August Strindberg år 1878

Det är något visst med Mosebacke terrass. Tidiga morgnar vilar det en stilla frid över borden och koltrastar hoppar runt och letar efter något att äta under borden. Det var hit som huvudpersonen i August Strindbergs bok ´Röda Rummet´ sökte sig för att diskutera ekonomi och politik med en god vän. Boken kom ut år 1879 och gav upphov till diskussioner på grund av att här finns fördömande meningar om den frikyrkliga väckelserörelsen. Boken framhåller framför allt att år 1878 i Stockholm var svältens år.

Peter Englund har skapat begreppet gångjärnsår, vilket innebär att året innebär stora förändringar. Ett av dessa var 1878, året när järnvägsbyggandets storhetstid var över och varor från industrin inte gick att sälja. Flera företag I Stockholm tvingades att gå i konkurs. Det var kaos i den statliga förvaltningen och några heltidstjänster fanns inte. Det vanliga var att män, som lyckats få ett deltidsarbete på något ämbetsverk drygade ut inkomsten genom att skriva artiklar eller noveller för tidningar eller reklamtexter för något företag. August Strindberg var då 27 år gammal och efter misslyckade försök att bli anställd som kanslist på något ämbetsverk gjorde han tappra försök att försörja sig som författare. I boken `Röda rummet´ har han skildrat detta svältens år. Det första kapitlet skildrar en tidig morgon på Mosebacke terrass. Det är i början av maj och pigan på Mosebacke står i fönstren och river bort klisterremsorna för innanfönstren. Nu skulle våren få tränga in i huset. Kyrkklockorna har just slagit åtta och vid ett bord satt Arvid Falk och pratade med en god vän. Arvid Falk hade blivit avskedad från ett statligt verk och hade stakat ut sin framtid. Han skulle bli författare. Denna majmorgon anar han inte att han har ett år av svält och hunger framför sig.

Efter mötet på Mosebacke terrass vandrade Arvid Falk ner mot staden och letade sig fram till Österlånggatan.  Österlånggatan var skökornas gata och här stötte Arvid Falk på äkta män, som mitt i natten hade smitit ut från sin hulda maka och nu med skamsna steg smög sig hemåt. Han stannade framför en port mitt emot Ferkens gränd. Här hade hans äldre bror en affär med fiskredskap. På ytterdörren hängde några metspön som reklam för företaget.  Ansvarig för affären var Andersson och en trappa upp hade brodern sitt kontor. Arvid Falk var fylld av förhoppningar om att han kunde få ut ett arv efter sin far när han denna morgon besökte affären. Porten finns kvar men det syns inga spår av fiskredskap.

Innan Arvid Falk steg in genom porten tittade han ut genom Ferkens gränd och kände att salta vindar från Östersjön slog emot hans ansikte.  Flera hjulångare var på väg ut från Skeppsbron mot Baltikum. Idag ser man ett litet bageri och bakom det en kvarglömd sparkstötting. Hjulångarnas tid är för länge sedan förbi.

Broderns kontor var ostädat och stank av cigarrök. På bordet stod en låda med cigarrer, som var avsedda för besökare. Det var ingen njutning arr röka dessa. De hade trillat över nord på en fraktskuta, fiskats upp av skepparen och sedan sålts för en billig penning till Arvid Falks bror. Samtalet gick inte som Arvid Falk hade hoppats på. I början av 1870-talet hade brodern börjat använda sitt och broderns arv för olika slag av ekonomiska spekulationer. Nu hade denna bubbla spruckit och det fanns inget arv att hämta. Innan Arvid Falk lämnade kontoret fick han en föreläsning i politik. Statsminister Louis Gerhard de Geer hade lyckats göra om riksdagen och de fyra stånden fanns inte längre. Släkten Falk hade anor som borgare sedan 1700-talet och alltid varit representerade i riksdagen. Nu var denna gyllene tid över och ingen brydde sig om hur det gick för hederliga affärsmän.

Statsministern hade tidigare varit justitieminister och då drivit igenom religionsfrihet. Nu blev det tillåtet att hålla gudstjänster i hemmen och i speciella kyrkor eller kapell. Den ståtliga Blasieholmskyrkan var nybyggd och i anslutning till kyrkan gick det bra att köpa tidningar med religiösa texter. Att skriva för fromma damer var ingenting som passade Arvid Falk trots att detta var ett säkert sätt att försörja sig på som författare.

Arvid Falk vandrade vidare och kom till Lill-Jansskogen. Här besökte han ett kollektiv med manliga konstnärer. De hade insett att det bästa sättet att få konstverk sålda var att måla altartavlor. Vacker natur blev bakgrunden och här måste det finnas en biblisk gestalt. En ljunghed i Halland lyste på en av dukarna. Det saknades en biblisk gestalt och gruppen var enig om att måste bli Maria Magdalena. Nu gällde det att hitta en kvinna villig att stå modell för detta kommande mästerverk. Var hittar man detta fynd?

En av konstnärerna var gift med en mycket stridbar kvinna. Hon var aktiv inom kvinnorörelsen och under måltiden underhöll hon konstnärerna med skildringar av orättvisor. De ogifte kvinnorna var myndiga medan de gifta var omyndiga och hade den äkta maken som förmyndare. Hon kunde ge sig ut och arbeta som städerska, men de pengar hon förtjänade tillhörde hennes make. Så snart alla hade ätit skulle hon samla likasinnade kvinnor i övervåningen av huset. Hit skulle också minst en förnäm dam från överklassen leta sig.  Konstnärerna insåg att det bäste de kunde göra var att lämna huset. Röda rummet i övervåningen av Berns salonger hade blivit en plats där män ur alla samhällsklasser samlades för att utbyta tankar.  Här hoppades konstnären att någon av servitriserna skulle vara villig att på förmiddagarna stå modell för Maria Magdalena.

Detta var den sista glada dagen för Arvid Falk. Nu var det lilla sparkapitalet tömt.  Både överrocken och guldklockan hamnade hos pantbanken och när dessa pengar tog slut blev Arvid Falk övertygad att han skulle avlida av svält. Då och då skrev han en reklamtext och lyckades överleva. Strax före jul kom ett glädjebesked. Han hade fått arbete som lärare på en flickskola. Däremot gick det betydligt sämre för hans vän konstnären. Maria Magdalena hörde inte hemma på en altartavla.

August Strindberg hade själv bittra erfarenheter när det gällde reklamtexter. Han hade tidigare skrivit en novell, som egentligen var en reklamtext för försäkringsbolaget Nordstjernan. Detta företag sysslande bland annat med att försäkra gods på hjulångare och fraktskutor. Ett äkta par hade tecknat en försäkring inför en utlandsresa. Stormar på Nordsjön gjorde att de hade svårigheter att betala försäkringen i tid. Ett par dagar efter sista betalningsdagen gick det fartyg som fraktade deras flyttsaker till Sverige under och lasten kunde inte bärgas. Paret betalade omedelbart in försäkringsavgiften och skrev att stormen hade hindrat dem att betala i tid. Någon ersättning från försäkringsbolaget fick de aldrig. De började anklaga försäkringsbolaget för vilseledande reklam i novellen. Detta blev en tankeställare för alla författare och episoden finns utförligt skildrad i ´Röda rummet´. Efter detta var det inga författare som vågade sig på att skriva reklamtexter som noveller.

Trots svälten finns det en positiv underton i boken. Det går att hoppas på bättre tider, det går att hoppas att bibelns Maria Magdalena blir altartavla. Det finns inga spår i denna epokgörande bok att August Strindberg var kvinnohatare. Han sökte alltid efter något bättre, han var nyfiken på allt som rörde sig i livet. Han kunde vara svår att umgås med och det blev tre äktenskap.

Litteratur:

Olof Lagercrantz : August Strindberg

Klara nunna

Med mycket fantasi kan man genom detta smutsiga och gallerförsedda fönster på Klara kyrka se ett gråvitt fladdrande föremål. Kanske är det spindelväv, som städaren glömt plocka bort, och kanske är det spöket Klara nunna.

På 1880-talet beslöt sig August Strindberg och Claes Lundin att samla på spökhistorier med anknytning till Stockholm. Ett bodde i källaren på Klara kyrka. Hon var en vålnad, som kunde viska fram hemligheter från den katolska tiden. Under hennes livstid låg ett stort nunnekloster på den tomt där kyrkan nu står. Alla kände till att nunnor inte var oskyldiga när det gällde kärlekslivet. De var som Eva i paradiset och kunde med eller utan hjälp av ett äpple förföra en man. Alltså var det bäst att stänga in flickorna i ett kloster. Ett av dessa nunnekloster var Klara, som fick privilegiebrev från påven på 1280-talet. Tack vare donationer från olika förmögna släkter blev klostret ägare till stora gårdar och också Djurgården med alla sina ekar.
Alla i Stockholm kände till att det fanns en hemlig tunnel mellan nunneklostret och franciskanerklostret på Riddarholmen. Vem som hade grävt denna tunnel är det ingen som vet, bara att nunnorna flitigt använde sig av den. Det var mycket son utspelade sig i tunneln. En nunna blev med barn och abbedissan var obeveklig. Nunnan måste levande muras in i klostrets källarvalv.

Det är mycket talar för att nunnan kände sig orättvist behandlad. Efter sin död smög hon sig ut ur valvet och tassade runt i en liten källarskrubb. Här fick hon vara ifred tills den dag när Gustav Vasa stängde klostret och nunnorna måste flytta. Kvar fanns en grund, som blev ett bra gömställe för den olyckliga nunnan.

Det fanns en politisk anledning till att Gustav Vasa lät riva klostret. Under befrielsekriget under Kristian Tyranns siste regeringsår hade danska trupper kunnat gömma sig i Klara kloster för att därifrån anfalla Gustav Vasas trupper. Efter Gustav Vasas intåg I Stockholm 6 juni 1523 skedde stora förändringar i Stockholm. Något danskt fäste i närheten av slottet ville Gustav Vasa inte ha, Klostrets revs och rivningsvirket återanvändes för att förstärka Stockholms försvar. Grunden fick vara kvar och hit flyttade nunnan.


Gustav Vasas son Johan III var intresserad av kristendomen och beslöt sig för att bygga upp kyrkor, som fadern hänsynslöst hade låtit riva under sin kulturrevolution. Klara kyrka växte upp ur den gamla grunden och nunnan måste finna sig i mycket buller över sitt huvud. Hur många byggnadsarbetare hon visade sig för vet vi inte.

Det finns ett enda källarfönster i Klara kyrka. Det är smutsigt och försett med galler. Här inne finns den spökande nunnan. Om hon idag skulle glida ut genom fönstret skulle hon till vänster se en mycket stor minnessten över Karl Mickael Bellman.

Det susar inga epistlar eller sånger ur minnesstenen. Det borde det göra för att glädja den spökande nunnan. Sång nummer 31 skulle hon säkert uppskatta även om på hennes tid inte fanns några krukväxter i fönstren.
”Opp Amaryllis, vakna min lilla
vädret r stila och luften sval
regnbågen prålar med sina strålar
randiga skog och dal”

Spöket i Jakobs kyrka

På 1880-talet gav sig August Strindberg och Claes Lundin ut på spökspaning i Stockholm. Det var en tid när alla trodde att Djävulen när som helst kunde komma nedseglande från ett mörkt moln eller kliva upp ur underjorden. Han ville köpa människornas själar och i utbyte lovade han dem rikedom, makt och prakt. Ett av hans mest lyckade inköp var Jakob de la Gardie, som på 1630-talet lät bygga det slottsliknande palatset Makalös mitt emot Stockholms slott. Han har också blivit känd för att han gifte sig med Gustav II Adolfs ungdomskärlek Ebba Brahe.

Jakob de la Gardie föddes i Reval år 1583 och var som till den berömde fältherren Pontus de la Gardie. Hans mor var Sofia Gyllenhielm, som var en naturlig dotter till Johan III och Katarina Hansdotter. Detta gjorde att han var kusin med Gustav II Adolf.

I likhet med andra protestantiska fältherrar var han övertygad protestant. Jag har sett uppgifter om att de svenska soldaterna varje morgon fick ställa upp sig till korum och att de då sjöng psalmen ´Vår Gud är oss en väldig borg med både text och musik av Martin Luther. När djävulen köpte hans själ, tvingades han att betala dyrt och priset blev palatset Makalös intill Jakobs kyrka.

Jakob blev ångerfull och bekostade byggandet av ett stort torn på Jakobs kyrka. Från sitt palats kunde han genom ett fönster njuta av sitt vackra röda torn. Då var han gift med Gustav II Adolfs ungdomskärlek Ebba Brahe och hade fått en stor barnskara. Han avled år 1652 och hans grav finns i Veckholms kyrka utanför Enköping. Hans själ fick ingen ro utan den bosatte sig i tornet till Jakobs kyrka.

Jakobs själ var mycket orolig och den önskade få kontakt med anfadern Johan III. När det var jordfästning i kyrkan fladdrade den ut genom fönstret och sökte sig till Slottet. Här uppstod senare problem. Tre Kronor brann år 1697 och på grunden uppfördes ett nytt slott. På 1800-talet hade Jakobs själ stora svårigheter att tränga igenom slottets alla salar och gemak för att komma ner till grunden. Släkten Bernadotte förde med sig egna spöken och det uppstod bråk mellan Jakob och de nya spökena. De hade ett gemensamt språk i franskan och August Strindberg, som i sin ungdom arbetade på Slottsbiblioteket kunde berätta om viskningar på franska från de gamla murarna.
Makalös var utsmyckat och var en prydnad för ett land, som på 1600-talet var en stormakt. Det var dyrt att värma upp palatset under de kalla vintrarna och tidvis var det ingen som bodde i huset. Jakobs vålnad trivdes där inte utan föredrog tornet i kyrkan.

Jakobs hustru Ebba Brahe pekades ur som en trollpacka. Hon gillade trädgårdsskötsel och importerade växter från främmande länder. Dit hörde bland annat potatis. Hennes kock fick skära dem i strimlor och koka dem i fläskflott. Någon osalig ande i Stockholm lämnade hon inte ifrån sig. Däremot vandrar Gustav II Adolf runt i skottets källarvalv och letar efter Ebba Brahe.
Litteratur: Gamla Stockholm, av Claes Lundin och August Strindberg.

Sturestenen vid Katarina kyrka

Det vilar en märklig frid över kyrkogården vid Katarina kyrka. Här finns ett fåtal pampiga gravar och många små. Under en liten och oansenlig gravsten har utrikesminister Anna Lind fått sitt sista vilorum. Ett minnesmärke över de nu bortglömda finska medborgare, som här fram till år 1800 har fått sitt sista vilorum och ett annat över sjöman som förolyckades under andra världskriget, Det tredje och det pampigaste är ett minnesmärke över släkten Sture.

Marken, som kyrkan är byggd på. har anor sedan den katolska tiden som en helig plats. Varje vår under fastan var det viktigt att tänka på att Jesus korsfästes och att det stod sörjande kvinnor vid korset. Då hörde det till att göra en vandring från Storkyrkan upp till den lilla kyrkan Helga Korset högt uppe på Södermalms höjder och under vandringen fundera på hur mycket Jesus har betytt för våra liv. Vandringsleden genom kåkbebyggelsen kallades för Pelargränd var utmärkt med stenar, som brukas kallas för kalvariestenar. Jerusalem ligger på ett berg och före motorvägarnas tid kunde det vara arbetsamt att komma fram till den heliga staden. Något av detta borde alla kristna få uppleva när de kämpade i backarna upp till kyrkan på berget. Först var det Götgatan och därefter Pelargränd med sina kalvariestenar.

Platsen hade också symbolisk betydelse på ett helt annat sätt. Bredvid kyrkan låg avrättningsplatsen och var en påminnelse om att Jesus korsfästes som en brottsling.

Under kriget mot danskarna 1520 rasade kriget runt kyrkan- Danskarna brände ner kyrkan och grävde i Riddarholmskyrkan upp liket efter Sten Sture den yngre. Hit fördes också kropparna efter Stockholms blodbad och en novemberdag 1520 eldades kropparna upp. Samtidigt förstördes Maria Magdalena kyrka vid Hornsgatan. Nu fanns det inga kyrkor kvar på Södermalm och här fans inget nattvardssilver att plundra när Gustav Vasa drev igenom vid reformationen.

Gustav Vasas hustru andra hustru Margareta Leijonhufvuds yngre syster Märta gifte sig med Sten Sture den yngres son Erik. Erik Sture blev på 1550-talet diplomat och skickades ut till olika kungahus för att hitta en lämplig hustru åt Gustav Vasas äldste son Erik. Uppgiften visade sig snart vara omöjlig. Vårt land hotades ständigt av Danmark och efter Gustav Vasas död bröt det nordiska sjuårskriget ut.

Kung Erik hittade äntligen en kvinna, som var villig att dela hans liv. Det var pigan Karin Månsdotter och hon kröntes i Storkyrkan 1567. Nu gällde det att snabbt lära upp en tjänsteflicka till drottning och det var Märta som fick detta uppdrag. Mycket talar för att de båda kvinnorna blev goda vänner. Samtidigt som detta skedde lät kung Erik fängsla sin halvbror Johan. Ett år senare upplevde kung Erik att adeln hotade honom och han lät avrätta de manliga medlemmarna i släkten Sture och några adelsmän. Märta var nu änka.

Gustav Vasas äldste son i det andra äktenskapet kallas i historieböckerna för Johan III. Syskonskaran blev stor och släktens äldre kvinnor fick rycka in och hjälpa till med barnen. Dessa hade aldrig övergivit sin katolska tro och Johan tog intryck av deras sätt att leva. Under protestantismens första årtionden skulle alla krucifix förstöras. Det finns berättelser om att Johan som barn drömde mardrömmar om detta och att han genom sitt sovrumsfönster såg den korsfäste Jesus.

År 1568 avsattes Erik XIV och Johan blev kung. Hans drottning kom från Polen och var katolik. Nu började Johan III bygga upp kyrkor, som hade förstörts av danskarna. På Södermalm gällde det Maria Magdalena och det lilla kapellet vid avrättningsplatsen. Här fanns det ingen grund att bygga på och därför uppfördes ett enkelt träkapell, som fick namnet Sturekapellet. Lokalbefolkningen uppskattade detta och kallade den lilla kyrkan för ”Brädekyrkan” och området runt kapellet kallades för Sturekvarteren.

Mitt intryck är att Johan valde namnet som en ursäkt för Sturemorden och en hyllning till sin moster Märta. Det blev också ett tack för att Märta tagit sig an Karin Månsdotter.

Jag har försökt hitta spår av medeltiden runt Katarina kyrka. Den medeltida processionen kom till kyrkan genom den västra porten och den finns kvar. Utanför porten tog Pelargränd vid. Gränden finns kvar mellan två bostadsrättshus men namnet har försvunnit. Här är nu en mysig privat park med cykelställ, grillplats och lekplats för barnen. Här stötte jag på några pratglada ungdomar i de tidiga tonåren och frågade vad de tyckte om Sturestenen. De tittade på mig som om jag kom från en annan planet. Sten Sture den yngre hade de aldrig hört talas om.

En kalvariesten finns bevarad och den står nu på vårt Medeltidsmuseum. Inomhus i Högalidskyrkan går det att göra en kalvariebandring. Initiativet till denna togs av Natan Söderblom.

Litteratur

Katarina kyrka återuppbyggnad efter branden redaktör Martin Olsson och Sofia Lövhagen

Norstedts Sveriges historia del 1350 – 1600

Folke Bernadotte och de vita bussarna

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För många svenskar svävar det ett skimmer av romantik över de vita bussarna. Var hämtades fångar och från vilken hamn lämnade den norska båten Tyskland? En stor del av folket i Polen är på felaktiga grunder övertygade om att dessa bussar rullade genom deras land. Anledningen kan vara att artiklar och böcker om de vita bussarna och Folke Bernadotte aldrig har översatts till polska.

Kunskap om vad Folke Bernadotte gjorde våren 1945 håller tyvärr på att försvinna och i vissa standardverk om svensk historia finns han inte med.  Det är tack vare prins Daniels intresse för Folke Bernadotte och hans amerikanska hustru Estelle som minnet hålls vid liv. Kronprinsessan Victorias äldsta barn är uppkallat efter henne. De vita bussarna kom så småningom att i Lübeck köras upp på en norsk båt för att senare komma till Trelleborg.

I juni år 1945 kom Folke Bernadottes bok ´Slutet` ut. Här fick spökskrivaren Ragnar Svanström rycka in. Uppgifterna i boken stämmer inte alltid med vad som hände. En bättre skildring finns i en biografi, som Historiska Media gav ut år 2007. Den är skriven av Stig Hadenius. Det är ur denna bok jag har hämtat kompletterande faktauppgifter om de vita bussarna och Röda Korset.

Julen 1944 var det kaos i Berlin. De ryska trupperna närmade sig med stormsteg och skräcken för dessa soldater var stor. De hade gjort sig kända som våldtäktsmän och ingen kvinna oberoende av ålder kunde känna sig trygg i deras närhet. I staden fanns många svenska kvinnor, som var gifta med tyskar och blivit tyska medborgare. De ville komma till Sverige så snart som möjligt. För att kunna göra detta måste de ha tillstånd att lämna landet. I Berlin fanns en aktiv rödakorsförening, som arbetade med dessa frågor. Problemet var barnen, som var tyska medborgare. I boken skildrar Folke Bernadotte hur svårt det var att få utresetillstånd för barnen. De fick inte komma till Sverige och här förpestas av de antityska ledarna i Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning och Torgny Segerstedts åsikter.  De svensk-tyska barnen var Tysklands egendom, som i framtiden måste kunna försvara landet mot den framstormande kommunismen.

Det som intresserade Folke Bernadotte mest var hur de skandinaviska fångarna behandlades i de tyska koncentrationslägren. De fanns framförallt i Theresienstadt och kvinnofängelset Ravensbrück. På något sätt borde dessa kunna överföras till fängelser i sina hemländer. I början av år 1945 var allt klart. Den svenska regeringen skulle stå för kostnaderna och huvudansvaret för detta arbete skulle utföras av både det svenska Röda Korset samt den svenska armén. Till förhandlare med tyskarna utsågs Folke Bernadotte. Han talade flytande tyska och var brorson till Gustav V.

Bland de första Folke Bernadotte tog kontakt med var general Dwight Eisenhower i Paris. Om svenska bussar skulle rulla genom västra Tyskland till Lübeck måste det allierade bombflyget få klart för sig att det inte rörde sig om tyska trupptransporter. Det gjordes då en överenskommelse att bussarna på taket skulle måla ett rött kors och en blågul svensk flagga.

Efter mutor i form av brännvin och små kaffepaket och flera samtal med lägre tjänstemän fick Folke Bernadotte äntligen kontakt med Heinrich Himmler. Efter att ha lyssnat på över en timmes långt anförande om Tysklands storhet och skräcken för kommunismen kom äntligen utresetillståndet för de skandinaviska fångarna på tal.  De skandinaviska fångarna skulle få utresetillstånd till motsvarande fängelse i Danmark.

Parallellt med detta arbetade det danska Röda Korset i sitt tyskockuperade land. Tyskarna hade våren 1945 blivit skrämda av ryska rapporter om de ökända koncentrationslägren i Polen. Nu tog man ett beslut att tömma Ravensbrück så snart som möjligt. Det danska Röda Korset fick i uppdrag att fara till detta koncentrationsläger och där leta reda på de danska fångarna. De första bussarna lämnade Ravensbrück i början av april och rullade in i Danmark med danska rödakorsbussar. Personalen på dessa bussar har sedan berättat att de aldrig hade sett något mer otäckt än på detta koncentrationsläger. En redogörelse för detta finns med i ´Slutet`.

Folke Bernadotte fick göra flera bilresor från västra Tyskland till Berlin för att samtala med Himmler och få alla utresetillstånd. Ofta dundrade flygmaskiner fram över vägen och det hände att bilar bakom den svenska bilen träffades. Ett nästan lika stort problem var alla fotgängare, som hade flytt från de östra delarna av landet för att undgå de ryska soldaterna. Deras ansikten skvallrade om hopplöshet och förtvivlan. Vad skulle hända om ett par dagar? Skulle det någon gång bli fred?

Det var mycket som var annorlunda i Berlin. Ruiner och hus med gapande fönster överallt. Under att av dessa besök Folke Bernadotte blev han i egenskap av den tyskvänlige kungens brorson bjuden på middag. Här åt han grisstek och ost från Danmark och drack vin från Frankrike.

Folke Bernadotte insåg genast att det inte lönade sig att förhandla med några lägre tjänstemän. Alla var rädda för att Hitlers vrede skulle drabba dem. Efter många förhandlingar fick äntligen Folke Bernadotte träffa Heinrick Himmler och få utresetillstånd beviljat för danska och norska fångar. De skulle först transporteras från Theresienstadt till Neuengamme strax utanför Hamburg. Här kunde sedan där svenska bussar plocka upp dem. Först måste fångar från Neuengamme föras över till ett annat läger för att bereda plats för skandinaverna. När detta var klart kunde de vita bussarna rulla in i lägret. De flesta av fångarna var så dåliga att de knappt orkade stå på benen. Det enda de fick ta med sig var en filt.  Bussarna var utrustade med sängar. Personalen på bussarna berättade senare hur sjuka skandinaverna var och hur fångar från andra folkgrupper avundsjukt sneglade på skandinaverna. Bussarna rullade sedan utan större problem dels in i Danmark eller till Lübeck. I Lübeck låg ett norskt fartyg, som bussarna körde in i. En av de ansvariga för sjukvården på bussarna var Folke Bernadottes äldre syster Maria. Hon hade utbildats på Sofiahemmets sjuksköterskeskola.

I en av de första bussarna satt norrmannen Trygve Bratteli, som senare blev norsk statsminister. Han har berättat om vad som kände och hur medtagen han var.

De vita bussarna fortsatte att rulla fram till det tyska sammanbrottet och storamiral Dönitz undertecknade dokumentet att Tyskland var besegrat. Folke Bernadotte kunde koppla av och samtala med sin spökskrivare. Tack vare boken hyllades han som en hjälte.

En karta från sekelskiftet 1900

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kartan skildrar en värld, som bi idag känner dåligt till. Var sitter vi när avföringen kommer ut? Vad händer sedan med den? Vi utgår ifrån att reningsverket klarar av att ta hand om detta. Få av oss tänker på att Stockholm vid sekelskiftet 1900 var lortets huvudstad och att vi fick vårt första reningsverk år 1936. Då var vårt land det sista i Europa, som byggde ett reningsverk i sin huvudstad.

Det finns skakande skildringar från slutet av 1800-talet om hur besvärligt det var att besöka en toalett på en arbetsplats. Det fanns som regel ett utedass, men det fick bara användas av de manliga anställda. Den kvinnliga personalen hänvisades i Liljeholmen till att sätta sig bakom en buske i det lilla grönområdet bakom arbetsplatsen. När det regnade försvann mycket av skiten ner i Årstaviken. På kartan är de utritade med gröna prickar eller streck.

Problemen med att avföring kom ut i dricksvattnet var många. Ett av dessa var sjukdomen paratyfus. Något måste göras och år 1930 tillsattes en utredning, som efter tre år la fram en rapport. Det måste byggas reningsverk och slammet från verket skulle kunna användas som gödsel. Det fick inte användas för potatis och rotfrukter och det var tveksamt när det gällde jordgubbar. Bromma blev först med att få ett reningsverk.

Vid sekelskiftet mättes aldrig hur mycket kvicksilver, som fanns i markerna och som sedan när det regnade sipprade ut i Mälaren. Apotekarna rörde ut en kvicksilverförening i fett av något slag och detta kallades för gråsalva.

Det saknades inte kunder till gråsalva. Den fanns i medicinskåpet i de flesta barnfamiljer. Gråsalva i hårbotten var ett effektivt sätt att utrota hårlöss. Nu behövdes inte luskammarna längre.

Gråsalva hade också en annan användning. Om en man drabbades av syfilis skulle han smörja in sina testiklar och penis med gråsalva. Den såldes utan recept på alla apotek.

Vid sekelskiftet 1900 var det inte förbjudet att gå till ett kärlekshus och köpa sexuell tillfredställelse.  Flickorna skulle registrera sig och då och då undersökas så att de inte hade någon skamlig sjukdom. Vid Eolshäll fanns ett hem för manliga alkoholister. Föreståndaren beklagade sig i sin dagbok över att några intagna smet frän anstalten för att köpa sex i ett glädjehus. Här serverades också sprit och det kunde bli arbetsamt att övertyga missbrukarna att han skulle hålla sig hemma när det blev kväll.

Numera finns en 4-H-gård vid Eolshäll. Här bör man inte odla potatis på grund av att det finns kvicksilver i jorden. Hur många av alkoholisterna som använder gråsalva vet vi inte.

Just nu pågår sanering av både mark och Mälarens vatten i Vinterviken. Här har det funnits industrier av olika slag sedan början av 1800-talet när släkten Gentele startade en liten färgfabrik. Det finns kvicksilver i marken men också arsenik. Information om detta finns uppsatt men någon karta har inte kommit ut i tryck. Här är det inte gråsalvan som är orsak till förgiftningen av jorden utan industriavfall.

Villaägare bryr sig sällan om att skicka in markprov innan de odlat potatis och grönsaker. Detta borde man kanske göra. Ett jordprov är att lära känna tidigare ägare av tomten. När vi flyttade in fanns det en gammal och trasig toalett i källaren. Här kom avföringen i en skål och i den kunde husmor plocka upp och använda som gratis gödsel för sina rosor. Så småningom lärde hon sig att den inte fick att använda på vinbärsbuskar. Vinbär giller inte kvävehaltig jord utan trivs bäst i jordar, som aldrig gödslas.

Det fanns två rosenrabatter när vi flyttade in i huset. Det är bare två plantor som har överlevt. Jag har inte brytt mig om att löpa rosengödsel. Hur mycket kvicksilver det finns i rosenrabatten vet jag inte, bara att pelargonier har överlevt i dessa rabatter.

Idag är det varken resterna från ett toalettbesök eller gråsalvan, som är det stora problemet när det gäller att hålla vattnet rent. En av anledningarna är plast. Det är lätt att tappa en plastpåse är man fikar vid stranden. Den blåser snabbt iväg, hamnar i vattnet och vågorna slår sönder den till små och för ögat osynliga partiklar. Havet är fyllt av dessa och de hamnar så småningom i magen på någon fisk. Det kan hända att plastpartiklarna täpper till gälarna på fisken.

Rester av gråsalvan hamnade slutligen i Östersjön. Ett modernt reningsverk klarar inte läkemedelsrester. Nu finns två problem, som inta fanns för hundra år sedan. Rester av P-piller och antibiotika finns i den mänskliga urinen. Det händer att forskare slår larm om detta. Bara ett fåtal lyssnar.

Vi har fått ett nytt lortsverige, som är svårare att komma tillrätta med än bajskorvar och gråsalva, Nu har landet drabbats av corona. Kan den spridas via urinen?  Vad kan vi lära oss av den gamla kartan?

Klänningar från 1960-talet

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under denna regniga vår har jag börjat städa i lådor och skåp. Jag har gjort flera helt oväntade fynd och ett av dessa är två klänningar från 1960-talet. Då bodde vi utomlands och semestern blev den stillsamma friden i vårt soldattorp i Norra Rörum i Höör. Vissa somrar öste regnet ner nästan varenda dag. Då blev nöjet att ta bilen och åka till Wessels stormarknad utanför Malmö. Då var stormarknader något nytt och Wessels var den största i södra Sverige.

 

En avdelning var speciellt lockande. Där hängde kläder och här gällde det att se upp. Mycket var välsytt men det fanns också illa sydda plagg med slarvigt sydda knapphål. Dotter Ylva gillade att ströva runt och det vanliga var att vi fick tålmodigt vänta på henne utanför en provhytt. Varje sommar blev det minst en ny klänning. Jag rycktes med i detta och köpte en tvådelad rödrutig klänning där kjolen var fodrad med ett vitt ganska stelt tyg. I ett obevakat ögonblick hade Ylva stoppat ner en blå och vitrutig klänning till mig i kundvagnen. Hon tyckte att mamma borde se elegant ut och inte alltid gå klädd som om hon skulle ut på vandring.

 

Klänningen hade inga knappar utan en dragkedja på ryggen. Midjemåttet var 65 cm och den var i minsta laget för mig. Så småningom gick dragkedjan sönder och jag hoppades på bättre och smalare tider så att jag kunde börja använda klänningen igen. Idag är midjemåttet tio cm större så någon möjlighet att få på mig denna vackra klänning har jag inte. Efter tvätten får den komma tillbaka till lådan för sommarkläder. Kanske kan något av barnbarnen ha användning för den.

 

Den rödrutiga tvådelade klänningen blev något av en favorit. Här är midjemåttet 70 cm. Tyvärr blir magen rundare med åren och idag skulle klänningen sitta alltför trångt.

 

Jag har hittat andra kläder från Wessels. Dit hör präktiga idrottskläder i glada färger och kortbyxor med mängder av fickor. Några har ett större midjemått och dessa kommer jag att använda i sommar.

Jag har aldrig varit intresserad av mode. Nu saknar jag somrarna på Wessels när dotter Ylva bestämde vad jag skulle ha på mig.

 

Jag tillhör gruppen +70 och skall hålla mig borta från både folk och affärer. Jag saknar mitt gym och kör nu styrketräning varje dag. Dit hör också ryggövningar. I mitt föräldrahem härskade regeln en ren själ i en vanvårdad kropp. Alltså blev jag kutryggig. I ensamheten gör jag ryggövningar flera gånger om dagen och har upptäckt att jag blivit knappt två cm längre.

 

Den dag när jag får gå och handla skall jag uppsöka en modeaffär. Jag vet vad jag vill ha. Att handla kläder utöver strumpor och underkläder på nätet är ingenting för mig. Jag vill ha samma rejäla tyger som på 60-talet och inte något tunt, som bara trasslar till sig runt benen.

 

Innan coronan slog till frågade jag några klädmedvetna damer varför de gillade tunna och ostyriga klänningar. Svaren blev fnissande viskningar om önskan att hitta en lämplig partner för sällskap i sängen. I brist på detta fick en tunn fladdrande kjol duga.

 

Ljuden hemma blev helt annorlunda i slutet på 1960-talet. När jag kom hem från arbete som lärare i en överfylld grundskola med stojande elever möttes jag av ett i mitt tycke öronbedövande oväsen. Det var den tio åt gamle sonen Mats, som hade använt sina veckopengar för att köpa skivan ´Sergeant Pepper´. Jag flydde till tystnaden bakom stängda dörrar in i köket.

 

Numera uppskattar jag Beatles och har insett at gruppen skev musikhistoria. Den låt jag gillar bäst får man inte spela eftersom det allmänna omdömet anser att de innehåller ett reklambudskap om drogen LSD. Självs er jag en svindlade musikalisk tolkning av de vise männens besök i i stallet i Bethlehem eller av lucianattens mysterium.

“Lucy in the sky with diamonds …”

Något lucianattlinne har jag inte hittat i skåpen.

Agatha Christies skildring av en badort

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Förra veckans nätter blev annorlunda på mer än ett sätt. Stormen ven runt huset och på morgonen måste jag gå på jakt efter soptunnan. En natt hade den hamnat vid brevlådan. Det fanns ljuspunkter och det var att på en av alla mina TV-kanaler kunde jag njuta av filminspelningar av Agatha Christies deckare.  Den sista som sändes var ´Peril at End House´. Jag mindes att jag som tonåring en regnig sommar hade läst boken. Resultatet blev att jag gick på spaning efter konstiga hus.

End house låg på en udde inte långt från det eleganta badhotellet någonstans i Cornwall.  Det stora huset var i stort behov av reparationer. Det ägdes av den eleganta kvinnan Nick Buckley, som gärna spelade ut sina uppvaktade kavaljerer mot varandra. Några kallade henne för en lögnerska, som aldrig sa något som var sant.

Jag letade på nätet och blev glatt överraskad när jag såg att boken nyligen har översatts till svenska. Boken kom ut 1932 och skildrar badortslivet i ett överklasshotell. Till middagen borde herrarna komma i frack och vid frukosten och lunchen gällde en ljus kostym. Hercule Poirot föredrog att få frukosten serverad till ett elegant dukat bord i sin hyrda våning. Något mer oaptitligt än en engelsk frukost med stekt ägg och bacon kunde han inte tänka sig. Engelsmännen åt nästan som grisar och kunde inte tänka sig att knyta en linneservett runt halsen. Den han själv hade var prydd med en spets. Frukosten bestod av en kopp varm choklad och rostat bröd och en bit ost.

Boken kom ut efter börskraschen i USA hösten 1929. Den ekonomiska oron spreds i större dem av världen. Stamgästen konsthandlaren Lazarus upplevde hur kunderna svek. Hans hopp var nu att på ett överklasshotell kunna hitta köpare till det som fanns i hans lager. Helt oväntat blev han förälskad i en gift dam. Men var fanns hennes äkta man? Var han död eller hade han bara försvunnit?

Gästerna på badhotellet levde i en avskild värld och var övertygade om att det brittiska samhället skulle vara i evighet. Australien blev för många drömlandet och oroligheterna i Indien var ingenting att bry sig om.

I boken finns flera spännande detaljer om livet i England i början på 1930-talet. Sjukhusen var trista med gröna och slitna linoleummattor på golven. Här skred sladdrande sjuksköterskor fram och de inbillade sig att de visste allt om sina patienter. En viktig person i sjukhuset var vaktmästaren. En av hans uppgifter var att sortera patienternas post, blommor och paket. Detta placerades på ett bord i sjukhusets korridor och sedan kunde patienterna eller deras besökare hämta brev, blommor och paket. En vanlig gåva var en chokladask.

Det mest intressanta samtalsämnet bland hotellgästerna var flyget. Numera fick det att flyga till Australien i en zeppelinare. Konkurrensen hade kommit i form av flygplan. Detta förde med sig at alla som hade pengar vågade satsa på flyget. Flygare, som vågade ge sig ut på längre resor, kunde för detta få en stor summa prispengar. Några vågade livet för detta.

Agatha Christie hade läst på när det gällde flygets historia. I boken svävar romantik kring alla flygare. Ingen fick veta att Nick var hemligt förlovad med en av dessa. Vad händer om hans plan störtar? Hade han skrivit ett testamente?

I filmen spelar det som händer på dansgolvet en stor roll. Den populära dansen var foxtrot. Modedansen chalestone fick inte förekomma. Rörelserna var för utmanande. Hercule Poirot dansade inte utan satt stilla vid sitt bord och spanade in allt som hände. Några av kvinnorna hade en glasartad blick.  Detta betydde att de använde drogen kokain.

Vem smugglade in kokain till hotellets gäster? Hade Nick något med detta att göra? Vem var mannen, som med sitt förvridna ansikte sena kvällar glodde in i olika sovrum?

Boken skrevs innan Adolf Hitler tog över makten i Tyskland. Flera år senare kom en ny bodortsdeckare och då hade folket i Cornwall fått en känsla av att ett nytt krig kan bryta ut. Det är dags att bygga skyttegravar vid kanten av golfbanan. En dag ligger det ett lik i skyttegraven och det blir ett nytt fall för Hercule Poirot.

Vad hände i badorterna under det andra världskriget? Det har skildrats med stor inlevelse av Rosamund Pilcher i boken `Snäcksamlarna´. Boken har också spelats in som film.

 

Farmors apelsinskål

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var i början på 1930-talet och vi hade flyttat från landet till Göteborg. På gatan utanför huset vi bodde i gnisslade det fram en spårvagn. Det var inte ofta Jag fick komma ut och därför såg jag alltid fram att få följa med pappa till farmor. Då fick jag se något helt annat.

 

Farmor tyckte inte om barn. På en hylla hade hon en märklig glasskål och på den låg det apelsiner. En gång frågade jag farmor om jag kunde få en av dessa vackra frukter. Svaret blev ett fräsande och farmor påminde plötsligt om häxan i pepparkakshuset. Skålen hade hon fått av en vän till familjen och i den skulle det alltid ligga apelsiner.  Denna helgonliknande vän till familjen brukade då och då komma och titta på sitt mästerverk.  Hennes apelsiner måste ligga kvar.

 

Tiderna var helt annorlunda på 1930-talet. Den stora händelsen i Göteborgs hamn var när årets apelsinbåt kom in i början på december. I lasten fanns också torkade fikon, dadlar och valnötter. Apelsiner var en lyxvara och jag hoppades alltid varje jul att få mer än ett par klyftor. Farmors prydnadsapelsiner tyckte jag påminde om skådebröden i Jerusalems tempel. De var heliga på ett för mig obegripligt sätt.

 

I dagarna har jag plockat ner apelsinskålen från sin hylla och tittat närmare på dem. Materialet är blått och vitt glas, som har fogats samman så att skarven inte syns.  På den vita delen är glasbitar i andra färger infogade. Här glittrar blommor och blad i jugendstil.

 

Min farfar var teckningslärare på Slöjdföreningen i Göteborg. Som ung hade han velat bli konstnär men insåg snart att detta inte var att yrke som det gick att försörja sig på. Alltså blev han folkskollärare, gifte sig för att inte få rykte om sig att besöka glädjehusen i Haga och där bli smittad av en skamlig sjukdom. Jag utgår ifrån att han träffade andra teckningslärare och bland dessa fanns Betzy Ählström.

 

Betzy Ählström arbetade som teckningslärare i Nya Elementarskolan för flickor i Göteborg. Den låg strax bredvid mina farföräldrars bostad och mitt intryck är att hon då och de träffade min farmor.

 

I början på 1900-talet var Betzy Ählsröm formgivare på Reijmyre glasbruk Östergötland. Det var en glanstid för glasföremål som prydnader. Under dessa år var det mycket som hände. Segelfartygens tid var förbi och det var inte längre lika äventyrligt att åka till Amerika. Arbetarrörelsen hade fått fotfäste bland vanligt folk och deras paroll var samarbete över gränserna.

 

I min farmors familj var det ingen lycklig tid. År 1902 blev farmor änka och min pappa, som var yngst, var då elva år gammal. Under de ekonomiskt svåraste åren blev Berzys apelsinskål en symbol för kärlek och omtanke.

 

Under det första världskriget märktes den första sprickan i familjen. Betzy hade fått sin utbildning i Paris och hon hade av allt att döma ingen förståelse för att rabblande av katekes var det viktigaste i livet. Hon inspirerade min pappa till att som ung präst skriva en egen konfirmationsbok. Äldsta systern Signe var då folkskollärare och det enda utländska språk hon kunde var tyska. Så snart Betzy steg igenom ytterdörren försvann faster Sugne till KFUK, där hon var aktiv i en stödgrupp för fattiga barn i Norrland. Hon blundade för fattigdomen i det egna området.

 

Det var ont om mat under kriget och det blev hungerkravaller i fattigkvarteren. Det existerade ingen kristidsnämnd som delade ut ransoneringskort. Det fanns livsmedel och de köptes upp av gulaschbaronerna, som sedan sålde allt dyrt till överklassen.  Mitt i denna röra började min pappa att uppvakta mamma. Hon hade pengar, hon fick gå på gymnasium och ta studenten och hon behövde aldrig svälta. Hennes pappa var en av de föraktade gulaschbaronerna.

 

Förhållandet mellan mamma och farmor blev inte det bästa. Mamma hälsade på, hade med sig ett bröd och någon gång en rökt korv. Hon tittade på Betzys apelsiner och undrade varför inte hembiträdet Sofia fick i uppdrag att koka marmelad av dem. Varför mat som prydnad? Något riktigt svar fick hon aldrig.

 

Betzys apelsiner fick ligga kvar till år 1956 när jag som nygift flyttade in i min farmors lägenhet. Hon hade då varit död i 21 år.

Faster Signes böcker och porslin

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Egentligen är det inte så dumt att vara isolerad. Ett av mina nöjen är att sortera böcker. Det var tack vare detta jag hittade faster Signes böcker.
Att sitta isolerad är att minnas. Min pappa och min äldste bror var under krigsåren engagerade medlemmar i Folkpartiet och hatade allt som hade med förföljelsen av judar att göra. Då blev det en spricka i släkten. Min faster Signe hade helt andra åsikter
Faster Signe var född år 1882 och hennes livsöde formades redan när hon som nyfödd låg i klädkorgen. Hon skulle bli lärare. Tyvärr är alla hennes böcker från lärarutbildningen slängda. Två böcker frän ungdomsåren finns kvar. Den ena är en lagbok som skulle användas i ämnet samhällskunskap i klass 6, som då var sista klassen i folkskolan och den andra är en bok om homeopatmedicin på tyska. Faster Signe var rädd för läkare, de kunde komma på hennes hemligheter. Hon var definitivt ingen oskuld.

Vi hade ett gemensamt sommarställe med pappas syskon. Jag hade inga kamrater på landet och min tröst i ensamheten blev faster Signes bokhylla. Alla böcker var på gammalstavning och när jag återvände till skolan på hösten hade jag mycket svårt för rättstavning.

Böckerna i bokhyllan var annorlunda än de vi hade hemma. I mina föräldrars bokhyllor trängdes postillor och andaktsböcker, i faster Signes stod barnförbjudna böcker. Dit hörde bland annat ’Dorian Greys porträtt’ författad av Oscar Wilde. Enda resultatet av boken blev att jag blev skrämd av min egen spegelbild. Denna rädsla försvann först när jag kom till ett gym med speglar precis överallt.

Under 1930-talet reste faster Signe varje sommar till Berlin. Nu efteråt har jag insett att här hade hon en uppvaktande kavaljer. Efter varje resa behövde hon ett stadsbud för att komma från tåget till bostaden. Bagaget bestod utöver en sliten resväska en trälåda med elegant porslin. Det jag har kvar är tekoppar med guldränder och handmålade assietter.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En dag under sommaren 1941 suckade pappa fram ord om att faster Signe hade visat sympatier för Adolf Hitler. Det vackra porslinet skulle hon ha köpt billigt av en judisk familj. Någon klarhet i detta fick jag aldrig.

Faster Signe var märklig på ett helt annat sätt. Hon hade aldrig som barn fått hjälpa till i köket och det enda hon kunde laga till var en kopp te. Hembiträdena avlöste varandra fram till den dag då hon fick en hjärnblödning som förlamade henne. I samband med detta förlorade hon talförmågan.

Det kunde vara jobbigt att hälsa på faster Signe på sjukhemmet. Allt jag tog med till henne var fel och då höjde hon pekfingret och ville slå med den på mina händer. En dag kom jag med några bitar hembakad sockerkaka. I ursinne slängde hon dem på golvet, tog tag i mitt mörka hår och drog i det. Hon hade svårt att röra vid mina armar och gjorde samtidigt ett tafatt försök att göra en hitlerhälsning.

Detta var sista gången jag träffade faster Signe. Hon avled våren 1958.

För ett par veckor sedan fick jag ett meddelande här på facebook. Det kom från en för mig helt okänd judisk kvinna i min egen ålder. Hon hade listat ut mitt flicknamn och förstått att jag var släkt med hennes folkskollärarinna. Faster Signe hade bråkat med henne för att hon var befriad från skolans morgonandakter. Hon brukade ha sällskap till skolan med andra flickor. Medan andakten pågick brukade hon stå vid fönstret och läsa någon rolig bok. En gång hade faster Signe med våld försökt släpa in henne i klassrummet. Hon slet sig loss, rusade till överläraren. Resultatet blev att hon fick byta klass.

Vem var faster Signes tyske älskare? Det enda vi vet är att hon någon gång under kriget eldade upp brev i köksspisen. Stupade mannen hon älskade på Östfronten?