Drottning Maria Eleonora och kärleken

Scan0051

Jag har de sista veckorna läst och läst om Gunnar Wetterstrands bok om Axel Oxenstierna. Här finns ett myller av bipersoner och en av dessa är drottning Maria Eleonora, som år 1620 gifte sig med Gustav II Adolf. Här skymtar fram annorlunda sidor av denna drottning än vad som står i andra böcker.

Det har under årens lopp skrivits ganska mycket om drottning Maria Eleonora. De flesta författarna är män, som bara snuddar vid att drottningen fick missfall en gång och födde ett barn, som dog i förlossningen. Detta var något som de flesta kvinnorna råkade ut för under köldens år under 1600-talet. Vi vet ingenting om hur den unga drottningen upplevde detta. Hon var en krönt drottning och Sverige ett arvrike. Det var hennes plikt att leverera en arvtagare.

Maria Eleonora föddes senhösten år 1599 i Königsberg och var dotter till kurfursten av Brandenburg. Vid denna tid sjöd det av oro i Tyskland, som var delat i många små furstendömen och många styrdes av protestantiska regenter. Mitt i detta kaos låg det katolska Polen med en regent, som ansåg att han hade arvsrätt till Sverige. Ett annat och stort problem var de kalla vintrarna och de sena vårarna. På många platser var det stor brist på livsmedel och ved att värma upp bostäderna med.

De olika furstarna försökte att skapa familjeband genom att låta döttrarna gifta sig med en arvtagare av ett annat furstendöme. Den vackra och charmfulla Maria Eleonora kom som tonåring att ingå i detta spel. Släktens problem var att hon hade förälskat sig i den svenske kungen Gustav II Adolf.

Redan under sin tid som kronprins hade Gustav Adolf fattat tycke för hovfröken Ebba Brahe. Ett äktenskap var det inte tal om. Gustav Adolf skulle gifta sig till politiskt inflytande i den protestantiska världen. Detta var inte det lättaste att säga till en pojke i tonåren. Det blev en ny romans och denna gång med en kvinna, som i historieböckerna kallas för Margareta Slots. Resultatet blev sonen Gustav Gustavsson, som senare adlades af Wasaborg. Gustav II Adolf var då 21 år gammal och han erkände omedelbart att han var far till den denne pojke.

Det fanns ett krav. Den unge kungen måste gifta sig och välja en brud från något protestantiskt kungahus. Gustav II Adolf hade fått höra talas om den vackra och charmfulla Maria Eleonora och for därför till Berlin för att lära känna henne. De blev förälskade och önskade gifta sig. Detta var inte äktenskapet, som Maria Eleonoras manliga släktingar hade tänkt. Gustav II Adolf stod på sig. Detta var den flicka han ville gifta sig med.
Det var många som måste rådfrågas innan det kunde skrivas ett äktenskapskontrakt. Rikskansler Axel Oxenstierna ansvarade för de svenska förhandlingarna och till slut hittades en lösning. Maria Elonoras mor skulle följa med sin dotter till Sverige och närvara vid vigseln. Det var i störste hemlighet, som mor och dotter reste till en hamn vid Östersjökusten där Axel Oxenstierna väntade på ett svenskt fartyg. Några pengar till sin hemgift hade inte Maria Eleonora fått. Hennes mamma, som var änka, hade kommit på en list. Hon smusslade med sig några av kronjuvelerna, som hon pantsatte innan hon gick ombord på det svenska fartyget. Axel Oxenstierna skrev sedan att han var imponerad över den blivande brudens charm och kunskaper om Martin Luthers läror. Bröllopet ägde rum den 25 november år 1620 och tre dagar senare kröntes den 21-åriga bruden till Sveriges drottning. Alla hoppades att hon snart skulle bli gravid.

Sommaren efter bröllopet hade kriget kommit till vårt land. Gustav II Adolf steg i juni sommaren efter bröllopet ombord på ett krigsfartyg för att resa till de baltiska staterna. Samma dag fick drottning Maria Eleonora missfall. Detta var den första sommaren hon var gift med en krigarkung, som ansåg att när det gäller strider måste en kung befinna sig i de främsta leden. Att vara förälskad och samtidigt veta att den älskade när som helst kunde bli dödligt sårad måste ha varit en mardröm för den unga drottningen.

Gustav II Adolf kom hem och drottningen blev gravid. Barnet dog i förlossningen. Några år senare, den 7 februari 1626, föddes dottern Kristina. Enligt den då gällande grundlagen hade vårt land kvinnlig tronföljd.

Det gick inte att undvika. Sverige blev indraget i det 30-åriga kriget och sommaren 1630 for Gustav II Adolf till Tyskland för att personligen leda den svenska hären. Dottern Kristina var då sex år gammal. Året senare for drottning Maria Eleonora till Tyskland och skapade ett svenskt hov där de tyska protestantiska furstarna kunde samlas. Räkningarna för detta attesterades av Axel Oxenstierna. En gång fick han en stor räkning från en juvelerare. Drottningen älskade prakt och hon hade utan att från om lov beställt vackra smycken. Då började Axel Oxenstierna inse att drottningen inte hade något sinne för ekonomi.

Drottningen hade för vana att visa sina känslor utåt. När hon träffade Gustav II Adolf i Tyskland slängde hon sig runt halsen på honom och kysste honom intensivt. Mitt intryck är att hon var en mycket ensam och i den manliga militära kretsen kring kungen en föga uppskattad kvinna.

Efter det att kungen hade stupat den 6 november 1632 uppstod det diskussioner hur drottningen skulle meddelas om detta. En manlig släkting till drottningen ryckte in och lovade göra detta. Vi vet att drottningen var svår att trösta. I Stockholm ville hon inte att kungens kista skulle stå i Riddarholmskyrkan. Hon inredde ett rum helt i svart och med fördragna gardiner. Där satt hon tillsammans med dottern Kristina och sörjde. I en ask bredvid kistan låg den avlidne kungen hjärta.

Kriget rasade i Tyskland och det höll på att utvidgas till en maktkamp mellan de båda katolska länderna Frankrike och Österrike. I Tyskland skedde förhandlingar mellan Axel Oxenstierna och sändebud från Frankrike. Den ledande mannen i Frankrike var då kardinal Armand de Richelieu. I vårt land hade det samtidigt växt fram en fredsrörelse. Utskrivningarna av soldater måste upphöra och det var dyrt att föra krig. Nu beslöt sig den franske kardinalen för att försöka påverka svenskarnas inställning till kriget. Han skickade år 1834 greve d´Avaux till Stockholm för att ta reda på hur svenskarna hade tänkt fullfölja kriget. Greven hade med sig sin sekreterare Charles Ogier, som hela tiden skrev dagbok.

 

De svenska rådsherrarna var till en början mycket försiktiga i sitt umgänge med den franske greven. Det dröjde inte läge förrän han kom på ett knep. Det var att regelbundet besöka den sörjande drottningen. Efter ett halvt år i Stockholm lämnade den franske greven Stockholm och sekreterare Charles Ogiers dagbok trycktes och översattes till svenska. Hade änkedrottningen tänkt att gifta om sig och flytta till Frankrike?

Axel Oxenstierna kom hem 1636 och var mycket förargad på rådsherrarna, som hade pratat för mycket med den franska greven. Vad rikskanslern sa till änkedrottningen vet vi inte riktigt. Hon fråntogs vårdnaden av den tioåriga dotterns Kristina och sattes i husarrest på Drottningholms slott. Om hon där skaffade sig en uppvaktande kavaljer vet vi inte. Några år senare rymde hon till Danmark.

År 1648 återvände änkedrottning Maria Eleonora. Då var kriget i Tyskland över och dottern Kristina var hennes regerande dotter. När Kristina abdikerade tog modern detta mycket hårt. Hon följde aldrig med till Rom utan stannade kvar i Stockholm där hon avled år 1655.
Bilden på drottningen har jag tagit från Åke Ohlmarks bok ”Alla Sveriges drottningar” och bilden av slottet Tre Kronor från Herman A. Rings bok ”Sveriges Konungabok”, som kom ut år 1898.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hägerstens försvunna kulturarv

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är mycket upprörd. För ett par dagar sedan sökte jag mig till det stora huskomplex, som när det invigdes i början av 1980-talet hade namnet Kastanjens servicehus. Detta var ett ställe där de sydvästra förorternas pensioner kunde åldras med värdighet. Vad har hänt? Av anslagen att döma har flera delar byggts om till studentbostäder och barnvagnarna utanför skvallrar om ett stort dagis. Vad har hänt med de föremål, som under årens lopp skänktes till servicehuset? Har de slängts eller är de undanstoppade i ett förråd? Varför har man så hårdhänt städat undan områdets historia?

 

Vårvintern 2009 fanns det på Kastanjen ett temporärt boende för personer, som av någon anledning inte kunde bo i sina hem. Min make David fick vara där under de sex veckor vår bostad handikappanpassades. Han hade under julhelgen fått en stroke och hade stora svårigheter att gå. Vården var fantastisk bra med sjukgymnastik fem dagar i veckan och husmanskost, som lagades i Kastanjens restaurangkök. Vi brukade ge oss ut på upptäcktsfärd med David rullstol och efter två veckor med rollator i det stora huset. Vid ingången fanns en staty, som föreställde Hjalmar Branting. Det var en barsk statsminister med en genomträngande blick som mötte besökarna. Statyn stod på en vacker sockel och hade skänkts till huset av Eijnar Andersson och hans hustru. Ibland funderade vi på vem givaren var och hur det kom sig att han hade ägt en staty av arbetarrörelsens store hövding. I dagarna har jag fått veta mer om den nu försvunna statyn. Eijnar Andersson hade hittat den under en buske i det gamla folkparksområdet i Västberga. Statyn placerades i en tom barnvagn och sedan drog Eijnar hem den till sin bostad i Kastanjens servicehus. Här skrubbade han statyn ren och kontaktade polisen. Vem hade förlorat en staty i Västberga? Ingen hörde av sig, vilket innebar att Eijnar fick behålla statyn. Nu kostade han och hans hustru på den en vacker sockel och skänkte den till servicehuset.

 

Södra Folkparken kom till i slutet av det första världskriget. Den invigdes av Hjalmar Branting och här valtalade han sensommaren 1920. Några år efter starten fick parken ekonomiska bekymmer, som bland annat berodde på kalla och regniga somrar samt att det var nöjesskatt på dansbiljetterna. Hösten 1927 bröt en eldsvåda ut och efter detta kom dråpslaget. Parken tvingades att gå i konkurs.

 

Ordförande i Södra Folkparkens förening Bernard Johansson var mycket ordentlig. Parken såldes till familjen, som ägde Gröna Lund. Nu hade kapitalet segrat över arbetarnas ansträngningar. Alla inventarier bokfördes. Här fanns två värdefulla statyer. Den ena var Gottfrid Larsons ”Valsverksarbetarna”, som hade deponerats till parken av konstnären. Han kom och hämtade statyn och den finns nu i trädgården till Spetsmuseum i Vadstena. Den andra var Adolf Johanssons stora staty av Hjalmar Branting. Denna staty var resultatet av en insamling och kunde därför inte ingå i konkursboet. Folkets Park i Södertälje lovade att ta hand om statyn och sätta upp den vid parkens kärleksdamm. När inventarieförteckningen var klar kunde Bernard Johansson konstatera att ingenting som påminde om den kämpande arbetarrörelsen fanns med i köpet av konkursboet.

 

Hjalmar Branting avled i februari 1925. Efter detta började en brantingkult. Halvmeterhöga statyer föreställande Hjalmar Branting för hem och sammanträdeslokaler såldes. Ingen vet när men någon ville bli av med sin brantingstaty. Denne någon släpade statyn till Södra folkparken och placerade den i en plantering. Hur många år den stod där är det ingen som vet. År 1944 köpte Stockholms stad folkparken och använde marken för att bygga bostäder. Det var här som Eijnar Andersson långt senare hittade statyn.

 

Å 2010 kom dödsdomen för Kastanjens servicehus. Samtliga i huset tvingades att flytta, samlingssalen, restaurangen och det lilla biblioteket försvann. Nu är allt klart och här finns handikappade seniorbostäder och ett stort dagis. I samband med detta försvann statyn över Hjalmar Branting. Jag jagar nu med hjälp av telefon någon som vet vart statyn har tagit vägen. Ingen vet och det har till och med hänt att jag fått frågan om vem Hjalmar Branting var och vad det är för märkvärdigt med honom.

 

Det är inte bara en staty som har försvunnit från Kastanjen. Längre in i huset brukade min make David och jag titta på två stora oljemålningar, som föreställde när den tidiga baptistkyrkan anordnade vuxendop i Mälaren. David brukade få tårar i ögonen när han tittade på dessa. Hans föräldrar hade blivit frälsta och en försommardag år 1926 döptes de i sjön i hembygden. Våren efter detta föddes David.

 

Ansvaret för Kastanjen är idag det kommunala bostadsbolaget Micasa. Anser ledningen för detta bolag att minnen från frikyrkorörelsens och arbetarrörelsens barndom är skräp, som hör hemma på en soptipp?

 

På 1960-talet fick vanliga knegare råd att köpa bil och skaffa sig en liten sommarstuga. Hit for hela familjen på sommarsöndagarna och många tappade lusten att gå till en folkpark för att dansa eller lyssna på musik. Detta drabbade Södertälje, som nu användes marken till ett trivsamt bostadsområde. Kärleksdammen med statyn finns kvar och här kan man sätta sig på en parkbänk och titta upp på vår före detta statsminister Hjalmar Branting. Varför tar de styrande i Södertälje mer vård om minnen från folkrörelsernas barndom än de styrande i Stockholm?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

 

Jakten på försvunna statyer

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är på jakt efter tre försvunna statyer från Södra Folkparken och har därför traskat på Karusellvägen. Folkparken låg i ett kuperat område i den nuvarande stadsdelen Västberga och här skall namnen på gatorna påminna om sommarens glädjeämnen. Parken köptes upp år 1944 av Stockholms stad. Här skulle byggas nytt och modernt med rinnande vatten och badrum med vattentoalett. Gamla tiders Snusksverige måste plånas ut för att bereda plats för framtidens människor. Barnkullarna var stora och alla barn borde kunna växa upp utan att behöva ge sig av till skolan i mycket smutsiga och stinkande kläder. Vad man då inte tänkte på att folkparken hade en historia från arbetarrörelsens barndom med statyer som berättade om alla som varit med om att bygga upp folkhemmet. Det är dessa tre statyer jag nu spanar efter. Två har jag hittat och den tredje har förhoppningsvis blivit undanstoppad i ett förråd.

 

Allt började mycket bra när Södra Folkparken invigdes under det första världskriget. Inledningstalet hölls av Hjalmar Branting. Solen sken och föräldrarna köpte biljetter till barnen så att de kunde åka karusell. Här fanns en stor lekpark med gratis gungor och en utomhusteater med plats för 2000 besökare. Nästan genast insåg ledningen att parken kunde få ekonomiska bekymmer. För att bli insläppt på dansbanan krävdes en dansbiljett och inkomsterna för dessa skrevs in i en speciell kassabok. Det var nöjesskatt på dessa biljetter och skatteskulden blev det växande problem och som sedan var en av orsakerna till att parken tvingades att gå i konkurs senhösten 1927. Den köptes då upp av ägarfamiljen till Gröna Lund.

 

Hösten 1924 var det val till riksdagens andra kammare. Ledningen för Södra Folkparken hoppades förgäves att Hjalmar Branting skulle komma och valtala, vilket han gjort fyra år tidigare. Detta hände inte. Socialdemokraterna satsade stort på att få fler på landsbygden att bli medlemmar och att få kvinnorna intresserade för politik. Man köpte bilar och for runt i en karavan. Att såg ut att lyckas. Trots att sommaren var kall och regnig kom det folk och lyssnade på Hjalmar Branting, som nu började kallas för den store hövdingen.

 

Jag har suttit och läst om denna valrörelse i tidningen Socialdemokraten. En av de stora frågorna blev hur de hygieniska förhållandena skulle förbättras. Provinsialläkarnas rapporter var en skrämmande läsning. Var tredje svensk badade aldrig och när dessa besökte en läkarmottagning spred de en outhärdlig stank av smuts och ingrodd avföring. Det kunde hända att anständiga kvinnor med stor hätta på huvudet sökte vård för värk i stora delar av överkroppen. Läkaren rev av dem hättorna, som de aldrig tog av sig. Under dessa brukade läkarna hitta mängder av stinkande flugägg. Det visade sig då att kvinnan var så rädda för vatten att de bara vågade tvätta händerna någon gång i veckan. Valrörelsens budskap var klart. Både på landsbygden och i städerna måste de styrande se till att alla fick tillgång till vatten och att det byggdes badhus och skolbad. Kommunerna borde få statliga anslag. För att inte höja skatterna kunde försvarskostnaderna halveras. Nu hade Europa glidit in i fredens sekel och Nationernas förbund garanterade detta.

 

Under dessa valmöten gällde det att vända sig till kvinnorna. En intressant grupp var eleverna vid de kvinnliga seminarierna. På många platser fick de en sämre utbildning än de pojkar, som gick på de manliga seminarierna. Så långt som att gå till gemensam utbildning för pojkar och flickor vågade man inte sträcka sig. Vilka kunskaper var viktiga för en kvinnlig folkskollärare? Lärokursen i hygien och barnsjukdomar borde utökas och kanske kunde man ta timmar från kristendomsundervisningen. Katekesrabblandet i folkskolan hade försvunnit ur folkskolans läroplan och det var inte längre nödvändigt att en kvinnlig seminarist skulle kunna redogöra för allt som stod i Martin Luthers stora katekes och med alla dess sentida utläggningar.

 

 

I Södra Folkparken fick valrörelsen en annan innebörd. Socialdemokraterna hade i valrörelsen av högern beskyllts för att vara ett kulturfientligt parti, som önskade radera bort mycket av det som stod i historieböckerna. Den 17 augusti var en stor dag för folkparken. Den kände konstnären Gottfrid Larsson hade deponerat sin staty valsverksarbetarna i parken och nu skulle den under högtidliga former invigas med ett tal av Metallarbetarförbundets ordförande Johan Olof Johansson. Han inledde genom att påpeka att arbetarna inte var kulturfientliga. De hade norr om Stockholm visat stort intresse för de medeltida kyrkmålningarna. Om det var några som var kulturfientliga så var de dessa män, som hyllade kulturförstöraren Gustav Vasa. Det var han som hade låtit riva alla de gamla klostren. Dessutom hade arbetarna från Europas alla länder samlats i
Cambridge för att diskutera kulturfrågor. Efter detta var det parkens föreståndare Bernard Johanssons tur att tala. Han konstaterade att Gottfrid Larsson inte var närvarande och utbringade ett leve för denne konstnär. Alla stämde in i hurraropen och de otåliga barnen kunde denna söndag utan regn få leka i gungorna och åka karusell. Gottfrid Larssons fantastiska staty står nu i trädgården vid Spetsmuseum i Vadstena. Tack Göran Söderström för att du räddade den!

 

Valrörelsen blev en framgång för socialdemokraterna, som nu fick 103 mandat i den andra kammaren. Hjalmar Branting kunde fortsätta att regera landet som statsminister.

 

Detta blev Hjalmar Brantings sista valrörelse. I februari år 1925 avled han och jordfästes med pompa och ståt i Storkyrkan. Nu startade något som jag vill kalla för en Brantingkult. Det beställdes både stora och små statyer av Hjalmar Branting och två kom på helt olika sätt att skänkas till Södra Folkparken. Den ena har jag hittat i Södertälje och den andra har på ett obegripligt sätt försvunnit. Bilden föreställer statyn i Södertälje.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

 

 

 

 

Liljeholmens centrum

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag gillar Liljeholmens centrum. När jag en mulen eftermiddag strövade runt bland frusna människor på torget kom jag att tänka på sagan om Fågel Fenix. Denna nya stadsdel har i början av 2010-talet rest sig ur byggkaos för att bli ett trivsamt centrum. Det mest slående är att här har de allra flesta några sekunders ledig tid till att säga några vänliga ord till dem man stöter på.

 

I Liljeholmen finns bostäder, arbetsplatser och en galleria i fyra plan. Detta skapar en samhörighetskänsla som märks i kassaköerna vid inköp av livsmedel, i trängseln i Nordeas bankkontor och i den uppvärmda bussterminalen. Den som är vilsen i tillvaron när det gäller bussar till andra förorter får nästan alltid riktiga svar av alla man frågar. Nyfikna innerstadsbor, som från bussrutan vill lära känna de södra förorterna, kan ta bussen till Farsta eller till Hökmossens gård.

 

Jag fick min första kontakt med Liljeholmens centrum hösten 2007. Då började jag på ett gym i Liljeholmen. Det låg längst in i en korridor med ett fåtal affärer, en restaurang med svensk husmanskost och en liten samlingssal. Gymmet var litet och ganska slitet. Vi, som var morgonpigga, bjöds på frukost. Då blev det trångt kring det lilla bordet. Alla fick inte plats i soffan eller på pallarna. Vi satt på golvet eller i knät på varandra. Skratten ekade och alla trivdes. En dag fick vi besked om att fastigheten skulle byggas om. För att komma till gymmet måste vi ta en hiss till våningen över gatuplanet och sedan leta oss fram till en annan hiss, som skulle föra ner oss direkt till gymmet. Vi trängdes i hissen och lärde känna varandra. Sedan kom ett nytt besked. Gymmet bytte ägare. Nu kunde vi välja. Stanna kvar i byggröran eller flytta till något annat av den nye ägarens gym. Ett tredje alternativ var att följa med den tidigare ägaren till gymmet vid Hornstull. Jag valde Hornstull och har inte ångrat mig. Någon enstaka gång har jag tittat in i mitt ursprungliga gym. Här är allt utbytt och ingen från det gamla gänget kämpar nu med helt nya apparater eller går på ett pass i styrketräning. Det märkliga är att jag i ett helt annat sammanhang har stött på en tjej i mogen ålder från det gamla gänget. När vi träffas och pratar om byggkaos och trängsel kring frukostbordet är det ingen som tror att vi pratar om ett gym vid Liljeholmen.

 

Ibland strövar jag runt i Gallerian, ta rulltrappan upp till plan två och därefter ännu en rulltrappa. Längst ner med ingång från tunnelbanan ligger bland annat matbutiker av olika slag, ett par apotek, Systembolaget och ett gym. Högst upp finns Clas Ohlson med ett stort utbud av bläckpatroner till skrivare och hushållsredskap. Mellan dessa ytterligheter finns mängder av modebutiker, en stor leksaksaffär, en affär för sportutrustning och en bokhandel. Överallt utom högst upp kan man slå sig ner och fika och det råder ingen brist på ställen att köpa en ny mobiltelefon.

 

Maten är spännande. Här märks det tydligt att folket i Liljeholmen gillar att resa. Trots att jag aldrig har varit i Thailand brukar jag då och då gå in i en affär med livsmedel från detta land. Deras pasta tillverkad av ris smakar annorlunda och passar bra till en vegetarisk sås och riven ost. Här får jag lyssna till hur seniorer lyriskt skildrar flykten från vår långa och kalla vinter till ett land, som är rikt på glädje och skön värme. Det otroliga är att några kunder i denna butik vet vem jag är. De har för vana att i Thailand sitta i en solstol och på mobilen eller på läsplattan läsa mina bloggar.

 

Allt är inte idyll i denna nya förort. Sjön Trekanten ligger strax intill och några av bänkarna vid stranden har sedan många år tillbaka varit en samlingsplats för de utstötta i samhället. Här kan man i planteringarna hitta trasiga kanyler och icke pantbara ölburkar och spritflaskor. Några blir rädda för dessa människor medan andra går förbi utan att lägga märke till dem. På eftermiddagarna brukar ordningsvakter se till att allt går lugnt till vid knarkbänken och en enda gång har jag förstått att det har varit slagsmål mellan två rivaliserande gäng langare. Polisbilen kom och bråkstakarna fördes bort. Helt plötsligt var knarkbänken tom och det blev ödsligt vid denna lilla del av stranden. Det dröjde några dagar innan allt var som vanligt och då gick det att ana sig till haschischrök utanför McDonalds.

 

Numera är jag i Liljeholmen ett par gånger i veckan. Det enda jag saknar är ett bibliotek. Bokhandeln berättar en lång historia om folkets vardagsvanor. Travar av kokböcker och deckare ligger upptravade vid entrén. Själv brukar jag varje gång gå till Stadsmissionens butik och leta i deras bokhyllor. Just nu pågår där bokrea. Vid staplarna av osorterade böcker stötte jag på en manlig senior. Han bläddrade förstrött i en bok med titeln ”Kvinnan, som åt upp mitt liv.” Vem hade tidigare ägt denna bok? Var det Gudrun Schyman som här hade hittat sina argument när hon bildade Feministiskt Initiativ? Kvinnor blir som de blir eftersom de är förtryckta av män. Var det en man som hade hunsats till psyk av en mycket dominant mamma, som dessutom fått medhåll av hans flickvän?

 

Boken fick ligga kvar i boktraven. Själv gjorde jag två fynd och kunde utöka min litteratur om Stockholm.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

Navots äng på Sjövikskajen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vid Sjövikskajen ligger Hägerstens församlings lilla kvarterskyrka. Intill ett av de stora fönstren står en modell av en eka. Den är fylld med sand. Här kan man ta ett ljus, tända det och stoppa ner det i sanden. Skepp är en kristen symbol, som vill påpeka för oss att vi sitter i livets båt och slängs hit och dit av lugna vågor, som ibland avbryts av häftiga stormar. Vi kan vara trygga. Det är Jesus som sitter vid rodret.

 

Områdets tidigare namn var Årsta Äng eller som i Carl Michael Bellmans lyrik Naboths äng. Naboth har aldrig bott i området utan var en vingårdsägare, som finns skildrad i kapitel 21 i den Första Kungaboken i Bibeln. I Bibel 2000 är stavningen ändrad till Navot.

 

En spännande sida hos Carl Michael Bellman är hans kunskaper om det Gamla Testamentet. Han gör aldrig någon tolkning av texten utan använder berättelserna som underlag för sina sånger. När det gäller Navot är det striden om vingården, som har varit inspirationskällan. Historien är lång och spännande och finns skildrad i de sista kapitlen i första Kungaboken i Gamla Testamentet. Kungariket, som kung David hade byggt upp, var nu delat. Den norra delen kallades för Israel och den södra för Juda. År 871 f. Kr. blev Achav kung över Israel. Han har skildrats som en religiös sökare. Viken gud skulle han hylla och offra till? Var det fädernas gud Jahve eller grannfolkens gud Baal? Fädernas gud var en bergsgud, som inte skulle avbildas och det fick inte förekomma några uppsluppna danser till någon staty. Här gällde budordet ”Du skall icke hava några gudar jämte mig”.

 

I israel regerade kung Achav, som skildras som en religiös tvivlare. Han borde tro på sina fäders Gud, som fört folket från Egypten genom öknen och sedan låtit folket bosätta sig runt floden Jordan. Ibland skildras han som en bergsgud med andra krav på sina troende än slättlandets Baal. Till Baals ära anordnades häftiga fester med uppsluppna danser kring en gudabild. Baal var slättfolkens gud.

 

Achav var gift med den feniciske kungens dotter Isebel. Hon var en hängiven dyrkare av Baal och i hennes ingick många baalspräster. På hennes initiativ startade en etnisk rensning. De, som hyllade Jahve, borde dödas. Då uppträdde judarnas profet Elia och lyckades gömma hundra präster i två olika bergsgrottor. När detta var gjort uttalade han en förbannelse över kungen och det otrogna folket. Straffet skulle komma. Regnen skulle sluta att falla och landet skulle plågas av torka.

 

På något sätt måste denna konflikt lösas. Det blev en maktkamp mellan de båda gudarna på toppen av berget Karmel. Två offerbål av sten skulle byggas, det skulle läggas ved på offeraltaren och överst en nyslaktad tjur. Sedan skulle de båda gudarna utan mänsklig hjälp tända eld på bålen.

 

Baalsprästerna fick börja. De gjorde allt som skulle göras och samlades sedan kring altaret. Ingenting hände, inte minsta lilla gnista syntes på offeraltaret. Efter detta blev det profeten Elias tur. När allt var klart fick prästerna gräva ett dike runt altaret och därefter hälla två krukor med vatten over den offrade tjuren och veden. Efter detta bad Elia till sina fäders gud. Då hände undret. Bålet flammade upp och allt förvandlades till aska.

 
Nu var det bevisat. Baal hade inte den makt som hans präster påstod. Efter detta kom ett moln glidande från havet. Regn strömmade ner från himlen och Achav fick i panik fly nedför berget. Elia var segraren. Han lät sina anhängare samla ihop baalsprästerna och föra som fångar till en bäck där de avrättades.

 

Då uttalade profeten Elia en profetia. Araméerna, som kung Salomo hade lyckats besegra, skulle komma tillbaka och i detta krig skulle kung Achav stupa och Isebell skulle trampas ihjäl av hästar. När det senaste hade skett skulle en flock vildhundar komma framrusande och slita sönder drottningens kropp.

 

Drottning Isebel hade inte varit med på berget och blev mycket bestört när hon hörde vad som hade hänt. Hennes ursinne mot det judiska folket växte. Från palatsets fönster kunde hon se ner på en vingård. Ägaren till den var juden Navot, som hade ärvt den av sin far. Drottning Isebel ville ha denna vingård för att använda den som köksträdgård. Nu övertalade hon sin make att söka upp Navot och be att få köpa vingården. Navot skakade på huvudet. Denna vingård hade han ärvt av sin far och han ville inte lämna den ifrån sig. Kung Achav såg då till att Navot blev dödad och kunde på så sätt bli ägare till vingården. Alla visste, förr eller senare skulle Israels gud straffa drottningen.

 

Det gick några år. Allt verkade lugnt tills den dag araméerna anföll. I detta krig dödades kung Achav och en ny kungaätt trädde fram. År 845 blev Jehu Israels kung och han har gjort sig känd i historien genom att fram som en galning med sina stridshästar. Något år senare utbröt oroligheter i Israel. De sista av den tidigare kungens ätt måste dödas. Nu skulle det bli slut med vilda fester till en främmande guds ära. Flera baalsdyrkare blev tveksamma och dessa fanns till och med bland drottning Isebels hovmän.

 
Kung Jehu stormade fram mot det palats där drottning Isebel bodde. Hon insåg att ett möte var oundvikligt. Hon klädde upp sig, satte upp håret och sminkade sig runt ögonen. Sedan skred hon fram till ett stort fönster för att på ett kvinnligt sätt ta emot kung Jehu. Hon hälsade honom som en kungamördare. Kung Jehu tittade upp mot fönstret och frågade med hög röst om det fanns någon som stod på hans sida. Då fattade några hovmän mod. De grep tag i drottningen och slängde ut henne genom fönstret. Kung Jehu var snabb. Han sporrade sina hästar och körde med dessa brutalt över drottningen.

 

Kung Jehu var segraren. Han gick in i palatset och hittade både mat och vin. När han kände sig mätt och belåten gav han order till sina tjänare att leta reda på den döda drottningen och begrava henne. De kunde inte utföra detta uppdrag. Det enda som fanns kvar var huvudet, händerna och fötterna. Kung Jehu svarade att nu hade profeten Elias förutsägelse gått i uppfyllelse. Vildhundarna hade slitit sönder drottning Isebels kropp och nu skulle den bli gödsel på åkermarken i Israel. Ingen i Israel skulle längre dyrka guden Baal.

 

Historien är fängslande och många har de senaste decennierna funderat över hur mycket som är sanning och hur mycket som är uppdiktat av en forntida författare. Kvar finns Carl Michael Bellmans sång om Navots äng och begreppet att fara fram som en Jehuv. Baalkultens centrum i Palmyra har sprängts sönder under det pågående inbördeskriget i Syrien.

 

Jag har suttit i drygt en vecka och försökt komma underfund med denna märkliga historia. Boktraven på köksbordet har växt och nu återstår bara tre böcker att plocka in i bokhyllan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

Sjövikskajen en julidag år 1793

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Februari år 2018 är snöslaskets månad. Detta märks på Sjövikskajen där de höga bostadshusen nuddar vid de grå molnen. Dagtid är det alltid folk i rörelse på kajen. Joggare trotsar vädret och ilar fram medan andra fäller upp huvan på sin jacka för att inte få in små och vassa snöflingor innanför jackan. En sådan dag är det svårt att föreställa sig hur området med sin stora äng såg ut i juli månad år 1793. Den 18 juli skulle gräset vara slaget och en lövsal rest mitt på ängen. Bord och bänkar skulle plockas fram. Denna dag hade Fredrik namnsdag och festen var en hyllning till hertig Fredrik Adolf, som var en fyra år yngre bror till Gustav III.  Det var Årstafrun, Marta Helena Reenstierna, som hade bjudit till slåtterfest.

 

Årstafrun gjorde upp en lista på vilka som skulle bjudas in. Trots att hon varit mycket kritisk till Gustav III på grund av att han år 1789 genom Förenings-och säkerhetsakten gjorde sig själv nästan till enväldig kung måste denna fest försöka framkalla ett skimmer av Gustavs dagar. Den förnämste gästen var Carl Mikael Bellman och en annan var Gustav III´s hovmarskalk Carl Johan Drufva och hans son Adam Fredrik. Adam Fredrik var nästan lika gammal som Årstafruns son Hans Abraham. En annan av gästerna var konstnären Per Estenberg. Listan innehöll 47 namn och 14 av de inbjudna kom aldrig till festen. Alla, som arbetade på gården, skulle vara med och också en musikkår.

 

Förberedelserna tog lång tid. Maten måste räcka till alla. Nu slaktades två grisar, en kalv och ett får och kökspigorna fick mycket att göra när maten lagades till. Själv bakade Årstafrun fyra olika sorters bröd och bakelser köpte hon inne i staden. Dagen före festen hade drängarna slagit ängen och hjälpt till att sätta fram bord och bänkar. Här restes också en lövsal. Allt var förberett för en stor fest. Då kom åskvädret med gnistrande blixtar och häftiga skurar.

 

Åskfronten drog bort och i det våta gräset gick Årstafruns make ryttmästaren Christian von Schnell och informatorn Kindberg ner till ängen för att skjuta salut. Detta lokala buller var ett meddelande till bygden att morgondagen var vikt för en fest på ängen.

 

Kalaset började klockan ett på förmiddagen. Innan dess hade både ryttmästaren och Årstafrun kontrollerat att allt var ordentligt framdukat. De anställda kom tågande. Det var kvinnorna med sina barn och sist lufsade de fullsupna drängarna. Årstafrun for hem som hastigast och troligtvis tog hon på dig sina bästa kläder. Hon återvände i sin vagn och kom samtidigt som gästerna. Ryttmästaren var nu den perfekte värden. Ett batteri var uppställt och till hertigens ära sköts 200 skott och efter detta var det tid att skåla för hertig Fredrik Adolf och den omyndige kung Gustav IV Adolf.

 

Carl Mikael Bellman hade skrivit en dikt till värdfolket och jubel bröt ut blev stort när han tog fram sin luta. Nu fick gästerna lyssna på en skildring av den lyckade rättsprocess, som fört med sig att ryttmästaren blev ägare till den vackra ängen. Efter detta prisades värdfolkets egenskaper.

 

Musikerna spelade upp till dans och alla roade sig. När skymningen kom signalerade musikerna till uppbrott. De började spela marschmusik och började gå mot staden. Gästerna med Årstafrun i spetsen följde efter och sällskapet skingrades först vid Hornskrogen. Hur Årstafrun sedan kom hem finns det inga notiser i dagboken om.

 

Vi vet inte idag vad festdeltagarna pratade om. Kanske började de fråga ut de två män, som fanns i hovets närhet, om hertig Fredrik Adolfs mätress Sophie Hagman. Var hon så förföriskt vacker som alla påstod? Denna kvinna hade ett förflutet som dansös på Operan och här vid enstaka tillfällen tagit på sig pojkkläder och uppträtt som page. Hertig Fredrik Adolf fick syn på den annorlunda ynglingen och anade en hemlighet. Han följde med pagen in i en loge och upptäckte då en ung kvinna. Sedan gick allt mycket snabbt och Sophie Hagman blev hertigens älskarinna.

 

Storebror Gustav III hade goda kunskaper om livet i det franska hovet. Det var inte ovanligt att manliga medlemmar av kungafamiljen hade mätresser. År 1778 fick Sophie Hagman titeln som officiell mätress och hon blev värdinna på Tullgarns slott. Här började problemen torna upp sig. Sophie Hagman var vacker som Venus och när hon deltog i olika jaktsällskap red hon på en vit häst. Hennes hållning var perfekt och många ansåg att hennes barm var förförisk.

Varken Sophie Hagman eller hertigen klarade i längden av att vara trogna. Någon gång under 1793 tog förhållandet slut och Sophie Hagman fick en helt annan ställning. Hur mycket av detta fick damerna veta på festen? Sladdret om Sophie Hagman levde kvar i Sörmland under nästan hela 1800-talet.

 

För ett par dagar sedan började jag prata med några kvinnliga seniorer på Sjövikskajen. Jag vet att de är intresserade av svensk historia. Sophie Hagman hade de aldrig hört talas om och undrade om hon hade något med melodifestivalen att göra. De tyckte det var spännande när jag sa några ord om denna nu bortglömda mätress.

 

 

Sjövikskajens minnen och hemligheter

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sjövikskajen är en spännande upplevelse. Numera är det ett bostadsområde vid Årstaviken och det går att vandra längs stranden från Liljeholmen till Skanstull. Jag har de sista åren gått här ganska regelbundet och i alla väder. För att par dagar sedan dalade blöta snöflingor ner från himlen. Det var lugnt och Årstabron speglade sig i vattnet.

 

Februari är numera en månad fylld av ruskväder med dagarnas blötsnö och nätternas isglänsande gator. En sådan mulen dag är det svårt att föreställa sig att för fyrahundra år sedan kunde kalla vindar från Östersjön torna upp meterhöga snödrivor. Några termometrar fanns inte i stugorna och man uppskattar idag att det vissa dagar kunde bli 30 minusgrader kallt. Både människor och djur frös.

 

Alla träd höggs ner för att bli bränsle och området förvandlades snabbt till ett kalhygge. Vårarna kom sent och somrarna blev regniga och svala. Beteshagarna förvandlades gradvis till kärr och mossar och hit sökte sig orrar.

 

Väderomslaget kom i början av 1700-talet. Nu inleddes en tid, som ofta har kallats för ödemarkens vår. Sommarsolen torkade ut kärren och här kunde nu kreatur beta. Problemet var till vilken gård dessa nya hagar tillhörde. Markägarna började driva processer mot varandra och det kunde gå flera årtionden innan allt var löst. En sådan markprocess har gått till historien. Det gällde Naboths ängar, som idag motsvaras av området vid Sjövikskajen. Vinnaren i denna tvist blev i början av år 1793 ryttmästare Christian von Schnell på Årsta gård. Han var 60 år gammal och hans hustru Märta Helena Reenstierna 20 år yngre. Denna kvinna började skriva dagbok i mars 1793 och fortsatte med denna vana fram till slutet av november år 1839. Hon brukar kallas för Årstafrun.

Årstafruns dagböcker har varit en del av mitt liv sedan hösten 1975. Då fick jag hoppa in som vikarie på studiecirklar om Stockholm i Bromma och Vällingby. Jag blev kvar på detta jobb i sex år. Det var tufft eftersom jag inte har vuxit upp i Stockholm. För att undvika alla fallgropar anknöt jag till Årstafruns dagböcker, som hade givits ut i ett sammandrag nio år tidigare. Bland det första som skildras är en fest på Naboths ängar. På 1970-talet hade Vin-och Spriaktiebolaget köpt området och här byggt en anläggning för att bland annat tappa vin från tunnor till flaskor. All mark kring byggnaden var då avspärrad och det gick inte att gissa sig till hur området hade sett ut i slutet av 1700-talet.

 

År 1793 kom våren med snösmältningen tidigt. Det gick bra att färdas med häst och vagn till Uppsala. I denna stad skulle Årstafrun och hennes son Hans Abraham vara med om en jubelfest och också fira att sonen hade blivit sergeant. Han var 13 år gammal och till föräldrarnas stora sorg inte road av livet som militär. Vad sonen tyckte om att följa med sin mamma på visningen av Uppsala domkyrka framgår inte av dagboken.

 

Mars månad kom och gräset började spira runt Årsta gård. Årstafrun hade beslutat sig för att ordna ett slåttergille på Naboths ängar i juli. Hennes man hade med åren blivit en smula grinig och tyckte inte om att gå på kalas. Vi vet inte hur motvilligt han ställde upp på kravet att vara värd på ett slåttergille.

 

Till slåttergillet i juli var det mycket som behövde köpas in. Dessutom måste Hans Abraham få en ny blå uniform. Årstafrun började gå igenom sitt skåp med porslin och skrev upp allt som borde köpas. Det behövdes två punchbålar och två skålar för sås. Det bästa och vackraste porslinet kom från Rörstrands porslinsfabrik. Porslinet såldes i Nordenstolpes magasin vid kyrkobrinken. Familjen Nordenstolpe ägde Rörstrands porslinsfabrik och Årstafrun hade hos gemensammabekanta träffat hovjunkare Nordenstolpe. Tack vare honom hade hon fått komma in i stallet vid Haga slott och där bekantat sig med hästarna. Mest spännande var de små ölänningarna, som hon fick böja sig ner för att klappa. Ölänningarna är numera en utdöd hästras.

 

I dagboken framgår att det var i Nordenstolpes porslinsmagasin som den högre medelklassen träffades. Den här gången stötte hon samman med justitieombudet Nils Brygger och fick höra sladder om en process, som just hade avslutats. Tyvärr berättar inte dagboken mer om Nils Brygger. Släkten kom från Gotland och var mycket musikalisk. En bror till Nils Brygger hade blivit känd för sina fina tolkningar av Fredmans epistlar.

 

Några veckor före kalaset ledde stalldrängen fram ryttmästarens häst och han fick hjälp att ta sig upp på den. Nu red han till ängarna och vid hemkomsten konstaterade Årstafrun att den var 19 år sedan hennes make hade varit vid ängarna. Nu var han där som ägare av dessa marker.

 

Jag är övertygad om att ryttmästaren aldrig hade kunnat föreställa sig att hus, större än Katarina kyrka, skulle växa upp på hans beteshagar.