En kyrktagning i Västsverige försommaren 1922

mosebok
Jag har fått frågor om kyrktagning. Det är en reningsrit efter en kvinnas förlossning och den finns skildrad i Tredje Moseboken kapitel 12. En dramatisk skildring finns i Karl Xii´s bibel. Den innebar att kvinnorna skulle vara hemma flera veckor efter en förlossning eftersom de ansågs som orena. Enligt den kyrkohandbok, som tidigare har använts i vårt land, skulle kvinnan vid kyrktagningen erkänna att hon före graviditeten hade syndat och nu vid denna högtid skulle hon renas och försonas för sitt brott. Ett tecken på den nyblivna moderns bot var att hon vid kyrktagningen skulle vara svartklädd och skänka gåvor till socknens fattiga. Sedan med kyrktagning försvann under 1800-talet i Stockholm, men har levat kvar fram till 1980-talet i Västsverige.

 

Jag har en stor brevsamling. Brevskrivarna har kommit från mina och min make Davids släktingar. Ibland har skildringarna av kyrktagning skildrats på ett mycket obehagligt sätt. På 1960-talet frågade jag alla äldre släktingar med rötter i Västsverige vad de kom ihåg om olika kyrktagningar. Min skildring av hur det kunde gå till är hämtad från flera olika håll och namnen har ingenting med de verkliga personerna att göra.

 

Nils och Anna hade kommit som nygifta till byn sommaren 1910. De hade köpt ett litet torp långt från landsvägen och kyrkan. Byns kyrkoherde predikade och regerade sin församling enligt Henrik Schartaus läror och det viktigaste inslaget i konfirmationsundervisningen var syndabekännelsen ”jag fattig syndig människa, som i synd född . . ”

 

Anna hade vuxit upp i socken med en präst, som såg på religionen på ett helt annat och ljusare sätt. Han delade med sig av Guds nåd och välsignelse under högmässorna, som var mycket välbesökta. Efter det att Anna hade konfirmerats blev kyrkoherden svårt sjuk och samtidigt försvagades hans syn. Nu fick Anna rycka in och läsa högt för kyrkoherden. Litteraturen blev blandningen av lokala nyheter, den politiska oron i Tyskland och antikens kultur. Kyrkoherden hade fått en ung hjälppräst, som predikade och skötte kyrkobokföringen. Genom honom fick Anna veta mycket av vad som hände utanför bygden och om svenska kyrkans mission i främmande länder. Anna blev förälskad och var övertygad om att kärleken var besvarad.

 

Hjälpprästen visste att han måste gifta sig ståndsmässigt för att få en tjänst i ett förmöget pastorat. En dag berättade han för Anna att han skulle gifta sig med dottern till en storbonde utanför Göteborg. Anna bet ihop tänderna för att inte börja gråta. Sedan rusade hon in till kyrkoherden och meddelade att det var så mycket att göra i föräldrahemmet att hon inte hade tid att komma till prästgården och läsa högt. Kyrkoherden nickade förstående. Han anade sig till vad som hade hänt.

 

Anna kände ett behov av att hämnas. Hon ville visa alla att hon kunde hitta en uppvaktande kavaljer som hon kunde gifta sig med. Hon gick in i en nykterhetsloge och började gå på deras möten. Här mötte hon den ståtlige Nils och föll omedelbart för hans charm. Sedan gick allt fort, kanske för fort. Anna blev med barn och paret gifte sig och köpte ett litet torp ungefär en mil från Annas hembygd. Vad Anna inte kände till dagarna före vigseln var att Nils tidigare hade varit trolovad med en förmögen flicka. Hon hade brutit trolovningen. Nils var för konservativ i hennes smak, hon var liberal och ägnade all ledig tid åt att fara runt i sin lilla vagn och prata om kvinnlig rösträtt och att alla gifta kvinnor borde få bli myndiga.

 

Anna och Nils hade sommaren 1921 fem barn, två döttrar och tre söner. Denna sommar drev regnskurar in från havet och nådde ända fram till det lilla torpet. Det gällde att utnyttja de dagar när solen sken. Om man hade tur kom det luffare, som visste hur man arbetade i ett jordbruk. Anna var helt ovetande om att de var studenter, som var ute på studentkorståg. De pluggade till präster eller läkare i Uppsala och var ett gissel för bygdens kyrkoherde. De hade vuxit upp på landsbygden och kunde konsten att slå med lie och hässja hö. På kvällarna, innan de fick en sovplats på loftet, pratade de om Gud och Jesus på ett sätt som folket förstod. De kom tillbaka flera gånger till torpet, De arbetade, fick mat och en sovplats på ladan Denna sommar trivdes Anna med livet och när det blev lördagskväll kröp hon tätt intill Nils. När hösten kom var luffarna tillbaka i Uppsala. Då var Anna gravid med sitt sjätte barn.

 

Både Anna och Nils hade mörkt hår och bruna ögon. Båda hade blonda och blåögda nära släktingar. Anna hade redan från de första dagarna i bygden upplevts som ett främmande inslag. Under ett husförhör hade hon ställt en försynt fråga om det inte vore bättre att utantill lära sig några stycken ur Nya testamentet än att själlöst rabbla Luthers lilla katekes.

 

Grannarna hade märkt att de duktiga luffarna gärna återvände till det lilla torpet. De kom naturligtvis för en kärleksstund med Anna. Förtalet fick förnyad kraft när det visade sig att den nyfödde pojken hade blont hår och stora blå ögon. Han var Annas horunge.

Sex veckor efter förlossningen skulle det enligt gammal sed bli kyrktagning. Den kunde ske antingen i kyrkan i samband med högmässan eller i hemmet. Anna och Nils beslöt sig för att slå på stort. Kyrktagningen skulle ske i hemmet och de inbjudna gästerna måste få se att Anna på knä lovade inför Gud och församlingen att aldrig synda mer. Efter kyrktagningen och dopet skulle alla gästerna bjudas på middag.

 

Med vid kyrktagningen var Nils syster Johanna och hennes äldsta dotter Fanny. Det var Johanna som ledsagade Anna till den bönpall, som var uppställd i stora salen. Här hade matbordet förvandlats till ett altare. Både Anna och Johanna var svartklädda och Fanny, som skulle ansvara för den nyfödde pojken, hade på sig en ljus klänning. Efter kyrktagningen döptes sonen till Leif. Det var som om den lille grabben kände av all oro i rummet. Han skrek sig igenom dopakten och Fanny lyckades aldrig trösta honom.

 

Anna hade hoppats att sladdret om henne och luffarna skulle tyna bort. Detta hände aldrig utan sladdret fick förnyad kraft. Leif var inget stillsamt barn. Han ville undersöka allt, var rastlös och trots detta något av en ledarbegåvning, Han kunde brusa upp och bli aggressiv. Leif blev en olycklig pojke, som under många år var Annas favoritbarn.

 

Leif kände sig ofta utanför bygdens liv. Han var Annas horunge och det syntes ju på hans blonda hår. Pappa Nils brukade ibland påpeka att han inte var far till den besvärlige Leif.

 

I bygden fanns det en varannandagsskola. När det gällde kursen i naturkunskap i årskurs 6 gjorde läraren sitt bästa att få eleverna förstå utvecklingsläran och få en annan syn på naturen än den som stod u Bibelns skapelseberättelse. Detta gällde bland annat ärftlighetslagarna, som pekade på att två mörkögda föräldrar kunde få barn med blå ögon. Bara ett mycket litet fåtal av eleverna tog till sig detta. Varför tro på vad läraren sa när alla visste att Leif var Annas horunge?

 

Fotografiet på texten ur Karl XII´s Bibeln har Ulla Weidstam tagit

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s