Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga och Sophie Adlersparre

Olof Palmes gata

Det är en resa bakåt i tiden att traska de gator Selma Lagerlöf gick när hon i början av år 1891 hoppades att hennes historia om Värmland på 1820-talet och den försupne prästen Gösta Berling skulle bli en bok. Hon hade tidigare skickat in ett par kapitel till tidningen Idun och där vunnit första pris i en novelltävlan. Efter detta hörde Sophie Adlersparre äntligen av sig och bad Selma Lagerlöf komma och besöka henne i bostaden på Tunnelgatan, som numera heter Olof Palmes gata

Den smala och mörka gatan ledde fram mot tunneln genom Brunkebergsåsen och i nedervåningen i ett av husen hade Essekde hittat sin nya bostad. Hon hade sålt boet för havsörnar uppe på Söders höjder. Den reumatiska sjukdomen hade fört med sig att hon hade stora svårigheter att gå i backar och kliva uppför trappor. Nu bodde hon i en liten tvårumslägenhet i husets nedervåning tillsammans med Mathilda Silow, som hjälpte Esselde tillrätta med olika praktiska göromål. Flera år tidigare hade Esselde på ett möte med Fredrika Bremer-förbundet föreslagit att förbundet skulle skapa en stipendiefond dit unga kvinnor kunde vända sig för att få bidrag till sina studier. Förslaget gick igenom och ansvarig för fonden blev skånskan Mathilda Silow. Nu låg fondens kontor i Stockholm och bostadsfrågan ordnades genom att Mathilda Silow fick bo hos Esselde.

Esselde beklagade sig över att bostaden var så liten att hon inte hade plats för nattgäster. Efter detta bad hon att få ett kapitel uppläst. Selma Lagerlöf valde kapitlet om när de alkoholiserade kavaljererna på Ekeby firade jul i smedjan och inte med de andra på herrgården Ekeby. Det började med en skildring om vilka de var och hur de såg ut och varför majorskan Samzelius hade tagit hand om dem. Flera av dem var militärer och de hade deltagit i det krig, som slutade med den bittra freden. Efter detta var Finland en del av Ryssland och Sverige hade blivit fattigt. Det fanns inga pensioner varken till officerarna eller manskapet. För att överleva hade de tvingats ut på vägarna som tiggare. Flera av kavaljererna hade denna bakgrund. Esselde nickade instämmande när hon lyssnade på detta avsnitt. Detta var en del av hennes barndom i östra Småland. Efter detta blev historien mycket dramatisk. Djävulen kom nedglidande genom skorstenen och kavaljererna slöt ett avtal med honom. Djävulen hade tänkt döda en av de tolv kavaljererna under det kommande året, men om kavaljererna kunde köra bort den mäktiga majorskan på Ekeby från gården och själva ansvara för gården skulle han skona deras liv. Kavaljererna gick med på detta, men Gösta Berling fick samvetskval. Majorskan hade trots allt tagit hand om honom.

Esselde såg nöjd ut medan Mathilda Silow skakade diskret på huvudet. Hon var betydligt yngre än Esselde och hade aldrig som barn upplevt nöden efter kriget. Hon hade heller inte vuxit upp på en stor gård och varit inne i en smedja.

”Fröken Lagerlöf kan komma tillbaka imorgon och läsa två kapitel”
Selma Lagerlöf kände sig mycket osäker när hon steg ut på den mörka Tunnelgatan. Vilka två kapitel skulle hon läsa?¨

Selma Lagerlöf var ganska osäker när hon knackade på hos Esselde och det trofasta hembiträdet släppte in henne. Esselde var ensam i rummet. Selma Lagerlöf började att läsa om den dramatiska julmiddag, som började illavarslande. Kavaljererna satt inte vid honnörsbordet utan hade blivit hänvisade ett bord vid kakelugnen. Denna kväll hade majorskan tagit av sig sin enkla vadmalskjol och klätt sig i frasande siden. Hon hade guld i öronen och runt halsen glittrade ett pärlhalsband. Hon var omgiven av de mest inflytelserika grannarna och där satt också hennes make den starke och kraftige major Samzelius. Huvudrätten var stekta järpar. En av kavaljererna, kapten Kristian Bergh, började uttrycka sitt missnöje. Han var säker på att de inte skulle få järpar utan stekta kråkor. Sist av alla fick kavaljererna sina stekta järpar. Då grep ursinnet tag i kapten Kristian. Han tog den stekta järpen och slängde den mot väggen. Nu rann fetter ner utmed väggen och det uppstod tumult i salen och majorskan skrek att det var dags att slänga ut kapten Kristian. Då började kapten Kristian med hög röst berätta om hur det hade gått till under den tid Ekeby ägdes av Altringer. Då hade majorskan tassat bort från majorens lilla gård Sjö för att några timmar vara tillsammans med Altringer, som under ungdomsåren varit hennes stora kärlek. Altringer var ungkarl och han testamenterade Ekeby med fem underliggande bruk till majorskan. De skulle dock förvaltas av hennes make.

Alla visste att denna historia var sann, men ingen hade velat prata om den. Nu blev den plötsligt aktuell. Majorskan hade varit fattig när hon gifte sig major Samzelius. Majorskan vände sig till sin make och slungade ut anklagelser mot honom. Hon hade fått ta emot både hugg och slag när de bodde på Sjö. Var det då konstigt att hon sökte värme och omtanke hos Altringer på Ekeby?

Detta borde hon aldrig ha sagt. Alla vid honnörsbordet blev upprörda. Nu måste majorkans ut från Ekeby. Majoren reste sig upp och med dundrande stämma förkunnade han att hans hustru nu skulle ut på vägarna med tiggarstaven. Majorskan reste sig upp, gick upp på sitt rum och bytte till sina enklaste kläder. Efter detta försvann hon ut i vintermörkret.

Majoren flyttade till sin egen gård Sjö och överlät åt kavaljererna att sköta Ekeby med de underliggande bruken. Gösta Berling upplevde samvetskval. Han hade blivit ledare för kavaljererna och hade kunnat förhindra detta.

Selma Lagerlöf tystnade och Esselde nickade belåtet. Sedan bad hon Selma Lagerlöf fortsätta med nästa kapitel, som handlade om en julbal på Borg. Detta innehöll också mycket dramatik.
Det kulle bli julbal på Borg och alla i området var bjudna. Efterson kavaljererna skötte Ekeby var de välkomna. Det var bara Gösta Berling, som hade lust att gå på bal. Nu skaffade sig Gösta Berling en elegant frack med förgyllda knappar, han tog den vackraste och snabbaste hästen Don Juan i stallet och spände den för släden. Det var tidigt på dagen och vägen till Borg var lång. Gösta Berling for först till gården Berga, där armodet satt som klistat på väggarna. Trösten i detta hus var att sonen den blide Ferdinand var förlovad med den vackra, föräldralösa och ganska förmögna Anna Stjärnhök. Hon var nu inackorderad i en prästgård och prästfrun hade stor makt över den unga flickan.

När Gösta Berling kom var den kapten, som ägde gården, ute på jakt och kaptenskan låg som vanligt i sin säng och läste kärleksromaner. Strax innan det blev dags för Gösta Berling att fara till Borg kom den elake Sintram in genom dörren och konstaterade skadeglatt att det hade lyst för första gången mellan Anna Stjärnhök och en äldre och förmögen godsägare. Alla insåg att detta var något som prästfrun hade övertalat Anna att gå med på.

Vargar från Stata
Detta var dåliga nyheter. Familjen på Berga var skyldig Sintram pengar och om inte Ferdinand gifte sig med Anna måste kaptenen sälja Berga och ställa till med auktion på lösöret. När Sintram försvunnit lovade Gösta Berling att leta reda på Anna på balen och efter sista dansen ta med henne till Berga. När han satt i släden kom kaptenskan och gav honom två kärleksromaner av Corinne. Efter detta steg kaptenen fram och gav honom en lång grön gördel.

Balen blev mycket dramatisk och slutade med att Anna Stjärnhök satte sig i släden bredvid Gösta Berling. För att fira detta satte Gösta Berling fast den långa gördeln bakom släden. I släden och under en gnistrande stjärnhimmel berättade Anna att det var Gösta Berling hon älskade. Gösta Berling blev smickrad med skakade bara på huvudet. Han visste med sig att han var en svikare. Svaret blev han skulle lämna av Anna vid prästgården, som låg ganska långt borta.

Färden gick genom en mörk skog och där stod en flockvargar, som försökte anfalla släden. Då insåg Gösta Berling att han måste vända om och fara till Berga, som låg närmare. Han hoppades att på så sätt bli av med vargarna. De kom in i ett annat skogsområde och där stod vargflocken. Gösta Berling manade på hästen och vargarna slängde sig över den gröna gördeln och slet den i stycken. Efter detta rusade de förbi släden och hoppade upp och bet tag i hästens seldon. Nu fanns det vara en utväg och det var att slänga kärleksromanerna i gapet på vargarna. Medan de slet böckerna i småstycken lyckades Gösta Berling för tillfället få ett litet försprång. Hästen rusade genom nattmörkret med vargarna efter sig. De förföljde släden ända fram till trappan på Berga.
Gösta Berling stannade på Berga över natten. På morgonen när han selade på hästen kom Anna och bad att få följa med till Ekeby. Gösta Berling skakade på huvudet och sa ännu en gång att han var en svikare.

Selma Lagerlöf tystnade och väntade på ett svar från Esselde, vars ansikte nu såg yngre ut än när hon steg in genom dörren.
”Fröken Lagerlöf har talang. Åk tillbaka till Landskrona och begär tjänstledigt. Jag skall se till att det kommer pengar till frökens uppehälle under tiden.”

Det var Fredrika Limnell som lovat att skänka pengar till Selma Lagerlöf. Det togs kontakt med tidningen Idun, som lovade att deras bokförlag skulle ge ut romanen Gösta Berlings saga. Den beräknades komma ut lagom till julhandeln samma år. När och var Selma Lagerlöf träffade Fredrika Limnell har jag inte lyckats ta reda på. Fredrika Limnell blev för Selma Lagerlöf ”Tante Fredrika”.
Underlaget till bloggarna om Selma Lagerlöf och Esselde har jag hittat i Sigrid Leijonhufvuds biografi om Sophie Adlersparre. Denna författarinna hade tagit kontakt med Selma Lagerlöf och bett henne berätta om mötena med Esselde.
Bilden på vargarna har jag hittat i Statens läsebok för folkskolan utgiven år 1899.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s