OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Egentligen är det inte så dumt att vara isolerad. Ett av mina nöjen är att sortera böcker. Det var tack vare detta jag hittade faster Signes böcker.
Att sitta isolerad är att minnas. Min pappa och min äldste bror var under krigsåren engagerade medlemmar i Folkpartiet och hatade allt som hade med förföljelsen av judar att göra. Då blev det en spricka i släkten. Min faster Signe hade helt andra åsikter
Faster Signe var född år 1882 och hennes livsöde formades redan när hon som nyfödd låg i klädkorgen. Hon skulle bli lärare. Tyvärr är alla hennes böcker från lärarutbildningen slängda. Två böcker frän ungdomsåren finns kvar. Den ena är en lagbok som skulle användas i ämnet samhällskunskap i klass 6, som då var sista klassen i folkskolan och den andra är en bok om homeopatmedicin på tyska. Faster Signe var rädd för läkare, de kunde komma på hennes hemligheter. Hon var definitivt ingen oskuld.

Vi hade ett gemensamt sommarställe med pappas syskon. Jag hade inga kamrater på landet och min tröst i ensamheten blev faster Signes bokhylla. Alla böcker var på gammalstavning och när jag återvände till skolan på hösten hade jag mycket svårt för rättstavning.

Böckerna i bokhyllan var annorlunda än de vi hade hemma. I mina föräldrars bokhyllor trängdes postillor och andaktsböcker, i faster Signes stod barnförbjudna böcker. Dit hörde bland annat ’Dorian Greys porträtt’ författad av Oscar Wilde. Enda resultatet av boken blev att jag blev skrämd av min egen spegelbild. Denna rädsla försvann först när jag kom till ett gym med speglar precis överallt.

Under 1930-talet reste faster Signe varje sommar till Berlin. Nu efteråt har jag insett att här hade hon en uppvaktande kavaljer. Efter varje resa behövde hon ett stadsbud för att komma från tåget till bostaden. Bagaget bestod utöver en sliten resväska en trälåda med elegant porslin. Det jag har kvar är tekoppar med guldränder och handmålade assietter.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En dag under sommaren 1941 suckade pappa fram ord om att faster Signe hade visat sympatier för Adolf Hitler. Det vackra porslinet skulle hon ha köpt billigt av en judisk familj. Någon klarhet i detta fick jag aldrig.

Faster Signe var märklig på ett helt annat sätt. Hon hade aldrig som barn fått hjälpa till i köket och det enda hon kunde laga till var en kopp te. Hembiträdena avlöste varandra fram till den dag då hon fick en hjärnblödning som förlamade henne. I samband med detta förlorade hon talförmågan.

Det kunde vara jobbigt att hälsa på faster Signe på sjukhemmet. Allt jag tog med till henne var fel och då höjde hon pekfingret och ville slå med den på mina händer. En dag kom jag med några bitar hembakad sockerkaka. I ursinne slängde hon dem på golvet, tog tag i mitt mörka hår och drog i det. Hon hade svårt att röra vid mina armar och gjorde samtidigt ett tafatt försök att göra en hitlerhälsning.

Detta var sista gången jag träffade faster Signe. Hon avled våren 1958.

För ett par veckor sedan fick jag ett meddelande här på facebook. Det kom från en för mig helt okänd judisk kvinna i min egen ålder. Hon hade listat ut mitt flicknamn och förstått att jag var släkt med hennes folkskollärarinna. Faster Signe hade bråkat med henne för att hon var befriad från skolans morgonandakter. Hon brukade ha sällskap till skolan med andra flickor. Medan andakten pågick brukade hon stå vid fönstret och läsa någon rolig bok. En gång hade faster Signe med våld försökt släpa in henne i klassrummet. Hon slet sig loss, rusade till överläraren. Resultatet blev att hon fick byta klass.

Vem var faster Signes tyske älskare? Det enda vi vet är att hon någon gång under kriget eldade upp brev i köksspisen. Stupade mannen hon älskade på Östfronten?