Min farfar folkskollärare John Chronschough

Bild (63)Abtn FREEMAN

Jag har hittat ett ungdomsfotografi av min farfar. Det togs antagligen i samband med att han hade avslutat sin utbildning som folkskollärare och fått sin första tjänst i Gamla Lödöse. I min familj berättades ofta historier om farfar. Många av dessa var påhittade för att göra släkten finare än den

Min farfars riktiga namn var Anton Freeman. Det var det amerikanska namn som hans äldre bröder hade tagit i Chicago. Farfar var en stolt ung man, som år 1875 tittade rakt in i kameran. Han var 23 år och träffade regelbundet konstnärer och musiker på Lundins matsal på Kaponjärgatan i stadsdelen Haga i Göteborg. Hit sökte sig också läkaren och författaren August Bondeson. När jag var barn på 1930-talet tog pappa med mig till denna gata. Den gamla kanalen hade ersatts av rör under marken. Han pekade ut huset där matsalen hade legat. Haga var då de fattigas stadsdel och här var arbetslösheten mycket stor. Det var i denna matsal som farfar hade lärt känna systrarna Amanda och Ida Ludin. Den vackra och glada Ida blev hans livs stora kärlek.

Bild (62) Ida Lundin

Augusta Lundin var född 1830 och var gift två gånger. Efter det att hennes förste make avlidit gifte hon om sig med Lundin, som efter det att det sista barnet var född 1863 bara försvann. Augusta tvingades nu att försörja sin familj. Det är alltså fullt rimligt att hon satte upp en matsal i Haga och att hennes döttrar Amanda och Ida hjälpte till.

Det finns ett ungdomsfotografi på Ida. Hon hade fått besök av en hårkulla och hade en elegant frisyr. Snart tröttnade Ida på sin fästman skolläraren. Han kunde inte erbjuda någon lyx utan bara att bli hustru till en lärare på landsbygden

En dag hände det något oväntat. Otto Löwing steg in i matsalen. Han bodde i Stockholm där han hade startat en reklambyrå. Han tankar var att reklam måste finnas där folk samlades och där det fanns tid att läsa. Ett utmärkt ställe var utedassen, som på landet kunde ha flera hål bredvid varandra. Ida såg ett gyllene tillfälle. Hon började flörta med reklammannen. Det fanns möjligheter i Stockholm, hon skulle bli hemmafru och ha egen piga. Löwing berättade att han bodde fint med utsikt över Humlegården. Ida  slog nu upp förlovningen med Anton och gifte sig med Löwing. Storasyster Amanda hade hela tiden varit en smula förälskad i den vackre läraren. Hon log mot honom och snart kunde de förlova sig.

Pappa berättade att efter det att Ida flyttat till Stockholm måste Augusta Lundin hitta ett annat sätt att försörja sig. Hon fick ibland tillfälliga arbeten och hade inte klarat att försörja sig om inte familjen hjälpte henne. Två av hennes söner hade utvandrat till USA och bosatt sig i Boston. De skickade regelbundet genom hjälp av Amanda pengar till henne.   Augusta avled i Göteborg år 1911. Då hade sonen fotografen Axel flyttat från Södertälje till Göteborg och han tog ett fotografi av henne.

Bild (60) augusra Lundin

Amanda måste efter det att matsalen lagts ner hitta ett sätt att försörja sig i väntan på den dag hin skulle gifta sig med Anton till den dag när hon kunde gifta sig med sin skollärare. Turen var på hennes sida. Hon blev guvernant på en herrgård utanför Vänersborg. Herrgårdens ägare var musikalisk och i arbetsuppgifterna ingick också att spela upp tilldans på kalasen. Amanda stannade kvar på herrgården till sommaren 1879 när hon gifte sig med sin Anton.

Anton gick helt upp i sitt arbete och sina författardrömmar. Han arbetade extra som teckningslärare på Göteborgs Slöjdförening och Amanda såg till att konstnärer och musiker sökte sig till hemmet. Det var mycket musik och pianot var aldrig tyst. Amanda älskade att skriva brev och höll god kontakt genom brev med sina bröder, som hade utvandrat till USA. Hennes svaghet var att hon inte kunde laga mat och allt hushållsarbete skötte hushållspigan Sofie om.

Det uppstod problem i släkten. Reklammannen Löwing visade sig vara en hustyrann. När brodern Axel kom på besök blev han bryskt utkörd och samma sak drabbade Anton, som en sommar var i Stockholm för att studera de senaste metoderna att lära barn att skriva snyggt. Stålpennorna hade börjat ersätta gåspennor och papper var inte längre lika dyrt. Nu gällde det att lära barnen både att skriva med stålpenna på papper och krita på en griffeltavla.

Amanda hade en yngre syster Gerda. Hon var gift med folkskollärare Daniel Odquist, som arbetade i en skola I Alafors vid Göta Älv inte långt från Göteborg. Det hände ibland att Amanda tog barnen med sig och for med en ångbåt till systern. Daniel Odqust var illa omtyckt i släkten- Han måste alltid ha rätt och tålde inte minsta kritik. Amanda var en smula rädd för honom, medan Anton såg honom som en framgångsrik lärare. Det finns stora likheter mellan honom och folkskollärare John Chronschough.

Sorgen blev stor år 1880 när Ida helt plötsligt avled. Hennes ende som Olle var då två år. Alla I den stora släkten saknade Ida. Brodern Axel, som var fotograf, försökte förgäves få kontakt med Löwing efter jordfästningen.

Aton ägnade all sin lediga tid åt att skriva. Han skriv aldrig i jagform utan använde pseudonymen Chronschough.  Anton skrev boken i två exemplar. Det ena lämnade han till vännen August Bondeson och det andra behöll han. Det är detta exemplar som nu finns på Universitetsbiblioteket i Göteborg.  I slutet på 1800-talet trycktes boken och den fick omedelbart många köpare.  Landets kulturelit hade roligt. Folkskollärare var uppkomlingar utan bildning.

Anton avled 1902 och Amanda hade svårt att få pengarna att räcka till. De äldsta barnen hade arbete, Signe som folkskollärare och Eskil som kamrer på rederiet Transatlantik. Större del av lönen tvingades de att lämna till Amanda. Pengarna skulle gå till de två yngsta syskonens utbildning. Helga fick ta studenten och sedan bli folkskollärare och den yngste borde bli präst. Han måste sedan tjänstgöra i Göteborg och som ogift ta hand om sin mamma. Så blev det inte. Pappa blev präst, flyttade till Visby och gifte sig. Han visste med sig att han skulle mötas av stora svårigheter i sin hemstad och i Göteborgs stift. Prästerna höll sig för sig själva och nästan alla präster var släkt med varandra. Problemet var Amanda, som tyckte att sonen hade svikit henne. Barnbarnen blev för henne ett obehagligt gissel.

Amanda överlevde Anton i 33 år. Jag var fem år när hon dog och minns med fasa den svarta illasittande klänning av lumpylle jag hade på hennes jordfästning.

Folkskollärare John Chrounschough var min farfar

 

Det endBild (54) FARFARa fotografiet av min farfar är från början av 1900-talet. Då hade han lagt på hullet på grund av stillasittande och för mycket punsch tillsammans med sina konstnärskamrater.

 

Jag har ett stort släktarkiv med brev och bilder. Det mesta kommer från min pappas släkt. En del saknas och det är originalmanuskriptet till John Chronschoughs memoarer. Jag hittade det i slutet av 1950-talet och min pappa skänkte det till universitetsbiblioteket i Göteborg. Då var det tal om att hela släktarkivet skulle skickas dit. Jag vägrade eftersom det i arkivet finns personliga uppgifter, som jag då inte ansåg borde vara tillgängliga för allmänheten. Dit hörde till exempel att den präktige skolläraren spred sin vildhavre i Bohusläns skärgård. När mina äldre bröder insåg detta var det inte tal om att arkivet skulle lämnas ut. Nu är det annorlunda.  Jag är folkskollärarens enda kvarvarande barnbarn

 

Skolläraren Chronschough verkliga namn var Anton Freeman och han arbetade som lärare i välskrivning och teckning på folkskoleseminariet i Göteborg. I arkivet finns det brev både till och från honom. Han var en dubbelnatur, en del av honom var en pedantisk hustyrann och lärare och den andra en man med konstnärsdrömmar.  Han var född år 1852 och avled 50 år senare.

 

Anton hette ursprungligen Andersson och namnbytet skedde i samband med att han utbildade sig till folkskollärare. Då uppmanades han att byta efternamn och han valde då sina äldre bröders amerikanska namn Freeman.

Anton var född 1852 på gården Kolstorp i Harestads församling strax utanför Kungälv. Han var yngst av sju bröder. Hans mor Johanna Jönsdotter kom från gården Guntorp i Solberga. Hon var mycket religiös och läste regelbundet i familjens evangeliebok. Det var ont om kontanter vilket förde med sig att de aldrig köpte en bibel.

Som ung ritade Anton av sitt föräldrahem. Huset var inte stort och på Antons teckning syns det att ladugården behövde repareras.

kPLSTPRPBild (58)

Anton var sladdbarn och var 17 år yngre än sin äldste som Andreas, som var född år 1835.  Andreas blev familjens problem. Han trivdes inte på landet utan flyttade till Göteborg, där han drev runt och tog tillfälliga arbeten i hamnen. Det hände mer än en gång att han ertappades med stöld. Gatorna i Göteborg var inget problem för honom och i Nordstan fanns en man, som sålde amerikavästar. I innerfickan låg ett utvandringsbevis med ett annat namn och en biljett till Nordamerika. I början av mars år 1861 steg han av segelfartyget och möttes av amerikanska soldater, som krävde att han skulle ge sig av till sydstaterna för att delta i det amerikanska inbördeskriget. Nu gällde det att lyda order. Hans enda insats i kriget blev att arbeta med att så läger. Riktigt vad som hände blev aldrig klarlagt. Andreas flydde från kriget och flyttade till Chicago. Gissningsvis skrev han hem och snart flyttade de yngre bröderna till svenskstaden Chicago. Den ende som blev kvar hos föräldrarna var sladdbarnet Anton.

Anton ville bli konstnär och flyttade till Masthugget i Göteborg.  Han sökte sig till bohemerna i en matsal vid Kaponjärgatan precis nedanför Skansen Kronan. Då fanns det bara små gångbanor och mitt i gatan strömmade en kanal med vatten från Skansen Kronan. Ansvarig för matsalen var madam Lundin och hennes döttrar Amanda och Ida. Amanda behövde aldrig laga mat eller städa. Hennes uppgift var att spela piano och sjunga mer eller mindre oanständiga visor tillsammans med gästerna. En av dessa handlade om Heppe-Neppe-Tepp, som hade grava alkoholproblem och ständigt råkade ila ut för fylleriförseelser och hamnade i fängelse för dessa.

Amanda hade en yngre syster Ida, som förde sig mycket graciöst och flörtande gled runt bland gästerna. Hennes enda ambition var att bli rikt gift. I konstnären Anton såg hon framtiden. Han var inte ovillig. Ida var söt och snart var de ett kärlekspar. Detta var naturligtvis ingenting som Anton berättade för sina fromma föräldrar eller skrev till sina bröder i USA.

Det kom brev till Anton från fadern. Om pappan själv skrev breven eller om han bad om hjälp får vi aldrig veta. I alla breven finns en religiös underton. Mitt intryck är att Anton inte var road av det kristna budskapet. I husförhörslängden står det bara antecknat att han kunde läsa.

Vintern 1878 var mycket kall och Anton fick ett brev från sin pappa. Han hade fått ett brev från sonen Theodor i Chicago och kände sig trots detta lika ensam som en fågel på taket. En glad nyhet var att kon hade kalvat och att han så småningom skulle skicka både smör och ost till Anton. Han hade hört talas om förstörda städer med nattugglor på taket och kände sig inte som en sådan. Till slut bad han att Gud skulle välsigna Anton.

Det kom fler brev från pappan. Han hade fått pengar från Theodor i Chicago och nu bad han Anton skriva ett tackbrev. Det sista brevet kom i februari 1879. Det var mycket kort och innehöll endast ett meddelande om att modern hade dött och skulle jordfästas i Harestads kyrka lördagen den 6 januari 1879. Det finns inga notiser om att Anton deltog i begravningen.

Det var en gång en tvättmedelsfabrik . . .

HELIOSBild (43)

som på 1930-talet  tillverkade tvättmedlen Helio och Sil. Fabriken låg vid Telefonplan och ägdes på 1930-talet av det tyska företaget Henkel-Helios. Bilden är tagen inifrån lastkajen och det är lådor fyllda med Helio som skall lastas på en järnvägsvagn. Det var vinter och direktören hade fått en egen låda. Det var noga med huvudbonader. Båtformade pälshattar var ingenting för lagerarbetarna, som fick hålla till godo med kepsar med nedfällbara öronlappar. I bakgrunden skymtar LM Ericssons telefonfabrik. I tvättmedelsfabriken tillverkades också Persil, som på 1930-talet var det mest sålda tvättmedlet i vårt land.

Chefen hade kallat in en fotograf från den sedan länge nedlagda fotoaffären Lamkert på Sveavägen. Han tog en serie med bilder och det är ren slump att bilderna har hamnat hemma hos mig. Vilket år bilderna är tagna har jag inga uppgifter om.

1930-talet var arbetslöshetens årtionde. Det gällde att ta vara på alla kunder och föröka tillfredsställa dem på bästa sätt. En stor del av allt som tillverkades i vårt land exporterades till Tyskland. För politiker och militärer var det ingen hemlighet att Tyskland tillverkade krigsmaterial och att man köpte konsumtionsvaror som tvättmedel och glödlampor från andra länder. Henkel-Helios tillverkade båda dessa vardagsvaror, men det var bara tvättmedel som tillverkades vid Telefonplan.

Något år före krigsutbrottet började tyskarna ställa krav. De ville endast köpa varor från rent ariska företag. Den tyska handelskammaren i Stockholm började snoka i arkiv och under de första krigsåren krävde de att få titta på folkbokföringen på pastorsexpeditionerna. I folkbokföringen stod antecknat vilka som var medlemmar i den svenska kyrkan men inte vilket annat samfund de tillhörde.  Några J förekom inte. De tyska tjänstemännen var mycket nitiska i sina kontroller. De skickade också ut förfrågningar till olika företag och om dessa hade många judar anställda gick ordern till konkurrenten.  I de tyskägda företagen måste alla anställda visa upp en släkttavla med fyra led som visade att det inte fanns något judiskt inslag.

I kontorsdelen fanns ett bibliotek med kemisk litteratur och mitt på golvet tronade ett stabilt bord i jugendstil med de moderna bordsbenen av metall. Här fanns också ett arkivskåp med skjutdörrar i samma stil. Dessa möbler står nu hemma hos mig och på bordskivan finns spår av cigaretter. Någon har läst och samtidigt rökt och fimpat cigaretten direkt på bordskivan.

Kriget blev inte den framgång som Adolf Hitler hade hoppats på. Freden år 1945 blev ett svidande nederlag och Tyskland tvingades att betala ett krigsskadestånd. Detta innebar att tysk egendom i vårt land togs i beslag och såldes till svenska företag. När det gällde Henkel-Helios köpte Kooperationen företaget och fortsatte att tillverka glödlampor och tvättmedel. Tvättstugornas kokande grytor med kraftiga tvätterskor blev på 1950-talet en försvunnen tid, som ingen längtade tillbaka till. Alla, som hade möjlighet, köpte en egen tvättmaskin, som placerades i köket eller i badrummet. Maskinerna krävde en ny typ av tvättmedel och nu blev Kooperationens storsäljare Sulfo.

I kooperations tvättmedelsfabrik tillverkades också schampo, tandkräm och smink. Många minns säkert den blåvita tandkrämen med en tub som var förvillande kik en kaviartub.

Sommaren 1967 anställdes min make David som laboratoriechef på tvättmedelsfabriken vid Telefonplan. Hans kontor inrymdes i tyskarnas gamla bibliotek och kring bordet samlades kemisterna för att fundera ut hur man skulle bemöta Björn Gillbergs påstående om att tvättmedel höll på att förgifta jordklotet. Det gick ju lika bra att tvätta skjortor i gräddpulvret Pred som i det moderna tvättmedlet Sulfo. Ingen av företagets kemister rökte, men drack litervis med kaffe. Någon blev så ivrig att han välte ut kaffet på bordskivan och på de redan nötta ställena blev det kaffefläckar.

Nya tvättmedel som Björn Gillberg skulle godkänna måste komma fram. Det gjordes försök med tillverkning med andra kemikalier och en ny sats tillverkades och röken från denna process steg ut från skorstenen. Den var blå och stank av gammaldags tvättstuga. David var inte receptansvarig men diskussionerna efteråt ägde rum vid bordet. Någon slog näven i bordet, kaffekoppen gick i kras och lämnade efter sig repor på bordet.

Tvättmedelsfabriken vid Telefonplan var inte lönsam. Det blev billigare for Kooperationen att köpa smink och schampo från andra tillverkare och på ett beslut på Kooperationens stämma beslöts att tillverkningen av tvättmedel gradvis skulle flyttas till Finland. När allt detta var klart i början av 1980-talet lades fabriken ner och byggnaderna och tomten såldes till det växande företaget LM Ericsson. Samtidigt gick David i pension och hans sista uppgift var att städa i biblioteket. Mitt bland böcker i kemi från 1930-talet låg en mapp med bilder tagna på den tyska tiden. Ingen var intresserad, så de fick följa med flyttlasset hem till oss. David skulle efter pensioneringen bevaka företagets patent på nya tvättmedel och som tack fick han ta med sig det stora biblioteksbordet, arkivskåpet med skjutdörrar och sex stolar från Finland.

Bordet och stolarna har inte haft en fridfull tillvaro hemma hos mig. Två av stolarna har fallit sönder och bordet har fått slitmärken av datorer och skrivare. Nu har det fått en ny duk och har förvandlats till ett matbord för tio personer.

Det händer att jag sätter mig vid kortändan, lägger upp middagsmaten på bästa porslinet och slår mig ner vid bordet. I den öppna spisen sprakar en brasa. Vid dessa tillfällen är det som om bordet vill berätta sin historia för mig. Men tyvärr får jag inte veta var det tillverkades.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Psalmdiktaren Frans Michael Franzén och den franske geologen Georges Cuvier

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har sedan jag var barn varit intresserad av stenar. Under några perioder av mitt liv har jag samlat på stenar och stenen på bilden har jag hittat på en strand på Gran Canaria. Om det är ett djur eller en växt som är inbäddad i det vulkanen sprutade ur sig vet jag inte.

 

Min fem år äldre bror Staffan hade svårt för sig i skolan och jag brukade sitta bredvid när mamma tragglade läxorna med honom. På 1930-talet ingick det i kursplanen för årskurs 3 att eleverna skulle känna till begreppen horst och gravsänka. Jag var fem år och sög till mig dessa begrepp. Allt formades till en framtidsdröm att bli geolog och att få utforska bergens spännande historia. En inspirationskälla var också adventspsalmen ”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp”.  Jag ville veta mer om psalmens författare Frans Michael Franzén, men som barn visste jag inte i vilka böcker jag skulle leta. Var han geolog? ”Nej” sa pappa prästen. ”Han var biskop.” Jag blev besviken. Biskopar var för mig obehagliga präster, som tvingade små barn att utantill rabbla syndabekännelsen ”Jag fattig syndig människa, som i synd född, i alla mina dagar har brutit mot dig . . . . ” Ingenting stämde nu för en vetgirig förskoleflicka.

 

Jag blev aldrig geolog utan utbildade mig till lärare. Intresset för geologi har alltid funnits och då och då ger jag mig ut och letar efter spännande stenar. När jag nu i höst fick frågor om psalmen ”Bereden väg for Herran” började jag fundera över vad Frans Michael Franzén hade tagit intryck av när han formulerade uttrycket berg sjunken djup stån upp.

 

Mima två yngsta barnbarn var i förskoleåldern oerhört intresserade av dinosaurier och då läste jag högt för dem valda stycken ur boken Dinosauriejägarna av Deborah Cadbury. Nu har jag återvänt till boken och läst om den rödhårige franske biologen Georges Cuvier. Napoleon förändrade Europa på ett sått som fortfarande märks och på ett liknande sätt dikterade Georges Cuvier nya regler för biologin. Han brukade på 1800-talet kallas för naturvetenskapens kejsar Napoleon på grund av att skapade begreppet geologi, som de konservativa professorerna i England betraktade som en skadlig och onödig uppfinning.

 

Georges Cuvier var jämnårig med kejsar Napoleon och de båda föddes år 1769. I ungdomen valde de olika vägar, Napoleon blev militär och Georges Cuvier valde naturvetenskap. Hans stora intresse var zoologi och för att kunna studera detta ämne sökte han sig till Stuttgart i sydvästra Tyskland. Efter examen fick han plats om privatlärare i en familj i Normandie. Under den franska revolutionens första brutala år skrev han brev till sina föräldrar att han gillade revolutionen. Detta var en nödlögn för att inte oroa släkten och också för att undvika tråkigheter om brevet skulle komma i orätta händer.

 

Det hände mycket under den franska revolutionen. Frankrike blev ett skräckvälde under Robespierres ledning och kungafamiljen och många adelsmän dömdes till döden. Det var under dessa år Paris fick ett museum, Muséum National d`Historie Naturelle, som var inriktat på naturvetenskap. Sommaren 1794 var skräckväldets tid slut i och med Robespierre avrättades. Paris blev en lugn stad och hit flyttade Georges Cuvier för att arbeta på Paris naturvetenskapliga museum. Han började att sätta upp ett klassystem för djuren på samma sätt som Carl von Linné hade byggt upp sin flora. Det uppstod snart problem. Kejsar Napoleon hade gett order om att varje museum i de ockuperade ländernas skulle plundras på antikviteter, som sedan skulle skickas till Paris. Georges Cuvier fick från Nederländerna en låda med ben och tänder från elefanter. Vid undersökning visade det sig att det inte var elefanter utan en helt ny och okänd djurart, som kom att kallas för mammutar. Hur hade denna djurart uppstått och varför hade den dött ut? Fanns mammutar med bland djuren på Noas ark?

 

Nu började vetenskapliga gräl om mammutbenen. Georges Cuvier började undersöka gipsbrotten utanför Paris och det som hittades när Paris skulle få ett bättre system av kanaler. Nu var forskarna i Paris övertygade om att det hade funnits djur, som inte hade varit med på arken. Georges Cuvier la fram en helt ny teori. Delar av jordklotet hade drabbats av katastrofer. Berg hade sjunket ner i havsdjupen och havet hade kommit strömmande. Allt djurliv hade på dessa platser försvunnit och på de platser som skonats för katastrofen hade nya former av liv uppstått. Samlingarna i Paris och den nya teorin om okända djurarter blev en internationell sensation och alla som hade möjlighet for till Paris för att titta på de märkliga samlingarna. Hur många svenskar som mitt under Napoleons krig gjorde denna resa framgår inte av några handlingar.

 

Georges Cuvier hade som arbetskamrat Jean-Baptiste Lamarck, som inte ville överge tron på Noas ark. Efter syndafloden hade djuren utvecklats på olika sätt och nya arter hade uppstått. Några katastrofer utöver syndafloden hade inte inträffat.

Lamarck hade få bevis för sina teser och fick kämpa länge innan han år 1809 fick boken tryckt. Georges Cuvier hade i det längsta försökt att stoppa boken. När den kom ut skev han ett långt brev till kejsar Napoleon och avrådde honom för att läsa Lamarcks bok.

 

Det är mycket som är oklart. Dit hör bland annat vilka muntliga avtal som slöts mellan kejsar Napoleon och tsar Alexander I i Tilsit den 7 juli 1807. Ett resultat blev att Ryssland invaderade Finland och när kriget var över år 1809 blev Finland en del av tsarens rike. Någon tid att fundera över vilka djur som fanns med på Noas ark fanns få inte i vårt land.

 

Frans Mickael Franzén valde att år 1811 flytta till Sverige. I Stockholm var hans lyrik känd och uppskattad och det var inga svårigheter för honom att få en prästtjänst på den svenska landsbygden. I hans religiösa dikter finns en underton av naturvetenskapligt tänkande. I ett teleskop gick det att se fjärran belägna stjärnor och bakom dessa kunde alla skymta spår av vår osynlige Gud Fader. Här genom teleskopet fanns inledningsraderna till vår trosbekännelse ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.”

 

Min övertygelse är att Frans Michael Franzén kände till Cuviers katastrofteori och att han omformade detta till de bevingade orden ”Berg sjunken djup stån upp!”

 

Frans Michael Franzén och Peter den Stores vålnad

PETERI

Frans Michael Franzén hade aldrig upplevt Peter den Stores krigare i Finland. Han föddes år 1772 i Uleåborg i Österbotten samma år som Gustav III genomförde sin oblodiga statskupp och Polen delades för första gången. I det franzénska hemmet var minnet av Peter den Stores krigståg i Finland och den sjuåriga brutala ockupationen levande. Familjen härstammade från Kexholms läm där man hade sysslat med handel över gränsen mot Ryssland. År 1703 kom ryska trupper stormande över gränsen och invånarna tvingades att fly. De förföljdes av ryska soldater ända upp i Österbotten och först i det avlägsna Uleåborg hittade de en fristad.

 

Tiderna hade tidigare varit oroliga och år 1699 slöt Danmark, Polen och Ryssland ett förbund som innebar att det svenska stormaktsväldet runt Östersjön måste krossas. Den unge kung Karl XII var då 17 år och ingen räknade med att han hade tillräckliga erfarenheter att kunna försvara sitt land. Bekymren var många på grund av att vintrarna hade varit längre och kallare än normalt. Somrarna hade varit fyllda av regn och ruskväder och nattfrosten hade slagit till redan i mitten av augusti. Lövträden hade inte klarat kylan och beteshagarna hade förvandlats till sumpmark. I norra Finland saknade numera folket mat. Det var så kallt att det var omöjligt att skava av tallarnas bark för att baka nödbröd av det. Gårdar hade lämnats öde och folket hade gett sig ut på tiggarvandringar.

 

Karl XII var medveten om dessa bekymmer. Det gällde att besegra fienderna i deras egna länder och här se till att lagga beslag på mat åt soldaterna och foder åt hästarna. Han samlade en krigshär och seglade från Stockholm den 16 april år 1700. Senare på året slog han överraskande den danska hären i Humlebäck och i början av juli slöt han fred med Danmark. Efter detta gällde det att sluta fred med Ryssland och slutligen besegra Polen.

 

Från Estland kom rapporter fyllda av oro . Den ryske tsaren Peter I (senare kallad Peter den Store) hade dragit samman trupper utanför Narva och hela Ingermanland var hotat. Karl XII bröt hastigt upp från Karlshamn tillsammans med 8000 soldater. När de kom fram hade redan soldater från olika regementen i Finland kommit till Narva. Den 30 november möttes de båda härarna i ett fältslag där svenskarna segrade. Efter slaget rusade de hungriga svenska soldaterna fram mot de ryska förråden, åt upp all mat de hittade och söp sig berusade på ryska vodka. Nu blev det lätt för Karl XII att få soldaterna med sig när det gällde att slå ner allt motstånd i de baltiska staterna. Han sökte sig efter slaget till Kurland för att där inrätta ett vinterkvarter.

 

Läget såg dystert ut i Nyenskans vid Nevas utlopp i Finska Viken. Befälhavarna hade sedan mitten av 1600-talet klagat över bristande underhåll. Fästningsvallarna var fallfärdiga och en av kommendanterna skrev att minsta lilla bondgård har bättre portar än Nyenskans. Det kom löfte om hjälp men ingenting hände. I maj 1703 anfölls staden och tvingades kapitulera. Folket flydde västerut till Viborg och några familjer lyckades ta sig ända till Stockholm. De ryska trupperna brände ner staden. Strax efter detta kom tsar Peter I på besök och gav order om att här skulle en ny stad med skeppsvarv byggas upp. Staden namn blev Sankt Petersburg. Efter detta marscherade den ryska hären genom Finland. Det var missväxt i Ryssland och när soldaterna kom till en by plundrade de alla förråd och tände sedan eld på gårdarna. Folket i Kexholms län flydde mot nordväst och släkten Franzén stannade först när de hade kommit till Uleåborg.

 

Det visade sig genast mycket svårt att hitta en duktig överbefälhavare i Finland. Det blev blodiga slag om bland annat Viborg och Helsingfors och de svenska trupperna blev besegrade. Överbefälhavaren Georg Lybecker kallades till Stockholm för rannsakning. Det drog ut på tiden och i mars år 1717 dömdes han till döden på grund av att han hade misskött sitt arbete som överbefälhavare. Någon avrättning blev det inte utan Karl XII ingrep och omvandlade straffet till fängelsevistelse på Lybeckers egen gård Stora Wäsby. Till ny överbefälhavare i Finland utsågs Carl Armfelt, som var uppvuxen i Finland.

 

I mars år 1714 stod ett avgörande slag i Storkyro utanför Wasa. Det var vinter och både de finska och ryska soldaterna saknade ordentliga vinterkläder. Snön låg djup och det svenska kavalleriet kunde inte ta sig fram genom drivorna utan flydde i panik. I den svenska armén fanns många bönder från Österbotten. Eter förlusten sa den ryska befälhavaren att han inte sedan Poltava upplevt så tappra svenska försvarare. Efter slaget drog sig de ryska trupperna söderut och Armfelt sökte sig norrut. Det sista slaget ägde rum vid Kajaneborg, dit ortsbefolkningen hade sökt sig för att söka skydd för ryska plundrande soldater. Svenskarna kapitulerade och befälhavaren på borgen fick ett muntligt löfte om att alla som fanns på borgen skulle få återvända hem. Så skedde inte, utan alla fördes som fångar till Ryssland. Vad som hände med dem där är höljt i dunkel.

 

Efter år 1714 fram till freden i Nystad år 1721 levde det finska folket i något som kan liknas slaveri. Ryska soldater, som var stationerade i Finland, klev in i gårdarna och tog alla livsmedel de hittade. Speciellt hårt drabbades bönderna i Österbotten på grund av att bönderna från detta landskap hade slagits tappert vid Storkyro. Finland blev lamslaget på grund av brist på bönder, fattigdom och svält.

 

Minnen av dessa krigsår går att spåra i Franz Michael Franzéns psalmer. Efter det att Finland blivit en del av Ryssland valde Frans Michael Franzén att år 1811 flytta till Sverige och han fick en tjänst som kyrkoherde i Kumla. I vårt land var han sedan 20 år tillbaka en känd skald på grund av att hans dikter publicerades i tidningen Stockholmsposten. Efter krigsåren skulle vårt land få en ny psalmbok och Franzén valdes in i kommittén för detta arbete. Han författade många psalmer och av dessa finns 13 med i vår nuvarande psalmbok. Han skrev också andliga dikter. Allt detta finns utlagt på nätet under projekt Runeberg.

 

Jag har flera gånger suttit vid datorn och blivit fascinerad av både dikterna och psalmerna. I några av dem skildras rädslan. Mitt intryck är att Franzén var rädd för krig mot Ryssland och allt det kunde föra med sig. Det känns som om Peter den Stores vålnad jagade psalmförfattaren.Psalm 547 är tänkvärd. Var författaren en svikare, som inte hade anmält sig som soldat? Hur skulle han kunna fly undan en dömande gud? Gud, ge mig frid!

 

Franzén kom till Stockholm och fick inte bara se invalider från kriget mot Ryssland. I både psalmer och dikter märks hans intresse för naturvetenskapliga ämnen. Stockholm hade ett observatorium högst upp på Brunkebergsåsen. Mitt intryck är att skalden då och då gick dit och ville veta allt om vårt solsystem och planeternas banor runt jorden. I en av dikterna skildrade han hoppets stereoskop. Genom detta kunde människorna spana in i planetsystem bakom vintergatan och på så sätt få uppleva Guds storhet. Något av detta går att spåra i påskpsalmen ”Vad ljus över griften” som har nummer 146 i psalmboken. Himlen och jorden var två makter, som tidigare inte hade kunnat samarbeta. Nu, när Jesus var uppstånden, skulle de försonas. Ljuset hade segrat och människorna behövde inte som i de gamla sägnerna leva i evigt mörker.

 

Litteratur

Joachim Mickwirz och Jyrki Paaskoski: På vakt i öster del 4 ISBN 951-50-1472-7

Bengt Jangfeldt: Svenska vägar till S: Petersburg ISBN 91-46-17209-2

Norstedt Sveriges historia 1600-1721 ISBN 978-91-1-302440—O

Bilden på Peter den Store är ett ryskt vykort

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

År 1772 var ett bra år för jordbruket i Finland. Det var bara ett litet fåtal, som inte hade mat för dagen. Dessutom var det fred och varor bytte ägare vid gränsen mot Ryssland. I Kexholms län hade sedan länge släkten Franzén sysslat med handel. Affärsverksamheten hade gått bra och nu gällde det att hoppas på nästa generation. På senhösten föddes sonen Frans Michael. Det visade sig snart att sonen var mycket vetgirig, men inte på det sätt som pappan önskade. Pojken sökte sig till litteraturen och kände snart till allt som stod i Karl XII´s bibel. Han ville studera och familjen gav med sig. Första anhalten blev gymnasiet i Åbo och därefter fortsatte han år 1792 sina studier i historia Uppsala.

 

År 1772 har blivit en vattendelare i vår historia. Den 19 augusti genomförde kungen en oblodig statskupp och frihetstidens politiska kaos var över. Gradvis ökades spänningarna med vårt land och Ryssland. År 1788 blossade ett krig mot Ryssland upp. Då var Frans Michael Franzén 16 år gammal och som gränsbo fick han uppleva kriget på nära håll. Mitt intryck är att han blev rädd och ville fly bort från Finland. Fyra år senare fortsatte han sina studier i historia i Uppsala och började skriva lyrik med motiv från antiken. Han disputerade i historia och ägnade sig aldrig åt teologi

 

Frans Michael Franzén hade turen på sin sida. I mitten på 1790-talet fick han följa med en förmögen familj på sönernas bildningsresa till Tyskland och England.  När Napoleons segrande trupper år 1798 marscherade genom Europa återvände gruppen hem till Sverige. Under tiden hade Frans Michael Franzén utnämnts till bibliotekarie för universitetsbibliotekarie i Åbo. Tjänsten innebar också att han skulle vara kyrkoherde i en landsortsförsamling utanför staden. I all hast måste Franzén skriva en avhandling i teologi, disputera och få denna godkänd för prästvigning. Franzéns styrka var bibelkunskap. Han lyckades med sin doktorsavhandling och prästvigdes några år efter hemkomsten till Finland.

 

I England pågick under den tid Frans Michael Franzén var i landet ett vetenskapligt teologiskt gräl om hur gammalt vår jord var. Den enda källa som fanns att tillgå var Bibelns första Mosebok. Gud skapade världen på sex dagar och den sjunde dagen vilade han. År 1650 började den engelske ärkebiskopen Amagh Ussher att med hjälp av Bibelns alla släkttavlor räkna ut när den sjunde dagen inföll. Det var söndagen den 23 oktober 4004 år före vår tideräknings början. Detta var den absoluta sanningen, som inte fick ifrågasättas av upplysningstidens filosofer, historiker och naturvetare.

 

England blev ett kluvet land. Ny teknik hade kommit med napoleonkrigen och man hade börjat gräva kanaler och bygga slussar i hela landet. Arbetsledarna gjorde märkliga skelettfynd i leran. Några läkare kom och tittade på fynden och skakade på sina huvud. Det var rester av okända djur som hade hittats. Folkfantasin började brodera ut märkliga historier om hur Gud för ungefär 5000 år sedan skickat sändebud med hemliga budskap till jorden och att de aldrig hade kunnat fara tillbaka till himlen på grund av att det började regna. Vilka hemliga tecken fanns i dessa ben? Var det farligt att äga ett sådant?

 

I England i likhet med vårt land vårt land kombinerades en tjänst vid universitetet med en prästtjänst. William Buckland hör till tvivlarna när det gällde ärkebiskop Usshers teser om jordens ålder. Han hade sedan barndomen samlat på underliga stenar, som påminde om förstenade djurdelar. Han hade också lärt känna den fattiga flickan Mary Anning, som i klipporna inte långt från Bath knackade fram märkliga ben från okända djur. Dessa sålde hon sedan till turister och kunde på sätt försörja sig själv, sin yngre bror och sin mor. William Buckland blev imponerad av flickan och hennes kunnande om märkliga djur. Han for till Oxford, fick en prästtjänst och lyckades starta kurser i det nya ämnet underbergologi.  Att studera vad som fanns under bergen och försöka förstå hur jorden hade skapats var inte att bryta mot Guds vilja. Hans nya ämne var ett försök att första Guds mening med livet på jorden. En tanke som att Gud hade förintat bergen och låtit havsbottnen resa sig och bli kullar var inte främmande för honom.

 

Frans Michael Franzén fick uppleva ännu ett krig. I februari år 1808 gick ryska trupper över gränsen vid Abborrfors. Ännu ett grymt krig var ett faktum. Studenterna tog till vapen och bönderna var rädda för att Ryssland skulle segra och att de skulle tvingas till livegenskap under storgodsägare. Kriget slutade som alla hade befarat. När freden slöts den 17 september 1809 var vårt land besegrat och tvingades att lämna ifrån sig Finland till Ryssland. Strax efter detta beslöt sig Frans Michael Franzén att flytta till Sverige. Han begärde tjänstledigt från sin tjänst vid Åbos universitet och fick en tjänst som kyrkoherde i Kumla. Han var nu en erkänd och av många uppskattad skald. Det blev därför naturligt att låta honom ingå i en grupp, som skulle ansvara för att vårt land fick en ny psalmbok.  En av hans uppgifter blev att skriva en psalm för adventstiden.

 

Frans Mickael Franzén utgick från bibeltexten om när Jesus rider in i Jerusalem. Den första versen var en skildring hur det skulle gå till när Herran kommer till jorden, som den skildrades i kapitel 40 hos profeten Jesaja. Jag har här använt mig av Karl XII´S bibel, som avviker något från Bibel 2000.  Israels barn hade plågats länge av erövrare. Nu skulle freden komma. Inledningen skulle bli att öknens berg föll samman och blev till en slätt och att dalen mellan dessa reste sig. Det skulle växa blommor längs en stig genom öknens ödemark och på den skulle Herran skrida fram.

 

Jag har inte sett detta första utkast, utan vet bara att det inte godkändes. Skalden Franzén tvingades att skriva om och hans formuleringar hör till vår psalmskatt. Kanske hörde han i sitt inre William Bucklands teser om jordens skapelse när han skrev om texten. Psalmen har nummer 103 i vår nuvarande psalmbok.

”Bereden väg för Herran

Berg sjunken djup stån upp

Han kommer, han som fjärran,

Var sedd av fädrens hopp”

 

Medan skalden Franzén kämpade med att hitta de rätta orden förlöjligades William Buckland i Oxford för sin nya vetenskapliga gren. Det visste ju alla att jorden skapades en söndag 4004 år från vår tideräknings början. Denna sanning gick det inte att ändra på. Det uppstod också hetsiga diskussioner om vilka djur som funnits med på Noas ark. Fanns det i flocken djur, som inte skildrades i Bibeln? Detta vetenskapliga gräl berodde på ett sensationellt fynd. Mary Anning lyckades är 1812 knacka fram ur berget ett 12 meter långt och välbevarat skelett med en lång näbb och 30 vassa tänder. Hon sålde skelettet till en förmögen dam och pengarna räckte till mat i ett halvt år för hennes lilla familj.

 

Tiderna ändrades långsamt i det konservativa England. Först år 1850 medgav teologerna att det inte gick att räkna fram jordens ålder med hjälp av Bibelns släktregister och att utdöda djur fanns med på arken. Willaim Buckland blev en uppskattad professor i det nya ämnet geologi i universitetet I Oxford. Mary Annings stora skelett såldes vidare till Natural History Museum i London och har fått det vetenskapliga namnet Ichtbysaurus. Bredvid skelettet finns ett anslag om vem Mary Anning var.

 

Uppgifterna om Mary Anning och William Buckland har jag hämtat ur första kapitlet i boken Dinosauriejägarna av Deborah Cadbury ISBN 91-89442-48-2. Bilden av Frans Michael Franzén har jag hittat på näten och den kommer ursprungligen från en praktpsalmbok från år 1899. Den är ett kopparstick av G. Fahlcrantz.

 

Fader Movitz på Kolmätargränd

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är ett äventyr att i novemberblåsten ge sig ut på spaning efter gator, som spelade stor roll i Bellmans epistlar och sånger. Dit hör bland annat Kolmätargränd i Gamla Sta´n. Den smyger sig genom ett valv med medeltida prägel och slutar i en rund gård. Det finns också två andra gränder, som slutar i den runda gården. Det är Klockgjutargränd och Stenbastugränd. Kvarteret heter idag Cephalus och är sedan mitten av 1940-talet en sammanslagning av fyra smala medeltida kvarter. Det var krig och administrationen måste bli större för att klara alla påfrestningar. Kanslihuset vid Mynttorget räckte inte till och det borde uppföras en annexbyggnad. De fyra kvarteren gav intryck av förfall och fattigdom och borde passa utmärkt. Då hände det som ingen hade räknat med. År 1942 startade Vera Siöcrona en motståndsgrupp mot rivningen. Stockholm fick inte förlora sitt förflutna från Fredmans epistlar och Carl Michael Bellmans dagar..

Kolmätargran var Fader Movitz gata och den måste få finas kvar. Vera Siöcronas maningar till besinning spreds snabbt över hela landet. Byggnadsplanerna ritades om. Alla fasader och valv skulle få finnas kvar, bara de inre husen kunde rivas och ersättas med ett nytt kontorshus, som blev cirkelformat med en gård i mitten.  Gården fick en pelargång, som skulle påminna besökarna om antikens värld och att Gustav III i slutet av 1780-talet drev igenom att Kanslihuset (före detta Mynthuset) vid Mynttorget skulle se ut som ett antikt tempel.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var fred när Annexet uppfördes.  Ransoneringen av bensin och stinkande gengasaggregat var ett passerat stadium. Alla, som hade råd köpte en bil, och det måste fram parkeringsplatser för regeringens högre tjänstemän. En geolog tillfrågades, berggrunden skulle klara påfrestningarna av en sprängning. Under den runda gården kunde det bli ett parkeringsgarage och marken skulle orka belastningen av en liten staty. För att behålla något av medeltiden täcktes gården med mindre kullerstenar.

I epistlarna om Kolmätargränd framgår det att Kolmätargränd slutade mitt emot Rådhuset. Denna pampiga byggnad brann delvis ner år 1753 och byggdes delvis upp och fick efter fler ombyggnader sitt nuvarande utseende som ett stort H med fyra flyglar. Idag har Högsta Domstolen flyttat in i det anrika huset.

Tack vare två av Bellmans epistlar, nummer 26 och 34. vet vi hur Kolmätargränd såg ut, den var trång med några valv, här fanns längs den smutsiga gatstumpen krogar och bostäder för glädjeflickor. Gränden trängde sig fram från Västerlånggatan ned till Riddarhustorget. Bredvid Riddarhuset låg Rådhuset, som disponerade det Bondeska palatset. I rådhuset fanns några poliser (plitar) och ansvariga för brandförsvaret. Soldater turades om att gå brandvakt på nätterna och på dagarna arbetade de med att bygga upp ett nytt mynthus vid Mynttorget. Det hände att arbetet på mynthuset stod stilla i flera dagar på grund av att det hade börjat brinna i något hus vid de trånga gränderna. Det gällde att omedelbart gripa in så att inte elden spred sig och ofta pågick släckningsarbetet till långt efter gryningen. Då var soldaterna trötta och behövde få sova.

I både dessa epistlar skildrar en man i jagform vad det är som har hänt. Mitt intryck är att det är Mollberg som berättar. Han hade fått upp ögonen för charmfulla Lotta, som bodde vid gränden och var dotter till en krögare. Det var natt och epistelns jag vill gärna träffa Lotta. Han hade stämt sin basfiol och sökte sig till huset där Lotta bodde. Utanför dörren slog han några ackord. Mer än så blev det inte. Ur mörkret klev en korpral fram. Han var beväpnad med trumslagarnas långa spjut, en hirtschfängare. Korpralen insåg snabbt att mannen med basfiolen kommit till gränden för att uppvakta Lotta. Nu gällde det att ingripa snabbt. Korpralen drog fram sitt vapen och slog mannen med basfiolen i nacken, i ansiktet och på händerna. En vacker serenad fick inte spelas framför Lottas fönster i den mörka gränden.

Musikern blev desperat och skrek förtvivlat efter Lotta. Dörren öppnades och krögaren stod framför korpralen. Mer slagsmål och krögaren ropade efter sin hustru. Hon kom ut, ställde sig på stadiga fötter framför sin make och gav honom en rungande örfil. Efter detta log hon inställsamt mot korpralen och hjälpte sedan musikern att sätta på plåster på de blödande fingrarna. Lotta hade gömt sig och det gick inte att få se minsta lilla skymt av henne. Besviken och med blåslagna händer lämnade musikern gränden. Korpralen hade försvunnit, kanske var han rädd för att krögaren skulle börja kasta tomma flaskor efter honom.

Det blev morgon och Lotta hittade en ny kavaljer kanske framför Rådhuset. Det var en plit, dålig smak tyckte mannen med basfiolen. Detta var sista gången han tänkte spela på Kolmätargränd.

Epistel nummer 34 är fylld av dramatik. Movitz hus kunde liknas vid en usel koja med spräckta fönster och det bodde en ständigt galande tupp på gården. Plötsligt började det brinna i Movitz hus och tuppen ilska tjutade ekade i hela gränden. Nu kom soldaterna, slog på trummor och alla i gränden vaknade. Det var mycket som kunde brinna och hit hörde hö till hästarna. Till en höskulle hade två käringar sökt sig. Här hittade de en tratt, som de genast började slåss om. Brandlarmet brydde de sig knappast om, en tratt var en dyrgrip. Det var ju hemma hos Movitz det brann och hans musik var de inte intresserade av. Vattenpumparna gnisslade och väckte glädjeflickorna, som med skräckslagna ansikten tittade ut genom sina öppna fönster. Här hade de sällskap med en rödbrun katt.

Movitz blev fundersam på vad han skulle ta med sig ut på gatan. Det första han gjorde var att ta på sig sin peruk. Det nödvändigaste, musikinstrumenten och fåtöljen och något mer. Elden blev våldsam och Movitz flydde tomhänt ut på gränden. Där slog en flamma upp i hans peruk och det sved i huvudet. Han tjöt av smärta och en soldat riktade brandsprutan bakifrån mot hans huvud. Elden släcktes omedelbart och Movitz trillade framlänges. Han fick hjälpt att resa sig upp, linkade mot en krog, som inte hade drabbats av elden. Här sjönk han mer på en stol och beställde fram ett stop med finkelbrännvin.  Huset blev brandskadat. Var Movitz senare bosatte sig får läsaren gissa sig till genom att läsa andra epistlar och sånger.  I epistel nummer 66 får vi veta att han målade tavlor och hade en verkstad. Kanske var det hit han flyttade.

Husen bredvid var av en helt annan klass. De var byggda på det nästan trekantiga kvarteret Aglaurus och här bodde överklassen. Dit hörde slottsbyggmästaren och kaptenen Adolf Ulrik Kirstein.

På 1790-talet började Bellman att kalla sig för Movitz. Nu diktade han på ett annat sätt. Borta var de färgstarka skildringarna av krogslagsmål och herdestunder med vackra nymfer och fram kommer en skildrare av den svenska sommaren. En av hans sånger, nummer 67, är tillägnad kapten Kirstein.

”Fjäril vingad syns på Haga

Mellan dimmors frost och dun

Sig sitt gröna skjul tillaga

Och i blomman sin paulun;

Minsta kräk i kärr och syra

Nyss av solens värma väckt

Till en ny högtidlig yra

Eldas vid sefirens fläkt.”

När Bellman jagade hare och Ulla Winblad dansade i Mälarhöjden

Bild (19)

I min bokhylla finns en bok, som min dotter aldrig tog med sig när hon flyttade hemifrån. Hon var övertygad om att jag skulle ha glädje av den. Det är en bilderbok om hur Stockholm såg ut under Bellmans livstid. Här finns inga bilder från mina trakter.

Stockholms sydvästra förorter finns då och då med som bakgrund i Bellmans epistlar och dikter. Efter hans tid har en folklig skaldekonst om denne diktare vuxit fram och både Bellman och Ulla Winblad har traskat genom sumpmarker och beteshagar. De har också besökt min trädgård.

Vi flyttade in i villan sommaren 1967. Då hade huset stått tomt i ett år beroende på att arvtagarna till ett dödsbo var villrådiga och inte visste om någon i släkten ville överta ett hus, som krävde omfattande renoveringar. Slutet blev ett beslut om försäljning.

Tomma villor kan vara ett orosmoment i ett villaområde eftersom ingen vet om obehöriga dyrkar upp källardörren och bosätter sig i det öde huset. Många drog en lättnadens suck när vår flyttbil kom rullande. De mest nyfikna var äldre damer, som hade bott i hela sitt liv i det gamla området där spårvagnsslingan en gång låg. Jag bad dem berätta om bygden och flera kunde intyga att stora delar av vår trädgård hade varit en sjö där de på vårarna hade fångat grodyngel och på vintern åkt skridskor. Sedan kom historier av annorlunda slag. Vid sjökanten hade Carl Michael Bellman jagat hare. Strax bakom honom stod Ulla Winblad och höll hans luta. Samtidigt passade Bellman på att skjuta en beckasin, som han sedan grillade vid Bellmans källa. Här skrev han också den första versen i epistel nummer 82 ”Vila vid denna källa vår lilla frukost vi framställa, rött vin och pimpinella och en nyss skjuten beckasin . . ”

Under den första veckan fick jag höra mycket om Bellman och om sjön. Vintrarna hade varit fantastiska. I skymningen samlades tonåringarna för att åka skridskor på sjön. Flickorna försökte sig på konståkning och pojkarna gjorde sitt bästa att stötta deras hopp. När det blev dags att gå hem skedde parbildning. De snabbaste hann fram till den stora granen och här under grenarna kunde de stanna, krama om varandra och kyssas. En hurtfrisk tant berättade med stolthet om sina äventyr.
”Jag kände mig som Ulla Winblad när vi med danssteg i snön traskade mot granen. Spruckna läppar, skyllde när jag kom hem på kylan när mamma tyckte jag såg märklig ut runt munnen. Men jag hade känt mig som en dansant nymf. Tänk att granen på granntomten står kvar och oj vad den har vuxit!”

Jag har vuxit upp i Göteborg och vi sjöng aldrig Bellman i skolan. Ulla Winblad blev här i trädgården en ny bekantskap för mig och jag lånade Bellmans epistlar på biblioteket och började läsa. Det blev inga långa lässtunder. Allt i huset skulle komma på plats, jag skulle söka arbete i Stockholm och sy gardiner. Ingen i familjen begärde av mig att jag skulle kunna Fredmans epistlar. Det räckte med att veta att Gubben Noa var en hedersman, som planterade vinrankor på en öde ö.

Efter olika arbeten fick jag jobb inom folkbildningen och stortrivdes. Här gick det inte att undgå Bellman och jag köpte hans epistlar och sånger. Det var mycket i dessa böcker som inte stämde med det mina granntanter hade berättat. Dagar, när jag inte arbetade heldag, sökte jag mig till Stadsarkivet och började läsa husförhörslängder. Här trängde jag in i ett annorlunda 1700-tal och jag började tvivla på att Bellman hade varit i min trädgård. Att säga detta var som att svära i kyrkan. Jag fortsatte att läsa Bellmans epistlar och sånger. Jag hittade flera olika Bellman, en gladlynt och sjungande ung man och en ledsen sjukling. Bland epistlarna finns skildringar om hur landskapet såg ut en blåsig och kall höstdag i mitten av 1700-talet. (epistel 47) Bellman var i Brännkyrka när klockan slog tio och stötte på klockaren. Skalden hade bråttom för att komma i tid till en begravning på Södermalm och smorde därför klockaren med fem supar. Jag anar att Bellman fick åka i en kärra och att de tog vägen genom dagens villaområde Liseberg och sedan förbi Västberga gård. Det märktes att det varit krig och att gårdarna hade saknat drängar. På åkrarna växte törne och tistlar, sankmarkerna bredde ut sig och det fanns inte en enda rödmålad grind. Förfallet syntes överallt. Bellman kom i tid till samlingsplatsen på Södermalm. Här mötte han en grupp soldater, som också skulle till begravningen. Sällskapet fick åka i en vagn med nedfällbara medar för vinterbruk. Hjulen var trasiga men någon hade dolt förfallet genom att måla dem i färgrester av olika slag. I vagnen hade Mollberg stoppat en kruka med kålrötter och spenat, ett stop med delikat finkelbrännvin och en korg ned konfekt och suckat. Det blev säkert ett uppsluppet begravningskalas.

Carl Michael Bellman hörde till en generation när alla pojkar skulle känna till den antika världen. I sång nummer 8 bjuder Bellman hem gudarna till sin enkla vrå. Venus och Minerva får sällskap med krigsguden Mars. Maten var viktig när gudarna kommer. De bjuds på skinka och bringa, pepparrot och några glas vin. Vrån var antagligen dragig och den vackra Juno fick snuva och måste dra på sig både nattrock och huva för att inte frysa. Efter detta är det tänkt att sällskapet skall spela kort. Detta blir inte av eftersom gudarna smyger ljudlöst bort. En besviken Bellman sätter sig ner och somnar. Det är inte det lättaste att umgås med gudomligheter.

Det hjälps inte, då och då får jag frågor om Bellman. Jag brukar undvika att svara eftersom jag inte vill diskutera harjakt och nyskjutna beckasiner. Folk är envisa och vill ha svar vilket de också får. Utan att på allvar ha sysslat med Bellman är det några som är övertygade att jag kan det mesta om denne skald. Resultatet har blivit att jag tisdagen den 5 november på Rioträffen i stadsdelen Gärdet skall berätta om vad Bellman gjorde och inte gjorde vid Mälarens stränder. Nu är det bäst att läsa på, jag kommer säkert att få flera kluriga frågor.

Axel Oxenstierna och det kungliga kansliet

AXEL ocxenstierna

Jag har på en loppmarknad kommit över Kungl. Maj:ts Kanslis historia i två delar. Böckerna är häftade och bara ett fåtal sidor var uppsprättade när jag släpade hem dem. Det är ett omfångsrikt och detaljrikt arbete, som kom ut i sambandet med 200-årsminnet av 1634 års regeringsreform och har flera olika författare. Idag tänker vi inte på att vårt nuvarande system med regering, departement och riksdag bygger på principer, som Axel Oxenstierna arbetade fram när Gustav II Adolf i december 1611 blev svensk kung. Kungen var 17 år gammal och hade fått överta krig med Danmark, Ryssland och Polen. Han hade redan då visat sig vara en skicklig härförare. Med tre krig var det omöjligt att själv ansvara för alla beslut som rörde inrikes problem. Detta arbete överlät han till faderns förtrogne riksrådet Axel Oxenstierna, som genast började organisera det kungliga kansliet. År 1612 kom den första förordningen om hur kansliet skulle arbeta med riksråd och riksdag. Denna förordning ändrades flera gånger under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler och den mest detaljerade förordningen kom år 1634. Det första kapitlet i del 1 om detta har skrivits av Nils Forssell. Ur kapitlet har jag hittat fakta till denna blogg.

 

Det vanliga fram till Gustav II Adolf´s trontillträde var att kungen själv utsåg sina tjänstemän. Karl IX hade föredragit att omge sig med medarbetare, som inte tillhörde adeln. De gamla adelssläkterna ansåg att de ofrälse på detta sätt hade skaffat sig makt och inkomster, som deras släkter borde fått ta del av. I Axel Oxenstiernas första förordning står det i klartext att kansliets högre tjänstemän skulle vara av gammal riddarsläkt. Alla oadliga, som hade arbetat under Karl IX, överfördes till änkedrottningens hovkansli. Detta var inte problemfritt och förde med sig olösta tvistigheter mellan änkedrottning Kristina och Axel Oxenstierna.

 

Under Karl IX´s tid var kungen ansvarig för att rättegångarna följde Sveriges lagar. Detta visade sig vara omöjligt i ett land där kungen var överbefälhavare och själv framgångsrikt ledde flera krigslag. Nu började landet delas in i hovrätter med personal, som ansvarade för rättegångarna. Svea hovrätt blev den första och den kom till år 1614. Hit kom den unge kungen för att få bekräftat att rådet, riksdagen och de anställde litade på honom. Han möttes av riksmarsken, riksamiralen och rikskanslern Axel Oxenstierna. Dessa tre svor trohetseden till kungen. Efter detta trädde riksråden fram. Axel Oxenstierna förestavade trohetseden och riksråden upprepade eden. Efter detta fick de två nya riksråd var för sig träda fram, Nils Bielke och Johan Skytte. Axel Oxenstierna förestavade eden och de nya riksråden föll på knä och kysste kungens utsträckta hand.

 

Idag vet vi inte vad Johan Skytte tänkte när han föll på knä framför kungen, som var hans gamla elev. Johan Skytte var Gustav II Adolf´s lärare och lärt den blivande kungen att samtala på diplomatspråket latin, fått honom att förstå landets lagar och också att lösa matematiska problem.  Johan Skytte var son till en skräddare och adlades först sedan han bevisat att han var en skicklig pedagog. Denna utnämning av skräddarsonen till riksråd stred mot Axel Oxenstiernas teorier om att de som var bäst lämpade att arbeta som riksråd var män från de gamla riddarätterna.

 

Det andra nya riksrådet Nils Bielke hade varit en av Karl IX´s förtrogna och då tidvis varit riksråd. Nu var han tillbaka till sina gamla arbetsområden men med en ny organisation och andra arbetsuppgifter.

 

Efter riksråden fick alla anställda var för sig komma fram falla på knä framför och svära trohetseden till Gustav II Adolf. Här fanns bland annat tyska och svenska kammarskrivare och kopister. Axel Oxenstierna hade helst velat anställa adliga kammarskrivare. För att få en sådan tjänst måste den sökande ha ingående kännedom hur vårt land och länderna i Västeuropa styrdes, goda kunskaper i latin och något annat främmande språk samt att ha vacker handstil.  Rikskanslern beklagade sig ibland över adelspojkarnas lättja. Efter avslutade studier ville dessa unga män hellre arbeta som informatorer eller huspräster hos någon högt uppsatt adelsman än att söka sig till ett stressigt arbete under en krävande chef på rikskansliet. Nu blev Axel Oxenstierna tvingad att anställa prästsöner och pojkar med bakgrund i en framgångsrik hantverkarsläkt som skrivare i kansliet. Om dessa unga män skötte sina uppgifter med stor omsorg och nitälskan kunde de bli adlade.

 

Axel Oxenstierna fungerade som kansliets personalchef. Ibland fick han ta emot klagomål från sin personal. Det uppstod ofta spänningar mellan anställda från de gamla adelsätterna och män som hörde till de nyadlade uppkomlingarna. Efter det att Gustav II Adolfs trupper hade gått fram som segrare i de baltiska staterna och freden i Stolbova 1617 blev delar av de baltiska länderna en del av Sverige. Nu kunde uppkomlingarna befordras och få kämpa med ansvarsfyllda arbetsuppgifter i de nya landområdena. Här behövdes administratörer och hit förflyttades Johan Skytte och staben under honom. Han var den förste uppkomlingen som hade blivit riksråd. Vi vet inte vad han tyckte om detta. Han var varken militär eller diplomat utan i första hand pedagog.

 

Det var inte bara spänningarna mellan olika personalgrupper som var ett bekymmer för Axel Oxenstierna. Både Polen och Danmark skickade spioner till Stockholm. Vad som hände i rådets sekreta utskott försökte de på alla sätt lista ut. Ett sätt var att muta kanslipersonalen så att de smugglade ut protokollen. För att förhindra detta ändrade Axel Oxenstierna reglerna för hur arkivmaterial fick hanteras. Om ett protokoll skulle vara giltigt fodrades det att Axel Oxenstiernas sigill fanns på det. Protokollen fick sedan inte lämna arkivet, som nu var en del av kansliet och fått namnet Riksarkivet. Om arkivets personal slarvade med sina uppgifter avskedades de och i lindriga fall fick de den högra handen avhuggen och i grövre fall fördes de efter en kortfattad rättegång till avrättningsplatsen.

 

Vissa handlingar behövde skickas till platser utanför Stockholm. Det behövdes kopister med god handstil, beväpnade postiljoner med uppgift att se till att handlingarna kom fram till adressaten och inte hamnade i orätta händer och slutligen starka drängar med uppgift att se till att inte kanslipersonalen frös om händerna medan de satt och skrev. Arbetat med att bära ved i slottet Tre Kronors vindlande trappor har skildrats som mycket tungt. Drängarna var dåligt betalda och kunde uppfattas som en säkerhetsrisk. De ansvarade för alla tunga lyft och rörde sig fritt mellan kansliet och arkivet. De kunde i obevakade ögonblick böja sig ner över pågående skrivarbeten och snappa upp vad som hade beslutats i rådet. Ständiga kontroller, drängarna fick under inga omständigheter lära sig att läsa.

 

I boken on kansliets historia skymtar det fram en konflikt mellan kungen och några adliga familjer.  Kriget mot Polen hade sitt ursprung i att Gustav Vasas barnbarn Sigismund hade ärvt både vårt land och det katolska Polen. Det fanns tankar på att återinföra den katolska läran i vårt land. Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son, motsatte sig detta och det utbröt ett inbördeskrig i vårt land. Släkten Bielke splittrades i denna fråga, några hade dragning till den katolska läran medan andra var fanatiska protestanter. I ett blodigt slag segrade hertigens trupper och efter detta inleddes rättegångar mot Sigismunds anhängare. Domen blev hård och 158 män dömdes till döden och avrättades antingen i Linköping är 1600 eller i Stockholm 1604. Bland dessa fanns 36 adelsmän från de gamla förnäma familjerna som Leijonhufvud, Brahe och Bielke. Barnen till de dömda fängslades och förlorade faderns gods. Flera av Sigismund anhängare lyckades att fly till Polen och dit hörde medlemmar av släkten Bielke.

 

Sigismund hade inga planer på att ge upp planerna på att erövra Sverige och det var detta krig som Gustav II Adolf fick överta. Hären kallades in och flera befarade att inbördeskriget skulle blossa upp igen. För att försvara att trupper skickades till Polen hänvisade Gustav II Adolf till år 1530 års möte i Augsburg Tyskland när de protestantiska furstarna och de ledande prästerna kom överens om reglerna hur protestantiska länder skulle styras. Kungen var inte längre beroende av påvens välsignelse för att kunna styra landet utan måste uppleva att han hade fått sitt uppdrag som regent direkt av Gud. Samtidigt godkändes en trosbekännelse. Den fick namnet den augsburgska bekännelsen och den användes fortfarande i den svenska kyrkan.

 

Den svenska tolkningen av besluten i Augsburg blev i början av 1600-talet att kungen var Guds ställföreträdare i det protestantiska Sverige. Katoliker var skurkar och bedragare och måste med alla medel bekämpas. Gustav JJ Adolf hänvisade till detta när han för rådet förklarade varför han hade för avsikt att fortsätta kriget mot Polen. Vi vet inte vilka tankar som for runt i Johan Skyttes hjärna hade när han som riksråd lyssnade på detta. Han hade gift sig av kärlek med Maria Nääf. Större delen av hennes familj hade stöttat Sigismund och hennes äldre bror hade rymt till Polen. Maria var fäst vid sin bror och såg ingen bedragare i honom.

 

Då och då togs frågan upp i rådet om familjerna kunde återförenas. Stred detta mot tolkningarna av besluten i Augsburg år 1530?

 

Bilden på Axel Oxenstierna har jag hittat i den bok jag har hänvisat till

 

Aspudden i mitten av 1800-talet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag är Aspudden en spännande stadsdel med ett rikt kulturliv. Här finns bland annat en välsorterad liten bokhandel och ett bibliotek. Det var annorlunda på 1840-talet när tobaksplantorna spirade på åkrarna och de boende arbetade i jordbruket. År 1845 styckades Aspuddens gård av från Hägerstens gård och den köptes av grosshandlare Laurin, som snart gjorde sig känd som en av männen bakom Norstedts bokförlag.

 

Det var vanligt att anordna husförhör i november. Mitt intryck är att 1845 års husförhör ägde rum i Aspuddens gård och att värdfolket Laurin hade satt fram stolar för de anställda. Själva deltog de inte i förhöret. Prästen Gustav Adolf Rindberg hade tjänstgjort sedan år 1825 i Brännkyrka och varit mån om att lära känna sina församlingsbor. Här på Aspuddens gård ställdes han inför ett oväntat problem. På stolarna satt drängar och pigor, som hade svårt för att läsa och de stakade sig när det gällde katekesen. I denna skara satt även fru Sara Bille och hennes tonårsdotter Lovisa Desideria.

 

Pastor Rindberg frågade fru Bille var hennes äkta make hette och var han var mantalsskriven. Svaren blev undvikande och det enda som antecknades var att mannen bodde i Stockholm och hade arbete. Efter detta kom förhören och fru Bille uppmanades att svara. Det blev ett rasp med gåspennan i förhörsboken och en anteckning om att fru Bille och hennes dotter kunde det som krävdes av dem. Pastor Rindberg insåg snabbt att fru Bille kom från en annan samhällsklass än drängarna och pigorna. Någon lust att visa att hon kunde läsa innantill hade hon inte. (1)

 

Det finns inga anteckningar om vad fru Billes efternamn innan hon gift sig utan endast att hon tidigare hade bott i Stockholm. Det troliga är att hon kände familjen Laurin och att efter ett våldsamt familjegräl fru Laurin tog hand om mor och dotter Bille och lät dem följa med till Aspuddens gård.

Det låg spänningar i luften i Stockholm. Året innan hade Karl XIV Johan avlidit och överlämnat landets väl och ve till sonen Oscar I. Vilka liberala reformer tänkte den nye kungen lirka genom riksdagen? Hur tänkte han när det gällde utrikespolitiken?

Läskunnigheten bland vanligt folk i grannländerna hade ökat och nu började nationella krav från folk med ett annat språk och en annan kultur än landets härskare göra sig gällande. Det gällde bland annat polackernas ställning både i Ryssland och i den framväxande stormakten Preussen. Detta var något som troligtvis oroade den ryske tsaren. Kunde det bli uppror i Polen? (2)

Det fanns spänningar i Danmark där det i de södra delarna fanns folk som talade tyska.   En konflikt vid den preussisk-danska gränsen om områdena Slesvig och Holstein kunde när som helst urarta till ett krig. Danmark skickade legationssekretaren Christian Höyer Bille till Stockholm för att påverka den svenska riksdagen att sända trupper till Danmark.(3) Var det denne Bille som fru Sara var gift med? Vi vet inte, bara att pastor Rindberg hade svårigheter med förhöret med fru Bille

Tack vare Årstafruns dagbok vet vi en del om pastor Rindberg. Han brukade besöka Årstafrun och blev då bjuden på något att äta. Vad de diskuterade vet vi inte. En dag kom han och frågade försynt om Årstafrun kunde låna ut en slant till honom. Han var gift och hade fyra barn. Just då hade Årstafrun svårt att få sin egen ekonomi att gå ihop så någon hjälp fick inte den olycklige prästen. (4)

Detta var pastor Rindbergs sista husförhör på Aspuddens gård. Året därpå avled pastor Rindberg och församlingen Brännkyrka fick ingen ny präst förrän tre år senare. Efterträdaren hette Per Rolén och han hade svårt att samla folket till husförhören åren 1851 till 1855. (5) Slutligen lyckades han och på Aspuddens gård hände något märkligt. Hela familjen Laurin kom och svarade ordentligt på alla frågor. Läskunnigheten var något bättre än tidigare och livet var lugnare. Nu hade alla hotelser gått i uppfyllelse och kriget mellan Preussen och Danmark hade brutit ut och avslutats. I detta krig deltog svenska studenter från Uppsala och Lund som frivilliga. Legationssekreteraren Bille hade lyckats med sitt uppdrag. Han hade övertalat både Oscar I och riksdagen att skicka en svensk trupp med 15 000 soldater till Danmark. Truppen kom inte längre än till Fyn och Skåne. Då ingrep tsar Nikolaus I och krävde ett slut på alla oroligheter vid den dansk-tyska gränsen. En av anledningarna kan vara att han inte önskade att det nya landet Preussen skulle bli alltför starkt. Det blev en uppgörelse om vapenvila år 1850 i vilken Oscar I spelade en betydande roll som medlare. Men någon varaktig fred vid gränsen blev det inte.(6)

nikolaus1

Per Rolén föredrog vid sitt första husförhör att inte fråga efter fru Sara Bille och hennes dotter, som båda hade uteblivit från förhöret. Varför vet vi inte, var Per Rolén rädd för obehagliga frågor om vad som stod i tidningarna om det fortsatta spända läget i Danmark. Det gick inte att förutse vilka svar på frågor om innebörden av tio Guds bud som skulle komma från en gård där verksamheten var inriktad både på att trycka böcker och jordbruk.(7)

 

År 1856 var det dags att börja skriva i en ny husförhörsliggare. Till det första förhöret kom fru Sara Bille med dotter, fru Billes icke läskunniga fosterdotter och en demoiselle, som tjänstgjorde som sällskapsdam. Några frågor om fru Saras äkta make ställdes inte. Legationssekreterare Bille behövdes inte längre i Stockholm och hade skickats ut på nya uppdrag. Det finns anteckningar om att han avled 1853. Några år senare flyttade Sara med dotter, fosterdotter och demoiselle till Stockholm. Vad som sedan hände med dem har jag inte spanat rätt på.(8)

 

Kvar finns den obesvarade frågan vem fru Sara Bille var gift med. Jag vill tro att det var med legationssekreterare Bille och att hennes fosterdotter var legationssekreterarens barn utanför äktenskapet. Det hände att fruarna övertalades att ta hand om männens ”vildhavre”.

. . . . .

Bild tsar Nikolaus I från ett vykort, konstnär okänd

  1. Brännkyrka kyrkoarkiv husförhörslängder 1846-1850 sida 19
  2. Norstedts Sveriges Historia 1830-1920 sidorna 108-117
  3. Christian Bille Wikipedia
  4. Årstafruns dagbok del 3 sida 169
  5. S5tängnäs stifts herdaminnen 1897 del 3 sid178
  6. Lars O. Lagerqvist: Sveriges regenter sidorna 159-161
  7. Brännkyrka kyrkoarkiv husförhörslängder 1851-1855 sida 26
  8. Brännkyrka kyrkoarkiv husförhörslängder 1856-1870 sida 29