några sa spydigt att Fredrika Limnell samlade på kända människor och att hon var helt ointresserad av styrelsearbete i de föreningar, som hon ekonomsikt understödde. Hon var förmögen tack vare att hennes första make Pehr Svedbom varit delägare i Wifsta Varf och att hon nu fick del av vinsten från detta företag. Fredrika Limnell var generös när det gällde att skänka pengar till föreningar och välgörande ändamål. Sensommaren 1882 avled hennes andre make Carl Limnell och efter detta blev Ellen Anckarsvärd hennes rådgivare när det gällde ekonomi.

Anna Retzius-Hierta var inte ensam om att arbeta för kvinnornas rättigheter. Hon hade en motståndare i Sophie Adlersparre, som brukade kallas för Esselde. Esselde hade startat Handarbetets Vänner och hade på så sätt skapat arbetstillfällen för kvinnor. Hon hade redan 1859 tagit initiativ till ”Tidskrift för hemmet” som blev vårt lands första kvinnotidning. År 1884 var hon aktiv i bildandet av Fredrika Bremerförbundet, som i sina första stadgar hade en paragraf att föreningens avsikt var att kämpa för kvinnornas rättigheter i samhället. I en annan paragraf fick medlemmarna veta att föreningen kunde hjälpa sina medlemmar i frågor som gällde juridik och ekonomi. Anna Retzius-Hierta blev genast kritisk mot denna nya förening. Hon påpekade att de män, som skulle sitta i styrelsen, var mycket konservativa och därför inte kunde företräda de kämpande kvinnorna. I själva verket visste hon att Fredrika Bremerförbundet snabbt skulle locka till sig medlemmar ur hennes ”Föreningen för gift kvinnas rättigheter”. En tröst i tillvaron blev somrarna på Sagatun och umgänget med Fredrika Limnell. De började spela tillsammans och bildade en liten damorkester. Här fick de viss hjälp av Fredrika Limnells svärdotter Hilma, som var konsertpianist.

I samband med att Fredrika Bremerförbundet bildades bytte ”Tidskrift för hemmet” namn till Dagny, som skulle läsas Dag Ny för kvinnorna. Den blev medlemstidning för Fredrika Bremerförbundet. Esselde blev redaktör och hon skildrade i Dagny vad olika kvinnor hade uträttat och letade även upp nya kvinnliga författare. På så sätt blev Ellen Key känd inom kvinnorörelsen.

Anna Retzius-Hierta satt på Sagatun och retade upp sig på Dagny och Esselde. Enligt henne var Ellen Key en omoralisk kvinna, som inte borde ha släppts fram. I slutet av 1800-talet fanns det en populär författare, som skrev under pseudonymen Robinson. Hans namn var Urban von Feilitzen och han hade gift sig 1859 med Lotten Lindblad, som var dotter till tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad. Han var då 25 år gammal och mycket talar för att detta var ett arrangerat äktenskap. Enligt tradition i släkten utbildade Urban von Feilitzen sig till officer trots att han hade velat bli författare. Det blev en vändpunkt i hans liv när han mötte Ellen Key. Vad som sedan hände får vi aldrig veta. Det sladder, som nådde Anna Retzius-Hiertas öron, berättade att Robinson varit otrogen med Ellen Key och att han ville skiljas, men att hustrun motsatte sig detta. Då strömmade minnen från faderns förhållande med Wendela Hebbe fram i hennes medvetande. En sådan kvinna som Ellen Key borde aldrig få släppas fram. Den tidigare liberala Anna Retzius-Hierta började tvivla på kvinnorörelsen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA