Carl Mikael Bellman och nattens gudar

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Halloween och trots morgonens starka och sneda solljus vilar det en smula spökstämning i kvarteret Sprätthöken. Det är som om nattens gudinna Nyx och hennes bror Eberes från den mörka underjorden har dröjt sig kvar bland trädens gula blad. Det blåser kallt och prasslet från fallande löv letar sig in genom mitt öppna köksfönster. Det är nästan som ett eko från antikens guldålder i Grekland.

Jag har fått månadens bokpaket från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Denna bokklubb säljer inte bara böcker om krig och krigshärar. Ledningen anser att alla, som är intresserade av militärhistoria, bör veta något om vilka kulturskatter som finns i olika länder. I mitt paket låg en fantastisk bok om gudarna i den grekisk-romersk mytologi. Boken heter “Gudar och gudinnor i antik mytologi” och är skriven av engelsmannen Malcom Day och har översatts till svenska. Efter att ha läst halva boken insåg jag att här fanns svar till några av de frågor jag har fått sedan jag började skriva bloggar.

Ibland kommer jag in i samtal i vilka frågor, gissningar och felaktiga fakta blandas i en enda röra. Flera av dessa diskussioner handlar om Carl Mikael Bellman och hans diktning. Jag är ingen specialist på denne folkkäre diktare och musiker. Under årens lopp har jag lärt mig att vi inte skall använda hans dikter som en adresskatalog över Stockholm eller en faktagranskad artikel om grekisk-romersk mytologi. En av hans finaste skildringar av naturen vid en sjö någonstans utanför Stockholm är ett aftonkväde, som är dedicerat till fru assessorskan Weltzin. Den har nummer 30 i Fredmans sånger. Jag gissar att allt detta märkliga hände vid Brunnsviken.

“Träd fram, du nattens gud, att solens lågor dämpa!
Bjud stjärnan på din sky mot aftonrodnan kämpa!
Gör ljumma böljan kall!
Slut ögats förlåt till, kom, lindra kval och krämpa
och blodets heta svall!”

Aftonkvädets Nattens gud är en gud, som inte fanns i den grekiska mytologin utan hör ihop med alla de traditioner som hör Bellman till. Jag tror att skalden menade Eberes, som hade en undanskymd roll i gudavärlden. Han har blivit mest känd för att han var far till en stor barnskara.

Det är något visst med natten, som nu under hösten kommer tidigt. När det är sommar är det helt annorlunda och här i Stockholm varar natten bara i ett par timmar. Det var annorlunda i antikens Grekland. Varma sommardagar kom natten med annorlunda ljud rusande utan skymning. När det hördes vingslag gick det inte att ta miste på vem som fladdrade förbi de stängda fönsterluckorna. Det var nattens gudinna Nyx. När jag läser om henne tycker jag hon påminner om en stor och svart uggla. På dagarna låg Nyx och vilade sig i en mörk grotta intill underjorden. Under den ena armen hade hon en stor och levande mask som gosedjur och under ett uppdraget knä satt en liten uggla. Hon var ett av Chaos barn.

Enligt den grekiska mytologin började världen med Chaos, som ibland skildrades som en livlös massa materia. Ur Chaos sprang det fram liv, som skapade världen. Det var flickan Gaia, som blev jorden gudinna, kvinnan Nyx , som blev nattens gudinna och underjordens manlige gud Erebes. Det hände en del i denna syskonskara. I nattens mörker sökte sig Nyx och Erebes till varandra och resultatet blev en skara barn. Ingen vet vad som hände när Erebes lämnade underjorden. Hans borde ha varit den perfekta nattvakten vid stökiga kalas, där både gudar och människor tömde för många bägare med vin.

23114986_1091203057683609_1625889079_n[1]

 

Erebes hade en undanskymd roll i kulten. Om han någon gång kom upp ur sitt mörker släppte han fram en tjock och svart dimma, som blåste till utkanten av världen. Grekerna uppfattade jorden som en mycket stor skiva kring vilken solen, månen och stjärnorna vandrade fram och tillbaka. När jag såg Ulla Weidstams teckning insåg jag att detta är dagens Erebes. Utan att minsta rädsla i blicken skulle han kunna glida in en modern musikalisk tolkning av Carl Mikaels Bellmans aftonkväde och med pondus kunna skrämma bort tafsande pojkar och få ölberusade ungdomar att sluta att tjuta.
I aftonkvädet skildras ganska många av de grekiska gudarna och här har de omtolkats så att de kan smälta in i den nordiska sommarnatten. Nyx barn finns inte med och i denna glada och romantisk dikt skulle de inte passa in.

Tre av Nyx och Erebes barn spelade en stor roll för grekerna. Dit hör de tre moirerna, som snabbt åldrades och som gamla kvinnor blev deras uppgift att mäta ut en människas livstid. De gjorde detta med hjälp av den tråd, som Klotho spann på sin slända. När en människa föddes tog Lachesis fram en mätsticka och mätte ut längden och slutligen fick Atropos klippa av tråden. När moirerna sedan hade fastställt vilken dag en människa skulle dö, skickade de ut någon av kererna. Dessa var kvinnliga andeväsen med blodfläckade kåpor och fingrarnas naglar var långa och vassa. Kererna var alla rädda för. I Carl Mikael Bellmans dikter finns döden alltid med. I denna hyllning till den svenska sommarnatten bad skalden Dödens osynliga andeväsen att glida bort. De hörde hemma på slagfälten men inte i den nordiska sommarnatten.

 

Att läsa Carl Mikaels Bellman dikter för med sig funderingar över hur det var att leva de skimrande åren när Gustav III var kung. Vårt land hade varit indraget i flera krig och många bar alltid på sorg efter en anhörig, som stupat i kriget mot Ryssland. Det fanns en undertryckt rädsla för nya och brutala krig. Trots sommarens glada stämningen runt Carl Mikael Bellman kunde det komma fram hotfulla varelser från det förgångna. En grupp sådana var cykloperna, som var enögda jättar. De var kända för att de skrek av upphetsning när de närmade sig folksamlingar. Nu gällde det att sätta sig i säkerhet, eftersom cyklopernas favoritmat var människor. En sommarnatt var också fylld av nymfer, som säkert kunde konsten att pladdra och fnissa i diskant.

 

“Nu råder nattens frid och ögat vill sig sluta —
lägg bort din pipa, Pan! Alexis, tag din luta
och sjung i skogens valv!
Cykloper, fauner, tyst! Hålt, gastar, opp att tjuta
vid storm och jordeskalv!”

Nattens gud, Erebes, uppträdde som sällskapets skyddsvakt. Han visste hur han skulle uppträda för att skrämma bort cykloperna och få gastarna att återfå till sitt ordinarie arbete att varna när det blev jordskalv. En annan uppgift blev att gå ner till den bäck där najaderna brukade leka. Najaderna brukade ha en slöja, som de kunde kokettera med och lura hederliga män till äktenskap. Om männen på något sätt sårade dem kunde de rymma till närmaste vattendrag eller gömma sig i brunnen. Det hände att de uppvaktades av tritonerna, som var Poseidons barn tillsammans med mångudinnan. Dessa män hade en normal överkropp och hade fiskstjärt. De var duktiga att dyka och deras favoritsysselsättning var att simma fram till najaderna och slita av dem deras slöjor. Detta fick inte förekomma och här måste Eberes stå vid sjökanten och tvinga bort dessa fridstörare.

När allt äntligen blev tyst kunde sällskapet söka sig till en skogsglänta och här skulle en i sällskapet, Alexis, spela luta. Sedan hända något märkligt. Fram ur skuggorna gled Apollon och började spela på sin lyra.

“Tillåt najaden ej vid stranden sig få löja,
bryt den tritonens arm, som brottas om dess slöja
och grumlar flod och älv!
Må sunnanvädret ej den minsta ilning röja —
Apollo spelar själv.”

th[1]

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s