Linnehanddukar från 1950-talet

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland känns ensamheten påfrestande. Minnen kommer framkrypande både ur hjärnan och ur lådor och skåp. Detta har jag i dagarna varit med om. Alla kökshanddukar i lådan vid arbetsbänken låg i smutskorgen och jag hade inte tillräckligt mycket lortigt för att köra tvättmaskinen. Det måste bli en inventering av linneskåpet en trappa upp.

 

Det var flera år sedan jag röjde i skåpet. Nu blev jag imponerad av mig själv. Det mesta låg i prydliga högar och hyllorna kan platsa i TV-programmet ”Vem bor här?” Längst ner låg ljusblå och ljust gula linnehanddukar avsedda att användas efter ett toalettbesök. Det är ungefär 40 år sedan jag använde dem sist.

 

Jag gifte mig hösten 1956 och pluggade samtidigt på universitet i Göteborg. Jag kom från en strikt borgerlig familj med regler, som hörde hemma från sekelskiftet 1900. Dir hörde att före vigseln brudens moder skulle bjuda i sina väninnor att titta på det mycket stora linneskåpet. Alla band på örngotten skulle vara krusade. En tant gav mig en krustång i lysningspresent. Tyvärr har jag inte kvar den.

Broderade örngott i klumpsöm var inget som passade ihop med tentamensläsning. Det blev en kompromiss med linnehanddukar och Ö I stjälkstygn. De spanande tanterna förstod ingenting. De kom hem och såg med en nedlåtande min på mitt skrivbord. Här fanns travar med böcker, anteckningar och en räknesticka. Nål och tråd lyste med sin frånvaro.

 

Jag gifte in mig i en helt annan miljö. Min make David hade vuxit upp på ett torp i Småland och kämpat sig fram i livet med hjälp av otaliga hermodsbrev. Nu var han civilingenjör och upplevdes som ett hot från det gamla och fina Göteborg. En uppkomling, som begärde en plats i solen, kunde med sina annorlunda kunskaper vara en tillgång i svensk industri men ett hot i de gamla förnäma släkterna. När jag stötte samman med mina gamla kamrater från flickskolan kände jag mig utanför. Jag hade gift ner mig,

 

Mina svägerskor hade inget otroligt stort linneskåp och ingen krustång för lakansband. Jag hängde upp linnehanddukarna vid toaletten när de kom på besök. Då fick jag frågor varför de skulle torka händerna på en bordduk.

 

Handdukarna får ligga kvar i skåpet och vänta på att någon blir intresserad av att överta dem. Numera använder jag bara frottéhanddukar.

 

En tanke på “Linnehanddukar från 1950-talet

  1. Det här är första ggn som jag kommenterar dina betraktelser och jag måste tillstå att om där är något jag väntar på i mail-inboxen så är det dina betraktelser.Idag var det ju lite roligt för även jag (70 år) har haft en krustång till min mormors örngott som hon broderat sina initialer på och även kökshanddukar som jag fick till min första familj för femtio år sedan de är alla utslitna för längesedan trotts glömskans linneskåp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s