Sophie ”Esselde” Adlersparre, Oscar II och Röda Korset

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att läsa om allt det som den första generationen kvinnosakskvinnor arbetade med och inse att resultatet av deras arbete har lett till förbättringar. Det hände ibland att de i sin verksamhet träffade medlemmar ur kungafamiljen. I de flesta fall utvecklades ett bra samarbete, men i ett dokumenterat fall fungerade ingenting. Det gällde när Esselde organiserade en kvinnogrupp inom Röda Korset, vars ordförande var prins Oscar, den blivande Oscar II. Han var Svenska Röda Korsets förste ordförande. Det märkliga är att i de biografier som har skrivits om Oscar II finns inte en enda rad om Röda Korset, trots att han var med och introducerade denna förening i vårt land.
På 1800-talet hörde det till att medlemmar av kungahuset skulle ställa upp som ordförande i olika välgörenhetsföreningar. Några, som till exempel drottning Sophia, var mycket intresserade medan andra helst såg att den icke kungliga vice ordföranden tog över arbetet. Hur mycket engagemang prins Oscar visade för Röda korset vet vi inte. I föreningens stadgar stod det att medlemmarna skulle hjälpa alla som sårades i krig och här fick det inte vara någon skillnad om de sårade kom från segrarna eller förlorarna.

Prims Oscar levde i en tid när Europas starka man var Otto von Bismarck från Preussen. Han kom senare att kallas för Järnkanslern och hans mål var att förena alla de små tyska rikena till en enda nation och även att tvinga grannländerna att lämna ifrån sig landområden i vilka det fanns en stor tysk befolkning. Prins Oscar efterträdde sin äldre bror Karl XV och var som kung mycket imponerad av den tyske kanslern Otto von Bismarck. Något intresse för att arbeta socialt hade han inte, utan överlät detta till sin hustru Sophia.

Karl XV var gift med den nederländske prins Fredriks dotter Louise. Fadern var officer i den preussiska armén och hans hustru Louise kom från Preussen. Den svenska drottningen hade som barn lärt sig tyska och var protestant utan minsta inslag av pietism.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fram till slutet av 1860-talet kom Louise av Preussen regelbundet på besök i Stockholm för att hälsa på sin dotter. Hon skakade säkert på huvudet när hon insåg hur olyckligt detta äktenskap var. Dottern hade fått två barn, först en dotter och sedan kom sonen Karl Oscar, som avled genom slarv av en läkare när han var två år gammal. Drottning Louise tog detta mycket hårt och allt samliv mellan makarna upphörde. Karl XV gjorde sig snart känd för att ha mängder av älskarinnor och skulle inte haft något emot att skilja sig och gifta om sig i hopp om att få en egen son, som kunde ärva tronen. Detta visade sig vara omöjligt.

Karl XV´s svärmor var mycket preussisk och beundrade Otta von Bismarck. Hennes make var officer i den preussiska armén och följde mycket sällan med till vårt land. Vi vet inte hur mycket Louise av Preussen talade utrikespolitik med dotterns svåger prins Oscar och påverkade honom i synen på Otto von Bismarck och hans planer på att skapa ett stort och starkt enat Tyskland.

Oscars hustru Sophia, hertiginnan av Östergötland, hade en helt annan bakgrund. Hon var det näst yngsta barnet i en stor syskonskara. Sophia var föräldralös när hon kom till Stockholm och hade vuxit upp hos en äldre halvsyster. Hon var åtta år yngre än sin svägerska och trots att de båda hade tyska som modersmål hade de få gemensamma intressen. Sophia var avundsvärd eftersom hon snabbt blev mor till fyra friska pojkar. När det gällde de anfallskrig, som Preussen på initiativ av Otto von Bismarck startade, fanns det en tydlig och outtalad spricka mellan henne och hennes make Oscar och detta syntes i deras inställning till Röda Korset. I denna förening fanns ett praktiskt problem. I Sverige dominerades verksamheten av konservativa män, som inte ville släppa in kvinnor i verksamheten. När möjligheten att få vara med om att bilda en kvinnlig Röda Korsavdelning hade hertiginnan Sophia inga svårigheter att acceptera att verksamheten måste vara politiskt neutral. Vi vet inte idag hur ofta hon träffade initiativtagaren Esselde och hur väl hon kände till hennes kamp för att kvinnorna skulle få bättre villkor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Esselde hade i slutet av 1850-talet startat ”Tidskrift för hemmet” som var en tidskrift som riktade sig till medelklassens läskunniga kvinnor. Hon skrev om den europeiska kulturen och undvek allt som kunde stöta de konservativa männen. Innan konflikterna som uppstod när Otto von Bismarck med vapenmakt började skapa ett enat Tyskland hade hon varit i Paris och där vandrat runt och tagit till sig den franska kulturen. Hon hade blivit föreningsaktiv och skaffat sig ett ganska stort inflytande. Här hade hon hjälp av att hennes efternamn då var Leijonhufvud.

I december år 1869 gifte sig Esselde med Axel Adlersparre, som var sjöofficer och änkeman med ansvar för flera tonårsbarn. Hon var 49 år gammal och hade trots att hon nu hade en stor familj inga planer på att lägga ner sitt arbete som redaktör för ”Tidskrift för hemmet” och sluta att vara aktiv i olika föreningar. Paret åkte på bröllopsresa till Danmark och här lärde Esselde känna de kvinnor, som arbetade för kvinnornas rättigheter i de andra nordiska länderna. Vi vet inte hur mycket dessa damer diskuterade det angreppskrig mot Danmark, som Otto von Bismarck hade startat. Någon militär hjälp från andra änder fick inte Danmark och när det blev fred hösten 1864 tvingades Danmark att överlämna de södra delarna av Jylland till Preussen. Frivilliga svenska läkare, studenter och sjukvårdsutbildade diakonissor for till Danmark för att visa sin solidaritet genom att hjälpa till på krigssjukhusen.

Året efter det att Esselde gift sig avled hennes mor änkefriherrinnan Sophia Leijonhufvud Nu stod moderns lilla lägenhet på Drottninggatan tom. Hit hade änkefriherrinnan Leijonhufvud flyttat tillsammans med sina döttrar för att försörja sig som brodöser och här hade Esselde skapat sin framtid genom att börja arbeta som översättare. Det vilade ett stilla vemod över den tomma lägenheten.

Strax efter det att änkefriherrinnans jordfästning kom ett märkligt nödrop till Esselde. Preussen hade angripit Frankrike och slagen förde med sig mängder av skadade soldater på båda sidor. Det saknades sjukvårdsmaterial och kunde någon förening i Stockholm samla in förbandsmaterial? Esselde tvekade inte utan bildade en kvinnogrupp inom svenska Röda Korset. Här stötte hon genast på svårigheter. Hon var gift med en sjöofficer, som säkert hade goda kunskaper om det tysk-franska kriget. Var han för eller emot Otto von Bismarck? Många kvinnor i Stockholm hade bestämda åsikter om detta krig och de kunde givetvis inte ställa upp för en helt opolitisk insamling av sjukvårdsmaterial.

Axel Adlersparre hade nu hyrt en stor och ljus lägenhet vid Klara Strand för sin familj. Att samla damerna i denna lägenhet kunde få några av deltagarna att ta ställning för något av de två stridande länderna. Esselde beslöt sig därför att använda sin mammas tomma lägenhet vid Drottninggatan. Här gällde det att påpeka att Röda Korset skulle hjälpa alla som hade skadats i kriget. I detta arbete fick hon ett oväntat stöd av hertiginnan Sophia av Östergötland, som var gift med prins Oscar. Lägenheten hade en annan fördel. Hertiginnan Sophia bodde i Arvsfurstens palats vid Gustav Adolfstorg (nuvarande UD) och hade gångavstånd till Drottninggatan.
Damerna visste vad som behövdes för att ta hand om skadade. De letade igenom sina linneskåp efter trasiga lakan och dukar och sydde förbandsmaterial av detta. De träffades regelbundet i den lilla lägenheten och sydde och packade ner förbandsmaterialet, som sedan kunde skickas ner till olika fältsjukhus. De tyska trupperna tågade in i Paris och kriget slutade i kaos. Den franske kejsaren Napoleon III hade tagit tillfånga och mitt under kriget övergick Frankrike från att vara ett kejsardöme till att bli republik. För Frankrikes del blev det ett bittert slut, eftersom landet tvingades våren 1871 att lämna ifrån sig landområden vid den tyska gränsen. Mitt i detta politiska kaos låg sårade soldater på överfyllda sjukhus där det mesta saknades. Trots den påkostade segerparad i Berlin var förhållandena på de tyska sjukhusen inte speciellt mycket bättre än de franska. Överallt syntes krigets offer.

Damerna i Röda Korsets kvinnoavdelning hade mycket att stå i. Det blev bättre efter den att Karl XV allidit den 18 september 1872 och prins Oscar kröntes till kung. Det tillsattes en ny ordförande för Röda Korset. Valet föll på baron Axel Gabriel Leijonhufvud, som nu gått i pension som generalmajor och som tidigare tillfälligt tjänstgjort som kabinettskammarherre och hade då ansvarat för utländska statsbesök. Han var road av sjukvård och intresserade männen i sin bekantskapskrets inom armén att lära sig att ta hand om sårade kamrater under ett fältslag. Han fortsatte detta arbete i tio år.

Det har varit svårt för mig att få en klarhet hur längde kvinnornas arbete inom Röda Korset pågick. De kvinnor, som varit aktiva i Röda Korset under det fransk-tyska kriget, hade avlidit när det första världskriget bröt ut sensommaren 1914. Då var sjukvården organiserad på ett annat sätt och kvinnor kunde få gå en snabbkurs i sjukvård och arbeta på olika sjukhus i anslutning till fronten. Detta var helt omöjligt på 1870-talet när man ansåg att kvinnorna bjöd ut sig sexuellt om de arbetade bland sårade soldater.

Röda Korset har förändrats mycket sedan Esseldes dagar. På hennes tid ställde medlemmar ur kungafamiljen gratis upp som styrelseordförande och det var frivilliga som skötte det jobb, som en välbetald generalsekreterare nu gör.
Bilderna kommer från vykort jag köpt i Slottsboden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s