Den svenske Andrews väg bort från fattigdomen

Bild (66)

Den svenske Andrew från södra Bohuslän skrev i slutet av 1800-talet en rad brev till sin brorson Eskil i Göteborg. Han var då ganska förmögen och rädd för att det röda kriget skulle bryta ut i arbetarstaden Chicago. Hans hatobjekt var Eugene Debs från grannstaten Indiana. Denne man hade i de tidiga tonåren börjat arbeta som eldare på lokomotiven. Det var ett tungt och farligt jobb och det kunde hända att lokomotivet exploderade. Därför hade han startat en fackförening för eldare och ingenjörer på järnvägen. Om inte anställningsvillkoren blev bättre tvekande han inte att se till att det blev strejk. Detta ansåg Andrew var mycket oamerikanskt. Själv hade han på egen hand byggt upp en förmögenhet.

 

Efter dessa inledningsord började han skildra sitt liv. Han hade tagit alla jobb han kunde få.  arbetat hårt och skadat sin högra hand. Nu ville han skildra sitt liv för brorsonen Eskil i Göteborg. Amdrew var en författarbegåvning som lät fantasin fylla ut minnesluckor.

 

Andrew tog alla byggnadsarbeten han kunde få. I början av det nordamerikanska inbördeskriget fick han ett välbetalt arbete som gick ut på att bygga broar åt den nordstaternas armé. Dessa män kallades för konstruktörer och i gruppen fanns många skandinaver. Denna trupp fick fara i en godsvagn till floden. Maten var ganska god och arbetet kunde vara tungt. När nordstaternas armé drog sig tillbaka blev maten betydligt sämre och det hände att kocken samlade in råttspillning och la den i soppan.

 

Nordstaternas soldater drog sig tillbaka och lämnade konstruktörerna utan vapen i ett läger. På natten kom sydstaternas soldater stormande och tog alla till fånga. Soldaterna var hungriga och saknade hela kläder. Alla tvingades att öppna sina väskor och soldaterna tog både mat och kläder. Någon mat i detta fångläger fick de inte.

 

En natt rymde fångvaktarna eftersom de förstod att soldaterna från den norra armén tänkte gå till anfall. Efter diskussioner beslöt sig fångarna för att rymma så snart det blev ljust.

 

Nu gällde det att inte villa bort sig utan försöka lyssna efter ljud. På vägen stötte de på ett märkligt följe. Först kom en vagn dragen av en mager häst och en mulåsna. Kusken var en negerslav och han var tillsammans med sin familj på väg mot nordstaterna. Efter kom en ko och på den låg en trasig madrass som herrsadel. Ryttarinnan red som en man. I madrassen var fyra hål urklippta och ur dessa tittade små svarta huvuden. Sist i tåget traskade två äldre barn och de vallade ett par får och getter. När dessa förrymda slavar insåg att de hade stött på konstruktörer från nordstaterna bjöd de på mat.

 

Andrew hade svårt att samla tankarna. Kriget hade varit mycket otäckt. Flera av hans kamrater hade stupat och han hade fått gräva mängder av gravar. När freden äntligen kom reste han tillbaka till Chicago.

 

När kriget var slut kom nya problem. Var skulle de frigivna slavarna hitta arbete? Vad kunde en före detta slav? Gick det att lita på en neger?  Kunde en neger fälla träd i staterna Michigan och Ohio? Skogsägarna skakade på huvudena. Det var svenskar de ville ha för dessa många gånger farliga arbeten.

 

Chicago var en kåkstad, som vuxit upp på ett sumpigt område. Här fanns flera små fabriker, som byggde på hantverk. Dit hörde bland annat konsten att blåsa glas. Andrew stannade bara några dagar i den smutsiga och stinkande staden. De bäst betalda jobben fanns som skogshuggare i Michigan.  Det var dit han flyttade.

 

Natten den 9 oktober 1871 lystes natthimlen upp av ett intensivt ljus, som syntes både i Michigan och I Wisconsin, där brodern Theodor bodde. Alla förstod vad det var frågan om. Kåkstaden Chicago brann. Theodor hade utbildat sig till snickare. Han visste att så snart elden var släkt skulle staden byggas upp igen. Har fanns det jobb. Brodern Andrew tänkte likadant. Knepigare var det för brodern Samuel, som var en av Chicagos skräddare. Han och andra svenskar behövde hjälp med mat och husrum.

 

Nu gällde det att förklara hur branden hade uppstått. Naturligtvis ville Gud straffa ett syndfullt folk och hade därför låtit en meteorit slå ner i staden. Förklaringen var mycket enklare. En fattig irländsk kvinna bodde tillsammans med sin magra ko i en kåk. En kväll hade hon tänt ett ljus för att söka värme bredvid kon. Hon hade snubblat och sedan började allt brinna. På natten började det regna och stadens dåliga gator förvandlades till lervälling. På morgonen blev borgmästaren orolig. Han kallade in trupper och soldater patrullerade gatorna.

 

Svenskar i hela USA skänkte pengar till sina landsmän i den drabbade staden. Nu skulle en ny stad i sten byggas upp. Detta kom att kallas för Fågel Fenix.

Andrew från Chicagos brev

Bild (66)

I mitt fotoarkiv har jag en bild av Andrew, född år 1835, och som senare i livet bosatte sig i Chicago. Han ändrade i USA sitt namn till Andrew.  Han var äldst av sju bröder och alla utom den yngste Anton följde i hans spår. Ingen av dessa pojkar ville bo på landsbygden. Det var storstadens myller av folk som lockade.  Till denna storstad sökte sig senare hans yngre bröder. När köpt en ny kostym sökte de upp en fotograf och skickade bilden till släkten i hemlandet.

Andrew från Kolstorp var en av de första från sin bygd som sökte sin lycka i USA. I min familj ansåg de flesta att han var en hjälte, som hade börjat som småtjuv i Göteborg, kommit över till USA med falska papper och där skrapat ihop en förmögenhet. År 1894 tog min farbror Eskil kontakt med. honom. Kanske önskade han att släkten i USA skulle skicka pengar till honom. Pappa seminarielärare Anton Freemans lön räckte dåligt till. Hans hem hade blivit samlingsplats för musiker och konstnärer.  Man åt ärtsoppa och drack punsch och säkert blev det många gånger mer punsch än soppa. Hustru Amanda spelade piano. Ibland var barnens soppa så tunn att alla som fick mer än fem ärter kunde känna sig privilegierade. Gästerna fick godbitarna från fläsket.

 

Andrew bodde i Chicago som de flesta svenskar på den norra sidan av Chicago. Det var ofta villor med en liten trädgård och en terrass utanför ytterdörren. I brevet berättade jan att det gick bra för bröderna. Theodor hade öppnat sin andra speceriaffär och kunderna kom strömmande.

 

Den dag Andrew skrev sitt första brev till Eskil kände han oro i luften. Chicago hade drabbats av ett inbördeskrig och Andrew var osäker på om postvagnen fortfarande rullade. Allt detta berodde på en strejk i Pullmans sovvagnsfabrik, som låg på den södra sidan. Lugnet från sommaren innan var nu ett minne.

 

Sommaren 1893 var det en världsutställning med industriprodukter och konst från Europa. Bröderna i Chicago samlade ihop pengar till en biljett till lillebror Anton i Göteborg. Svenskarna var populära, de arbetade och lärde sig engelska. De gjorde allt för att bli goda amerikanare och hyllade Abraham Lincoln som sin president.

 

Anton var fascinerad och bländad av detta överflöd. Släkten hade lyckats och han ställde frågor om han inte skulle få det bättre i Chicago än i Göteborg.  Svägerskorna snörpte på munnen. De hade aldrig träffat Amanda men genom sladdret fått veta att hon då och då både skrev och talade nedsättande om släkten. Det sista syns tydligt i de bred hon skrev till sina bröder i Boston. Anton stannade kvar i Göteborg.

 

Anton var inte roas av politik eller ekonomi. Han hade drömmar om att bli lika berömd som Anders Zorn, som hade fått ställa ut några tavlor på världsutställningen.

 

Under ytan på världsutställningen kokade oron. De goda tiderna när järnvågarna byggdes var över och nu började det bli ont om arbeten. Det hade också kommit en ny invandrargrupp med ett annat sätt att uttrycka sig. Det var judar från Ungern. Flera av dem hade med sig socialistisk litteratur och de var inte främmande för att engagera sig politiskt.  Det fanns en annan oroshärd. Det var tyska politiska flyktingar, som hade tvingats lämna sina hem på grund av att kejsar Wilhelm i Tyskland var rädd för socialister.  De hade fört med sig tankar om att bilda fackföreningar vars första mål var att införa åtta timmars arbetsdag för industriarbetare. De var heller inte främmande för att en vit arbetare skulle få högre lön än en svart. Det låg i de svartas natur att vara opålitliga.

 

Det stora företaget i Chicago var Pullmans sovvagnsfabrik. Nu fanns det järnvägslinjer från kust till kust och det var bekvämt att åka på natten. Den stora fabriken låg i södra Chicago och här fanns bostäder för arbetarna. Många arbetare hade stora familjer och under de gyllene åren behövde inte arbetarna betala hyra för sin bostad.  Ägaren av fabriken hade lånat pengar för att kunna bygga anläggningen med tillhörande personalbostäder. I kontrakten stod det att räntan på pengarna skulle vara 30%. Det tillverkades eleganta vagnar och också vagnar för vanligt folk. Här saknades det vatten och sängplatserna var mycket dåliga. Redan efter den första natten stank det i vagnarna, de resande hoppade av tåget och började kräva pengarna tillbaka. Samtidigt krävde långivarna att få tillbaka sina pengar.

 

Hos Pullman tillverkades olika sorter av vagnar. I de elegantaste fanns det både bibliotek och restaurang. Dessutom tillverkades det sovvagnar för alla om sökte sig västerut för att vaska fram guld. Här saknades det mesta och vagnarna gick inte att städa. Resultatet blev att ingen åkte i dessa vagnar och de gick inte att sälja.

 

Georg Pullman tog ett drastiskt beslut. Arbetarna hade gratis bostad och två gånger i månaden delades lönen ut. Den var 9.07 dollar. År 1894 var det inte tal om gratis bostad och hyran fastställdes till 9 dollar. Kvar för familjen att leva på var 7 cent. Till och med de konservativa tidningarna var upprörda. Detta var värre än på slaveriets dagar i sydstaterna.

 

Det blev vild strejk. Arbetarna rusade till järnvägen och slog sönder alla pullvagnvagnar de hittade. För att verkligen visa sin makt gav de sig på postvagnarna. Nu skulle Chicago bli helt isolerad. Det kom tåg lastade med livsmedel från landsbygden. Hungriga arbetare upptäckte detta och plundrade tågen. Fotografen av bilden är okänd.

Bild (65) strjk

 

Georg Pullman tog genast kontakt med president Grover Cleveland, som kallade in Nationalgardet. Soldaterna fick i uppgift att slå ner upproret. Hur många som dödades framgår inte, bara att Georg Pullman insåg att han inte kunde stanna kvar i Chicago. Han flydde ut till landsbygden och återvände först som död till Chicago. När upproret lagt sig sammanträdde en domstol.  Det var politisk rättegång och i den dömdes fackföreningens ledare till fängelsestraff.

 

Längre än så kom inte Andrew i sitt skrivande. Han gjorde ett uppehåll och tittade på sin högerhand Någon gång under ungdomsåren hade han skadat handen och den hade aldrig blivet helt återställd.  Han skrev och åren gled samman för honom. När bröderna senare fått veta vad han skrivit till brorsonen fick Eskil ett brev från den framgångsrike Theodor. Andrew var författare och hans skildring av livet hade ingenting ned den bistra verkligheten att göra.

Litteratur : William Cahn. A pictural history of American labor ISBN 0-156-172046

Min farfar folkskollärare John Chronschough

Bild (63)Abtn FREEMAN

Jag har hittat ett ungdomsfotografi av min farfar. Det togs antagligen i samband med att han hade avslutat sin utbildning som folkskollärare och fått sin första tjänst i Gamla Lödöse. I min familj berättades ofta historier om farfar. Många av dessa var påhittade för att göra släkten finare än den

Min farfars riktiga namn var Anton Freeman. Det var det amerikanska namn som hans äldre bröder hade tagit i Chicago. Farfar var en stolt ung man, som år 1875 tittade rakt in i kameran. Han var 23 år och träffade regelbundet konstnärer och musiker på Lundins matsal på Kaponjärgatan i stadsdelen Haga i Göteborg. Hit sökte sig också läkaren och författaren August Bondeson. När jag var barn på 1930-talet tog pappa med mig till denna gata. Den gamla kanalen hade ersatts av rör under marken. Han pekade ut huset där matsalen hade legat. Haga var då de fattigas stadsdel och här var arbetslösheten mycket stor. Det var i denna matsal som farfar hade lärt känna systrarna Amanda och Ida Ludin. Den vackra och glada Ida blev hans livs stora kärlek.

Bild (62) Ida Lundin

Augusta Lundin var född 1830 och var gift två gånger. Efter det att hennes förste make avlidit gifte hon om sig med Lundin, som efter det att det sista barnet var född 1863 bara försvann. Augusta tvingades nu att försörja sin familj. Det är alltså fullt rimligt att hon satte upp en matsal i Haga och att hennes döttrar Amanda och Ida hjälpte till.

Det finns ett ungdomsfotografi på Ida. Hon hade fått besök av en hårkulla och hade en elegant frisyr. Snart tröttnade Ida på sin fästman skolläraren. Han kunde inte erbjuda någon lyx utan bara att bli hustru till en lärare på landsbygden

En dag hände det något oväntat. Otto Löwing steg in i matsalen. Han bodde i Stockholm där han hade startat en reklambyrå. Han tankar var att reklam måste finnas där folk samlades och där det fanns tid att läsa. Ett utmärkt ställe var utedassen, som på landet kunde ha flera hål bredvid varandra. Ida såg ett gyllene tillfälle. Hon började flörta med reklammannen. Det fanns möjligheter i Stockholm, hon skulle bli hemmafru och ha egen piga. Löwing berättade att han bodde fint med utsikt över Humlegården. Ida  slog nu upp förlovningen med Anton och gifte sig med Löwing. Storasyster Amanda hade hela tiden varit en smula förälskad i den vackre läraren. Hon log mot honom och snart kunde de förlova sig.

Pappa berättade att efter det att Ida flyttat till Stockholm måste Augusta Lundin hitta ett annat sätt att försörja sig. Hon fick ibland tillfälliga arbeten och hade inte klarat att försörja sig om inte familjen hjälpte henne. Två av hennes söner hade utvandrat till USA och bosatt sig i Boston. De skickade regelbundet genom hjälp av Amanda pengar till henne.   Augusta avled i Göteborg år 1911. Då hade sonen fotografen Axel flyttat från Södertälje till Göteborg och han tog ett fotografi av henne.

Bild (60) augusra Lundin

Amanda måste efter det att matsalen lagts ner hitta ett sätt att försörja sig i väntan på den dag hin skulle gifta sig med Anton till den dag när hon kunde gifta sig med sin skollärare. Turen var på hennes sida. Hon blev guvernant på en herrgård utanför Vänersborg. Herrgårdens ägare var musikalisk och i arbetsuppgifterna ingick också att spela upp tilldans på kalasen. Amanda stannade kvar på herrgården till sommaren 1879 när hon gifte sig med sin Anton.

Anton gick helt upp i sitt arbete och sina författardrömmar. Han arbetade extra som teckningslärare på Göteborgs Slöjdförening och Amanda såg till att konstnärer och musiker sökte sig till hemmet. Det var mycket musik och pianot var aldrig tyst. Amanda älskade att skriva brev och höll god kontakt genom brev med sina bröder, som hade utvandrat till USA. Hennes svaghet var att hon inte kunde laga mat och allt hushållsarbete skötte hushållspigan Sofie om.

Det uppstod problem i släkten. Reklammannen Löwing visade sig vara en hustyrann. När brodern Axel kom på besök blev han bryskt utkörd och samma sak drabbade Anton, som en sommar var i Stockholm för att studera de senaste metoderna att lära barn att skriva snyggt. Stålpennorna hade börjat ersätta gåspennor och papper var inte längre lika dyrt. Nu gällde det att lära barnen både att skriva med stålpenna på papper och krita på en griffeltavla.

Amanda hade en yngre syster Gerda. Hon var gift med folkskollärare Daniel Odquist, som arbetade i en skola I Alafors vid Göta Älv inte långt från Göteborg. Det hände ibland att Amanda tog barnen med sig och for med en ångbåt till systern. Daniel Odqust var illa omtyckt i släkten- Han måste alltid ha rätt och tålde inte minsta kritik. Amanda var en smula rädd för honom, medan Anton såg honom som en framgångsrik lärare. Det finns stora likheter mellan honom och folkskollärare John Chronschough.

Sorgen blev stor år 1880 när Ida helt plötsligt avled. Hennes ende som Olle var då två år. Alla I den stora släkten saknade Ida. Brodern Axel, som var fotograf, försökte förgäves få kontakt med Löwing efter jordfästningen.

Aton ägnade all sin lediga tid åt att skriva. Han skriv aldrig i jagform utan använde pseudonymen Chronschough.  Anton skrev boken i två exemplar. Det ena lämnade han till vännen August Bondeson och det andra behöll han. Det är detta exemplar som nu finns på Universitetsbiblioteket i Göteborg.  I slutet på 1800-talet trycktes boken och den fick omedelbart många köpare.  Landets kulturelit hade roligt. Folkskollärare var uppkomlingar utan bildning.

Anton avled 1902 och Amanda hade svårt att få pengarna att räcka till. De äldsta barnen hade arbete, Signe som folkskollärare och Eskil som kamrer på rederiet Transatlantik. Större del av lönen tvingades de att lämna till Amanda. Pengarna skulle gå till de två yngsta syskonens utbildning. Helga fick ta studenten och sedan bli folkskollärare och den yngste borde bli präst. Han måste sedan tjänstgöra i Göteborg och som ogift ta hand om sin mamma. Så blev det inte. Pappa blev präst, flyttade till Visby och gifte sig. Han visste med sig att han skulle mötas av stora svårigheter i sin hemstad och i Göteborgs stift. Prästerna höll sig för sig själva och nästan alla präster var släkt med varandra. Problemet var Amanda, som tyckte att sonen hade svikit henne. Barnbarnen blev för henne ett obehagligt gissel.

Amanda överlevde Anton i 33 år. Jag var fem år när hon dog och minns med fasa den svarta illasittande klänning av lumpylle jag hade på hennes jordfästning.

Folkskollärare John Chrounschough var min farfar

 

Det endBild (54) FARFARa fotografiet av min farfar är från början av 1900-talet. Då hade han lagt på hullet på grund av stillasittande och för mycket punsch tillsammans med sina konstnärskamrater.

 

Jag har ett stort släktarkiv med brev och bilder. Det mesta kommer från min pappas släkt. En del saknas och det är originalmanuskriptet till John Chronschoughs memoarer. Jag hittade det i slutet av 1950-talet och min pappa skänkte det till universitetsbiblioteket i Göteborg. Då var det tal om att hela släktarkivet skulle skickas dit. Jag vägrade eftersom det i arkivet finns personliga uppgifter, som jag då inte ansåg borde vara tillgängliga för allmänheten. Dit hörde till exempel att den präktige skolläraren spred sin vildhavre i Bohusläns skärgård. När mina äldre bröder insåg detta var det inte tal om att arkivet skulle lämnas ut. Nu är det annorlunda.  Jag är folkskollärarens enda kvarvarande barnbarn

 

Skolläraren Chronschough verkliga namn var Anton Freeman och han arbetade som lärare i välskrivning och teckning på folkskoleseminariet i Göteborg. I arkivet finns det brev både till och från honom. Han var en dubbelnatur, en del av honom var en pedantisk hustyrann och lärare och den andra en man med konstnärsdrömmar.  Han var född år 1852 och avled 50 år senare.

 

Anton hette ursprungligen Andersson och namnbytet skedde i samband med att han utbildade sig till folkskollärare. Då uppmanades han att byta efternamn och han valde då sina äldre bröders amerikanska namn Freeman.

Anton var född 1852 på gården Kolstorp i Harestads församling strax utanför Kungälv. Han var yngst av sju bröder. Hans mor Johanna Jönsdotter kom från gården Guntorp i Solberga. Hon var mycket religiös och läste regelbundet i familjens evangeliebok. Det var ont om kontanter vilket förde med sig att de aldrig köpte en bibel.

Som ung ritade Anton av sitt föräldrahem. Huset var inte stort och på Antons teckning syns det att ladugården behövde repareras.

kPLSTPRPBild (58)

Anton var sladdbarn och var 17 år yngre än sin äldste som Andreas, som var född år 1835.  Andreas blev familjens problem. Han trivdes inte på landet utan flyttade till Göteborg, där han drev runt och tog tillfälliga arbeten i hamnen. Det hände mer än en gång att han ertappades med stöld. Gatorna i Göteborg var inget problem för honom och i Nordstan fanns en man, som sålde amerikavästar. I innerfickan låg ett utvandringsbevis med ett annat namn och en biljett till Nordamerika. I början av mars år 1861 steg han av segelfartyget och möttes av amerikanska soldater, som krävde att han skulle ge sig av till sydstaterna för att delta i det amerikanska inbördeskriget. Nu gällde det att lyda order. Hans enda insats i kriget blev att arbeta med att så läger. Riktigt vad som hände blev aldrig klarlagt. Andreas flydde från kriget och flyttade till Chicago. Gissningsvis skrev han hem och snart flyttade de yngre bröderna till svenskstaden Chicago. Den ende som blev kvar hos föräldrarna var sladdbarnet Anton.

Anton ville bli konstnär och flyttade till Masthugget i Göteborg.  Han sökte sig till bohemerna i en matsal vid Kaponjärgatan precis nedanför Skansen Kronan. Då fanns det bara små gångbanor och mitt i gatan strömmade en kanal med vatten från Skansen Kronan. Ansvarig för matsalen var madam Lundin och hennes döttrar Amanda och Ida. Amanda behövde aldrig laga mat eller städa. Hennes uppgift var att spela piano och sjunga mer eller mindre oanständiga visor tillsammans med gästerna. En av dessa handlade om Heppe-Neppe-Tepp, som hade grava alkoholproblem och ständigt råkade ila ut för fylleriförseelser och hamnade i fängelse för dessa.

Amanda hade en yngre syster Ida, som förde sig mycket graciöst och flörtande gled runt bland gästerna. Hennes enda ambition var att bli rikt gift. I konstnären Anton såg hon framtiden. Han var inte ovillig. Ida var söt och snart var de ett kärlekspar. Detta var naturligtvis ingenting som Anton berättade för sina fromma föräldrar eller skrev till sina bröder i USA.

Det kom brev till Anton från fadern. Om pappan själv skrev breven eller om han bad om hjälp får vi aldrig veta. I alla breven finns en religiös underton. Mitt intryck är att Anton inte var road av det kristna budskapet. I husförhörslängden står det bara antecknat att han kunde läsa.

Vintern 1878 var mycket kall och Anton fick ett brev från sin pappa. Han hade fått ett brev från sonen Theodor i Chicago och kände sig trots detta lika ensam som en fågel på taket. En glad nyhet var att kon hade kalvat och att han så småningom skulle skicka både smör och ost till Anton. Han hade hört talas om förstörda städer med nattugglor på taket och kände sig inte som en sådan. Till slut bad han att Gud skulle välsigna Anton.

Det kom fler brev från pappan. Han hade fått pengar från Theodor i Chicago och nu bad han Anton skriva ett tackbrev. Det sista brevet kom i februari 1879. Det var mycket kort och innehöll endast ett meddelande om att modern hade dött och skulle jordfästas i Harestads kyrka lördagen den 6 januari 1879. Det finns inga notiser om att Anton deltog i begravningen.

Det var en gång en tvättmedelsfabrik . . .

HELIOSBild (43)

som på 1930-talet  tillverkade tvättmedlen Helio och Sil. Fabriken låg vid Telefonplan och ägdes på 1930-talet av det tyska företaget Henkel-Helios. Bilden är tagen inifrån lastkajen och det är lådor fyllda med Helio som skall lastas på en järnvägsvagn. Det var vinter och direktören hade fått en egen låda. Det var noga med huvudbonader. Båtformade pälshattar var ingenting för lagerarbetarna, som fick hålla till godo med kepsar med nedfällbara öronlappar. I bakgrunden skymtar LM Ericssons telefonfabrik. I tvättmedelsfabriken tillverkades också Persil, som på 1930-talet var det mest sålda tvättmedlet i vårt land.

Chefen hade kallat in en fotograf från den sedan länge nedlagda fotoaffären Lamkert på Sveavägen. Han tog en serie med bilder och det är ren slump att bilderna har hamnat hemma hos mig. Vilket år bilderna är tagna har jag inga uppgifter om.

1930-talet var arbetslöshetens årtionde. Det gällde att ta vara på alla kunder och föröka tillfredsställa dem på bästa sätt. En stor del av allt som tillverkades i vårt land exporterades till Tyskland. För politiker och militärer var det ingen hemlighet att Tyskland tillverkade krigsmaterial och att man köpte konsumtionsvaror som tvättmedel och glödlampor från andra länder. Henkel-Helios tillverkade båda dessa vardagsvaror, men det var bara tvättmedel som tillverkades vid Telefonplan.

Något år före krigsutbrottet började tyskarna ställa krav. De ville endast köpa varor från rent ariska företag. Den tyska handelskammaren i Stockholm började snoka i arkiv och under de första krigsåren krävde de att få titta på folkbokföringen på pastorsexpeditionerna. I folkbokföringen stod antecknat vilka som var medlemmar i den svenska kyrkan men inte vilket annat samfund de tillhörde.  Några J förekom inte. De tyska tjänstemännen var mycket nitiska i sina kontroller. De skickade också ut förfrågningar till olika företag och om dessa hade många judar anställda gick ordern till konkurrenten.  I de tyskägda företagen måste alla anställda visa upp en släkttavla med fyra led som visade att det inte fanns något judiskt inslag.

I kontorsdelen fanns ett bibliotek med kemisk litteratur och mitt på golvet tronade ett stabilt bord i jugendstil med de moderna bordsbenen av metall. Här fanns också ett arkivskåp med skjutdörrar i samma stil. Dessa möbler står nu hemma hos mig och på bordskivan finns spår av cigaretter. Någon har läst och samtidigt rökt och fimpat cigaretten direkt på bordskivan.

Kriget blev inte den framgång som Adolf Hitler hade hoppats på. Freden år 1945 blev ett svidande nederlag och Tyskland tvingades att betala ett krigsskadestånd. Detta innebar att tysk egendom i vårt land togs i beslag och såldes till svenska företag. När det gällde Henkel-Helios köpte Kooperationen företaget och fortsatte att tillverka glödlampor och tvättmedel. Tvättstugornas kokande grytor med kraftiga tvätterskor blev på 1950-talet en försvunnen tid, som ingen längtade tillbaka till. Alla, som hade möjlighet, köpte en egen tvättmaskin, som placerades i köket eller i badrummet. Maskinerna krävde en ny typ av tvättmedel och nu blev Kooperationens storsäljare Sulfo.

I kooperations tvättmedelsfabrik tillverkades också schampo, tandkräm och smink. Många minns säkert den blåvita tandkrämen med en tub som var förvillande kik en kaviartub.

Sommaren 1967 anställdes min make David som laboratoriechef på tvättmedelsfabriken vid Telefonplan. Hans kontor inrymdes i tyskarnas gamla bibliotek och kring bordet samlades kemisterna för att fundera ut hur man skulle bemöta Björn Gillbergs påstående om att tvättmedel höll på att förgifta jordklotet. Det gick ju lika bra att tvätta skjortor i gräddpulvret Pred som i det moderna tvättmedlet Sulfo. Ingen av företagets kemister rökte, men drack litervis med kaffe. Någon blev så ivrig att han välte ut kaffet på bordskivan och på de redan nötta ställena blev det kaffefläckar.

Nya tvättmedel som Björn Gillberg skulle godkänna måste komma fram. Det gjordes försök med tillverkning med andra kemikalier och en ny sats tillverkades och röken från denna process steg ut från skorstenen. Den var blå och stank av gammaldags tvättstuga. David var inte receptansvarig men diskussionerna efteråt ägde rum vid bordet. Någon slog näven i bordet, kaffekoppen gick i kras och lämnade efter sig repor på bordet.

Tvättmedelsfabriken vid Telefonplan var inte lönsam. Det blev billigare for Kooperationen att köpa smink och schampo från andra tillverkare och på ett beslut på Kooperationens stämma beslöts att tillverkningen av tvättmedel gradvis skulle flyttas till Finland. När allt detta var klart i början av 1980-talet lades fabriken ner och byggnaderna och tomten såldes till det växande företaget LM Ericsson. Samtidigt gick David i pension och hans sista uppgift var att städa i biblioteket. Mitt bland böcker i kemi från 1930-talet låg en mapp med bilder tagna på den tyska tiden. Ingen var intresserad, så de fick följa med flyttlasset hem till oss. David skulle efter pensioneringen bevaka företagets patent på nya tvättmedel och som tack fick han ta med sig det stora biblioteksbordet, arkivskåpet med skjutdörrar och sex stolar från Finland.

Bordet och stolarna har inte haft en fridfull tillvaro hemma hos mig. Två av stolarna har fallit sönder och bordet har fått slitmärken av datorer och skrivare. Nu har det fått en ny duk och har förvandlats till ett matbord för tio personer.

Det händer att jag sätter mig vid kortändan, lägger upp middagsmaten på bästa porslinet och slår mig ner vid bordet. I den öppna spisen sprakar en brasa. Vid dessa tillfällen är det som om bordet vill berätta sin historia för mig. Men tyvärr får jag inte veta var det tillverkades.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Psalmdiktaren Frans Michael Franzén och den franske geologen Georges Cuvier

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har sedan jag var barn varit intresserad av stenar. Under några perioder av mitt liv har jag samlat på stenar och stenen på bilden har jag hittat på en strand på Gran Canaria. Om det är ett djur eller en växt som är inbäddad i det vulkanen sprutade ur sig vet jag inte.

 

Min fem år äldre bror Staffan hade svårt för sig i skolan och jag brukade sitta bredvid när mamma tragglade läxorna med honom. På 1930-talet ingick det i kursplanen för årskurs 3 att eleverna skulle känna till begreppen horst och gravsänka. Jag var fem år och sög till mig dessa begrepp. Allt formades till en framtidsdröm att bli geolog och att få utforska bergens spännande historia. En inspirationskälla var också adventspsalmen ”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp”.  Jag ville veta mer om psalmens författare Frans Michael Franzén, men som barn visste jag inte i vilka böcker jag skulle leta. Var han geolog? ”Nej” sa pappa prästen. ”Han var biskop.” Jag blev besviken. Biskopar var för mig obehagliga präster, som tvingade små barn att utantill rabbla syndabekännelsen ”Jag fattig syndig människa, som i synd född, i alla mina dagar har brutit mot dig . . . . ” Ingenting stämde nu för en vetgirig förskoleflicka.

 

Jag blev aldrig geolog utan utbildade mig till lärare. Intresset för geologi har alltid funnits och då och då ger jag mig ut och letar efter spännande stenar. När jag nu i höst fick frågor om psalmen ”Bereden väg for Herran” började jag fundera över vad Frans Michael Franzén hade tagit intryck av när han formulerade uttrycket berg sjunken djup stån upp.

 

Mima två yngsta barnbarn var i förskoleåldern oerhört intresserade av dinosaurier och då läste jag högt för dem valda stycken ur boken Dinosauriejägarna av Deborah Cadbury. Nu har jag återvänt till boken och läst om den rödhårige franske biologen Georges Cuvier. Napoleon förändrade Europa på ett sått som fortfarande märks och på ett liknande sätt dikterade Georges Cuvier nya regler för biologin. Han brukade på 1800-talet kallas för naturvetenskapens kejsar Napoleon på grund av att skapade begreppet geologi, som de konservativa professorerna i England betraktade som en skadlig och onödig uppfinning.

 

Georges Cuvier var jämnårig med kejsar Napoleon och de båda föddes år 1769. I ungdomen valde de olika vägar, Napoleon blev militär och Georges Cuvier valde naturvetenskap. Hans stora intresse var zoologi och för att kunna studera detta ämne sökte han sig till Stuttgart i sydvästra Tyskland. Efter examen fick han plats om privatlärare i en familj i Normandie. Under den franska revolutionens första brutala år skrev han brev till sina föräldrar att han gillade revolutionen. Detta var en nödlögn för att inte oroa släkten och också för att undvika tråkigheter om brevet skulle komma i orätta händer.

 

Det hände mycket under den franska revolutionen. Frankrike blev ett skräckvälde under Robespierres ledning och kungafamiljen och många adelsmän dömdes till döden. Det var under dessa år Paris fick ett museum, Muséum National d`Historie Naturelle, som var inriktat på naturvetenskap. Sommaren 1794 var skräckväldets tid slut i och med Robespierre avrättades. Paris blev en lugn stad och hit flyttade Georges Cuvier för att arbeta på Paris naturvetenskapliga museum. Han började att sätta upp ett klassystem för djuren på samma sätt som Carl von Linné hade byggt upp sin flora. Det uppstod snart problem. Kejsar Napoleon hade gett order om att varje museum i de ockuperade ländernas skulle plundras på antikviteter, som sedan skulle skickas till Paris. Georges Cuvier fick från Nederländerna en låda med ben och tänder från elefanter. Vid undersökning visade det sig att det inte var elefanter utan en helt ny och okänd djurart, som kom att kallas för mammutar. Hur hade denna djurart uppstått och varför hade den dött ut? Fanns mammutar med bland djuren på Noas ark?

 

Nu började vetenskapliga gräl om mammutbenen. Georges Cuvier började undersöka gipsbrotten utanför Paris och det som hittades när Paris skulle få ett bättre system av kanaler. Nu var forskarna i Paris övertygade om att det hade funnits djur, som inte hade varit med på arken. Georges Cuvier la fram en helt ny teori. Delar av jordklotet hade drabbats av katastrofer. Berg hade sjunket ner i havsdjupen och havet hade kommit strömmande. Allt djurliv hade på dessa platser försvunnit och på de platser som skonats för katastrofen hade nya former av liv uppstått. Samlingarna i Paris och den nya teorin om okända djurarter blev en internationell sensation och alla som hade möjlighet for till Paris för att titta på de märkliga samlingarna. Hur många svenskar som mitt under Napoleons krig gjorde denna resa framgår inte av några handlingar.

 

Georges Cuvier hade som arbetskamrat Jean-Baptiste Lamarck, som inte ville överge tron på Noas ark. Efter syndafloden hade djuren utvecklats på olika sätt och nya arter hade uppstått. Några katastrofer utöver syndafloden hade inte inträffat.

Lamarck hade få bevis för sina teser och fick kämpa länge innan han år 1809 fick boken tryckt. Georges Cuvier hade i det längsta försökt att stoppa boken. När den kom ut skev han ett långt brev till kejsar Napoleon och avrådde honom för att läsa Lamarcks bok.

 

Det är mycket som är oklart. Dit hör bland annat vilka muntliga avtal som slöts mellan kejsar Napoleon och tsar Alexander I i Tilsit den 7 juli 1807. Ett resultat blev att Ryssland invaderade Finland och när kriget var över år 1809 blev Finland en del av tsarens rike. Någon tid att fundera över vilka djur som fanns med på Noas ark fanns få inte i vårt land.

 

Frans Mickael Franzén valde att år 1811 flytta till Sverige. I Stockholm var hans lyrik känd och uppskattad och det var inga svårigheter för honom att få en prästtjänst på den svenska landsbygden. I hans religiösa dikter finns en underton av naturvetenskapligt tänkande. I ett teleskop gick det att se fjärran belägna stjärnor och bakom dessa kunde alla skymta spår av vår osynlige Gud Fader. Här genom teleskopet fanns inledningsraderna till vår trosbekännelse ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.”

 

Min övertygelse är att Frans Michael Franzén kände till Cuviers katastrofteori och att han omformade detta till de bevingade orden ”Berg sjunken djup stån upp!”

 

Frans Michael Franzén och Peter den Stores vålnad

PETERI

Frans Michael Franzén hade aldrig upplevt Peter den Stores krigare i Finland. Han föddes år 1772 i Uleåborg i Österbotten samma år som Gustav III genomförde sin oblodiga statskupp och Polen delades för första gången. I det franzénska hemmet var minnet av Peter den Stores krigståg i Finland och den sjuåriga brutala ockupationen levande. Familjen härstammade från Kexholms läm där man hade sysslat med handel över gränsen mot Ryssland. År 1703 kom ryska trupper stormande över gränsen och invånarna tvingades att fly. De förföljdes av ryska soldater ända upp i Österbotten och först i det avlägsna Uleåborg hittade de en fristad.

 

Tiderna hade tidigare varit oroliga och år 1699 slöt Danmark, Polen och Ryssland ett förbund som innebar att det svenska stormaktsväldet runt Östersjön måste krossas. Den unge kung Karl XII var då 17 år och ingen räknade med att han hade tillräckliga erfarenheter att kunna försvara sitt land. Bekymren var många på grund av att vintrarna hade varit längre och kallare än normalt. Somrarna hade varit fyllda av regn och ruskväder och nattfrosten hade slagit till redan i mitten av augusti. Lövträden hade inte klarat kylan och beteshagarna hade förvandlats till sumpmark. I norra Finland saknade numera folket mat. Det var så kallt att det var omöjligt att skava av tallarnas bark för att baka nödbröd av det. Gårdar hade lämnats öde och folket hade gett sig ut på tiggarvandringar.

 

Karl XII var medveten om dessa bekymmer. Det gällde att besegra fienderna i deras egna länder och här se till att lagga beslag på mat åt soldaterna och foder åt hästarna. Han samlade en krigshär och seglade från Stockholm den 16 april år 1700. Senare på året slog han överraskande den danska hären i Humlebäck och i början av juli slöt han fred med Danmark. Efter detta gällde det att sluta fred med Ryssland och slutligen besegra Polen.

 

Från Estland kom rapporter fyllda av oro . Den ryske tsaren Peter I (senare kallad Peter den Store) hade dragit samman trupper utanför Narva och hela Ingermanland var hotat. Karl XII bröt hastigt upp från Karlshamn tillsammans med 8000 soldater. När de kom fram hade redan soldater från olika regementen i Finland kommit till Narva. Den 30 november möttes de båda härarna i ett fältslag där svenskarna segrade. Efter slaget rusade de hungriga svenska soldaterna fram mot de ryska förråden, åt upp all mat de hittade och söp sig berusade på ryska vodka. Nu blev det lätt för Karl XII att få soldaterna med sig när det gällde att slå ner allt motstånd i de baltiska staterna. Han sökte sig efter slaget till Kurland för att där inrätta ett vinterkvarter.

 

Läget såg dystert ut i Nyenskans vid Nevas utlopp i Finska Viken. Befälhavarna hade sedan mitten av 1600-talet klagat över bristande underhåll. Fästningsvallarna var fallfärdiga och en av kommendanterna skrev att minsta lilla bondgård har bättre portar än Nyenskans. Det kom löfte om hjälp men ingenting hände. I maj 1703 anfölls staden och tvingades kapitulera. Folket flydde västerut till Viborg och några familjer lyckades ta sig ända till Stockholm. De ryska trupperna brände ner staden. Strax efter detta kom tsar Peter I på besök och gav order om att här skulle en ny stad med skeppsvarv byggas upp. Staden namn blev Sankt Petersburg. Efter detta marscherade den ryska hären genom Finland. Det var missväxt i Ryssland och när soldaterna kom till en by plundrade de alla förråd och tände sedan eld på gårdarna. Folket i Kexholms län flydde mot nordväst och släkten Franzén stannade först när de hade kommit till Uleåborg.

 

Det visade sig genast mycket svårt att hitta en duktig överbefälhavare i Finland. Det blev blodiga slag om bland annat Viborg och Helsingfors och de svenska trupperna blev besegrade. Överbefälhavaren Georg Lybecker kallades till Stockholm för rannsakning. Det drog ut på tiden och i mars år 1717 dömdes han till döden på grund av att han hade misskött sitt arbete som överbefälhavare. Någon avrättning blev det inte utan Karl XII ingrep och omvandlade straffet till fängelsevistelse på Lybeckers egen gård Stora Wäsby. Till ny överbefälhavare i Finland utsågs Carl Armfelt, som var uppvuxen i Finland.

 

I mars år 1714 stod ett avgörande slag i Storkyro utanför Wasa. Det var vinter och både de finska och ryska soldaterna saknade ordentliga vinterkläder. Snön låg djup och det svenska kavalleriet kunde inte ta sig fram genom drivorna utan flydde i panik. I den svenska armén fanns många bönder från Österbotten. Eter förlusten sa den ryska befälhavaren att han inte sedan Poltava upplevt så tappra svenska försvarare. Efter slaget drog sig de ryska trupperna söderut och Armfelt sökte sig norrut. Det sista slaget ägde rum vid Kajaneborg, dit ortsbefolkningen hade sökt sig för att söka skydd för ryska plundrande soldater. Svenskarna kapitulerade och befälhavaren på borgen fick ett muntligt löfte om att alla som fanns på borgen skulle få återvända hem. Så skedde inte, utan alla fördes som fångar till Ryssland. Vad som hände med dem där är höljt i dunkel.

 

Efter år 1714 fram till freden i Nystad år 1721 levde det finska folket i något som kan liknas slaveri. Ryska soldater, som var stationerade i Finland, klev in i gårdarna och tog alla livsmedel de hittade. Speciellt hårt drabbades bönderna i Österbotten på grund av att bönderna från detta landskap hade slagits tappert vid Storkyro. Finland blev lamslaget på grund av brist på bönder, fattigdom och svält.

 

Minnen av dessa krigsår går att spåra i Franz Michael Franzéns psalmer. Efter det att Finland blivit en del av Ryssland valde Frans Michael Franzén att år 1811 flytta till Sverige och han fick en tjänst som kyrkoherde i Kumla. I vårt land var han sedan 20 år tillbaka en känd skald på grund av att hans dikter publicerades i tidningen Stockholmsposten. Efter krigsåren skulle vårt land få en ny psalmbok och Franzén valdes in i kommittén för detta arbete. Han författade många psalmer och av dessa finns 13 med i vår nuvarande psalmbok. Han skrev också andliga dikter. Allt detta finns utlagt på nätet under projekt Runeberg.

 

Jag har flera gånger suttit vid datorn och blivit fascinerad av både dikterna och psalmerna. I några av dem skildras rädslan. Mitt intryck är att Franzén var rädd för krig mot Ryssland och allt det kunde föra med sig. Det känns som om Peter den Stores vålnad jagade psalmförfattaren.Psalm 547 är tänkvärd. Var författaren en svikare, som inte hade anmält sig som soldat? Hur skulle han kunna fly undan en dömande gud? Gud, ge mig frid!

 

Franzén kom till Stockholm och fick inte bara se invalider från kriget mot Ryssland. I både psalmer och dikter märks hans intresse för naturvetenskapliga ämnen. Stockholm hade ett observatorium högst upp på Brunkebergsåsen. Mitt intryck är att skalden då och då gick dit och ville veta allt om vårt solsystem och planeternas banor runt jorden. I en av dikterna skildrade han hoppets stereoskop. Genom detta kunde människorna spana in i planetsystem bakom vintergatan och på så sätt få uppleva Guds storhet. Något av detta går att spåra i påskpsalmen ”Vad ljus över griften” som har nummer 146 i psalmboken. Himlen och jorden var två makter, som tidigare inte hade kunnat samarbeta. Nu, när Jesus var uppstånden, skulle de försonas. Ljuset hade segrat och människorna behövde inte som i de gamla sägnerna leva i evigt mörker.

 

Litteratur

Joachim Mickwirz och Jyrki Paaskoski: På vakt i öster del 4 ISBN 951-50-1472-7

Bengt Jangfeldt: Svenska vägar till S: Petersburg ISBN 91-46-17209-2

Norstedt Sveriges historia 1600-1721 ISBN 978-91-1-302440—O

Bilden på Peter den Store är ett ryskt vykort