Handarbetets Vänner och Sophie Adlersparre ”Esselde”

Scan0017

Det är spännande att försöka förstå hur Sophie Adlersparre, som brukar kallas för Esselde, tänkte och vilka färger hennes kläder hade. När man tittar på fotografierna från det sena 1800-talets kvinnovärld avviker Esselde från mängden Hon var inte klädd i svart som alla de andra. Jag bad Ulla Weidstam göra sin tolkning av hennes klädsel och livsstil och Ulla valde en mild färgskala för att tona ner det dominanta i Esseldes personlighet.

Esselde hade bestämda åsikter, men samtidigt lyhörd för andras förlag. Hennes styrka var kreativitet och nytänkande. Det var mycket i samhället och kvinnornas liv som borde ändras. Dit hörde hur de arbetade med nål och tråd och en lust att pryda sina hem. När det gällde svensk heminredning var kvinnorna rädda för färg och det var det vita som gällde. Detta önskade Esselde ändra på. Det borde finnas en affär där det såldes allt som behövdes för vackra broderier. På hennes initiativ startade Handarbetets Vänner år 1874.

Esselde hörde till den generation kvinnor, som vuxit upp med åsikter hämtade ur Fredrika Bremers böcker. Motståndet från många män var stort, kvinnan skulle veta sin plats i tillvaron och inte göra som Eva. Om inte Eva ätit av den förbjudna frukten, skulle livet på jorden varit de lata männens paradis. Det var fanns på mitten av 1800-talet flera sätt för kvinnorna att bli självständiga. Ett var att lära sig att sy och sedan kunna sälja det de tillverkat.

Jag var barn och åsikten att jag inte fick bli som Eva blev en del av min vardag. Mina bästa ämnen i skolan var uppsatsskrivning, historia och matematik. Det sämsta var textilslöjd. Detta berodde på att mamma hade en gammal tysk läkarbok, som hon fördjupade sig i varje kväll. När jag började skolan visste jag inte hur man höll i en synål, vilket inte var någon svårighet för mina klasskamrater.

Min mamma, som var född 1897, hade i sin gamla tyska läkarbok läst om blodförgiftning och hur denna fruktade sjukdom spreds via synålar. Alltså låste in i dem i sin symaskinslåda. Om jag inte hade varit med i flickscouterna, hade jag aldrig som ung lärt mig att sy i en knapp eller stoppa strumpor. I mammas värld var Handarbetets Vänner en konstig organisation med medlemmar som hellre satt och broderade på otvättbara kafferepsdukar än lärde sig Luthers stora katekes utantill. När jag nu sitter och läser om allt det som denna organisation uträttade på 1800-talet, inser jag att mammas gamla läkarbok var ett hinder för att forna tiders kvinnor kunde skaffa sig egna inkomster och inte vara ekonomiskt beroende av sina fäder och manliga släktingar.

Ett kvinnligt yrke var att bli hovdam. Alla, som någon gång har haft förmånen att få vara med om ett studiebesök i Utrikesdepartementet i Arvfurstens palats, får veta att sidentapeterna har broderats av prinsessan Sofia Albertina och hennes hovdamer. Denna prinsessa avled år 1829 och detta år var Esselde sex år gammal. Från hovet i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg spred sig kunskapen att kunna brodera vackert också med så svåra material som siden och silke.

Esselde lärde sig som barn att brodera och hon blev skicklig i detta hantverk och kunde bedöma andras arbeten. Det fanns ett textilt kunnande på den svenska landsbygden, som var värt att ta bevara. Vid den stora industriutställningen i Kungsträdgården år 1873 fick Esselde i uppdrag att samla in äkta svenska mönsterbildande textilier. Detta arbete kostade pengar och en av bidragsgivarna var drottning Sofia. Det märks på fotografierna från denna tid att drottningen hade kunskaper om olika slag av tyger.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I sitt insamlingsarbete hade Esselde en konkurrent och det var Anna Retzius-Hierta. Hon hade några år tidigare gift sig med professor Retzius och som ogift varit i Paris för att studera hur man där löste problemet med utblottade överklassdamer. Dessa kallades för Pauvres Honteux. Några kvinnor hade startat arbetsförmedlingen Pauvres Honteux. Hit kunde sömnadskunniga kvinnor vända sig för att få hjälp med försäljningen av det de hade tillverkat. Anna var driftig och när hon kom hem startade hon en liknade verksamhet på Lilla Vattugatan 12 och den fick namnet Bikupan. Hit knöts konstnärer, som fick i uppgift att rita mönster, och också andra konsthantverkare. Framgången kom när prinsessan Eugenie lämnade in några små parianbyster. Bikupans överskott blev detta år 12000 kronor, som skänktes till ”Sällskapet för vänner till Pauvres Honteux”. Detta sällskap hade startat ett boende för fattiga överklasskvinnor och pengarna från Bikupan förde med sig att damerna kunde få ett lagat mål mat om dagen.

Anna Retzius-Hierta var mycket dominant och hade inflytelserika vänner, som gärna ville umgås med professor Retzius. När det blev tal om att skicka arbeten på kvinnlig textilslöjd till världsutställningen i Wien år 1873 ansågs det som självklart att det var broderier från Bikupan, som skulle representera Sverige. Det blev genast debatt om detta var det rätta valet och i all hast bestämdes att också de broderande kvinnorna runt Esselde skulle beredas möjlighet att här få ställa ut sina arbeten. Nu blev det bråttom och alla som kunde sy måste hjälpa till. Innan lådorna till utställningen skickades iväg ställdes arbetena ut på Ferdinand de la Croix salonger på Brunkebergstorg och där blev de mycket uppskattade.

I Wien blev detta annorlunda bidrag mycket beundrat. Esselde själv hade inte möjligheter att själv vara med. Hon fick ett entusiastiskt brev från en medhjälpare, som berättade att kejsaren hade besökt den svenska avdelningen. Tyvärr var han mer intresserad av den folkdräktsklädda dalkulla, som ansvarade för toaletten, än för broderierna.

Framgångarna i Wien sporrade Esselde att starta en förening, som skulle ha som syfte att hjälpa kvinnor att sy vackra bruksföremål. Namnet blev Handarbetets Vänner och det kostade 5 kronor att vara med. Det var 20 kvinnor som gick in i föreningen och antalet medlemmar växte snabbt. På Esseldes initiativ öppnades en affär med garn, tyger, nålar och mönster på Brunkebergstorg.

Esselde tröttnade nu på det folkliga. Hon kontaktade konstnärinnan Hanna Winge, som genast började rita nya mönster. Inspiration till detta fick hon i runstenarna från vikingatiden. Detta passade in i den nationalromantiska stil, som Oscar II gillade. Det kom en modevåg att ha broderade stolar i de eleganta sällskapsrummen och överhovmästarinnans salong blev stilbildande.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Esselde önskade utvidga verksamheten. Alla kvinnor borde lära sig att sy och detta måste börja i folkskolan. På läroplanen stod det att flickorna skulle ha textilslöjd och nu måste landets folkskollärarinnor göra sitt bästa att göra detta arbete meningsfullt. Nu startades olika slag av utbildningar i Handarbetets Vänners regi.

Åren gick och Anna Retzius-Hierta fick annat att syssla med. Bikupan lades ner, men konflikten med Esselde var inte glömd och skulle senare blossa upp vid olika tillfällen. Begreppet Pauvres Honteux finns fortfarande kvar i olika äldreboenden. Handarbetets Vänner har numera sina lokaler på Djurgården inte långt från Skansen.
Det var för dyrt för de allra flesta av landets folkskollärarinnor att fara på kurs för att lära sig brodera, sticka och virka. Skolornas undervisning i syslöjd ansågs i många kommuner som ett dyrt och onödigt påhitt. Som barn frågade jag ofta mamma vad hon fick lära sig att under lektionerna i syslöjd. Hon suckade och sa att det enda hon mindes var att hon fick stoppa strumpor och laga trasiga lakan. Mamma var fumlig och vissa år kunde hon få byta ut syslöjden mot extra lektioner i Martin Luthers skrifter, som var skrivna på tyska. Det var församlingens yngsta präst, som ansvarade för denna extra undervisning.

Jag tycker om att handarbeta och lyckades i skolan att lära mig att sticka. Varje kväll sitter jag handarbetar medan jag tittar på TV. Just nu får stickningen vila under en trave med strumpor, där tårna tittar ut. Då skänker jag en tacksam tanke till barndomens flickscoutledare, som lärde mig att stoppa strumpor. Jag har sparat pengar på deras kunskaper.

De svartvita bilderna har jag hittat i boken Sveriges Konungaborg, som kom ut år 1898. En av medförfattarna är Oscar II.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s