OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är mycket upprörd. För ett par dagar sedan sökte jag mig till det stora huskomplex, som när det invigdes i början av 1980-talet hade namnet Kastanjens servicehus. Detta var ett ställe där de sydvästra förorternas pensioner kunde åldras med värdighet. Vad har hänt? Av anslagen att döma har flera delar byggts om till studentbostäder och barnvagnarna utanför skvallrar om ett stort dagis. Vad har hänt med de föremål, som under årens lopp skänktes till servicehuset? Har de slängts eller är de undanstoppade i ett förråd? Varför har man så hårdhänt städat undan områdets historia?

Vårvintern 2009 fanns det på Kastanjen ett temporärt boende för personer, som av någon anledning inte kunde bo i sina hem. Min make David fick vara där under de sex veckor vår bostad handikappanpassades. Han hade under julhelgen fått en stroke och hade stora svårigheter att gå. Vården var fantastisk bra med sjukgymnastik fem dagar i veckan och husmanskost, som lagades i Kastanjens restaurangkök. Vi brukade ge oss ut på upptäcktsfärd med David rullstol och efter två veckor med rollator i det stora huset. Vid ingången fanns en staty, som föreställde Hjalmar Branting. Det var en barsk statsminister med en genomträngande blick som mötte besökarna. Statyn stod på en vacker sockel och hade skänkts till huset av Eijnar Andersson och hans hustru. Ibland funderade vi på vem givaren var och hur det kom sig att han hade ägt en staty av arbetarrörelsens store hövding. I dagarna har jag fått veta mer om den nu försvunna statyn. Eijnar Andersson hade hittat den under en buske i det gamla folkparksområdet i Västberga. Statyn placerades i en tom barnvagn och sedan drog Eijnar hem den till sin bostad i Kastanjens servicehus. Här skrubbade han statyn ren och kontaktade polisen. Vem hade förlorat en staty i Västberga? Ingen hörde av sig, vilket innebar att Eijnar fick behålla statyn. Nu kostade han och hans hustru på den en vacker sockel och skänkte den till servicehuset.

Södra Folkparken kom till i slutet av det första världskriget. Den invigdes av Hjalmar Branting och här valtalade han sensommaren 1920. Några år efter starten fick parken ekonomiska bekymmer, som bland annat berodde på kalla och regniga somrar samt att det var nöjesskatt på dansbiljetterna. Hösten 1927 bröt en eldsvåda ut och efter detta kom dråpslaget. Parken tvingades att gå i konkurs.

Ordförande i Södra Folkparkens förening Bernard Johansson var mycket ordentlig. Parken såldes till familjen, som ägde Gröna Lund. Nu hade kapitalet segrat över arbetarnas ansträngningar. Alla inventarier bokfördes. Här fanns två värdefulla statyer. Den ena var Gottfrid Larsons ”Valsverksarbetarna”, som hade deponerats till parken av konstnären. Han kom och hämtade statyn och den finns nu i trädgården till Spetsmuseum i Vadstena. Den andra var Adolf Johanssons stora staty av Hjalmar Branting. Denna staty var resultatet av en insamling och kunde därför inte ingå i konkursboet. Folkets Park i Södertälje lovade att ta hand om statyn och sätta upp den vid parkens kärleksdamm. När inventarieförteckningen var klar kunde Bernard Johansson konstatera att ingenting som påminde om den kämpande arbetarrörelsen fanns med i köpet av konkursboet.

Hjalmar Branting avled i februari 1925. Efter detta började en brantingkult. Halvmeterhöga statyer föreställande Hjalmar Branting för hem och sammanträdeslokaler såldes. Ingen vet när men någon ville bli av med sin brantingstaty. Denne någon släpade statyn till Södra folkparken och placerade den i en plantering. Hur många år den stod där är det ingen som vet. År 1944 köpte Stockholms stad folkparken och använde marken för att bygga bostäder. Det var här som Eijnar Andersson långt senare hittade statyn.

Å 2010 kom dödsdomen för Kastanjens servicehus. Samtliga i huset tvingades att flytta, samlingssalen, restaurangen och det lilla biblioteket försvann. Nu är allt klart och här finns handikappade seniorbostäder och ett stort dagis. I samband med detta försvann statyn över Hjalmar Branting. Jag jagar nu med hjälp av telefon någon som vet vart statyn har tagit vägen. Ingen vet och det har till och med hänt att jag fått frågan om vem Hjalmar Branting var och vad det är för märkvärdigt med honom.

Det är inte bara en staty som har försvunnit från Kastanjen. Längre in i huset brukade min make David och jag titta på två stora oljemålningar, som föreställde när den tidiga baptistkyrkan anordnade vuxendop i Mälaren. David brukade få tårar i ögonen när han tittade på dessa. Hans föräldrar hade blivit frälsta och en försommardag år 1926 döptes de i sjön i hembygden. Våren efter detta föddes David.

Ansvaret för Kastanjen är idag det kommunala bostadsbolaget Micasa. Anser ledningen för detta bolag att minnen från frikyrkorörelsens och arbetarrörelsens barndom är skräp, som hör hemma på en soptipp?

På 1960-talet fick vanliga knegare råd att köpa bil och skaffa sig en liten sommarstuga. Hit for hela familjen på sommarsöndagarna och många tappade lusten att gå till en folkpark för att dansa eller lyssna på musik. Detta drabbade Södertälje, som nu användes marken till ett trivsamt bostadsområde. Kärleksdammen med statyn finns kvar och här kan man sätta sig på en parkbänk och titta upp på vår före detta statsminister Hjalmar Branting. Varför tar de styrande i Södertälje mer vård om minnen från folkrörelsernas barndom än de styrande i Stockholm?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är på jakt efter tre försvunna statyer från Södra Folkparken och har därför traskat på Karusellvägen. Folkparken låg i ett kuperat område i den nuvarande stadsdelen Västberga och här skall namnen på gatorna påminna om sommarens glädjeämnen. Parken köptes upp år 1944 av Stockholms stad. Här skulle byggas nytt och modernt med rinnande vatten och badrum med vattentoalett. Gamla tiders Snusksverige måste plånas ut för att bereda plats för framtidens människor. Barnkullarna var stora och alla barn borde kunna växa upp utan att behöva ge sig av till skolan i mycket smutsiga och stinkande kläder. Vad man då inte tänkte på att folkparken hade en historia från arbetarrörelsens barndom med statyer som berättade om alla som varit med om att bygga upp folkhemmet. Det är dessa tre statyer jag nu spanar efter. Två har jag hittat och den tredje har förhoppningsvis blivit undanstoppad i ett förråd.

Allt började mycket bra när Södra Folkparken invigdes under det första världskriget. Inledningstalet hölls av Hjalmar Branting. Solen sken och föräldrarna köpte biljetter till barnen så att de kunde åka karusell. Här fanns en stor lekpark med gratis gungor och en utomhusteater med plats för 2000 besökare. Nästan genast insåg ledningen att parken kunde få ekonomiska bekymmer. För att bli insläppt på dansbanan krävdes en dansbiljett och inkomsterna för dessa skrevs in i en speciell kassabok. Det var nöjesskatt på dessa biljetter och skatteskulden blev det växande problem och som sedan var en av orsakerna till att parken tvingades att gå i konkurs senhösten 1927. Den köptes då upp av ägarfamiljen till Gröna Lund.

Hösten 1924 var det val till riksdagens andra kammare. Ledningen för Södra Folkparken hoppades förgäves att Hjalmar Branting skulle komma och valtala, vilket han gjort fyra år tidigare. Detta hände inte. Socialdemokraterna satsade stort på att få fler på landsbygden att bli medlemmar och att få kvinnorna intresserade för politik. Man köpte bilar och for runt i en karavan. Att såg ut att lyckas. Trots att sommaren var kall och regnig kom det folk och lyssnade på Hjalmar Branting, som nu började kallas för den store hövdingen.

Jag har suttit och läst om denna valrörelse i tidningen Socialdemokraten. En av de stora frågorna blev hur de hygieniska förhållandena skulle förbättras. Provinsialläkarnas rapporter var en skrämmande läsning. Var tredje svensk badade aldrig och när dessa besökte en läkarmottagning spred de en outhärdlig stank av smuts och ingrodd avföring. Det kunde hända att anständiga kvinnor med stor hätta på huvudet sökte vård för värk i stora delar av överkroppen. Läkaren rev av dem hättorna, som de aldrig tog av sig. Under dessa brukade läkarna hitta mängder av stinkande flugägg. Det visade sig då att kvinnan var så rädda för vatten att de bara vågade tvätta händerna någon gång i veckan. Valrörelsens budskap var klart. Både på landsbygden och i städerna måste de styrande se till att alla fick tillgång till vatten och att det byggdes badhus och skolbad. Kommunerna borde få statliga anslag. För att inte höja skatterna kunde försvarskostnaderna halveras. Nu hade Europa glidit in i fredens sekel och Nationernas förbund garanterade detta.

Under dessa valmöten gällde det att vända sig till kvinnorna. En intressant grupp var eleverna vid de kvinnliga seminarierna. På många platser fick de en sämre utbildning än de pojkar, som gick på de manliga seminarierna. Så långt som att gå till gemensam utbildning för pojkar och flickor vågade man inte sträcka sig. Vilka kunskaper var viktiga för en kvinnlig folkskollärare? Lärokursen i hygien och barnsjukdomar borde utökas och kanske kunde man ta timmar från kristendomsundervisningen. Katekesrabblandet i folkskolan hade försvunnit ur folkskolans läroplan och det var inte längre nödvändigt att en kvinnlig seminarist skulle kunna redogöra för allt som stod i Martin Luthers stora katekes och med alla dess sentida utläggningar.

I Södra Folkparken fick valrörelsen en annan innebörd. Socialdemokraterna hade i valrörelsen av högern beskyllts för att vara ett kulturfientligt parti, som önskade radera bort mycket av det som stod i historieböckerna. Den 17 augusti var en stor dag för folkparken. Den kände konstnären Gottfrid Larsson hade deponerat sin staty valsverksarbetarna i parken och nu skulle den under högtidliga former invigas med ett tal av Metallarbetarförbundets ordförande Johan Olof Johansson. Han inledde genom att påpeka att arbetarna inte var kulturfientliga. De hade norr om Stockholm visat stort intresse för de medeltida kyrkmålningarna. Om det var några som var kulturfientliga så var de dessa män, som hyllade kulturförstöraren Gustav Vasa. Det var han som hade låtit riva alla de gamla klostren. Dessutom hade arbetarna från Europas alla länder samlats i
Cambridge för att diskutera kulturfrågor. Efter detta var det parkens föreståndare Bernard Johanssons tur att tala. Han konstaterade att Gottfrid Larsson inte var närvarande och utbringade ett leve för denne konstnär. Alla stämde in i hurraropen och de otåliga barnen kunde denna söndag utan regn få leka i gungorna och åka karusell. Gottfrid Larssons fantastiska staty står nu i trädgården vid Spetsmuseum i Vadstena. Tack Göran Söderström för att du räddade den!

Valrörelsen blev en framgång för socialdemokraterna, som nu fick 103 mandat i den andra kammaren. Hjalmar Branting kunde fortsätta att regera landet som statsminister.

Detta blev Hjalmar Brantings sista valrörelse. I februari år 1925 avled han och jordfästes med pompa och ståt i Storkyrkan. Nu startade något som jag vill kalla för en Brantingkult. Det beställdes både stora och små statyer av Hjalmar Branting och två kom på helt olika sätt att skänkas till Södra Folkparken. Den ena har jag hittat i Södertälje och den andra har på ett obegripligt sätt försvunnit. Bilden föreställer statyn i Södertälje.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag gillar Liljeholmens centrum. När jag en mulen eftermiddag strövade runt bland frusna människor på torget kom jag att tänka på sagan om Fågel Fenix. Denna nya stadsdel har i början av 2010-talet rest sig ur byggkaos för att bli ett trivsamt centrum. Det mest slående är att här har de allra flesta några sekunders ledig tid till att säga några vänliga ord till dem man stöter på.

I Liljeholmen finns bostäder, arbetsplatser och en galleria i fyra plan. Detta skapar en samhörighetskänsla som märks i kassaköerna vid inköp av livsmedel, i trängseln i Nordeas bankkontor och i den uppvärmda bussterminalen. Den som är vilsen i tillvaron när det gäller bussar till andra förorter får nästan alltid riktiga svar av alla man frågar. Nyfikna innerstadsbor, som från bussrutan vill lära känna de södra förorterna, kan ta bussen till Farsta eller till Hökmossens gård.

Jag fick min första kontakt med Liljeholmens centrum hösten 2007. Då började jag på ett gym i Liljeholmen. Det låg längst in i en korridor med ett fåtal affärer, en restaurang med svensk husmanskost och en liten samlingssal. Gymmet var litet och ganska slitet. Vi, som var morgonpigga, bjöds på frukost. Då blev det trångt kring det lilla bordet. Alla fick inte plats i soffan eller på pallarna. Vi satt på golvet eller i knät på varandra. Skratten ekade och alla trivdes. En dag fick vi besked om att fastigheten skulle byggas om. För att komma till gymmet måste vi ta en hiss till våningen över gatuplanet och sedan leta oss fram till en annan hiss, som skulle föra ner oss direkt till gymmet. Vi trängdes i hissen och lärde känna varandra. Sedan kom ett nytt besked. Gymmet bytte ägare. Nu kunde vi välja. Stanna kvar i byggröran eller flytta till något annat av den nye ägarens gym. Ett tredje alternativ var att följa med den tidigare ägaren till gymmet vid Hornstull. Jag valde Hornstull och har inte ångrat mig. Någon enstaka gång har jag tittat in i mitt ursprungliga gym. Här är allt utbytt och ingen från det gamla gänget kämpar nu med helt nya apparater eller går på ett pass i styrketräning. Det märkliga är att jag i ett helt annat sammanhang har stött på en tjej i mogen ålder från det gamla gänget. När vi träffas och pratar om byggkaos och trängsel kring frukostbordet är det ingen som tror att vi pratar om ett gym vid Liljeholmen.

Ibland strövar jag runt i Gallerian, ta rulltrappan upp till plan två och därefter ännu en rulltrappa. Längst ner med ingång från tunnelbanan ligger bland annat matbutiker av olika slag, ett par apotek, Systembolaget och ett gym. Högst upp finns Clas Ohlson med ett stort utbud av bläckpatroner till skrivare och hushållsredskap. Mellan dessa ytterligheter finns mängder av modebutiker, en stor leksaksaffär, en affär för sportutrustning och en bokhandel. Överallt utom högst upp kan man slå sig ner och fika och det råder ingen brist på ställen att köpa en ny mobiltelefon.

Maten är spännande. Här märks det tydligt att folket i Liljeholmen gillar att resa. Trots att jag aldrig har varit i Thailand brukar jag då och då gå in i en affär med livsmedel från detta land. Deras pasta tillverkad av ris smakar annorlunda och passar bra till en vegetarisk sås och riven ost. Här får jag lyssna till hur seniorer lyriskt skildrar flykten från vår långa och kalla vinter till ett land, som är rikt på glädje och skön värme. Det otroliga är att några kunder i denna butik vet vem jag är. De har för vana att i Thailand sitta i en solstol och på mobilen eller på läsplattan läsa mina bloggar.

Allt är inte idyll i denna nya förort. Sjön Trekanten ligger strax intill och några av bänkarna vid stranden har sedan många år tillbaka varit en samlingsplats för de utstötta i samhället. Här kan man i planteringarna hitta trasiga kanyler och icke pantbara ölburkar och spritflaskor. Några blir rädda för dessa människor medan andra går förbi utan att lägga märke till dem. På eftermiddagarna brukar ordningsvakter se till att allt går lugnt till vid knarkbänken och en enda gång har jag förstått att det har varit slagsmål mellan två rivaliserande gäng langare. Polisbilen kom och bråkstakarna fördes bort. Helt plötsligt var knarkbänken tom och det blev ödsligt vid denna lilla del av stranden. Det dröjde några dagar innan allt var som vanligt och då gick det att ana sig till haschischrök utanför McDonalds.

Numera är jag i Liljeholmen ett par gånger i veckan. Det enda jag saknar är ett bibliotek. Bokhandeln berättar en lång historia om folkets vardagsvanor. Travar av kokböcker och deckare ligger upptravade vid entrén. Själv brukar jag varje gång gå till Stadsmissionens butik och leta i deras bokhyllor. Just nu pågår där bokrea. Vid staplarna av osorterade böcker stötte jag på en manlig senior. Han bläddrade förstrött i en bok med titeln ”Kvinnan, som åt upp mitt liv.” Vem hade tidigare ägt denna bok? Var det Gudrun Schyman som här hade hittat sina argument när hon bildade Feministiskt Initiativ? Kvinnor blir som de blir eftersom de är förtryckta av män. Var det en man som hade hunsats till psyk av en mycket dominant mamma, som dessutom fått medhåll av hans flickvän?

Boken fick ligga kvar i boktraven. Själv gjorde jag två fynd och kunde utöka min litteratur om Stockholm.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vid Sjövikskajen ligger Hägerstens församlings lilla kvarterskyrka. Intill ett av de stora fönstren står en modell av en eka. Den är fylld med sand. Här kan man ta ett ljus, tända det och stoppa ner det i sanden. Skepp är en kristen symbol, som vill påpeka för oss att vi sitter i livets båt och slängs hit och dit av lugna vågor, som ibland avbryts av häftiga stormar. Vi kan vara trygga. Det är Jesus som sitter vid rodret.

Områdets tidigare namn var Årsta Äng eller som i Carl Michael Bellmans lyrik Naboths äng. Naboth har aldrig bott i området utan var en vingårdsägare, som finns skildrad i kapitel 21 i den Första Kungaboken i Bibeln. I Bibel 2000 är stavningen ändrad till Navot.

En spännande sida hos Carl Michael Bellman är hans kunskaper om det Gamla Testamentet. Han gör aldrig någon tolkning av texten utan använder berättelserna som underlag för sina sånger. När det gäller Navot är det striden om vingården, som har varit inspirationskällan. Historien är lång och spännande och finns skildrad i de sista kapitlen i första Kungaboken i Gamla Testamentet. Kungariket, som kung David hade byggt upp, var nu delat. Den norra delen kallades för Israel och den södra för Juda. År 871 f. Kr. blev Achav kung över Israel. Han har skildrats som en religiös sökare. Viken gud skulle han hylla och offra till? Var det fädernas gud Jahve eller grannfolkens gud Baal? Fädernas gud var en bergsgud, som inte skulle avbildas och det fick inte förekomma några uppsluppna danser till någon staty. Här gällde budordet ”Du skall icke hava några gudar jämte mig”.

I israel regerade kung Achav, som skildras som en religiös tvivlare. Han borde tro på sina fäders Gud, som fört folket från Egypten genom öknen och sedan låtit folket bosätta sig runt floden Jordan. Ibland skildras han som en bergsgud med andra krav på sina troende än slättlandets Baal. Till Baals ära anordnades häftiga fester med uppsluppna danser kring en gudabild. Baal var slättfolkens gud.

Achav var gift med den feniciske kungens dotter Isebel. Hon var en hängiven dyrkare av Baal och i hennes ingick många baalspräster. På hennes initiativ startade en etnisk rensning. De, som hyllade Jahve, borde dödas. Då uppträdde judarnas profet Elia och lyckades gömma hundra präster i två olika bergsgrottor. När detta var gjort uttalade han en förbannelse över kungen och det otrogna folket. Straffet skulle komma. Regnen skulle sluta att falla och landet skulle plågas av torka.

På något sätt måste denna konflikt lösas. Det blev en maktkamp mellan de båda gudarna på toppen av berget Karmel. Två offerbål av sten skulle byggas, det skulle läggas ved på offeraltaren och överst en nyslaktad tjur. Sedan skulle de båda gudarna utan mänsklig hjälp tända eld på bålen.

Baalsprästerna fick börja. De gjorde allt som skulle göras och samlades sedan kring altaret. Ingenting hände, inte minsta lilla gnista syntes på offeraltaret. Efter detta blev det profeten Elias tur. När allt var klart fick prästerna gräva ett dike runt altaret och därefter hälla två krukor med vatten over den offrade tjuren och veden. Efter detta bad Elia till sina fäders gud. Då hände undret. Bålet flammade upp och allt förvandlades till aska.

 
Nu var det bevisat. Baal hade inte den makt som hans präster påstod. Efter detta kom ett moln glidande från havet. Regn strömmade ner från himlen och Achav fick i panik fly nedför berget. Elia var segraren. Han lät sina anhängare samla ihop baalsprästerna och föra som fångar till en bäck där de avrättades.

Då uttalade profeten Elia en profetia. Araméerna, som kung Salomo hade lyckats besegra, skulle komma tillbaka och i detta krig skulle kung Achav stupa och Isebell skulle trampas ihjäl av hästar. När det senaste hade skett skulle en flock vildhundar komma framrusande och slita sönder drottningens kropp.

Drottning Isebel hade inte varit med på berget och blev mycket bestört när hon hörde vad som hade hänt. Hennes ursinne mot det judiska folket växte. Från palatsets fönster kunde hon se ner på en vingård. Ägaren till den var juden Navot, som hade ärvt den av sin far. Drottning Isebel ville ha denna vingård för att använda den som köksträdgård. Nu övertalade hon sin make att söka upp Navot och be att få köpa vingården. Navot skakade på huvudet. Denna vingård hade han ärvt av sin far och han ville inte lämna den ifrån sig. Kung Achav såg då till att Navot blev dödad och kunde på så sätt bli ägare till vingården. Alla visste, förr eller senare skulle Israels gud straffa drottningen.

Det gick några år. Allt verkade lugnt tills den dag araméerna anföll. I detta krig dödades kung Achav och en ny kungaätt trädde fram. År 845 blev Jehu Israels kung och han har gjort sig känd i historien genom att fram som en galning med sina stridshästar. Något år senare utbröt oroligheter i Israel. De sista av den tidigare kungens ätt måste dödas. Nu skulle det bli slut med vilda fester till en främmande guds ära. Flera baalsdyrkare blev tveksamma och dessa fanns till och med bland drottning Isebels hovmän.

 
Kung Jehu stormade fram mot det palats där drottning Isebel bodde. Hon insåg att ett möte var oundvikligt. Hon klädde upp sig, satte upp håret och sminkade sig runt ögonen. Sedan skred hon fram till ett stort fönster för att på ett kvinnligt sätt ta emot kung Jehu. Hon hälsade honom som en kungamördare. Kung Jehu tittade upp mot fönstret och frågade med hög röst om det fanns någon som stod på hans sida. Då fattade några hovmän mod. De grep tag i drottningen och slängde ut henne genom fönstret. Kung Jehu var snabb. Han sporrade sina hästar och körde med dessa brutalt över drottningen.

Kung Jehu var segraren. Han gick in i palatset och hittade både mat och vin. När han kände sig mätt och belåten gav han order till sina tjänare att leta reda på den döda drottningen och begrava henne. De kunde inte utföra detta uppdrag. Det enda som fanns kvar var huvudet, händerna och fötterna. Kung Jehu svarade att nu hade profeten Elias förutsägelse gått i uppfyllelse. Vildhundarna hade slitit sönder drottning Isebels kropp och nu skulle den bli gödsel på åkermarken i Israel. Ingen i Israel skulle längre dyrka guden Baal.

Historien är fängslande och många har de senaste decennierna funderat över hur mycket som är sanning och hur mycket som är uppdiktat av en forntida författare. Kvar finns Carl Michael Bellmans sång om Navots äng och begreppet att fara fram som en Jehuv. Baalkultens centrum i Palmyra har sprängts sönder under det pågående inbördeskriget i Syrien.

Jag har suttit i drygt en vecka och försökt komma underfund med denna märkliga historia. Boktraven på köksbordet har växt och nu återstår bara tre böcker att plocka in i bokhyllan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Februari år 2018 är snöslaskets månad. Detta märks på Sjövikskajen där de höga bostadshusen nuddar vid de grå molnen. Dagtid är det alltid folk i rörelse på kajen. Joggare trotsar vädret och ilar fram medan andra fäller upp huvan på sin jacka för att inte få in små och vassa snöflingor innanför jackan. En sådan dag är det svårt att föreställa sig hur området med sin stora äng såg ut i juli månad år 1793. Den 18 juli skulle gräset vara slaget och en lövsal rest mitt på ängen. Bord och bänkar skulle plockas fram. Denna dag hade Fredrik namnsdag och festen var en hyllning till hertig Fredrik Adolf, som var en fyra år yngre bror till Gustav III.  Det var Årstafrun, Marta Helena Reenstierna, som hade bjudit till slåtterfest.

Årstafrun gjorde upp en lista på vilka som skulle bjudas in. Trots att hon varit mycket kritisk till Gustav III på grund av att han år 1789 genom Förenings-och säkerhetsakten gjorde sig själv nästan till enväldig kung måste denna fest försöka framkalla ett skimmer av Gustavs dagar. Den förnämste gästen var Carl Mikael Bellman och en annan var Gustav III´s hovmarskalk Carl Johan Drufva och hans son Adam Fredrik. Adam Fredrik var nästan lika gammal som Årstafruns son Hans Abraham. En annan av gästerna var konstnären Per Estenberg. Listan innehöll 47 namn och 14 av de inbjudna kom aldrig till festen. Alla, som arbetade på gården, skulle vara med och också en musikkår.

Förberedelserna tog lång tid. Maten måste räcka till alla. Nu slaktades två grisar, en kalv och ett får och kökspigorna fick mycket att göra när maten lagades till. Själv bakade Årstafrun fyra olika sorters bröd och bakelser köpte hon inne i staden. Dagen före festen hade drängarna slagit ängen och hjälpt till att sätta fram bord och bänkar. Här restes också en lövsal. Allt var förberett för en stor fest. Då kom åskvädret med gnistrande blixtar och häftiga skurar.

Åskfronten drog bort och i det våta gräset gick Årstafruns make ryttmästaren Christian von Schnell och informatorn Kindberg ner till ängen för att skjuta salut. Detta lokala buller var ett meddelande till bygden att morgondagen var vikt för en fest på ängen.

Kalaset började klockan ett på förmiddagen. Innan dess hade både ryttmästaren och Årstafrun kontrollerat att allt var ordentligt framdukat. De anställda kom tågande. Det var kvinnorna med sina barn och sist lufsade de fullsupna drängarna. Årstafrun for hem som hastigast och troligtvis tog hon på dig sina bästa kläder. Hon återvände i sin vagn och kom samtidigt som gästerna. Ryttmästaren var nu den perfekte värden. Ett batteri var uppställt och till hertigens ära sköts 200 skott och efter detta var det tid att skåla för hertig Fredrik Adolf och den omyndige kung Gustav IV Adolf.

Carl Mikael Bellman hade skrivit en dikt till värdfolket och jubel bröt ut blev stort när han tog fram sin luta. Nu fick gästerna lyssna på en skildring av den lyckade rättsprocess, som fört med sig att ryttmästaren blev ägare till den vackra ängen. Efter detta prisades värdfolkets egenskaper.

Musikerna spelade upp till dans och alla roade sig. När skymningen kom signalerade musikerna till uppbrott. De började spela marschmusik och började gå mot staden. Gästerna med Årstafrun i spetsen följde efter och sällskapet skingrades först vid Hornskrogen. Hur Årstafrun sedan kom hem finns det inga notiser i dagboken om.

Vi vet inte idag vad festdeltagarna pratade om. Kanske började de fråga ut de två män, som fanns i hovets närhet, om hertig Fredrik Adolfs mätress Sophie Hagman. Var hon så förföriskt vacker som alla påstod? Denna kvinna hade ett förflutet som dansös på Operan och här vid enstaka tillfällen tagit på sig pojkkläder och uppträtt som page. Hertig Fredrik Adolf fick syn på den annorlunda ynglingen och anade en hemlighet. Han följde med pagen in i en loge och upptäckte då en ung kvinna. Sedan gick allt mycket snabbt och Sophie Hagman blev hertigens älskarinna.

Storebror Gustav III hade goda kunskaper om livet i det franska hovet. Det var inte ovanligt att manliga medlemmar av kungafamiljen hade mätresser. År 1778 fick Sophie Hagman titeln som officiell mätress och hon blev värdinna på Tullgarns slott. Här började problemen torna upp sig. Sophie Hagman var vacker som Venus och när hon deltog i olika jaktsällskap red hon på en vit häst. Hennes hållning var perfekt och många ansåg att hennes barm var förförisk.

Varken Sophie Hagman eller hertigen klarade i längden av att vara trogna. Någon gång under 1793 tog förhållandet slut och Sophie Hagman fick en helt annan ställning. Hur mycket av detta fick damerna veta på festen? Sladdret om Sophie Hagman levde kvar i Sörmland under nästan hela 1800-talet.

För ett par dagar sedan började jag prata med några kvinnliga seniorer på Sjövikskajen. Jag vet att de är intresserade av svensk historia. Sophie Hagman hade de aldrig hört talas om och undrade om hon hade något med melodifestivalen att göra. De tyckte det var spännande när jag sa några ord om denna nu bortglömda mätress.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sjövikskajen är en spännande upplevelse. Numera är det ett bostadsområde vid Årstaviken och det går att vandra längs stranden från Liljeholmen till Skanstull. Jag har de sista åren gått här ganska regelbundet och i alla väder. För att par dagar sedan dalade blöta snöflingor ner från himlen. Det var lugnt och Årstabron speglade sig i vattnet.

Februari är numera en månad fylld av ruskväder med dagarnas blötsnö och nätternas isglänsande gator. En sådan mulen dag är det svårt att föreställa sig att för fyrahundra år sedan kunde kalla vindar från Östersjön torna upp meterhöga snödrivor. Några termometrar fanns inte i stugorna och man uppskattar idag att det vissa dagar kunde bli 30 minusgrader kallt. Både människor och djur frös.

Alla träd höggs ner för att bli bränsle och området förvandlades snabbt till ett kalhygge. Vårarna kom sent och somrarna blev regniga och svala. Beteshagarna förvandlades gradvis till kärr och mossar och hit sökte sig orrar.

Väderomslaget kom i början av 1700-talet. Nu inleddes en tid, som ofta har kallats för ödemarkens vår. Sommarsolen torkade ut kärren och här kunde nu kreatur beta. Problemet var till vilken gård dessa nya hagar tillhörde. Markägarna började driva processer mot varandra och det kunde gå flera årtionden innan allt var löst. En sådan markprocess har gått till historien. Det gällde Naboths ängar, som idag motsvaras av området vid Sjövikskajen. Vinnaren i denna tvist blev i början av år 1793 ryttmästare Christian von Schnell på Årsta gård. Han var 60 år gammal och hans hustru Märta Helena Reenstierna 20 år yngre. Denna kvinna började skriva dagbok i mars 1793 och fortsatte med denna vana fram till slutet av november år 1839. Hon brukar kallas för Årstafrun.

Årstafruns dagböcker har varit en del av mitt liv sedan hösten 1975. Då fick jag hoppa in som vikarie på studiecirklar om Stockholm i Bromma och Vällingby. Jag blev kvar på detta jobb i sex år. Det var tufft eftersom jag inte har vuxit upp i Stockholm. För att undvika alla fallgropar anknöt jag till Årstafruns dagböcker, som hade givits ut i ett sammandrag nio år tidigare. Bland det första som skildras är en fest på Naboths ängar. På 1970-talet hade Vin-och Spriaktiebolaget köpt området och här byggt en anläggning för att bland annat tappa vin från tunnor till flaskor. All mark kring byggnaden var då avspärrad och det gick inte att gissa sig till hur området hade sett ut i slutet av 1700-talet.

År 1793 kom våren med snösmältningen tidigt. Det gick bra att färdas med häst och vagn till Uppsala. I denna stad skulle Årstafrun och hennes son Hans Abraham vara med om en jubelfest och också fira att sonen hade blivit sergeant. Han var 13 år gammal och till föräldrarnas stora sorg inte road av livet som militär. Vad sonen tyckte om att följa med sin mamma på visningen av Uppsala domkyrka framgår inte av dagboken.

Mars månad kom och gräset började spira runt Årsta gård. Årstafrun hade beslutat sig för att ordna ett slåttergille på Naboths ängar i juli. Hennes man hade med åren blivit en smula grinig och tyckte inte om att gå på kalas. Vi vet inte hur motvilligt han ställde upp på kravet att vara värd på ett slåttergille.

Till slåttergillet i juli var det mycket som behövde köpas in. Dessutom måste Hans Abraham få en ny blå uniform. Årstafrun började gå igenom sitt skåp med porslin och skrev upp allt som borde köpas. Det behövdes två punchbålar och två skålar för sås. Det bästa och vackraste porslinet kom från Rörstrands porslinsfabrik. Porslinet såldes i Nordenstolpes magasin vid kyrkobrinken. Familjen Nordenstolpe ägde Rörstrands porslinsfabrik och Årstafrun hade hos gemensammabekanta träffat hovjunkare Nordenstolpe. Tack vare honom hade hon fått komma in i stallet vid Haga slott och där bekantat sig med hästarna. Mest spännande var de små ölänningarna, som hon fick böja sig ner för att klappa. Ölänningarna är numera en utdöd hästras.

I dagboken framgår att det var i Nordenstolpes porslinsmagasin som den högre medelklassen träffades. Den här gången stötte hon samman med justitieombudet Nils Brygger och fick höra sladder om en process, som just hade avslutats. Tyvärr berättar inte dagboken mer om Nils Brygger. Släkten kom från Gotland och var mycket musikalisk. En bror till Nils Brygger hade blivit känd för sina fina tolkningar av Fredmans epistlar.

Några veckor före kalaset ledde stalldrängen fram ryttmästarens häst och han fick hjälp att ta sig upp på den. Nu red han till ängarna och vid hemkomsten konstaterade Årstafrun att den var 19 år sedan hennes make hade varit vid ängarna. Nu var han där som ägare av dessa marker.

Jag är övertygad om att ryttmästaren aldrig hade kunnat föreställa sig att hus, större än Katarina kyrka, skulle växa upp på hans beteshagar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna gråmulna februaridag fladdrar små snöflingor in från Östersjön. De läger sig som ett vitt lakan över Fredrikssonsvägen.

Fredrikssonsvägen har varit en del av min vardag i halva mitt liv. Den första gången jag traskade denna gata var sommaren 1967. Då var jag nyinflyttad och då gällde det ett bankärende i Västertotp. Numera använder jag denna gata som uppvärmning före en snabb och lång stavgångspromenad till Långbro via Fruängen.

Det är bara något enstaka hus som är ombyggt. Trädgårdarnas fruktträd har blivit större och gräsmattorna ser annorlunda ut. Höstens förföriska dofter har försvunnit. På 1960-talet fanns det hemmafruar i många av husen. De samlade in all frukt och kokade äppelmos och plommonmarmelad samt bakade äppelpajer för frysen. Denna tid är för längesedan förbi. Vi har kommit in i den ruttnande fallfruktens tidevarv.

Då var det inte populärt att köra bil på Fredrikssonsvägen. Gatan tillhörde barnen. Här samlades de efter skolan för att spela landhockey. Målen hade någon pappa snickrat i garaget och klubborna kostade omkring 30 kronor på Obs i Masmo. Ibland gick en klubba sönder och stoppades omedelbart in i den kombinerade ved- och oljepannan för att förvandlas till varmvatten. Tunnelbanan slutade i Skärholmen och det gällde att övertala mamma om det nödvändiga i att äga en ny klubba. Den måste hon löpa nästa gång hon tog ut bilen för att storhandla på Obs.

Idag är det annorlunda. Obsvaruhusen har försvunnit och Inga lågstadiebarn spelar landhockey på Fredrikssonsvägen. De går till skolan och fortsätter till fritids. Hemma är det datorspel som gäller. Landbandyn är ingenting för småknattarna och leksporten har flyttat från gatan in till någon idrottshall. På gymmet hörde jag hur en pappa beklagade sig över hur dyra klubborna har blivit och att landhockey inte längre är en lek på en bilfri gata. Han suckade och mumlade att när det gällde barnidrott var det bättre förr.

Biltrafiken på Fredrikssonvägen har knappast förändrats. Det nya inslaget är pappor, som stolt mitt i gatan skjuter en barnvagn framför sig samtidigt som de pratar i mobilen.

Denna vinter har gatan blivit annorlunda. Nu skall alla de gamla elledningarna grävas ner och på flera ställen finns det staket uppställda. Dessa skall göra så att ingen av misstag trillar ner i ett hål. I detta område bor flera tonåringar och man vet aldrig hur vimmelkantiga de kan bli efter en natts dataspelande hos en kompis. När jag kom som nyinflyttade till området förekom föräldralösa tonårsfester. Några enstaka gånger hade pappa glömt att låsa sitt barskåp. På runda fötter lufsade trallande tonåringar hem till den egna sängen. Vad deras mammor tyckte om detta är något man inte pratade om. Dagens mammor spanar gärna in sina nattsuddande ungdomar. De är nyfikna på vilka spel som är mest populära. Sedan kommer förmaningar om att borsta tänderna ordentligt. Coca-cola och chips kan föra med sig hål i tänderna.

Antagligen är jag ensam om att spana efter mitt områdes historia i de uppgrävda groparna på Fredrikssonsvägen. I de djupaste hålen går det att skymta gul sand längst ner. Det är ett minne från den tid när en grund sjö bredde ut sig i kvarteren runt gatan. De sista resterna av sjön dikades ut i slutet av 1920-talet i samband med att de första villorna byggdes. Högre upp på gatan mot Västertorp syns det inga spår av sjön. Här går det att ana sig till hur den bitande vinterkölden med kraftiga snöstormar från nordost formade naturen under 1600-talet. Vårarna kom sent och snösmältningen gick långsamt. När det blev augusti hade flera betesmarker förvandlats till mossrika träsk, som det ibland går att se spår av.

Ibland när jag går på Fredrikssonsvägen funderar jag på hur den kommer att se ut om hundra år. Kommer gatan och husen att förändras på grund av vi nu upplever snöfattigare och varmare vintrar?

Jag har fått frågor om kyrktagning. Det är en reningsrit efter en kvinnas förlossning och den finns skildrad i Tredje Moseboken kapitel 12. En dramatisk skildring finns i Karl Xii´s bibel. Den innebar att kvinnorna skulle vara hemma flera veckor efter en förlossning eftersom de ansågs som orena. Enligt den kyrkohandbok, som tidigare har använts i vårt land, skulle kvinnan vid kyrktagningen erkänna att hon före graviditeten hade syndat och nu vid denna högtid skulle hon renas och försonas för sitt brott. Ett tecken på den nyblivna moderns bot var att hon vid kyrktagningen skulle vara svartklädd och skänka gåvor till socknens fattiga. Sedan med kyrktagning försvann under 1800-talet i Stockholm, men har levat kvar fram till 1980-talet i Västsverige.

Jag har en stor brevsamling. Brevskrivarna har kommit från mina och min make Davids släktingar. Ibland har skildringarna av kyrktagning skildrats på ett mycket obehagligt sätt. På 1960-talet frågade jag alla äldre släktingar med rötter i Västsverige vad de kom ihåg om olika kyrktagningar. Min skildring av hur det kunde gå till är hämtad från flera olika håll och namnen har ingenting med de verkliga personerna att göra.

Nils och Anna hade kommit som nygifta till byn sommaren 1910. De hade köpt ett litet torp långt från landsvägen och kyrkan. Byns kyrkoherde predikade och regerade sin församling enligt Henrik Schartaus läror och det viktigaste inslaget i konfirmationsundervisningen var syndabekännelsen ”jag fattig syndig människa, som i synd född . . ”

Anna hade vuxit upp i socken med en präst, som såg på religionen på ett helt annat och ljusare sätt. Han delade med sig av Guds nåd och välsignelse under högmässorna, som var mycket välbesökta. Efter det att Anna hade konfirmerats blev kyrkoherden svårt sjuk och samtidigt försvagades hans syn. Nu fick Anna rycka in och läsa högt för kyrkoherden. Litteraturen blev blandningen av lokala nyheter, den politiska oron i Tyskland och antikens kultur. Kyrkoherden hade fått en ung hjälppräst, som predikade och skötte kyrkobokföringen. Genom honom fick Anna veta mycket av vad som hände utanför bygden och om svenska kyrkans mission i främmande länder. Anna blev förälskad och var övertygad om att kärleken var besvarad.

Hjälpprästen visste att han måste gifta sig ståndsmässigt för att få en tjänst i ett förmöget pastorat. En dag berättade han för Anna att han skulle gifta sig med dottern till en storbonde utanför Göteborg. Anna bet ihop tänderna för att inte börja gråta. Sedan rusade hon in till kyrkoherden och meddelade att det var så mycket att göra i föräldrahemmet att hon inte hade tid att komma till prästgården och läsa högt. Kyrkoherden nickade förstående. Han anade sig till vad som hade hänt.

Anna kände ett behov av att hämnas. Hon ville visa alla att hon kunde hitta en uppvaktande kavaljer som hon kunde gifta sig med. Hon gick in i en nykterhetsloge och började gå på deras möten. Här mötte hon den ståtlige Nils och föll omedelbart för hans charm. Sedan gick allt fort, kanske för fort. Anna blev med barn och paret gifte sig och köpte ett litet torp ungefär en mil från Annas hembygd. Vad Anna inte kände till dagarna före vigseln var att Nils tidigare hade varit trolovad med en förmögen flicka. Hon hade brutit trolovningen. Nils var för konservativ i hennes smak, hon var liberal och ägnade all ledig tid åt att fara runt i sin lilla vagn och prata om kvinnlig rösträtt och att alla gifta kvinnor borde få bli myndiga.

Anna och Nils hade sommaren 1921 fem barn, två döttrar och tre söner. Denna sommar drev regnskurar in från havet och nådde ända fram till det lilla torpet. Det gällde att utnyttja de dagar när solen sken. Om man hade tur kom det luffare, som visste hur man arbetade i ett jordbruk. Anna var helt ovetande om att de var studenter, som var ute på studentkorståg. De pluggade till präster eller läkare i Uppsala och var ett gissel för bygdens kyrkoherde. De hade vuxit upp på landsbygden och kunde konsten att slå med lie och hässja hö. På kvällarna, innan de fick en sovplats på loftet, pratade de om Gud och Jesus på ett sätt som folket förstod. De kom tillbaka flera gånger till torpet, De arbetade, fick mat och en sovplats på ladan Denna sommar trivdes Anna med livet och när det blev lördagskväll kröp hon tätt intill Nils. När hösten kom var luffarna tillbaka i Uppsala. Då var Anna gravid med sitt sjätte barn.

Både Anna och Nils hade mörkt hår och bruna ögon. Båda hade blonda och blåögda nära släktingar. Anna hade redan från de första dagarna i bygden upplevts som ett främmande inslag. Under ett husförhör hade hon ställt en försynt fråga om det inte vore bättre att utantill lära sig några stycken ur Nya testamentet än att själlöst rabbla Luthers lilla katekes.

Grannarna hade märkt att de duktiga luffarna gärna återvände till det lilla torpet. De kom naturligtvis för en kärleksstund med Anna. Förtalet fick förnyad kraft när det visade sig att den nyfödde pojken hade blont hår och stora blå ögon. Han var Annas horunge.

Sex veckor efter förlossningen skulle det enligt gammal sed bli kyrktagning. Den kunde ske antingen i kyrkan i samband med högmässan eller i hemmet. Anna och Nils beslöt sig för att slå på stort. Kyrktagningen skulle ske i hemmet och de inbjudna gästerna måste få se att Anna på knä lovade inför Gud och församlingen att aldrig synda mer. Efter kyrktagningen och dopet skulle alla gästerna bjudas på middag.

Med vid kyrktagningen var Nils syster Johanna och hennes äldsta dotter Fanny. Det var Johanna som ledsagade Anna till den bönpall, som var uppställd i stora salen. Här hade matbordet förvandlats till ett altare. Både Anna och Johanna var svartklädda och Fanny, som skulle ansvara för den nyfödde pojken, hade på sig en ljus klänning. Efter kyrktagningen döptes sonen till Leif. Det var som om den lille grabben kände av all oro i rummet. Han skrek sig igenom dopakten och Fanny lyckades aldrig trösta honom.

Anna hade hoppats att sladdret om henne och luffarna skulle tyna bort. Detta hände aldrig utan sladdret fick förnyad kraft. Leif var inget stillsamt barn. Han ville undersöka allt, var rastlös och trots detta något av en ledarbegåvning, Han kunde brusa upp och bli aggressiv. Leif blev en olycklig pojke, som under många år var Annas favoritbarn.

Leif kände sig ofta utanför bygdens liv. Han var Annas horunge och det syntes ju på hans blonda hår. Pappa Nils brukade ibland påpeka att han inte var far till den besvärlige Leif.

I bygden fanns det en varannandagsskola. När det gällde kursen i naturkunskap i årskurs 6 gjorde läraren sitt bästa att få eleverna förstå utvecklingsläran och få en annan syn på naturen än den som stod u Bibelns skapelseberättelse. Detta gällde bland annat ärftlighetslagarna, som pekade på att två mörkögda föräldrar kunde få barn med blå ögon. Bara ett mycket litet fåtal av eleverna tog till sig detta. Varför tro på vad läraren sa när alla visste att Leif var Annas horunge?

Fotografiet på texten ur Karl XII´s Bibeln har Ulla Weidstam tagit

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag är Johan Beijer helt bortglömd trots att hans vackra stenhus fortfarande finns kvar i skuggan av Storkyrkan. Hans resa genom livet startade en vårdag år 1606 i Berlin. Två år senare utbröt krig mellan protestanter och katoliker. Ingen trodde att det skulle bli långvarigt. I krigets slutskede var nästan alla av Europas stater inblandade och stora delar av Tyskland hade förvandlats till en ödemark där skorstenar från nedbrända hus berättade om att här hade det en gång legat en välmående by. Då bodde Johan Beijer i Stockholm och var en förmögen postmästare. Det var tacka vare rikskansler Axel Oxenstierna som han kunde göra denna klassresa.

Johan Beijers familj berättar de svenska källorna inte speciellt mycket om. Familjen var välbärgad och Johan fick en god skolutbildning, Svårigheterna tornade upp sig när det gällde att få arbete. Han var inte adlig och regenterna i de små tyska furstendömena anställde nästan uteslutande män med anor. När Axel Oxenstierna år 1626 landsteg i Tyskland för att härifrån få en varaktig fred med Polen öppnades nya vägar till arbete för utbildade unga män. Johan Beijer fick arbete i kansliet och hade bland annat ansvar för den svenska handeln med järn till olika länder i Europa. När de stridande parterna samlades i Prag år 1635 för att försöka komma överens om ett fredsavtal fick Johan Beijer flera diplomatiska uppdrag. Det blev inget fredsavtal och året därpå återvände axel Oxenstierna till Sverige. Han tog med sig Johan Beijer och också sin tyske postmästare Anders Wechel.

Johan Beijer blev en tillgång för Axel Oxenstierna. Kommerskollegium var en ny myndighet med ansvar för landets utrikeshandel. Chef för detta kollegium var amiral Clas Larsson Fleming, som ofta deltog i kriget. Under denna tid hade Johan Beijer huvudansvaret för utrikeshandeln. Ett av hans specialområden blev att ordna kontakter med svenskarna i kolonien Nya Sverige på Nordamerikas ostkust. Härifrån skickades pälsar och tobak till olika hamnar i Europa. Någon befordran var det inte tal om. Anders Beijer var inte adlig.

När Anders Wechel avled övertog änkan Gese arbetet och skötte detta oklanderligt. Det var många som blev förvånade när de insåg att Sverige hade en kvinnlig postmästare. Gese Wechel avled år 1642 och då utnämndes Johan Beijer till generalpostmästare. Efter samtal med Axel Oxenstierna beslöt Johan Beijer att ge ut en tidning, som mot betalning sluööedelas ut av brevbärarna. Den fick namnet ”Post- och Inrikes tidningar”. Här kunde man läsa hur det gick för svenskarna i kriget i Tyskland, hur det var att leva som granne med indianerna i Nordamerika och också hur väl Axel Oxenstierna skötte om landet. Johan Beijer inrättade också ett postkontor intill Storkyrkan. Hit kom folk med brev och paket och betalade en slant för att det skulle skickas till släktingar eller goda vänner i vårt land, i Finland och i de baltiska staterna. Det gick också bra att skicka brev och paket till de som krigade i Tyskland. Kanske hade de svenska officerarna samma matvanor som Axel Oxenstierna. Hans svenska favoritmaten var saltad lax.

Vid denna tidpunkt var ett nät för post utbyggt. Det sträckte sig från landets södra delar, upp till Haparanda och genom Finland till Åbo och vidare till sjön Ladoga. Varje postiljon hade sin egen sträcka. Vintertid tog det tre veckor för ett brev att färdas mellan Stockholm och Åbo. Sommartid gick det fortare, eftersom postens roddare tog sig fram mellan skärgårdens öat till Åland och därifrån till Åbo. Om möjligt måste postiljonerna ha tillgång till hästar. Till deras utrustning hörde vapen att slå ned rövare och vilddjur med och ett horn. När hornstötarna hördes i en by visste alla att nu var posten här.

Johan Beijer blev förmögen på denna verksamhet. Han köpte en trädgård och ett hus vid sjön Fatburen, Västberga gård i Brännkyrka socken och två rivningsfastigheter vid Storkyrkobrinken. Han rev dessa kåkar och lät uppföra det vackra stenhus, som fortfarande finns kvar med adress Storkyrkobrinken 4.

Tiderna förändrades och Axel Oxenstierna åldrades och förlorade sin forna ställning som landets mäktigaste man. År 1644 blev drottning Kristian myndig och nu flockades högadliga män runt omkring henne. Hon började dela ut kronojord till några av dessa och så småningom började hon se sig om efter andra sätt att gynna sina gunstlingar. Då kom hon att tänka på posten, som nu drevs som ett privat företag med Kungligt medgivande. Hennes gunstling friherre Wilhelm Taube utnämndes helt plötsligt år 1654 till generalpostmästare och Johan Beijer fick endast behålla förtjänsten av de brev och paket, som skulle skickas till de baltiska staterna. Någon månad senare adlades Johan Beijer och tog sig då namnet von Beijer. Nu började den tidigare förmögne Johan Beijer få ekonomiska svårigheter. Ett problem var att han inte hade betalat fastighetsskatt som han skulle.

Det fanns en regel i Stockholm. Alla adelsmän, som ägde en fastighet, var undantagna för fastighetsskatt. Alla andra husägare var skyldiga att göra detta. Johan Beijer ägde fastigheter både i närheten av Storkyrkan och på Götgatan. Som adelsman var han befriad att betala fastighetsskatt, men inga gamla skatteskulder kunde efterskänkas. Samtidigt begärde han att få Västberga gård klassad som säteri. Om detta skedde gällde andra och betydligt förmånligare skattevillkor. En annan fördel var att säteriernas torpare och drängar inte fick skrivas ut som soldater. Det gick inte som Johan von Beijer hade tänkt sig. Huvudbyggnaden i Västberga var inte ståndsmässig och för att få säterirättigheter blev Johan von Beijer ombedd att bygga om gården. Detta skedde och gården ser nästan ut idag som den gjorde efter ombyggnaden.

Wilhelm Taube klarade inte av att vara generalpostmästare och några år senare fick Johan von Beijer tillbaka sitt arbete. Då var han en knäckt man. Han avled år 1669 och då övertog hans änka arbetet som generalpostmästare.

Sterbhuset hade ont om pengar. Änkan måste spara och två år efter makens död kunde hon äntligen orda en ståndsmässig begravning i Storkyrkan. Graven finns någonstans under golvet i kyrkan.

Johan von Beijers döttrar övertog Västberga gård. Jag är osäker på om de någon gång bodde där. De gifte in sig i släkten von Snoilsky och flyttade till säteriet Svanshals vid Röks kyrka och sjön Tåkern i Östergötland.

Jag har inte förrän de sista veckorna börjat fundera på vad som hände i Stockholms sydvästra förorter under 1600-talet och vilka som bodde i de nu bevarade gårdarna. På så sätt stötte jag på Johan Beijer på Västberga gård. Under det 30-åriga kriget hade han ingått i Axel Oxenstiernas kansli, där han hade ansvarat för skrivelser och också använts för diplomatiska uppdrag. Johan Beijer var från Berlin och tillhörde en välbärgad icke adlig familj. Trots att Johan Beijer var välutbildad och kunnig i språk hade han små möjligheter att få ett välavlönat arbete hos någon av de tyska kurfurstarna. Dessa var reserverade för de adliga unga männen.

Gustav II Adolf var 17 år gammal år 1611 när han trots sin unga ålder utsågs till svensk kung. Han fick inte bara ärva ett rike utan också krig med flera länder i närområdet. Ett av dessa var Polen, vars kung ansåg att han hade arvsrätt till vårt land. I kriget mot Polen visade sig den unge kungen vara en skicklig härförare. Efter en rad segrar gick den polske kungen med på stillestånd och det sköts i Altmark år 1628. Problemet var att kriget kunde blossa upp inom de närmaste åren.

I början av 1600-talet hade det varit inbördeskrig i Sverige. Detta berodde på att flera högadliga familjer uppskattade en union med Polen och blev en del av de polska trupper, som hade skickats till vårt land. Svenskarna segrade men trots detta ansåg den polske kungen att Sverige var hans arvslott på mödernets sida. Något nytt inbördeskrig var det ingen som önskade. Därför uppstod det inte några svårigheter för Gustav II Adolf att övertyga rådet om att svenska trupper skulle skickas till Tyskland för att här kunna besegra Polen. Försommaren 1630 inleddes detta krig och svenska trupper intog bland annat staden Stettin.

Det 30-åriga kriget hade startat i början av 1600-talet som en kamp mellan katoliker och protestanter i Tyskland. Då var dagens Tyskland uppdelat i en mängs små furstendömen, som ofta hade svårt att enas om ett gemensamt mål och vem som skulle vara överbefälhavare för en protestantisk här. Efter det att Gustav II Adolf hade dragit fram som den store segraren blev han härförare för de samlade protestantiska trupperna. Efter det att han hade stupat vid slaget i Lützen den 6 november 1632 utsågs Axel Oxenstierna till ledare för de protestantiska trupperna. Ingen tänkte på att Axel Oxenstierna var en statsman utan grundläggande militär utbildning.

Sommaren 1626 hade Gustav II Adolf skickat Axel Oxenstierna på diplomatiska uppdrag till Preussen. Ingen anade då att det skulle gå tio år innan han fick möjlighet att återvända. För att få kontakterna med hemlandet och andra delar av Tyskland behövde Axel Oxenstierna en fungerande postgång. Han anställde Anders Wechel som postmästare och några år senare började Johan Beijer från Berlin att arbeta på hans kansli. Mitt intryck är att det snart uppstod ett far-son-förhållande mellan Axel Oxenstierna och Johan Beijer. Axel Oxenstiernas äldste om Gustav (född år 1609) kom sommaren 1629 till sin far för att sätta sig in i diplomatiska spelregler och lära sig något om krigsföring. Han kom inte längre än till Stettin där han drabbades av fältsjukan och avled efter några dagar. Johan Beijer var ett par år äldre än sonen och kom snart att bli som en skugga till Axel Oxenstierna.

Det är mycket vi inte vet om Johan Beijer. Det framgår att han hade lätt att för att skriva medryckande texter. När postmästaren Anders Wechel startade en nyhetstidning är det mycket troligt att Johan Beijer skrev flera av de notiser, som handlade om kriget. Samtidigt med detta började de stridande parterna att skicka ut flygblad, som lyriskt och överdrivet skildrade de egna framgångarna och motståndarsidans svagheter. Ett omskrivet exempel på detta är skildringarna av hur det gick till när de katolska trupperna intog den protestantiska staden Magdeburg sommaren 1931. Soldaterna skövlade staden och brände ner alla hus och kyrkor de såg. Kvinnor och barn råkade mycket illa ut. Vem som i ett flygblad utförligt beskrev de katolska soldaternas råhet och illdåd är inte klarlagt. Flygbladet trycktes i en stor upplaga och spreds över hela Tyskland. Initiativet till detta kan ha varit Axel Oxenstierna och en tänkbar författare Johan Beijer.

Flygbladet om Magdeburg blev läst och den katolska kyrkan anklagades för brutalitet och hedendom. Detta stärkte protestanterna stridsvilja. Katoliker ansågs som mycket farliga och denna åsikt klingade i vårt land först av när det på 1960-talet blev billigt att flyga till Italien på badsemester i Medelhavet.

Axel Oxenstierna flyttade tillbaka till Sverige år 1636 och tog med sig sin postmästare och Johan Beijer. Nu började han organisera den svenska förvaltningen. Anders Wechels uppgift blev att organisera ett postverk, vars uppgift var att skicka ut skrivelser till olika delar av landet och Finland. Johan Beijer fick arbeta i kansliet och något år senare i det nybildade Kommers kollegium. På denna arbetsplast sysslade Johan Beijer med utrikeshandel och ansvarade också kontakten med den svenska kolonin Nya Sverige på Nordamerikas östkust. Hans närmaste chef var amiral Clas Larsson Fleming och när denne man var ute i kriget vikarierade Johan Beijer som Kommerskollegiums chef.

Sverige hade fått hjälp av det Nederländska Ostindiska kompaniet att starta en handelsstation norr om det område, som dominerades av engelsmän och holländare. Det tog sin början år 1637 och den förste guvernören blev Johan Printz, som redan frän början kom bra överens med indianerna. Han köpte tobak och pälsar från indianerna, som han sedan kunde sälja med viss vinst. Någon regelbunden sjötrafik mellan vårt land och Nya Sverige fanns inte. Johan Beijer kunde utnyttja gamla kontakter från åren tillsammans med Axel Oxenstierna i Tyskland och på så sätt fick han posten mellan värt land och Nya Sverige att fungera. Han skrev artiklar om kolonin den nystartade Post- och Inrikes tidningar.

Det gick bra gör Johan Beijer trots att han inte var adlig. År 1644 stupade Clas Fleming i ett sjöslag och då blev i praktiken Johan Beijer chef för Kommerskollegium. Någon ordinarie tjänst var det inte tal om. Det fanns en oskriven regel att alla högre chefer inom förvaltningen skulle vara adliga och vara inskrivna i Riddarhuset.

År 1654 adlades Johan Beijer av drottning Kristina och tog då namnet von Beijer. Då ägde han Västberga gård . Han var stolt, byggde om gården och som adelsman fick han säterirättigheter på gården. Nu kunde han kalla sig Johan von Beijer till Västberga.

Det kommer mera om några dagar om Johan von Beijer, som tyvärr har blivit bortglömd i våra historieböcker. Inspiration till denna blogg har jag fått fram Gunnar Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna och material från Riksarkivet. Ulla Weidstam har varit min tecknare.