Sophie Adlersparre ”Esselde” och Selma Lagerlöf

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att stå uppe på Sankt Mikaels gata strax intill Katarina kyrka är att uppleva historiens vingslag. Trähuset är snyggt målat och det är svårt att föreställa sig att detta vackra hus var ett ruckel i början av 1870-talet. Kommendör Axel Adlersparre köpte huset och reparerade det tillsammans med sina tre söner. Hösten 1874 kunde hans familj flytta in. De fyra äldsta barnen i det första äktenskapet var utflugna och kvar fanns den klene yngste sonen Carl. som fortfarande gick i skolan. Hustrun Sophie ”Esselde” hade svårt att finna sig till rätta i detta bo för havsörnar . Hon hade därför hyrt två arbetsrum på Nedre Vattugatan intill Klara kyrka.

Livet uppe på Söders höjder blev inte som Esselde hade föreställt sig. Det var bara ett fåtal av deras goda vänner, som orkade med alla trappor och uppförsbackar för ett komma upp till örnboet. Ett annat problem var att Esselde drabbades av en reumatisk sjukdom och fick ont i kroppen. Svårigheten att gå kom smygande och vintrarna i örnboet blev besvärligare för vart år som gick.

Plötsligt hände det. Det alltid så kärnfriska Axel Adlersparre blev svårt sjuk. Han hade fått problem med levern och hans liv gick inte att rädda. Sommaren 1879 kom tre av de fyra barnen och satt vid hans dödsbädd. Två av pojkarna hade övertalat pappan att de ville gå till sjöss. Nu var det omöjligt för dem att komma hem.

Efter jordfästningen på Galärvarvets kyrkogård tornade de ekonomiska problemen upp sig för Esselde. Efter att ha skickat några skrivelser till sjöförsvaret fick hon en mycket liten änkepension efter din make, som varit kommendör. Nu hyrde hon ut nedervåningen av huset och bodde själv i övervåningen. På grund av sin reumatiska sjukdom blev de branta trapporna i huset och på Södermalm ett problem.

Efter det att Fredrika Bremer-förbundet hade bildats är 1884 bytte ”Tidskrift för hemmet” namn till Dagny och blev förbundets medlemstidning med Esselde som chefsredaktör. Hon var ständigt på jakt efter nya svenska författarinnor. En dag fick hon av en god vän sex sonetter, som hade författats av lärarinnan Selma Lagerlöf. Selma Lagerlöf var från Värmland och hade hemliga drömmar m att bli en ny Erik Gustaf Geijer. Esselde gillade dikterna och bad att få publicera dem i Dagny och samtidigt bjöd hon in Selma Lagerlöf att komma och bo hos henne i örnboet den första veckan av år 1887.

Selma Lagerlöf kom till Stockholms centralstation klockan 10 på kvällen. Det var ingen som kom och mötte henne och hon letade reda på en droska och bad att bli körd till en adress högst upp på Söders höjder. Kusken blev betänksam, eftersom han aldrig hade hört talas om denna gata. Efter att ha frågat en annan kusk fick han veta var den låg. Selma tyckte att färden i mörkret uppför berget var oändligt lång. Äntligen var de framme och Selma Lagerlöf bankade på dörren. En tjänstekvinna kom och öppnade ytterdörren och berättade att Esselde var så krasslig att hon inte hade kunnat komma till stationen för att möta sin gäst. Selma Lagerlöf fick gå uppför en brant trappa och blev anvisad ett litet rum under ännu en trappa. Fönsterluckorna var stängda och den enda möbeln var en järnsäng.

Det blev en klar morgon och Selma Lagerlöf öppnade fönsterluckorna och tittade ut över Stockholm. Nu förstod hon att hon kommit till ett hus, som liknade en fullriggare. Detta var en otrolig upplevelse innan Selma Lagerlöf blev bjuden på en enkel frukost. Då fick hon veta att Esselde var så dålig att hon inte orkade träffa sin gäst och hoppades att Selma Lagerlöf kunde hitta på något att göra.

Selma Lagerlöf tog på sig ytterkläderna. I dagsljuset hade hon inga svårigheter att orientera sig. Nu beslöt hon sig för att gå ner till staden och där söka upp några goda vänner från de år hon varit elev vid Högre Lärarinneseminariet. Hon letade sig fram bland de små husen och klev försiktigt på kullerstenarna på Katarina Kyrkbacke och när hon började gå nedför trappan upplevde hon att Stockholm närmade sig henne på ett sätt hon aldrig hade upplevt tidigare.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det regnade och jag beslöt mig för att traska de gator och trappor som Selma Lagerlöf hade vandrat för att komma ner till staden. Kullerstenarna på Katarina Kyrkbacke finns kvar och de var hala. Jag fick gå försiktigt fram till trappan, som började nedanför den blå lådan med sand. Utsikten påminde om det Selma Lagerlöf hade sett, men båtarna var av nyare snitt och en av dem var fylld med välbärgade turister. Trappan med sina ledstänger av järn hade denna dag förvandlats till ett utegym och här ilade folk upp och ner för att få starka ben inför Midnattsloppet. Tiderna har förändrats på ett sätt som varken Esselde eller Selma Lagerlöf kunde ana sig till. Några goda vänner i Gamla Sta´n skulle jag inte träffa utan strövade bara runt och funderade på det viktiga samtalet mellan Selma Lagerlöf och Esselde.

Selma Lagerlöf träffade några av sina gamla kamrater från studietiden. De hade alla stött samman med Esselde och då upplevt henne som en kärv kvinna, som inte förstod sig på den nya tiden. Selma Lagerlöf hade huvudet fullt av funderingar på hur hon skulle kunna berätta om sig själv och sina drömmar om att bli en diktare för denna berömda och märkliga kvinna.

Morgonen därpå var Esselde nästan återställd och önskade få ett samtal med Selma Lagerlöf. Hon hade då sonetterna framför sig och började berätta hur hon såg på dem. Selma Lagerlöf var en författarbegåvning och hennes styrka låg i miljöskildringarna och inte dikternas rytm. Hon borde skriva prosa. Nu gav hon Selma Lagerlöf flera råd. Det första var att skriva om Värmland. Hon skulle skriva ett utkast, riva sönder det och skriva ett nytt, som hon också borde riva sönder. Det tredje försöket skulle hon läsa igenom noga och stryka allt som var oväsentligt och inte förde handlingen framåt. Sedan skulle hon bemöda sig att skriva roligt.

Det blev fler samtalsstunder och Selma Lagerlöf upplevde Esselde som en klok och mycket varm kvinna. Det blev lätt att när hon kom tillbaka till sitt hyrda rum l Landskrona börja skriva om den avsatte prästen Gösta Berling. Hon skrev inte om dagens Värmland utan om Värmland efter det fasansfulla kriget mot Ryssland i början av 1800-talet. Då var Värmland ett fattigt landskap och det stora problemet var alkoholism. I smedjorna kunde Djävulen sitta och kura vid härden och vintertid strök glupska vargar runt kring husen.
År 1890 utlyste Tidningen Idun en romantävlan. Selma Lagerlöf skickade in några av de första kapitlen ur den tänkta boken ”Gösta Berling saga” och hon vann första pris. Nu kunde det bli förnyade kontakter med Esselde.

Det första raderna av det första kapitlet i Gösta Berlings saga har blivit ett klassiskt citat på 50 olika språk.
”Äntligen stod prästen i predikstolen.
Församlingens huvud lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli något mässfall denna söndag såsom den förra och många söndagar tidigare.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s