År 1808 i Stockholms sydvästra förorter

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sverige är ett märkligt land, som inte har varit inblandat i något krig sedan i början av 1800-talet. Vi vet inte vad det vill säga när bomber regnar över våra städer och när främmande trupper kommer marscherande och plundrar alla matförråd. Fram till slutet av 1940-talet ingick det i skolundervisningen att lära sig förstå vad ett krig betydde för civilbefolkningen. Valda delar av diktsamlingen Fänrik Ståhls sägner fanns med i alla läseböcker. När den försvann hade den funnits med i skolans läseböcker i knappt hundra år. Bilden är från Statens Läsebok för folkskolan och den har gått i arv i min mammas släkt sedan 1880-talet.

 

Fänrik Ståls Sägners första del kom ut år 1848 och är författad av Johan Ludvig Runeberg. Den andra delen kom ut tolv år senare. Diktsamlingarna översattes till flera olika språk och blev snabbt mycket populära. Den första delen inleddes med hyllningen till Finland i form av dikten ”Vårt land, vårt land, vårt fosterland”.

 

Kriget 1808 var ett anfallskrig från Rysslands sida. Målsättningen var att erövra Finland. I Finland klagade officerarna på att kung Gustav IV Adolf var ointresserad av landets långa gräns mot öster. Det finns två bevarade och utförliga skildringar om hur detta krig påverkade folket i området omkring Stockholm. Den ena är rapporterna, som landshövding Evert Geotgii skickade till kung Gustav IV Adolf, och den andra är Årstafruns dagbok.

 

Ryssarna hade förberett kriget i flera år och militären diskuterade vid vilken tidpunkt på året det vore bäst att gå till anfall. Slutligen enades man om att anfalla vintertid. Kriget startade den 21 februari år 1808 vid Kymmene Älv i sydöstra Finland. Målet var att tåga mot Helsingfors och där slå ner allt motstånd. Den finska hären retirerade mot Tavastland och de ryska trupperna mötte inte något motstånd. Den 8 mars låg isen ännu kvar i Finska Viken och de kunde utan motstånd erövra fästningen Svartholm utanför Lovisa.

 

Det utbröt förvirring i den finska hären. Officerarna visste inte vilka planer den enväldige kungen hade när det gällde fortsättning av kriget. Ingenting gick som de finska trupperna som beräknat och den 8 maj kapitulerade sjöfästningen Sveaborg utanför Helsingfors.

 

Rädslan i Stockholm blev stor. De allra flesta hade hört tals om hur de ryska trupperna i början av 1700-talet brände ner bruken längs kusten. Något sådant fick inte hända en gång till. Nu måste det bli en mobilisering av Lantvärnet. Landshövding Georgii blev bekymrad. I mars skulle prästerna räkna in alla ogifta ynglingar mellan 18 och 25 år. De skulle ingå i den trupp, som skulle skickas till Finlands försvar. Landshövdingen gjorde sitt bästa att förklara det omöjliga i situationen. Prästerna hade hittat 4483 ynglingar och hälften av dessa var inte friska. Den 7 maj, dagen innan Sveaborg kapitulerade, skrev landshövdingen till kungen att det var omöjligt att få fram soldater till de två bataljoner, som vardera skulle innehålla 600 ynglingar. De blivande soldaterna kom inte till mönstringen. Något bråk vid inskrivningen som I Dalarna blev det inte. De blivande soldaterna saknade kläder och det fanns inget matförråd till dem. Han startade nu en insamling av förnödenheter. Den största gåvan kom från änkefriherrinnan Montgomery, som ägde stora egendomar I Vallentuna och också Västberga gård i Brännkyrka socken. Hon skänkte råg och korn.

 

Årstafrun följde utskrivningarna med fasa. Sonen Hans Abraham var den 12 april med som åskådare i Liljeholmen när den första utskrivningen i trakten ägde rum. Hemma berättade han för sin mamma vad han hade sett och hon skrev i sin dagbok att dessa ynglingar var krigets slaktoffer.

 

Årstafrun konstaterade att allting hade blivit dyrare sedan kriget bröt ut. Det obehagliga var att den 25 juli krävdes nya pålagor från säterierna för att bekosta kriget. I augusti hade Stockholms borgerskap en mönstring på Adolf Fredriks torg för att på så sätt förstärka trupperna. I september skrev landshövdingen till kungen och meddelade att han hade farit runt i socknarna och bett om frivilliga gåvor till Lantvärnet. Han hade också startat en klädinsamling till Lantvärnet. Soldaterna saknade byxor, skjortor och strumpor.

 

Hösten kom och det gick sämre för var dag som gick i kriget mot Ryssland. Många stupade och sårade soldater fördes till ett provisoriskt fältsjukhus i Liljeholmen. Här saknades det mesta och döende soldater låg på smutsig halm direkt på golvet. Stänken var outhärdlig. Några dagar senare kom en man från Liljeholmen med en vädjan från den militära ledningen om att få anlägga en begravningsplats på Årsta Hage för de avlidna soldaterna. Ersättning skulle utgå. Årstafruns make beviljade detta. Den 14 december deltog Årstafrun i invigningen av den lilla kyrkogården där 24 soldater jordfästes.

 

Kriget rullade obarmhärtigt vidare. Freden slöts i i Fredrikshamn den 17 september 1809 och nu blev Finland ett storfurstendöme i Ryssland. Bitterheten över detta blev mycket stor.

 

Landshövding Evert Georgii fick aldrig uppleva detta. Han blev 59 år gammal når han i december år 1808 avled. I sin ungdom hade han utbildat sig till jurist och sedan arbetat i hovrätten i Åbo. Här träffade han professor Pehr Gadds dotter. Paret gifte sig och hustrun följde med till Stockholm. Här utnämndes Evert Georgii till landshövding och blev adlad. Vi vet inte speciellt mycket om Landshövdingens kustru. Paret fick flera barn och ett av barnbarnsbarnen var Hjalmar Branting.

Lövholmen på 1820-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En gång i tiden kallades området mellan Stora Katrinebergs gård och Lustigkulla konferensanläggning för Ludikulla äng. Idag har området blivit ett trevligt promenadstråk ner till stranden. Här smyger sig idag ett sällan använt järnvägsspår fram i idyllen med mängder av vilda blommor. Det är inte långt till de köplystnas paradis i Liljeholmens gallerior.

 

Det är något visst med Mälarens södra stränder. Här finns mycket att titta på och flera spännande namn som Lövholmen och Ludikulla. I början av 1800-talet köpte trädgårdsmästare Lindqvist ett stycke mark vid Mälaren. Han kallade området för Löfholmen trots att det inte låg på en ö. Hans tomt gränsade till Stora Katrineberg och ängen mellan gården och trädgårdsmästarens område kallades för Ludikulla äng. I slutet av 1700-talet var nuvarande Charlottendal en krog känd för sina vackra och tillmötesgående flickor, som kallades för luder. Om dessa flickor dansade runt på ängen vid stranden vet vi inte. Krogens namn var då Ludikulla.

 

Stockholm var fram till slutet av 1800-talet ingen trevlig stad att sommartid bo i. Avföring och sopor slängdes ner i Mälaren vid nuvarande Slussen. Här trivdes stora flugor och ibland kallades Södermalmstorg för Flugmötet. Alla, som hade möjlighet, sökte sig sommartid ut till landet. Hur många kåkar för sommargäster som uppfördes i området kring Liljeholmen vet vi inte idag.

 

Under de första årtionden av 1800-talet kom ångmaskinen till Stockholm tack vare Samuel Owen och hans mekaniska verkstad. Här tillverkades ångmaskiner för båtar och år 1818 användes för första gången en ångmaskin för att driva fram ett fartyg på Mälaren. Det var en hjulångare och ganska snart fanns det en ångbåtslinje från Riddarholmen till Drottningholm. Längs stränderna byggdes ångbåtsbryggor, som snabbt blev populära samlingsplatser.

 

Trädgårdsmästare Lindqvist insåg snabbt att han inte enbart kunde försörja sig på att vårda sin egen och andras trädgårdar. Vid stranden uppförde han en hästmangel och hoppades att kunderna skulle strömma till. Detta skedde inte. För att dryga ut inkomsterna byggde han en rad sommarstugor längs en väg ned till stranden. Vägen fick namnet Drottninggatan. Hur många som hyrde in sig i dessa stugor vet vi inte.

 

I Nordiska Museums bibliotek finns anteckningar, teckningar och tidningar bevarade. Detta kommer från Löfholmens Teatersällskap, som bildades sommaren 1828 och som upplöstes tre år senare. Tack vare detta unika material sammanställt i en bok av Arvid Baeckman går det att ana sig till hur det var att sommartid bo i området.

 

Onsdagen den 4 juni 1828 samlades en grupp män på Löfholmens ångbåtsbrygga. De beslöt sig för att gå samman och bilda ett amatörteatersällskap, som i första hand skulle spela lustspel med mycket musik. Ett resultat av mötet blev att nu gällde det att övertala fler sommarboende i området att satsa pengar i detta företag. Övertalningarna lyckades och pengar strömmade in. Det kom också kvinnor med i sällskapet. Namnet på företaget blev ”Löfholmens teatersällskap”. Det första inköpet blev hästmangelboden, som nu inhyrda dalkarlar fick bygga om till en teatersalong med scen och läktare. Dekorationer och en scen fick sällskapet köpa till ett måttligt pris av fabrikör Lönngren, som bodde vid Vinterviken, och grosshandlare Lamm på Heleneborg skänkte ett draperi till scenen.

 

Äntligen blev teatern klar. Lördagen den 1 juli blev det premiär med sånglustspelet ”De båda svartsjuka”. Detta var en populär pjäs, som tidigare hade spelats på Arsenalen vid nuvarande Kungsträdgården.

 

Ingen vet hur många som kom och tittade på detta skådespel. De flesta av de manliga skådespelarna var medlemmar i Par Bricole och sjöng med i deras kör. Årstafrun, som gillade sånglustspel, antecknade aldrig om hon varit på denna teater. Hon skulle detta år i september fylla 75 år och var inte längre lika pigg som tidigare.

 

Teatersällskapet samlades regelbundet och såg till att alla i området visste vilka de var. Om någon hade namnsdag ställde de till med namnsdagsblåsning. Att på olika sätt föra oljud när någon hade namnsdag var ett sätt att bjuda på improviserade kalas. På Årsta användes en liten kanon för detta och på andra ställen nöjde man sig med att blåsa i flöjt. Teatersällskapet gick ett steg längre. De drog på sig långrockar och satte höga hattar på huvudena. I gåsmarsch traskade de runt i området, några blåste i flöjt medan andra slog trumpetvirvlar med grytlock och ett par använde en järnmortel som klockspel. Om den som skulle firas uppskattade detta vet vi inte.

 

Årstafrun beklagade sig denna sommar över att det strök tjuvar runt i området. Teatersällskapet beslöt sig för att vara nattvakter. I denna styrka ingick både män och kvinnor. Klädseln var lång vit skjorta, vit huva och en lång lösnäsa av papp. Några inbrott i området finns inte rapporterade.

 

Teatersällskapet gav också ut en liten tidning. Några i sällskapet var skickliga tecknare och tack vare detta vet vi ganska bra hur de såg ut och vad de sysslade med. En dag hade sällskapet samlats för att njuta av livet. Då kom en regnskur och det blev på att fly in i närmaste hus. En annan gång roade de sig med bergsbestigning och bildade då kedja för att hjälpa damerna med sina långa kjolar uppför sluttningen.

 

Sommaren 1830 blev det sista spelåret. Varför sällskapet upplöstes vet vi inte och inte heller vad som hände med inventarierna.

 

Tack vare husförhörslängderna vet vi en del om den bofasta befolkningen. Årstafrun noterade i sin dagbok att folk kom strömmande till husförhöret men att det var många som uteblev. Dessa rader är tänkvärda när jag nu läser om husförförhöret i området kring Lofholmen. När på året och var detta ägde rum vet vi inte. Några spår av sommargäster finns inte.

 

De enda som kom från Löfholmen var änkefru Margareta Åkerberg och hennes två utomäktenskapliga barn. Hon var född inne i Stockholm och kunde läsa i bok, hade katekeskunskaper och var dålig i biblisk historia. Från Stora Katrineberg kom en dräng och hans hustru. Båda var läskunniga.

 

Den märkligaste noteringen gäller Charlottendal, som nu var ett sommarställe. Hår bodde en läskunnig trädgårdsmästare med sin familj, som bestod av en hustru och fem barn. Barnen antecknades som icke läskunniga. Prästen noterade också att till Charlottendal hade en änkefru med sina fem barn och en spinnerska flyttat. Ingen av dessa kunde läsa. Dessa personer saknade flyttningsbetyg och prästen kunde inte komma underfund med varifrån de kom.

 

Allt förändrades när järnvägen år 1860 kom till området, som snabbt förvandlades till en industriort. Idag syns resterna från denna försvunna tid bra från Reymersholme. Utöver Cementa förekommer det ingen verksamhet. Varför kommer inte grävskoporna och saneringsföretagen hit och snyggar upp Lövholmen?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Årstafrun år 1828

Årstafrun Märta Helena Reenstierna

Teckning Ulla Weidstam
I min tankevärld är Årstafrun en ung kvinna, som svävar runt på baler och som gillar trädgårdsskötsel. Hon blir aldrig gammal och får ett ansikte fyllt av sorgens rynkor. År 1828 fyllde hon 75 år och hade då varit änka i 17 år. Hon hade fött många barn, som nu hade fått sina sista vilorum i familjegraven i källaren i Brännkyrka kyrka. Brodern Johan Abraham Reenstierna arrenderade jordbruket. Problemet var att Årstafrun inte litade på honom.

Årstafrun bodde inte ensam i det stora huset. Mamsell Lovisa Leufstedt hade ett sovrum och deltog i de dagliga sysslorna som att väva och stöpa ljus. Ganska ofta kom löjtnant Gustav Adolf von Sivers och kapten Gustav Adolf Planck på besök. Det framgår inte av dagboken om dessa herrar gav Årstafrun goda råd om hur hon skulle sköta sin ekonomi.

På Årsta förekom husbehovsbränning och detta år hade det kommit en ny brännmästare. Några dagar före nyårsafton bad han att få ordna ett kalas i köket och i pigkammaren. Detta beviljades och dansen pågick till långt efter midnatt. Mamsell blev uppvaktad och virvlade runt på trägolvet så att det knakade i fogarna. Om någon bjöd upp Årstafrun får vi inte veta.
Vintern blev kall och alla frös. Det snöade ofta. En dag i gryningen knakade det till i skogen och brännmästaren och en man från gården gick ut för att se vad som pågick. Ett par helt främmande män höll på att hugga ner en stor gran. Brännmästaren, som antagligen var stor och stark, tog männens yxor och kälke och upplyste dem om att detta hade de inte tillstånd till. En av männen försvarade sig med att de kom från brandskyddet och skulle hugga upp en brandgata. Detta trodde inte brännmästare på och männen fick traska bort genom snödrivorna utan kälke och yxor.

Stölder av olika slag hörde till vardagen. Det fanns inga poliser och när det gällde grövre brott som mord kunde man få hjälp av länsmannen. Den. som blev bestulen, brukade på egen hand leta reda på tjuven och ta tillbaka stöldgodset.

I början av 1800-talet sköts den sista vargen i trakten runt Årsta. I Gubbängen hade detta år flera vargar rusat fram och då gick ingen säker. En vårvinterdag ordnades ett vargskall och mycket folk kom strömmande för att hjälpa till i drevet och också bara för att stilla sin nyfikenhet. De blev inte besvikna. Sju vargar dödades och nu hoppades alla på att vargplågan skulle vara över.

Det blev vår och sedan sommar. Solsken och åskväder avlöste varandra. Årstafrun promenerade runt i trädgården och konstaterade med sorg att hon inte längre orkade jaga på sitt tjänstefolk så att de rev bort gräs och ogräs från trädgårdsgångarna och klippte bort buskarnas döda grenar. Hon hade stora rabatter med blommor och ibland skar hon buketter, som en av hennes drängar fick lämna till löjtnant Siverts. En dag kom han tillbaka och som tack hade med sig en påse med ovanliga fröer av mullbärsträd.

Det blev ett slåttergille men inte som under de år Carl Mikael Bellman kom och hälsade på. Numera var sommarens höjdpunkt den 31 juli när Helena hade namnsdag. På gården stod några små salutkanoner och på morgonen sköts salut för Årstafrun Märta Helena. Nu visste alla att det gick bra att komma till Årsta och uppvakta gårdens ägarinna. Detta år utbröt panik i köket. Vid middagstid hade tjugo matfriska gäster kommit. Det fanns mat eftersom det hängde en nyslaktad stor gris i matförrådet.

Det var grannarna och det närmaste umgänget som kom. Sommarstugefolket vid Lövholmen hade Årstafrun ingen kontakt med trots att flera av männen var goda sångare och brukade uppträda i Par Bricoles sångkör. Denna sommar hade de startat en teater och köpt en mangelbod, som de byggt om till en teater. I denna grupp ingick både män och kvinnor. Några var konstnärliga och målade kulisser. Det enda som spelades var sånglustspel med inslag av jonglörer.

Det gick en osynlig social gräns mellan Liljeholmen och Stora Katrineberg. De bofasta umgicks inte med sommargästerna även om de vintertid stötte på varandra i olika ordenssällskap. De stötte säkert samman på nymodigheten ångbåten, som gick från Ekensberg till Riddarholmen.

Årstafrun fick ibland gäster, som hade kommit med denna båt. Om det inte regnade brukade hon följa dem genom Årstaskogen till ångbåtsbryggan. Vad de pratade om vet vi inte, kanske om gamla tider när det ofta var fest på Årsta eller kanske sladdrade de om kronprins Oscars älskarinna den vackra aktrisen Emelie Högqvist. Kungligheternas tillvara intresserade Årstafrun och hon var ofta med som åskådare när de deltog i parader.

Ångbåtslinjen har för längesedan försvunnit. Kvar finns Årstaskogen, som idag är ett naturskyddsområde. När jag i våras gick genom denna skog upplevde jag att en skugga av Årstafrun tassade tyst bakom mig. De äldsta ekarna kan ha planterats under hennes sista levnadsår.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Västberga Allé och byggmästare Olle Engqvist

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har i dagarna gjort något jag har tänkt länge. Jag har strövat Västberga Allé från början intill motorvägen och upp till bron över järnvägsspåret och sedan tillbaka igen. Gatan är fylld med nybyggda hus och ett av dessa gör sitt bästa att med glasväggar försöka spegla den lilla natur som finns kvar i det gamla jordbruksområdet. Det blev en också avstickare genom Västberga industriområde. Denna utflykt i mitt närområde berodde på att jag var på spaning efter spår av byggmästare Olle Engqvist. I mitten av 1930-talet köpte han Elektraverkens fabrik med arbetarbostäder för att här visa att det gick att gick bra att infoga trivsamma bostäder i ett industriområde. Elektraverkens fabrik var färdigbyggd år 1917 och arkitekt var Ivar Tengbom. Detta stora område låg mellan Västberga Allé och Västbergavägen. I grannskapet fanns Södra folkparken och Västberga gård.

 

Västberga Allé var på 1800-talet en byväg mellan Brännkyrka kyrka och Midsommarkransen och Liljeholmen. Det var denna väg prästen tog när han for på husförhör. Husförhörslängderna berättar om både glädjeämnen och bekymmer. Bygdens folk kunde ofta sin katekes och de hade respekt för prästen. Undantag var krogen i Midsommarkransen där det kunde förekomma fyllerislagsmål och vissa år gick det inte att hålla husförhör eller ordna med mantalsskrivning. Prästen var rädd att riskera att bli nedslagen på denna krog. Några industrier fanns inte de allra flesta arbetade inom jordbruket på Västberga gård. Här låg flera nu rivna statarlängor. Det enda som påminner om denna tid är att tornet för vällingklockan fortfarande finns kvar på den södra flygeln. År 1916 såldes Västberga gård till Fastighetsbolaget AB Västberga. Efter detta började industrifastigheter att styckas av. En av de första köparna var Elektraverken, som hade specialiserat sig på att tillverka glödlampan Kungsljus. Det behövdes flera instrument för att tillverka dessa lampor och tillverkningen av dessa instrument skedde i Västberga. Det fanns när Olle Engqvist köpte fastigheten ett industrispår, som förde rakt in i ett område med flera mindre industrier. Detta passade Olle Engqvist perfekt. I fabrikslokalerna, som hade ingått i köpet, skulle byggnadsmaterial tillverkas.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Olle Engqvist kom till ett område, som inte hade fått stadsplan. Hans tomt var stor och här ville han bo. Arkitekterna Sven Bäckström och Leif Reinius fick i uppdrag att rita en villa där den allra modernaste tekniken skulle användas. Det blev golvvärme och värmeslingor i väggarna och en stor vinterträdgård med fönster mot söder. I vardagsrummet blev takhöjden 4,5 meter. Planlösningen var delvis hämtad från paradhus i antikens Rom. För att få en vacker trädgård anlitades trädgårdsarkitekten Sven Hermelin. Villan stod klar för inflyttning 1939 samma år som det andra världskriget ut. De första krigsvintrarna blev mycket kalla och vårvärmen kom inte förrän i slutet av maj. Det blev brist på kol och ved för uppvärmning av bostäder.

 

Vi vet inte om familjen Engqvist frös i sitt vackra hus och inte heller om de längtade till ett gammaldags hus med vedspis i köket och kakelugnar i rummen. Trots kriget byggdes det ett fåtal industrier med inriktning på föremål till försvaret. Området fick år 1944 en fastställd stadsplan och i den konstaterades att hela Olle Engqvists stora trädgård skulle bli industrimark. Nu ersattes Olle Engqvists tankar på att förena vackra bostäder och arbetsplatser i samma område med teorierna om att fabriker skall ligga för sig och bostäder för sig. Efter krigsslutet tog byggandet av industrier fart och stadsplanerarna insåg att det måste finnas en busslinje genom Västberga industriområde och att det borde finnas både cykelställ och parkeringsplatser i anslutning till fabrikerna.

 

Flera år efter kriget blev det omöjligt för Olle Engqvist att bo kvar i sin villa. Han sålde allt till Armaturfabriken Trio AB och dess chef flyttade in i villan. Nu förvandlades trädgården till en parkeringsplats för de anställda.

 

I mitten av 1960-talet avvecklades armaturfabriken och den stora tomten med samtliga byggnader såldes till ett handelsbolag. Nu revs alla byggnaderna och det höjdes inga protester vid rivningen av Olle Engqvist villa. För att kunna klara av att sköta en stor vinterträdgård krävdes det en strävsam hemmafru och sådana hade det blivit svårt att hitta. Varje flicka måste skaffa sig en ordentlig yrkesutbildning och inte bara tänka på att gifta sig med en förmögen man.

 

Några spår Av Olle Engqvist kunde jag inte hitta. Det enda som fanns kvar från hans tid var en illa medfaren påle med ett snedställt kors, som visade på att här hade det funnits en järnvägslinje. Det hade löpt genom det gamla industrispåret, som ledde fram till det KF-ägda San Remo bageri strax intill Telefonplan. Varje vardag fram till maj månad år 2001 kom det en eller två järnvägsvagnar fullastade med mjöl till bageriet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Valborgsmässovägens körsbärsträd

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För ett par dagar sedan innan våren kom på allvar traskade jag runt i Midsommarkransen och njöt av knoppande körsbärsträd och den spirande grönskan på bland annat Valborgsmässovägen. I denna del av staden möter det tidiga 1900-talets hantverksbyggda hus den nya tiden med alla sina industriprodukter. Själv valde jag Ericssonstaden, som var tänkt som ett bostadsområde för alla som hade sin arbetsplats i detta stora telefonbolag.

1930-talet brukar skildras som arbetslöshetens årtionde och tiggare, som kom smygande i trappuppgångarna för att knacka på köksdörren och be om slant till mat. Det fanns en motbild, som är mindre känd. Tyskland rustade för krig och köpte varor, som skulle behövas vid det kommande krigsutbrottet. Dit hörde bland annat telefoner och för att klara beställningarna nyanställde Telefonbolaget ingenjörer och arbetare till fabriken vid Telefonplan. Ett tyskt krav var att de nyanställda måste visa att de inte var judar. Det behövdes bostäder för dessa människor och den lediga tomtmarken från fabriken fram till Svandammsplan kom till användning. En av de byggmästare som anlitades var Olle Engqvist.

Olle Engqvist föddes år 1889 i Gävle där hans far var murare. Det blev naturligt att sonen skulle gå i sin fars fotspår och därför lärde han sig i de tidiga tonåren att mura. För att komma vidare i livet behövdes mer än att kunna ett hantverk. Därför började Olle Engqvíst som 18-åring på Brunnsviks folkhögskola. En av lärarna sa senare att ingen trodde att det skulle bli något av Olle. Han försvann helt plötsligt från skolan och då var han ute och vandrade med författaren Karl-Erik Forsslund, som ägde en bergsmansgård inte långt från folkhögskolan. Olle Engqvist kom ut i naturen och en av vandringarna gick till fjällen i Härjedalen. Det den unge muraren nu lärde sig var att natur och bostäder måste flyta samman. Varje arbetare borde få möjlighet att från sina fönster se något av den svenska naturen. Bakgårdarnas smutsiga tristess fick inte upprepas när nya bostadsområden uppfördes.

Året på Brunnsvik betydde också en politisk skolning. Här lärde Olle Engqvist känna skåningen Per-Albin Hansson och några andra män, som sedan skulle få ledande befattningar inom arbetarrörelsen.

Efter tiden i Brunnsvik sökte sig Olle Engqvist till en teknisk skola för att utbilda sig till byggnadsingenjör. Han blev snart en efterfrågad byggmästare. Det fick inte slarvas med detaljerna och helst ville han anställa utbildad personal, vilket inte alltid var det lättaste.

När Olle Engqvist såg tillbaka på sin tid som byggmästare mindes han 1930-talet med glädje. Det växte upp nya stadsdelar i Stockholm och här skulle bostäder och natur mötas. Husen blev smalare än vid sekelskiftet 1900. Solljus måste få komma in i lägenheterna och på vårarna borde fågelkvitter få sila in genom ett öppet köksfönster. Träd av olika slag skulle planteras på de för sin tid breda gatorna. En sådan gata blev Valborgsmässovägen, som drogs fram under år 1938.

Jag strövade fram under körsbärsträd, som ännu inte hade slagit ut. Miljön är sig lik sedan Olle Engqvists dagar. Den enda skillnaden är att huset har blivit bredare på grund av att de har tilläggsisolerats utifrån och några fönster och dörrar är utbytta. Jag vet inte när körsbärsträden planterades, de äldsta kan mycket väl ha kommit på plats under 1940-talet.

På 1930-talet var det populärt att bygga kollektivhus för olika slags människor. Jag vet inte om Olle Aschberg var byggmästare för Rosengården, som uppfördes av Stockholms Stadsmission som seniorboende. På 1970-talet var jag där en gång och hälsade på en frånskild präst. Han var en smula bitter över att hustrun hade övergivit honom och att de aldrig hade skaffat sig några barn. Vi tog en kort promenad i den lilla parken och tittade också in i samlingssalen, som också kunde användas för gudstjänster. Många år senare övertog ett privat vårdbolag verksamheten och nu är huset ombyggt till ett bostadshus. Ytterdörren stod öppen och jag smög mig in och kunde konstatera att den lilla parken med sina fina planteringar fanns kvar.

Jag gick ut på gatan och kom ner till Svandammsplan. Solen sken och det var sommarvarmt. På parkbänkarna satt de äldre och njöt och barnfamiljerna hade picknick på gräsmattorna. Himlen var blå och fylld av fiskmåsarnas parningstjut. Nu fick jag se något märkligt.

Två måsar kom flygande och slog sig ner på toppen av en lyktstolpe. Snabbt efter nedslaget syntes bara en enda mås. Inför en helt ointresserad mänsklig publik hade de parat sig. När allt var över ställde de sig intill varandra och tittade ut över området som om de sökte en lämplig plats för ett rede.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu funderar jag på varför stockholmarna går man ur huse för att titta på Kungsträdgårdens blommande körsbärsträd. De planterades år 1998 när Stockholm var EU´s kulturhuvudstad. Det är trångt och svårt att undvika att komma med på en bild från en mobil under detta skimrande blomsterhav. På Valborgsmässovägen är det en helt annan stämning. Det ar en gata med ett sprudlande och lågmält liv utan ivriga fotografer. Föräldrar kommer framvinande på cyklar med släp för barnen, ungdomar glider fram med mobilen för örat och det äldre gänget knattrar med sina gångstavar mot trottoarens stenläggning. Här är arvet från den svenska byggnadskulturen levande på ett helt annat sätt än under Kungsträdgårdens japanska körsbärsträd och bullret från innerstadens busstrafik och gnisslet från spårvägen till Djurgården.

Kungsträdgården3

Järnvägsbyggaren Erik Sparre

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är något visst med trafiken utanför centralstationen i Stockholm. Folk kommer ilande från alla håll och bara ett litet fåtal slinker in på hotell Terminus för att där stanna ett par nätter innan det blir dags att fara vidare. Ingen tänker på att huset har anor sedan 1700-talet och att det under många år gick i arv i släkten Sparre af Söfdeborg.

 

Ottilia Sparre af Söfdeborg var ganska välbärgad när hon år 1851 gifte sig med sin kusin Erik Sparre. Hon hade ärvt fastigheten Vasagatan 20 av sin far. Erik Sparre hade från sin mor ärvt Västberga gård i Brännkyrka socken. Bruden var vid vigseln 31 år gammal och hennes make var fyra år äldre.

 

Erik Sparre föddes år 1816 och var son till Erik Samuel Sparre af Söfveborg, som var landshövding i Gävleborgs län. Han utbildade sig till jurist vid Uppsala universitet, fick ett arbete vid Svea Hovrätt och hans specialintresse kom snart att bli järnvägar. Innan han hade fyllt 40 år utsågs han till sin släkts huvudman och fick rösträtt i Riddarhuset.

 

ÅR 1858 utsågs Erik Sparre till landshövding i Älvsborgs län och han bodde i Vänersborg under de månader han inte var i Stockholm på grund av sitt arbete i riksdagen. Efter det att vårt land fått en ny riksdagsordning år 1866 valdes Erik Sparre in i riksdagens första kammare där han satt fram till 1877 då han blev vald till den andra kammaren.

 

Det hände mycket under kort tid. Hästar och oxar började långsamt ersättas av ångmaskiner och när den första järnvägen år 1856 öppnades i Värmland användes dragdjur. Sju år efter detta genombrott för spårbunden trafik kunde de första ångloken användes på en sträcka mellan Köping och Hult.

 

Under 1860-talet uppstod intensiva diskussioner i riksdagen om hur anläggningarna av nya järnvägar skulle finansieras. Var detta en angelägenhet för den svenska staten eller skulle enskilda personer eller olika företag bekosta detta? Resultatet blev att endast stambanorna mellan de större städerna var en statlig angelägenhet. Dit hörde i första hand järnvägen mellan Stockholm och Göteborg. Hur skulle postgången mellan Stockholm och unionslandet Norge med huvudstaden Christiania fungera? Järnvägslinjen genom Bohuslän var förslaget, som inte mottogs med entusiasm i Göteborg. Det fanns en pålitlig båtförbindelse mellan Göteborg och Christiania och en järnväg riskerade att slå ut denna båtlinje. Det fanns redan hamnar och reparationsvarv. Det skulle dröja minst tio år innan en järnvägslinje genom Bohuslän skulle bli lönsam.

 

Norrmännen önskade sig en järnvägslinje och efter många förhandlingar var alla överens om att järnvägen skulle gå från Vänersborg genom Dalsland till Fredrikshald (nuvarande Halden). Den svenska delen skulle bli privatägd och ansvarig för administrationen av detta bygge blev landshövding Erik Sparre. Han var själv villig att satsa pengar i detta företag, som alla hoppades snart skulle gå med vinst.

Erik Sparre satsade djärvt. Liljeholmen hade blivit vårt lands största järnvägsstation och detta område gränsade till hans jordbruksfastighet Västberga. Vid stranden strax intill järnvägsstationen låg Årsta äng, som tidigare hade varit en beteshage för kreaturen från Årsta säteri. Somrarna i slutet på 1860-talet hade varit mycket regniga och ängen hade förvandlats till sumpmark utan värde. År 1874 var Årsta säteri till salu. Nu slog Erik Sparre till och köpte Årsta. Några dagar efter köpet satte han in en annons i Dagens Nyheter om att vackra tomter vid Mälarens stränder var till salu. Köpekontrakten var klurigt skrivna och köparna visste inte riktigt vad som gällde. Varje tomt skulle ha en trädgård men det stod ingenting om brunnar i området. Det hade kunnat gå att koppla in Stockholms vatten. och avloppsnät till det nybyggda området, men detta skedde aldrig.

 

Det nya området fick namnet Årstadal och har senare skildrats som vårt lands första slumområde. Husen uppfördes med sämsta sortens virke och vid inflyttningen dröp fukten på väggarna. Hit flyttade fattigt folk, som försörjde sig på tillfälliga arbeten inne i Stockholm. Det fanns ett par brunnar i området, men vattnet från dessa räckte inte till. För att klara av hyran kunde det hända att den som ansvarade lägenheten hyrde ut sängplatser. Det kunde därför upp nio personer i ett ruckel med två små rum och ett litet kök. Avföringen grävdes ner i trädgården, som snart stank av avföring. När regnen kom förvandlades allt till gyttja, som barn hoppade runt i. Mänga drabbades av tyfoidfeber och provinsialläkaren slog larm. Greven måsta se till att området fick vatten, avlopp och hämtning av latrin. Problemet var att greven fanns i Vänersborg och var fullt upptagen med att se till att hans järnväg blev färdig och kunde gå med vinst. Greven hoppades att få ränta på de pengar han hade satsat i denna järnvägslinje till Norge.

 

Järnvägen genom Dalsland blev färdig. Det första loket för persontrafik fick namnet Erik Sparre. I Dalsland blev Greve Erik Sparre något av en folkhjälte. Han hade givit folket en järnväg och vid stationshusen fanns det postkontor.
Ingenting blev som järnvägsentusiasterna hade tänkt sig. Det blev ingen vinst på de privata järnvägarna och i riksdagen diskuterades ständigt om statens skulle skjuta till mer pengar.

 

Erik Sparre blev trängd. Han hade förklarats för ansvarig för de urusla bostadsförhållandena i Årstadal, han var både riksdagsman och landshövding och som dessutom var en drivande kraft bakom flera privata järnvägar i Västergötland och Dalslands kanal. Nu hördes varningsrop från Riksdagen. Erik Sparre vanskötte sitt län. Svaret lät inte vänta på sig. Erik Sparre förklarade att det fanns mer än 20 landshövdingar i landet som också slarvade med sina län.

 

Mer blev aldrig sagt eller skrivet. Det var svårt att riktigt nå fram till Erik Sparre. Sensommaren 1886 avled han helt plötsligt. Orsaken var att hästen, som drog hans droska råkade i sken och ekipagen föll nerför en slänt. Landshövdingen och järnvägsbyggaren avled omedelbart.

 

I Årstadal drog alla en lättnadens suck. Nu äntligen skulle det komma vatten och avlopp till området. I Dalsland och i Västergötland sörjde folket över att deras järnvägsbyggare hade fått ett tragiskt slut. En tröst var att de kunde titta på de fem lok, som alla hette Erik Sparre.

Hadrianus Villa

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Först en blomsterhyllning till Carina Beckerman som tack för en fin bok.
Carina Beckerman har skrivit en mäktig bok med utgångspunkt från det som återstår av Hadrianus villa strax utanför Rom. Hadrianus har blivit mest känd som kejsaren som underkuvade halva England och byggde en mur tvärs över ön. Utanför den bodde ett stridslystet folk och innanför skulle den tusenåriga freden skydda befolkningen. När han blev äldre drog han sig tillbaka till bergen öster Rom. Här fanns inga sumpmarker och han slapp bli biten av de envisa malariamyggorna. I detta paradis byggde han upp en park med bostäder, tempel, statyer och spegeldammar.

 

Vad tänker slagfältens segerherrar när de drar sig tillbaka till stillheten i sitt egna smakfullt inredda hem? Funderar de någon gång över hur offren för deras krigståg uppfattade situationen? Hur kändes det att dö på ett slagfält? Här låter Carina Beckerman både en ångerfull segerherre och offren komma till tals. I boken finns en gripande dikt om krigaren Niobidens sista timmar under det trojanska kriget. Hur kan hans tankar föras vidare till dagens generation, som nu kämpar i inbördeskrigets Syrien? Landskapet är nästan detsamma som under antiken. I de östra medelhavsländerna kommer höstregnen, som skänker bönderna välsignelse och löften om kommande goda skördar. För krigarna är det tvärt om. Regnen förvandlar de sönderbombade vägarna till en lervälling, som det är svårt att ta sig fram genom. Torra kläder och varm mat blir lyx.

 

Det finns en dikt om de religiösa motsättningarna i staden Lahore i Pakistan. Denna stad var fram till år 1858 huvudstad i det mäktiga Mogulriket. Då kom engelsmännen och invaderade landet och införde andra lagar och byggde också egna kyrkor. Kristendomen med rötter från fornkyrkan mötte här islam. Fredagsbönerna ropades ut från minareterna och på söndagarna klingade kyrkklockorna. Idag är allt annorlunda. Islam har hårdnat och att i denna gamla stad vara ansvarig för ordningen är en svår uppgift. Under fastemånaden ramadan skimrar moskéerna av levande ljus och om denna tid infaller under högsammaran ställs alla från Västeuropa inför oanade problem. Ramadan är inte alltid en fridens tid utan då tänds ibland lusten att utrota alla oliktänkande. I dunklet finns våldet. Nattens hetta kan bli outhärdlig och fukten från de levande ljusen drar till sig stora svärmar av kraftiga myggor. Dikten om detta är gripande.
Boken, som är mycket läsvärd, är utgiven på förlaget Intensic

 

Hur ser det ut i Lahore ut idag? Jag har blivit nyfiken och hittat en bild på nätet .Här är informationen om bilden.

lahore (2)
Av Clockwise from the top:Rohaan Bhatti Muhammad Ashar Guilhem Vellut Shahbaz Aslam429` Lime.adeelInam Photography 824930