August Strindberg år 1878

Det är något visst med Mosebacke terrass. Tidiga morgnar vilar det en stilla frid över borden och koltrastar hoppar runt och letar efter något att äta under borden. Det var hit som huvudpersonen i August Strindbergs bok ´Röda Rummet´ sökte sig för att diskutera ekonomi och politik med en god vän. Boken kom ut år 1879 och gav upphov till diskussioner på grund av att här finns fördömande meningar om den frikyrkliga väckelserörelsen. Boken framhåller framför allt att år 1878 i Stockholm var svältens år.

Peter Englund har skapat begreppet gångjärnsår, vilket innebär att året innebär stora förändringar. Ett av dessa var 1878, året när järnvägsbyggandets storhetstid var över och varor från industrin inte gick att sälja. Flera företag I Stockholm tvingades att gå i konkurs. Det var kaos i den statliga förvaltningen och några heltidstjänster fanns inte. Det vanliga var att män, som lyckats få ett deltidsarbete på något ämbetsverk drygade ut inkomsten genom att skriva artiklar eller noveller för tidningar eller reklamtexter för något företag. August Strindberg var då 27 år gammal och efter misslyckade försök att bli anställd som kanslist på något ämbetsverk gjorde han tappra försök att försörja sig som författare. I boken `Röda rummet´ har han skildrat detta svältens år. Det första kapitlet skildrar en tidig morgon på Mosebacke terrass. Det är i början av maj och pigan på Mosebacke står i fönstren och river bort klisterremsorna för innanfönstren. Nu skulle våren få tränga in i huset. Kyrkklockorna har just slagit åtta och vid ett bord satt Arvid Falk och pratade med en god vän. Arvid Falk hade blivit avskedad från ett statligt verk och hade stakat ut sin framtid. Han skulle bli författare. Denna majmorgon anar han inte att han har ett år av svält och hunger framför sig.

Efter mötet på Mosebacke terrass vandrade Arvid Falk ner mot staden och letade sig fram till Österlånggatan.  Österlånggatan var skökornas gata och här stötte Arvid Falk på äkta män, som mitt i natten hade smitit ut från sin hulda maka och nu med skamsna steg smög sig hemåt. Han stannade framför en port mitt emot Ferkens gränd. Här hade hans äldre bror en affär med fiskredskap. På ytterdörren hängde några metspön som reklam för företaget.  Ansvarig för affären var Andersson och en trappa upp hade brodern sitt kontor. Arvid Falk var fylld av förhoppningar om att han kunde få ut ett arv efter sin far när han denna morgon besökte affären. Porten finns kvar men det syns inga spår av fiskredskap.

Innan Arvid Falk steg in genom porten tittade han ut genom Ferkens gränd och kände att salta vindar från Östersjön slog emot hans ansikte.  Flera hjulångare var på väg ut från Skeppsbron mot Baltikum. Idag ser man ett litet bageri och bakom det en kvarglömd sparkstötting. Hjulångarnas tid är för länge sedan förbi.

Broderns kontor var ostädat och stank av cigarrök. På bordet stod en låda med cigarrer, som var avsedda för besökare. Det var ingen njutning arr röka dessa. De hade trillat över nord på en fraktskuta, fiskats upp av skepparen och sedan sålts för en billig penning till Arvid Falks bror. Samtalet gick inte som Arvid Falk hade hoppats på. I början av 1870-talet hade brodern börjat använda sitt och broderns arv för olika slag av ekonomiska spekulationer. Nu hade denna bubbla spruckit och det fanns inget arv att hämta. Innan Arvid Falk lämnade kontoret fick han en föreläsning i politik. Statsminister Louis Gerhard de Geer hade lyckats göra om riksdagen och de fyra stånden fanns inte längre. Släkten Falk hade anor som borgare sedan 1700-talet och alltid varit representerade i riksdagen. Nu var denna gyllene tid över och ingen brydde sig om hur det gick för hederliga affärsmän.

Statsministern hade tidigare varit justitieminister och då drivit igenom religionsfrihet. Nu blev det tillåtet att hålla gudstjänster i hemmen och i speciella kyrkor eller kapell. Den ståtliga Blasieholmskyrkan var nybyggd och i anslutning till kyrkan gick det bra att köpa tidningar med religiösa texter. Att skriva för fromma damer var ingenting som passade Arvid Falk trots att detta var ett säkert sätt att försörja sig på som författare.

Arvid Falk vandrade vidare och kom till Lill-Jansskogen. Här besökte han ett kollektiv med manliga konstnärer. De hade insett att det bästa sättet att få konstverk sålda var att måla altartavlor. Vacker natur blev bakgrunden och här måste det finnas en biblisk gestalt. En ljunghed i Halland lyste på en av dukarna. Det saknades en biblisk gestalt och gruppen var enig om att måste bli Maria Magdalena. Nu gällde det att hitta en kvinna villig att stå modell för detta kommande mästerverk. Var hittar man detta fynd?

En av konstnärerna var gift med en mycket stridbar kvinna. Hon var aktiv inom kvinnorörelsen och under måltiden underhöll hon konstnärerna med skildringar av orättvisor. De ogifte kvinnorna var myndiga medan de gifta var omyndiga och hade den äkta maken som förmyndare. Hon kunde ge sig ut och arbeta som städerska, men de pengar hon förtjänade tillhörde hennes make. Så snart alla hade ätit skulle hon samla likasinnade kvinnor i övervåningen av huset. Hit skulle också minst en förnäm dam från överklassen leta sig.  Konstnärerna insåg att det bäste de kunde göra var att lämna huset. Röda rummet i övervåningen av Berns salonger hade blivit en plats där män ur alla samhällsklasser samlades för att utbyta tankar.  Här hoppades konstnären att någon av servitriserna skulle vara villig att på förmiddagarna stå modell för Maria Magdalena.

Detta var den sista glada dagen för Arvid Falk. Nu var det lilla sparkapitalet tömt.  Både överrocken och guldklockan hamnade hos pantbanken och när dessa pengar tog slut blev Arvid Falk övertygad att han skulle avlida av svält. Då och då skrev han en reklamtext och lyckades överleva. Strax före jul kom ett glädjebesked. Han hade fått arbete som lärare på en flickskola. Däremot gick det betydligt sämre för hans vän konstnären. Maria Magdalena hörde inte hemma på en altartavla.

August Strindberg hade själv bittra erfarenheter när det gällde reklamtexter. Han hade tidigare skrivit en novell, som egentligen var en reklamtext för försäkringsbolaget Nordstjernan. Detta företag sysslande bland annat med att försäkra gods på hjulångare och fraktskutor. Ett äkta par hade tecknat en försäkring inför en utlandsresa. Stormar på Nordsjön gjorde att de hade svårigheter att betala försäkringen i tid. Ett par dagar efter sista betalningsdagen gick det fartyg som fraktade deras flyttsaker till Sverige under och lasten kunde inte bärgas. Paret betalade omedelbart in försäkringsavgiften och skrev att stormen hade hindrat dem att betala i tid. Någon ersättning från försäkringsbolaget fick de aldrig. De började anklaga försäkringsbolaget för vilseledande reklam i novellen. Detta blev en tankeställare för alla författare och episoden finns utförligt skildrad i ´Röda rummet´. Efter detta var det inga författare som vågade sig på att skriva reklamtexter som noveller.

Trots svälten finns det en positiv underton i boken. Det går att hoppas på bättre tider, det går att hoppas att bibelns Maria Magdalena blir altartavla. Det finns inga spår i denna epokgörande bok att August Strindberg var kvinnohatare. Han sökte alltid efter något bättre, han var nyfiken på allt som rörde sig i livet. Han kunde vara svår att umgås med och det blev tre äktenskap.

Litteratur:

Olof Lagercrantz : August Strindberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s