Frans Michael Franzén och Peter den Stores vålnad

PETERI

Frans Michael Franzén hade aldrig upplevt Peter den Stores krigare i Finland. Han föddes år 1772 i Uleåborg i Österbotten samma år som Gustav III genomförde sin oblodiga statskupp och Polen delades för första gången. I det franzénska hemmet var minnet av Peter den Stores krigståg i Finland och den sjuåriga brutala ockupationen levande. Familjen härstammade från Kexholms läm där man hade sysslat med handel över gränsen mot Ryssland. År 1703 kom ryska trupper stormande över gränsen och invånarna tvingades att fly. De förföljdes av ryska soldater ända upp i Österbotten och först i det avlägsna Uleåborg hittade de en fristad.

 

Tiderna hade tidigare varit oroliga och år 1699 slöt Danmark, Polen och Ryssland ett förbund som innebar att det svenska stormaktsväldet runt Östersjön måste krossas. Den unge kung Karl XII var då 17 år och ingen räknade med att han hade tillräckliga erfarenheter att kunna försvara sitt land. Bekymren var många på grund av att vintrarna hade varit längre och kallare än normalt. Somrarna hade varit fyllda av regn och ruskväder och nattfrosten hade slagit till redan i mitten av augusti. Lövträden hade inte klarat kylan och beteshagarna hade förvandlats till sumpmark. I norra Finland saknade numera folket mat. Det var så kallt att det var omöjligt att skava av tallarnas bark för att baka nödbröd av det. Gårdar hade lämnats öde och folket hade gett sig ut på tiggarvandringar.

 

Karl XII var medveten om dessa bekymmer. Det gällde att besegra fienderna i deras egna länder och här se till att lagga beslag på mat åt soldaterna och foder åt hästarna. Han samlade en krigshär och seglade från Stockholm den 16 april år 1700. Senare på året slog han överraskande den danska hären i Humlebäck och i början av juli slöt han fred med Danmark. Efter detta gällde det att sluta fred med Ryssland och slutligen besegra Polen.

 

Från Estland kom rapporter fyllda av oro . Den ryske tsaren Peter I (senare kallad Peter den Store) hade dragit samman trupper utanför Narva och hela Ingermanland var hotat. Karl XII bröt hastigt upp från Karlshamn tillsammans med 8000 soldater. När de kom fram hade redan soldater från olika regementen i Finland kommit till Narva. Den 30 november möttes de båda härarna i ett fältslag där svenskarna segrade. Efter slaget rusade de hungriga svenska soldaterna fram mot de ryska förråden, åt upp all mat de hittade och söp sig berusade på ryska vodka. Nu blev det lätt för Karl XII att få soldaterna med sig när det gällde att slå ner allt motstånd i de baltiska staterna. Han sökte sig efter slaget till Kurland för att där inrätta ett vinterkvarter.

 

Läget såg dystert ut i Nyenskans vid Nevas utlopp i Finska Viken. Befälhavarna hade sedan mitten av 1600-talet klagat över bristande underhåll. Fästningsvallarna var fallfärdiga och en av kommendanterna skrev att minsta lilla bondgård har bättre portar än Nyenskans. Det kom löfte om hjälp men ingenting hände. I maj 1703 anfölls staden och tvingades kapitulera. Folket flydde västerut till Viborg och några familjer lyckades ta sig ända till Stockholm. De ryska trupperna brände ner staden. Strax efter detta kom tsar Peter I på besök och gav order om att här skulle en ny stad med skeppsvarv byggas upp. Staden namn blev Sankt Petersburg. Efter detta marscherade den ryska hären genom Finland. Det var missväxt i Ryssland och när soldaterna kom till en by plundrade de alla förråd och tände sedan eld på gårdarna. Folket i Kexholms län flydde mot nordväst och släkten Franzén stannade först när de hade kommit till Uleåborg.

 

Det visade sig genast mycket svårt att hitta en duktig överbefälhavare i Finland. Det blev blodiga slag om bland annat Viborg och Helsingfors och de svenska trupperna blev besegrade. Överbefälhavaren Georg Lybecker kallades till Stockholm för rannsakning. Det drog ut på tiden och i mars år 1717 dömdes han till döden på grund av att han hade misskött sitt arbete som överbefälhavare. Någon avrättning blev det inte utan Karl XII ingrep och omvandlade straffet till fängelsevistelse på Lybeckers egen gård Stora Wäsby. Till ny överbefälhavare i Finland utsågs Carl Armfelt, som var uppvuxen i Finland.

 

I mars år 1714 stod ett avgörande slag i Storkyro utanför Wasa. Det var vinter och både de finska och ryska soldaterna saknade ordentliga vinterkläder. Snön låg djup och det svenska kavalleriet kunde inte ta sig fram genom drivorna utan flydde i panik. I den svenska armén fanns många bönder från Österbotten. Eter förlusten sa den ryska befälhavaren att han inte sedan Poltava upplevt så tappra svenska försvarare. Efter slaget drog sig de ryska trupperna söderut och Armfelt sökte sig norrut. Det sista slaget ägde rum vid Kajaneborg, dit ortsbefolkningen hade sökt sig för att söka skydd för ryska plundrande soldater. Svenskarna kapitulerade och befälhavaren på borgen fick ett muntligt löfte om att alla som fanns på borgen skulle få återvända hem. Så skedde inte, utan alla fördes som fångar till Ryssland. Vad som hände med dem där är höljt i dunkel.

 

Efter år 1714 fram till freden i Nystad år 1721 levde det finska folket i något som kan liknas slaveri. Ryska soldater, som var stationerade i Finland, klev in i gårdarna och tog alla livsmedel de hittade. Speciellt hårt drabbades bönderna i Österbotten på grund av att bönderna från detta landskap hade slagits tappert vid Storkyro. Finland blev lamslaget på grund av brist på bönder, fattigdom och svält.

 

Minnen av dessa krigsår går att spåra i Franz Michael Franzéns psalmer. Efter det att Finland blivit en del av Ryssland valde Frans Michael Franzén att år 1811 flytta till Sverige och han fick en tjänst som kyrkoherde i Kumla. I vårt land var han sedan 20 år tillbaka en känd skald på grund av att hans dikter publicerades i tidningen Stockholmsposten. Efter krigsåren skulle vårt land få en ny psalmbok och Franzén valdes in i kommittén för detta arbete. Han författade många psalmer och av dessa finns 13 med i vår nuvarande psalmbok. Han skrev också andliga dikter. Allt detta finns utlagt på nätet under projekt Runeberg.

 

Jag har flera gånger suttit vid datorn och blivit fascinerad av både dikterna och psalmerna. I några av dem skildras rädslan. Mitt intryck är att Franzén var rädd för krig mot Ryssland och allt det kunde föra med sig. Det känns som om Peter den Stores vålnad jagade psalmförfattaren.Psalm 547 är tänkvärd. Var författaren en svikare, som inte hade anmält sig som soldat? Hur skulle han kunna fly undan en dömande gud? Gud, ge mig frid!

 

Franzén kom till Stockholm och fick inte bara se invalider från kriget mot Ryssland. I både psalmer och dikter märks hans intresse för naturvetenskapliga ämnen. Stockholm hade ett observatorium högst upp på Brunkebergsåsen. Mitt intryck är att skalden då och då gick dit och ville veta allt om vårt solsystem och planeternas banor runt jorden. I en av dikterna skildrade han hoppets stereoskop. Genom detta kunde människorna spana in i planetsystem bakom vintergatan och på så sätt få uppleva Guds storhet. Något av detta går att spåra i påskpsalmen ”Vad ljus över griften” som har nummer 146 i psalmboken. Himlen och jorden var två makter, som tidigare inte hade kunnat samarbeta. Nu, när Jesus var uppstånden, skulle de försonas. Ljuset hade segrat och människorna behövde inte som i de gamla sägnerna leva i evigt mörker.

 

Litteratur

Joachim Mickwirz och Jyrki Paaskoski: På vakt i öster del 4 ISBN 951-50-1472-7

Bengt Jangfeldt: Svenska vägar till S: Petersburg ISBN 91-46-17209-2

Norstedt Sveriges historia 1600-1721 ISBN 978-91-1-302440—O

Bilden på Peter den Store är ett ryskt vykort

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s