Andrew från Chicagos brev

Bild (66)

I mitt fotoarkiv har jag en bild av Andrew, född år 1835, och som senare i livet bosatte sig i Chicago. Han ändrade i USA sitt namn till Andrew.  Han var äldst av sju bröder och alla utom den yngste Anton följde i hans spår. Ingen av dessa pojkar ville bo på landsbygden. Det var storstadens myller av folk som lockade.  Till denna storstad sökte sig senare hans yngre bröder. När köpt en ny kostym sökte de upp en fotograf och skickade bilden till släkten i hemlandet.

Andrew från Kolstorp var en av de första från sin bygd som sökte sin lycka i USA. I min familj ansåg de flesta att han var en hjälte, som hade börjat som småtjuv i Göteborg, kommit över till USA med falska papper och där skrapat ihop en förmögenhet. År 1894 tog min farbror Eskil kontakt med. honom. Kanske önskade han att släkten i USA skulle skicka pengar till honom. Pappa seminarielärare Anton Freemans lön räckte dåligt till. Hans hem hade blivit samlingsplats för musiker och konstnärer.  Man åt ärtsoppa och drack punsch och säkert blev det många gånger mer punsch än soppa. Hustru Amanda spelade piano. Ibland var barnens soppa så tunn att alla som fick mer än fem ärter kunde känna sig privilegierade. Gästerna fick godbitarna från fläsket.

 

Andrew bodde i Chicago som de flesta svenskar på den norra sidan av Chicago. Det var ofta villor med en liten trädgård och en terrass utanför ytterdörren. I brevet berättade jan att det gick bra för bröderna. Theodor hade öppnat sin andra speceriaffär och kunderna kom strömmande.

 

Den dag Andrew skrev sitt första brev till Eskil kände han oro i luften. Chicago hade drabbats av ett inbördeskrig och Andrew var osäker på om postvagnen fortfarande rullade. Allt detta berodde på en strejk i Pullmans sovvagnsfabrik, som låg på den södra sidan. Lugnet från sommaren innan var nu ett minne.

 

Sommaren 1893 var det en världsutställning med industriprodukter och konst från Europa. Bröderna i Chicago samlade ihop pengar till en biljett till lillebror Anton i Göteborg. Svenskarna var populära, de arbetade och lärde sig engelska. De gjorde allt för att bli goda amerikanare och hyllade Abraham Lincoln som sin president.

 

Anton var fascinerad och bländad av detta överflöd. Släkten hade lyckats och han ställde frågor om han inte skulle få det bättre i Chicago än i Göteborg.  Svägerskorna snörpte på munnen. De hade aldrig träffat Amanda men genom sladdret fått veta att hon då och då både skrev och talade nedsättande om släkten. Det sista syns tydligt i de bred hon skrev till sina bröder i Boston. Anton stannade kvar i Göteborg.

 

Anton var inte roas av politik eller ekonomi. Han hade drömmar om att bli lika berömd som Anders Zorn, som hade fått ställa ut några tavlor på världsutställningen.

 

Under ytan på världsutställningen kokade oron. De goda tiderna när järnvågarna byggdes var över och nu började det bli ont om arbeten. Det hade också kommit en ny invandrargrupp med ett annat sätt att uttrycka sig. Det var judar från Ungern. Flera av dem hade med sig socialistisk litteratur och de var inte främmande för att engagera sig politiskt.  Det fanns en annan oroshärd. Det var tyska politiska flyktingar, som hade tvingats lämna sina hem på grund av att kejsar Wilhelm i Tyskland var rädd för socialister.  De hade fört med sig tankar om att bilda fackföreningar vars första mål var att införa åtta timmars arbetsdag för industriarbetare. De var heller inte främmande för att en vit arbetare skulle få högre lön än en svart. Det låg i de svartas natur att vara opålitliga.

 

Det stora företaget i Chicago var Pullmans sovvagnsfabrik. Nu fanns det järnvägslinjer från kust till kust och det var bekvämt att åka på natten. Den stora fabriken låg i södra Chicago och här fanns bostäder för arbetarna. Många arbetare hade stora familjer och under de gyllene åren behövde inte arbetarna betala hyra för sin bostad.  Ägaren av fabriken hade lånat pengar för att kunna bygga anläggningen med tillhörande personalbostäder. I kontrakten stod det att räntan på pengarna skulle vara 30%. Det tillverkades eleganta vagnar och också vagnar för vanligt folk. Här saknades det vatten och sängplatserna var mycket dåliga. Redan efter den första natten stank det i vagnarna, de resande hoppade av tåget och började kräva pengarna tillbaka. Samtidigt krävde långivarna att få tillbaka sina pengar.

 

Hos Pullman tillverkades olika sorter av vagnar. I de elegantaste fanns det både bibliotek och restaurang. Dessutom tillverkades det sovvagnar för alla om sökte sig västerut för att vaska fram guld. Här saknades det mesta och vagnarna gick inte att städa. Resultatet blev att ingen åkte i dessa vagnar och de gick inte att sälja.

 

Georg Pullman tog ett drastiskt beslut. Arbetarna hade gratis bostad och två gånger i månaden delades lönen ut. Den var 9.07 dollar. År 1894 var det inte tal om gratis bostad och hyran fastställdes till 9 dollar. Kvar för familjen att leva på var 7 cent. Till och med de konservativa tidningarna var upprörda. Detta var värre än på slaveriets dagar i sydstaterna.

 

Det blev vild strejk. Arbetarna rusade till järnvägen och slog sönder alla pullvagnvagnar de hittade. För att verkligen visa sin makt gav de sig på postvagnarna. Nu skulle Chicago bli helt isolerad. Det kom tåg lastade med livsmedel från landsbygden. Hungriga arbetare upptäckte detta och plundrade tågen. Fotografen av bilden är okänd.

Bild (65) strjk

 

Georg Pullman tog genast kontakt med president Grover Cleveland, som kallade in Nationalgardet. Soldaterna fick i uppgift att slå ner upproret. Hur många som dödades framgår inte, bara att Georg Pullman insåg att han inte kunde stanna kvar i Chicago. Han flydde ut till landsbygden och återvände först som död till Chicago. När upproret lagt sig sammanträdde en domstol.  Det var politisk rättegång och i den dömdes fackföreningens ledare till fängelsestraff.

 

Längre än så kom inte Andrew i sitt skrivande. Han gjorde ett uppehåll och tittade på sin högerhand Någon gång under ungdomsåren hade han skadat handen och den hade aldrig blivet helt återställd.  Han skrev och åren gled samman för honom. När bröderna senare fått veta vad han skrivit till brorsonen fick Eskil ett brev från den framgångsrike Theodor. Andrew var författare och hans skildring av livet hade ingenting ned den bistra verkligheten att göra.

Litteratur : William Cahn. A pictural history of American labor ISBN 0-156-172046

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s