Den svenske Andrews väg bort från fattigdomen

Bild (66)

Den svenske Andrew från södra Bohuslän skrev i slutet av 1800-talet en rad brev till sin brorson Eskil i Göteborg. Han var då ganska förmögen och rädd för att det röda kriget skulle bryta ut i arbetarstaden Chicago. Hans hatobjekt var Eugene Debs från grannstaten Indiana. Denne man hade i de tidiga tonåren börjat arbeta som eldare på lokomotiven. Det var ett tungt och farligt jobb och det kunde hända att lokomotivet exploderade. Därför hade han startat en fackförening för eldare och ingenjörer på järnvägen. Om inte anställningsvillkoren blev bättre tvekande han inte att se till att det blev strejk. Detta ansåg Andrew var mycket oamerikanskt. Själv hade han på egen hand byggt upp en förmögenhet.

 

Efter dessa inledningsord började han skildra sitt liv. Han hade tagit alla jobb han kunde få.  arbetat hårt och skadat sin högra hand. Nu ville han skildra sitt liv för brorsonen Eskil i Göteborg. Amdrew var en författarbegåvning som lät fantasin fylla ut minnesluckor.

 

Andrew tog alla byggnadsarbeten han kunde få. I början av det nordamerikanska inbördeskriget fick han ett välbetalt arbete som gick ut på att bygga broar åt den nordstaternas armé. Dessa män kallades för konstruktörer och i gruppen fanns många skandinaver. Denna trupp fick fara i en godsvagn till floden. Maten var ganska god och arbetet kunde vara tungt. När nordstaternas armé drog sig tillbaka blev maten betydligt sämre och det hände att kocken samlade in råttspillning och la den i soppan.

 

Nordstaternas soldater drog sig tillbaka och lämnade konstruktörerna utan vapen i ett läger. På natten kom sydstaternas soldater stormande och tog alla till fånga. Soldaterna var hungriga och saknade hela kläder. Alla tvingades att öppna sina väskor och soldaterna tog både mat och kläder. Någon mat i detta fångläger fick de inte.

 

En natt rymde fångvaktarna eftersom de förstod att soldaterna från den norra armén tänkte gå till anfall. Efter diskussioner beslöt sig fångarna för att rymma så snart det blev ljust.

 

Nu gällde det att inte villa bort sig utan försöka lyssna efter ljud. På vägen stötte de på ett märkligt följe. Först kom en vagn dragen av en mager häst och en mulåsna. Kusken var en negerslav och han var tillsammans med sin familj på väg mot nordstaterna. Efter kom en ko och på den låg en trasig madrass som herrsadel. Ryttarinnan red som en man. I madrassen var fyra hål urklippta och ur dessa tittade små svarta huvuden. Sist i tåget traskade två äldre barn och de vallade ett par får och getter. När dessa förrymda slavar insåg att de hade stött på konstruktörer från nordstaterna bjöd de på mat.

 

Andrew hade svårt att samla tankarna. Kriget hade varit mycket otäckt. Flera av hans kamrater hade stupat och han hade fått gräva mängder av gravar. När freden äntligen kom reste han tillbaka till Chicago.

 

När kriget var slut kom nya problem. Var skulle de frigivna slavarna hitta arbete? Vad kunde en före detta slav? Gick det att lita på en neger?  Kunde en neger fälla träd i staterna Michigan och Ohio? Skogsägarna skakade på huvudena. Det var svenskar de ville ha för dessa många gånger farliga arbeten.

 

Chicago var en kåkstad, som vuxit upp på ett sumpigt område. Här fanns flera små fabriker, som byggde på hantverk. Dit hörde bland annat konsten att blåsa glas. Andrew stannade bara några dagar i den smutsiga och stinkande staden. De bäst betalda jobben fanns som skogshuggare i Michigan.  Det var dit han flyttade.

 

Natten den 9 oktober 1871 lystes natthimlen upp av ett intensivt ljus, som syntes både i Michigan och I Wisconsin, där brodern Theodor bodde. Alla förstod vad det var frågan om. Kåkstaden Chicago brann. Theodor hade utbildat sig till snickare. Han visste att så snart elden var släkt skulle staden byggas upp igen. Har fanns det jobb. Brodern Andrew tänkte likadant. Knepigare var det för brodern Samuel, som var en av Chicagos skräddare. Han och andra svenskar behövde hjälp med mat och husrum.

 

Nu gällde det att förklara hur branden hade uppstått. Naturligtvis ville Gud straffa ett syndfullt folk och hade därför låtit en meteorit slå ner i staden. Förklaringen var mycket enklare. En fattig irländsk kvinna bodde tillsammans med sin magra ko i en kåk. En kväll hade hon tänt ett ljus för att söka värme bredvid kon. Hon hade snubblat och sedan började allt brinna. På natten började det regna och stadens dåliga gator förvandlades till lervälling. På morgonen blev borgmästaren orolig. Han kallade in trupper och soldater patrullerade gatorna.

 

Svenskar i hela USA skänkte pengar till sina landsmän i den drabbade staden. Nu skulle en ny stad i sten byggas upp. Detta kom att kallas för Fågel Fenix.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s