Denna senhöst har jag blivit påmind om bloggar jag skrivit tidigare. Nu har jag plockat fram några av de böcker jag läste när jag skrev dessa bloggar. Det gäller händelser i Berlin under det andra världskriget, Victoriaförsamlingen i Berlin och verksamheten i Messiaskapellet på Idungatan här i Stockholm. Ingen minns längre den verksamhet som Svenska Israelsmissionen bedrev i denna kyrka, som var en fristående kyrka inom den svenska kyrkan. Huset med ett kors på taket finns fortfarande kvar och är idag en bostadsrättsförenig. Vad son nu pågår i den rymliga kyrksalen vet jag inte.

 

Kanske är jag ensam i mina minnen om den tragiska händelse, som drabbade den hårt prövade svenska församlingen i Berlin. Min pappa var präst i Annedals församling i Göteborg och i syföreningstanternas stora skara fanns den läspande tant Elin. Hennes stora intresse var Gustav II Adolf och kyrkan i Lützen. Varje år i slutet av oktober samlade hon in pengar för att kunna skicka matpaket till församlingen i denna lilla stad. I detta arbete hade hon stöd av kyrkoherden i Berlin.

 

I början av december 1944 kom tant Elin hem till oss och grät. De oförskämda tyskarna hade skjutit ner ett civilt flygplan över Östersjön. En av passagerarna var den svenske kyrkoherden i Berlin Erik Perwe. Då vaknade mitt intresse för den svenska kyrkan i Berlin. Det dröjde ända till månaden mars år 2009 innan jag fick möjlighet att resa till Berlin och vara med m en gudstjänst i den svenska kyrkan. Det blev en upplevelse. I samband med detta besök köpte jag boken ”Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin 1903-2003”. Boken kom ut i samband med kyrkans hundraårsfirande. Varje gång jag plockar fram boken hittar jag ledtrådar till min uppväxttid och också till människor, som betydde mycket för mig och livet i Stockholm under krigsåren.

 
Det var knappt någon, som visste vad som pågick i den svenska kyrkan i Berlin. Kyrkan med tillhörande park var svenskt område och hit fick inte Gestapo komma. Birger Forell, som var kyrkoherde fram till hösten 1942, berättade ibland hur svårt det var att predika. Under hans tid brukade det så söndagarna komma svensk-tyska officerare och soldater i uniform. På gatan utanför kyrkan ställde de upp sig och ropade ”Heil Hitler” och gjorde hitlerhälsning. Birger Forell visste att bland dessa fanns det män, som memorerade det han sagt och som rapporterade detta för sina överordnade.

 

Birger Forell hade upplevt hur mischlingar sökte sig till svenska kyrkan för att på olika sätt få hjälp. Idag är mischling ett bortglömt ord, som i min barndom var en brutal verklighet för de svenska prästerna i Tyskland och de områden de hade ockuperat. I Norge och Danmark hade lagstiftningen ändrats så att det blev prästernas skyldighet att gå igenom kyrkböckerna och där leta reda på alla, vars föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar hade konverterat från judendomen till kristendomen. Dessa fanns i alla samhällsklasser och ansågs av nazisterna vara ett fördärv för den ariska arvsmassan och måste därför utplånas. I Berlin visste mischlingarna vad som väntade dem. Alla, som hade kontakter i andra länder, kunde flytta och slå sig ner på en säkrare plats. Judar och mischlingar samlades ihop och forslades på ett brutalt sätt till läger. Ungefär 12000 judar och mischlingar försvann och försökte hålla sig borta från ställen där de visste att de skulle bli infångade. I den svenska kyrkan kallades de för ubåtar medan tyskarna sa dykare.

 

Hösten 1942 var Tyskland en nation, som hade slagit under sig ett område från Nordsjön till Volga. Det var ett segerberusat folk med en ledning, som inte tålde kritik. Att ogilla det som hände med mischlingar och judar var farligt. Birger Forell antydde efter kriget att Gestapo hade kommit underfund med att han hjälpt ubåtarna att gömma sig och fly ut ur Tyskland. Det kom önskemål från Tyskland att Berger Forell skulle bytas ut. Det blev kyrkoherde Erik Perwe, som övertog tjänsten. Han kom till Berlin i september och i ungefär en vecka fick han hjälp av Birger Forell att sätta sig in i arbetet. Söndagen den 6 september predikade han för första gången i Berlin. Kyrkan var fullsatt.

 

Det kom folk strömmande till Erik Perwes mottagningar på eftermiddagarna. Det var judar, mischlingar och oroliga svenskar. Han fick frågor om vad som hade hänt med anhöriga, som hade deporterats till Theresienstadt. Deras oro var svår att stilla. Erik Perwe delade ut matkuponger och hjälpte utbombade att hitta en annan bostad. All den ångest, som fanns inom besökarna, hade han små möjligheter att lindra.

 

Något måste göras för att lindra mischlingarnas svåra situation. Erik Perwe försökte att få andra präster i Berlin att intressera sig för dessa olyckliga och utblottade tyskar. Ingen vågade, överallt fanns spanande ögon och vidöppna öron. Rädslan för Gestapo var under dessa år mycket stor.

 

I början av november 1942 kom ärkebiskop Erling Eidem på visitation i Victoriaförsamlingen. Nu tog Erik Perwe upp problemet med mischlingarna. Kunde svenska kyrkan centralt göra något åt detta? Ärkebiskopen skakade på huvudet och förklarade att detta var omöjligt.

 

Den 6 november for en grupp svenskar till Lützen för att lägga ner en krans till minne av Gustav II Adolf och efter detta skulle ärkebiskopen leda en gudstjänst i det svenska Lützenkapellet. som uppfördes år 1907. Med i gruppen från Berlin fanns envoyén Arvid Richert och en journalist från Svenska Dagbladets berlinkorrespondent Arvid Fredborg. I det överfyllda kapellet satt också representanter från Gestapo.

 

Ärkebiskopen började mycket försiktigt med att citera aposteln Paulus och tala frälsning i en orolig tid. Denna handling skulle gälla såväl greken som juden. Erik Perwe var förtjust men Arvid Richert blev rädd. Ärkebiskopen hade varit för frispråkig och ingen visste hur hans predika skulle tolkas i det tyska rikskansliet. Vad envoyé Richert sedan sa till den svenska ärkebiskopen är det ingen som riktigt vet, journalisten fick höra att predikan inte fick publiceras i tidningen.

 

Söndagen därpå installerade Erik Perwe som kyrkoherde och ärkebiskopen kunde resa hem. Nu började det mödosamma arbetet att hjälpa de nödställda i Berlin. Det finns skildringar om hur han nattetid öppnade dörren så att mischlingar och andra förföljda skulle kunna få ett enkelt mål mat.

 

Det kan skrivas mycket om Erik Perwes verksamhet i Berlin. Den brukar liknas vid det Raoul Wallenberg gjorde i Budapest. Tyvärr är det få som är intresserade av vad som hände i Berlin under det andra världskriget. För drygt tio år sedan träffade jag en dansk-tysk familj, som var övertygade om att de svenska prästerna i Berlin var nazister. Detta berodde på de äldre i slutet av 1930-talet hade bott i närheten av den svenska kyrkan. Varje söndag hade de lyssnat på när officerare i nazistuniform på gatan skrek ”Heil Hitler” innan de marscherade in i den svenska kyrkan.

 

Raoul Wallenberg försvann knappt två månader efter det att det plan Erik Perwe färdades i sköts ner i havet utanför Falsterbo. Det är oklart hur planet sköts ner och om detta var ett sätt för Gestapo att bli av med en svensk, som räddade både judar och mischlingar. Erik Perwe blev i de sena tonåren en idol för mig. Av tant Elin fick jag efter krigsslutet höra att Erik Perwe kunde konsten att få sin bil att hoppa över bränder på Berlins gator. Raoul Wallenbergs öde fick jag först klart för mig när jag flyttade till Stockholm år 1967.

 

Ärkebiskop Erling Eidem har aldrig själv skrivit om besöket i Lützen i november 1942. Han uttalade sig efter detta aldrig om judeförföljelserna och ingen visste vad han tyckte om pastor primarius Olle Nystedts glödande predikningar mot nazismen. I historiens backspegel skymtar det fram en annan bild av ärkebiskopen. KFUM var under krigsåren en stor internationell förening, som hade tagit som sitt ansvar att hjälpa krigsfångar och flyktingar. Denna organisation stöttades av ärkebiskopen. Erling Eidem deltog inte själv i arbetet utan överlät detta till KFUM´s svenske generalsekreterare Hugo Cedergren. Arbetet med att hjälpa mischlingarna i Österrike ansvarade Messiaskapellet för och här fanns ett tyst stöd från ärkebiskopen.

 

Den läspande tant Elin förfasade sig över Josef Stalin. Hon kom ofta hem till oss och frågade om pappa visste hur det hade gått med kapellet i Lützen. Tant Elin var mycket irriterad över att inte Göteborgs präster var intresserade av kristendomens yttersta utpost i det kommunistiska DDR. Hon fortsatte att samla in pengar så att hon kunde skicka mat och kläder till krigets offer i Lützen. Tyvärr fick hon aldrig uppleva att de båda delarna i Tyskland hade återförenats och att det blev enkelt att resa till Lützen.