Sophie Adlersparres “Esseldes” liv som salongsvärdinna

Scan0029 (2)

Att spana in några av de kvinnor, som någon gång har vistats i Stockholms sydvästra förorter, har varit min sysselsättning denna sommar. Två av dessa är änkefriherrinnan Sophia Emerentia och hennes dotter Sophie, som kom att kallas “Esselde”. Esseldes liv blev spännande och förde bland annat med sig att hon försökte förstå hur man byggde olika slags båtar och vad som fordrades av besättningarna. Detta berodde på att hon efter det att hon fyllt 45 blev förälskad i kommendör Axel Adlersparre. Jag vet inte var de träffades och hur de umgicks. På den tiden var det ett populärt nöje att ströva runt på Skeppsbron och titta på alla de båtar, som låg förtöjda nedanför Slottet. Kanske kunde man till och med då få se skymten av någon kunglighet. Bilden togs i samband med kröningen av Oscar II den 12 mal 1873. Då hade Esselde varit gift med sin Axel i drygt tre år.

Det kan vara knepigt att förstå hur unga kvinnor tänkte för knappt 200 år sedan. De måste fundera över sin framtid och hur de skulle kunna försörja sig. För många flickor ställdes krav på att de skulle kunna ta hand om sina föräldrar och hjälpa till att försörja yngre syskon. För Esselde blev detta verklighet när fadern avled 1848 och sterbhuset gick i konkurs. Efter detta flyttade modern och två döttrar till Stockholm där de livnärde sig som brodöser. Systern avled efter ett år och efter detta blev Esselde ett stöd för sin åldrande mor. Att tänka på att gifta sig var det inte tal om.

Axel Adlersparre, som var elva år äldre än Esselde, behärskade konsten att berätta medryckande om sitt liv till sjöss. Sjön var hans liv och han längtade ständigt efter att få stå på kommandebryggan på ett krigsfartyg och här undervisa kadetterna i seglingens svåra konst. Efter sin officersexamen inom flottan hade han farit till Amerika och där skaffat sig ett vanligt svenskt namn och fått en anställning som menig matros på ett amerikanskt fartyg . Hans avsikt var att lära sig hur manskapet på ett fartyg tänkte när höststormarna ven i seglen och att det var risk för att båten skulle gå under i vågorna. Dessa kunskaper tog han med sig hem och omsatte dem i praktiken. Matroserna skulle varken behöva vara hungriga eller frysa på hans fartyg.
Esselde fick nu problem. Hon älskade denne sjöofficer och ville dela hans liv, men samtidigt hade hon sin gamla mamma att ta hand om. Då ingrep Esseldes väninna Fredrika Limnell och lovade att diskutera detta med mamman. Sommaren 1869 fick änkefriherrinnan Sophia Emerentia Leijonhufvud bo hos Fredrika Limnell i sommarhuset Lyran i nuvarande Bredäng. Här insåg mamman att dottern hade rätt till ett eget liv. Det fanns ett krav. Esselde borde bo i närheten av den lägenhet på Drottninggatan 10, som mor och dotter hade delat sedan början av 1850-talet. Det var inte svårt att övertala Axel att gå med på detta. Han var änkeman och bodde sedan några år tillbaka på Skeppsholmen tillsammans med sina fem barn. Nu började han leta efter en ledig lägenhet och hittade så småningom en stor och ljus lägenhet i det Sandahlska huset på Klara Strandsgata, som idag har bytt namn till Vasagatan. Huset är sedan länge rivet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tiderna har förändrats sedan Esseldes tid. Då var det helt otänkbart för en ogift kvinna att ströva runt på Skeppsholmen en sommardag och njuta av brisen från Östersjön och skuggan under de ståtliga ekarna. Det militära och då avlägsna Skeppsholmen blev en nyhet för Esselde. Till någon av marinens tjänstelägenheter runt denna gräsmatta kom hon som brud annandag jul 1869. Här skulle hon bara bo kvar någon månad innan det blev dags att flytta in i den stora lägenheten. Nu började ett nytt liv för Esselde. Hon blev sin makes salongsvärdinna.

Axel Adlersparre var en man med stort inflytande. Under sitt liv som kommendör hade han flyttat från den ena flottbasen till den andra och långa tider varit ute till sjöss och knappt fått tillfälle att träffa sin hustru och sina barn. Han var den frånvarande pappan fram till mitten på 1860-talet. Då utnämndes hade han till chef för Stockholms yttre sjöförsvar och började aktiv deltaga i debatterna i Riddarhuset. Han var liberal och efter det att fyrståndsriksdagen upphört blev han vald som riksdagsman för Stockholm och strax därpå utsedd till en av revisorerna för statens finanser. Axel Adlersparre hade blivit en man med stort inflytande. Hans problem var att hustrun Heliodore (född Anckarsvärd) inte orkade med de sociala plikter, som hörde till makens arbete. Familjen bodde på Skeppsholmen där Heliodoere avled den 5 maj 1868.

Att ta hand om Stockholms sjöförsvar blev en omöjlig uppgift. Fartygsflottan hade inte förnyats under de sista 50 åren och borde huggas upp, manskapet var dåligt tränade och sjöofficierarna tog avsked så snart de kunde och bosatte sig på landsbygden. De hade också förmånen att få ut lön från flottan. Det enda rimliga vore att skära ner sjöofficerskåren till hälften och skaffa ett fåtal nya fartyg och drilla matroserna i modern krigsföring till sjöss. Hans förslag var djärva och utmanade de konservativa adelsmännen. Uppskattningen kom liberalt håll med bland andra Lars Johan Hierta och André Oscar Wallenberg.

Esseldes salong på Klara Strandsgata blev en samlingsplats för liberala politiker, tidningsmän och präster. Då och då tittade ärkebiskopen in och diskuterade Fredrika Bremers syn på kristendomen med gästerna. Här debatterades i första hand försvarspolitik och frihandel och när dessa ämnen var avklarade fortsatte männen med flickornas rätt till högre utbildning och deras möjligheter att få andra arbeten än att sitta och brodera. Detta var alla överens om, men problemet var att få arbetsgivarna att acceptera detta. Då och då tittade Fredrika Limnells son Wilhelm Svedbom in och underhöll med sång och musik. Salongen blev mycket uppskattad.

Allt ändrades drastiskt efter en försvarsdebatt i riksdagen år 1871. Sjöförsvarsministern Abraham Leijonhufvud la fram en proposition, som gick stick i stäv med Axel Adlersparres åsikter. Nu ombads Axel Adlersparre att inte yttra sig i debatten i riksdagen. Denna vädjan från sina konservativa släktingar lydde han inte. När det blev votering segrade der liberala förslaget i den andra kammaren, men i den första röstade de flesta för sjöministerns konservativa förslag. Vid sammanräkningen av rösterna kunde sjöförsvarsministern konstatera att det var hans åsikter som gällde.

Osämjan blev stor mellan sjöförsvarsministern och hans underställde Axel Adlersparre. Ett resultat av detta blev att Axel Adlersparre kände sig tvingad att säga upp sig från sitt arbete. Denna riksdagsdebatt och resultatet av den debatterades under några veckor i de flesta av landets tidningar. Många började fundera över hur vårt land skulle försvaras om landet blev anfallet av Ryssland.

Esselde insåg genast att debatten i riksdagen för med sig konsekvenser för familjen. Axels lön från flottan försvann och hans enda inkomst var arvodet som revisor. Det fanns inte längre pengar för att hålla en salong och bostaden var för stor och för dyr. Efter mycket övervägande beslöt sig familjen för att satsa sparkapitalet i ett ruckel bredvid Katarina kyrka. Axel Adlersparre och de tre sönerna hjälptes år att snickra och måla. Huset fick ett vindsrum och allt i huset skulle påminna om en fullriggare. Esselde suckade när hon såg detta. Hon ville inte flytta till det avlägsna Södermalm och inte leva i detta bo för havsörnar. Det gjordes en kompromiss och avsattes pengar för två små rum på Nedre Vattugatan. Här kunde Esselde ha redaktionen för sin tidning “Tidskrift för hemmet” och här kunde hon samla styrelsen för olika föreningar till styrelsesammanträden. Salongen på Klara Strandsgata byttes ut mot samkväm på Hotell Rydberg. Här fick deltagarna betala en avgift och hon slapp alla bekymmer med disk och städning när gästerna hade gått.

 

Hösten 1874 var huset klart för inflyttning. Sommarhalvåret var det trevligt att kunna blicka ut över staden och slippa uppleva stanken från latriner och ruttnande matavfall. Vintrarna blev outhärdliga och förde med sig att inga vänner letade sig upp på Söders höjder i ofta vinande nordanvindar.
Esselde trivdes aldrig i detta örnbo och längtade tillbaka till lägenheten vid Klara Strandsgata och utsikten från fönstren. Här hade hon kunnat se ner på alla de båtar, som kom in från Mälarens öar. Folk rörde sig kring båtarna och hon funderade hon om att skriva något i sin tidskrift om allt detta. Här såg hon ungdomlig livsglädje, skutskepparnas trötta ansikten och tegel från tegelbruket på ön Kungshatt. Stockholm växte och det behövdes mängder av byggnadsmaterial.
Bilden på Skeppsbron vid kröningen av Oscar II har jag tagit ur boken “Sveriges konungaborg”, som kom ut år 1898. Familjen Adlersparres örnbo vid Katarina kyrka finns kvar och har idag adressen Mäster Mikaels gata 11.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s