OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är lätt att bli bortglömd om man står i skuggan för en man med stort inflytande. Detta gäller i hög grad Nils Chesnecopherus, som var hovkansler i början av 1600-talet och som under dessa år köpte Västberga gård. Sedan dess har gården byggts om ett par gånger. Gården ligger inte långt från Midsommarkransens tunnelbanestation.

Idag är det få som tänker på att vid sekelskiftet 1600 plågades vårt land av inbördeskrig. Det gällde bland annat om den polske kungen hade arvsrätt till Sverige och vem som skulle regera vårt land. Segrare i denna kamp blev hertig Karl, som var Gustav Vasas yngste son. Han var född år 1550 och kände dragning till den reformerta kyrkan. Hans hustru var den vackra och viljestarka Kristina av Holstein-Gottorp. Efter det att hertigens armé hade segrat avrättades den polske kungens anhängare den 20 mars 1600 i Linköpings blodbad. De var välutbildade och kom från högadeln och hade tidigare arbetat i kungens kansli. Några dagar senare beslöt riksdagen att utse hertig Karl till kung och som efter detta kom att kallas Karl IX. Han brukar skildras som en sparsam och praktisk regent och också som en rättshaverist.

Efter blodbadet jäste det inom adeln och Karl IX litade inte på adelsmännen. Nu började han leta bland de icke adliga unga män, som hade studerat utomlands. På så sätt fick han kontakt med Nils Chesnecopherus, som hade matematik som specialområde och var professor i detta ämne i ett tyskt universitet. Han återvände till vårt land 1601 och fick genast plats i kansliet, där han snart fick ansvaret för rikets finanser och fick titeln hovkansler. För sitt arbete belönades han med Långbrodals gård, som tidigare hade tillhört en anhängare till den polske kungen och som hade beslagtagits av hertig Karl. Något senare adlades hovkanslern och tog då namnet Lillieram. Inkomsterna blev goda och nu kunde han köpa Västberga gård. Han brukade kallas för hovkanslern till Västberga gård.

Nils Chesnecopherus fick snart mycket god kontakt med den viljestarka drottning Kristina. På 1590-talet fodde hon i tät följd tre barn och det äldsta, en dotter, dog mycket ung. År 1601 fick hon sladdbarnet Karl Filip, som blev hennes älsklingsbarn. Under syskonens uppväxttid uppstod det spänningar mellan den äldste sonen och den sju år yngre Karl Filip. I dessa syskonkonflikter brukade Nils Chesnecopherus ta Karl Filips parti.

Den danske kungen Kristian IV hade spanare i vårt land. De kunde rapportera om att det jäste av missnöje inom adeln. Flera betydande familjer hade fått sina egendomar beslagtagna av hertig Karl. Omedelbart efter det att Karl IX hade utropats till kung började han skriva brev till den svenske kungen. Karl IX hade inte rätt kalla sig för konung av Lappland och kräva att Lapplands kust mot Norra Ishavet skulle tillhöra Sverige. Ett annat tvisteämne blev om Sverige hade rätt att använda tre kronor som riksvapen. Sverige borde avstå från denna symbol.

Det blev Nils Chesnecopherus som fick i uppgift att ta hand om dessa känsliga frågor. Hans åsikt var att kungen inte borde gå med på dessa danska krav. Den danske kungens sändebud kunde rapportera att de svenska adelsmännen missnöjde med Karl IX och hans sätt att regera landet växte för vart år som gick . Kristian IV övertygade herredagen (den danska riksdagen) att det inte skulle bli några svårigheter att erövra Sverige och den 4 april år 1611 förklarade han Sverige krig. Några veckor senare anföll den danska flottan Kalmar och danska trupper intog Älvsborg och tågade efter detta genom Västergötland, där de brände både städer och byar. De första månaderna var segerrika för Danmark och svenskarna klarade inte av att försvara Kalmar och Öland. Situationen för vårt land förvärrades genom att Karl IX drabbades av ett slaganfall och avled i Nyköping den 1 oktober. Då var äldste sonen Gustav Adolf 15 år.

Det var problem i landet. De förnämsta adelsätterna hade inte glömt Linköpings blodbad och den rättegång, som ägt rum innan domen avkunnades. Flera adelsmän hade då tvingats att gå i landsflykt och deras ofta stora jordbruksfastigheter hade beslagtagits. Nu hoppades dessa släkter att de skulle kunna påverka den unge prinsens förmyndare och då driva igenom att släkten skulle få tillbaka dessa egendomar. Problem uppstod, det fanns bara ett fåtal, som var villiga att ingå i en förmyndarregering. Krisen löstes på ett oväntat sätt. Den unge prinsen förklarades vid en riksdag år 1612 som myndig och kallades Gustav II Adolf.

Karl IX var medveten om att en kung levde farligt och kunde avlida innan den äldste sonen blev myndig. I sitt testamente uttryckte han en önskan att Axel Oxenstierna skulle inneha en ledande roll i en förmyndarregering. Det blev inte riktigt som Karl IX hade tänk sig. Sonen ansågs tillräckligt mogen för att bli kung och också kapabel att leda en armé i krig. Axel Oxenstierna blev rikskansler och fick som sitt arbetsområde landets ekonomi. Nu tvingades Nils Chesnecopherus att lämna över ansvaret till en nio år yngre adelsman. Detta var något han hade svårt att förlåta.

Kriget tog slut och fredsvillkoren blev hårda. Vårt land fick tillbaka Kalmar och Öland men tvingades att lösa ut Älvsborg och området kring Göta älvs mynning. Vårt land avstod från alla rättigheter när det gällde Lappland och tvisten om riksvapnet löstes på sätt att det blev en del av det danska riskvapnet och här omgavs av tre lejon. Sverige fick behålla sina tre kronor.

 
Efter krigets  slut  blev det Axel Oxenstiernas uppgift att se till att landet fungerade både under fredstid och när det var indraget i krig. Han organiserade olika myndigheter, delande in landet i län samt såg till att landet fick ett Riksarkiv. Det stora problemet var änkedrottningen Kristina. Karl Filip hade erhållit flera landskap som hertigdömen, men någon verklig makt hade han inte fått. I detta ärende behövde hon stöd från Nils Chesnecopherus. Nu började en maktkamp. Ett tvisteämne blev om Nils Chesnecopherus hade adlats och skaffat sig en adelssköld. De ledande adelssläkterna förkunnade att han inte var adel, något som senare döttrarna började processa om. De hade redan som barn använt Lillieram som efternamn.

Vårt land hade ingen ordentlig riksdagsordning innan Axel Oxenstierna grep in. År 1617 på en riksdag i Örebro fick vart land sin första riksdagsordning. Riksdagen skulle bestå av fyra stånd, adeln, präster, borgare och bönder. I adel skulle det finnas en representant för varje ätt. Nu uteslöts Nils Chesnecopherus från allt politiskt inflytande. Vid denna riksdag förde han fram änkedrottningens klagomål angående Karl Filip. Detta ansågs vara snudd på landsförräderi och Nils Chesnecopherus fängslades. Efter några dagar gjorde han offentlig avbön och blev frisläppt. Han fick behålla sin titel som hovkansler men hade inget eget ansvarsområde. Änkedrottningen flyttade till Nyköping och de sista åren av sitt liv bodde också Nils Chesnecopherus i denna stad. Här avled han år 1622.

Det var inte lätt att vara som till en viljestark mor. När Karl Filip var tio år kom ett ryskt sändebud till Stockholm och utryckte en önskan att Karl Filip skulle bli tronföljare. Mamma sa nej, sonen var för ung för att flytta till ett annat land och också byta religion. Vi vet inte om hon hade några invändningar när karl Filip deltig i krigen i Baltikum. Efter slaget vid Narva år 1622 insjuknade han i fältsjukan och avled. Det var ett par månader innan hans dotter Elisabeth Carlsdotter Gyllenhielm skulle födas.

Änkedrottningen bestämde vem barnen skulle gifta sig med. Karl Filip smet undan och gifte sig år 1620 i hemlighet med Elisabeth Ribbing. När barnbarnet Elisabeth var mycket liten ingrep änkedrottningen och drev igenom att hon skulle bli vårdnadshavare åt den lilla flickan. som nu fick namnet Elisabeth Carlsson Gyllenhielm. Senare i livet blev Elisabeth Gyllenhielm hovmästarinna till änkedrottning Hedvig Eleonora, som var farmor till Karl XII.

 
Nils Chesnecopherus arvingar tog över Västberga och dottern Beata ärvde Långbro gård. Hon gifte sig med David Stuart. Hennes äldre halvsyster Maria gifte sig med Jakob Forbes af Lund. Dessa systrar krävde efter det att de gift sig adligt att deras släkt skulle räknas som adel och kallas Lillieram. Detta beviljades inte. Deras far hade utmanat makten när han tog änkedrottningen Kristinas parti mot Axel Oxenstierna och nu fick döttrarna lida för detta.

Maria och Beata Lillieram skulle idag inte känna igen sig om de idag kom till Västberga. Det finns skogspartier kvar, men på den gamla åkermarken har det vuxit upp industrier och bostäder. Berg har sprängts bort för att bereda plats år järnvägsspår. Vägen till Brännkyrka kyrka går över spåren på en vacker bro, som får mig att tänka på en gotisk katedral i röd granit. Västberga gård ägs idag av Stockholms stad och disponeras av den ideella föreningen Ny Gemenskap. Verksamheten på gården är inriktad på att hjälpa och stödja de utslagna i samhället.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bilden på drottning Kristina av Holstein-Gottorp som ung har jag hämtat ur boken ”Alla Sveriges drottningar” av Åke Ohhlmarks. Den kommer från ett tyskt kopparstick.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Just nu pågår städning efter julen vid återvinningsstationerna. Mängder av pappersskräp och tomma smyckeförpackningar skall forslas vidare för återvinning och de bruna tunnorna för matavfall är överfyllda. Idag tidigt på morgonen var det städdag och det kändes som om julen höll på att dansas ut. Kanske var det bättre förr. Julen inleddes med skinkkok dagen före julafton och julklapparna var varma underkläder, en enda rolig bok och ett stort rött äpple. Några guldsmycken var det inte tal om. Julen varade i tre veckor och avslutades med julgransplundring. Då läste vi julevangeliet och idag tittar vi på Kalle Anka. Den barrande julgranen slänger vi ut någon av dagarna före nyårsafton.

I min barndom under krigsåren fattades det mesta. På julafton var middagen annorlunda med en liten skiva julskinka, kokt julkorv med vit sås och rödbetor. Efter middagen sjöng vi alltid den andliga sången om att inte ge bort glans och prakt på julafton. Den skrevs år 1887 av den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius. Numera finns sången med i vår psalmbok och har nummer 645 och här finns också en finsk översättning.

Jag hör till den sista generationen som i skolan läste sagor av Zacharias Topelius. Skoldagarna var långa och läxorna många. Varje vecka var fyllt med ett rabblande av katekes. Jag längtade ut i naturen. Ljuspunkten var läsläxorna, som jag inte hade några svårigheter med. I läseboken fanns det sagor, som vi skulle kunna stå framme vid katedern och berätta. På så sätt lärde jag känna Österbotten och finska Lappland och jag var med och kämpade med vargar och tillsammans med Sampo Lappelill. Tack vare denna saga lärde jag känna trollen i de finska fjällen. Hos Zacharias Topelius mötte jag inte bara fjällvärlden utan också en helt annan Gud än den som krävde rabbel av katekes och syndabekännelse. Det var en Gud jag tyckte om.

Om drygt två veckor kommer Finland att fira att det är 200 år sedan Zacharias Topelius föddes i Nykarleby i Österbotten. Han var den förste som med skärpa påpekade att de flesta i Finland talade finska och att denna del av befolkningen hade en egen historia, som måste lyftas fram. Finland var inte längre en del av Sverige utan ett egen storfurstendöme under den ryske tsaren. Nu fanns möjligheter att skapa en finsk nation och att införa finska som ett officiellt språk. Flera politiker i vårt land reagerade med skärpa när de hörde detta. Drömmen fanns hos många att starta ett nytt krig mot Ryssland och återerövra Finland. Finland skulle vara svenskt och inte finskt. Varför inte en återförening med Sverige?

Zacharias Topelius växte upp i en svenskspråkig läkarfamilj. Hans intresse för den finska kulturen vaknade i tonåren när han förälskade sig i en finskspråkig flicka från norra Finland. Nu lärde han sig snabbt att prata om vardagen på finska. Mer än så blev det inte. Zacharias skulle resa till Helsingfors för att studera och helst gå i pappas fotspår och bli läkare. Avståndet och den kulturella skillnaden blev för stort för att förälskelsen skulle fortleva. Kvar fanns ett starkt engagemang för den finskspråkiga befolkningen och deras problem. Här var fattigdomen ett gissel och på landsbygden strök hungriga flockar av vargar omkring.

Efter studentexamen vid 15 års ålder började Zacharias studera vid universitetet i Helsingfors. Det ansågs självklart att han skulle gå i sin pappas fotspår och bli läkare. Den unge pojken insåg snart att han skulle ha svårigheter att obducera och att det vore bättre på att satsa att läsa historia och sedan bli författare. Efter examen fick han plats på Helsingfors Tidningar och skrev kulturartiklar. Någon tryckfrihet fanns inte i tsarernas Ryssland och det var omöjligt att skriva om utrikespolitik. Samtidigt med detta arbete började han skriva den stora släktkrönikan om den påhittade släkten Bertelsköld från gården Bertila i Österbotten. Den började med Klubbekriget på 1590-talet och slutade med ett par kapitel om Frihetstiden. Boken blev en storsäljare i Sverige. Delar av boken arbetades om till skådespel, som uppfördes i båda Stockholm och Finland.

Zacharias Topelius skrev också sagor, som ofta hade motiv från norra Finland. Några av dem kom med i Statens läsebok för folkskolan och också i läseböckerna för läroverkens första klasser. Samtidigt skrev han psalmer, som snart översattes till finska.

Från tidningsvärlden tog Zacharias Topelius stegen in i Helsingfors universitet där han först blev biträdande professor i finsk, rysk och nordisk historia och år 1863 ordinarie professor i historia. Detta var samma är som den liberale  Alexander II blev tsar i Ryssland. Nu gick det att i sagor och dikter skildra nöden och fattigdomen bland den finsktalande befolkningen. När dikterna sedan kom med i svenska skolböcker fick många en tankeställare. Vad var det som pågick på andra sidan Östersjön. Hur skulle de finska tillfälliga arbetarna i Stockholm behandlas? Kunde de få hjälp på Ersta diakonissjukhus om de skadade sig på arbetet?

Zacharias Topelius gick i pension år 1878 samma år som han fyllde 60 år. Det finns anteckningar om att denna tidiga pensionering berodde på hans ofta hetsiga diskussioner med de konservativa svensktalande studenterna. Zacharias Topelius ansågs vara alltför radikal när han påpekade att man i historieundervisngen inte fick glömma bort att majoriteten av landets befolkning hade finska som modersmål och hade mycket dåliga kunskaper i svenska. Kanske borde Finland bli en egen stat med finska som officiellt språk. Detta var sypunkter som inte de konservativa studenterna uppskattade.

Redan några år efter dessa diskussioner ändrades förhållandena i Finland radikalt. Tsar Alexander II hade mördats och nu hårdnade Rysslands grepp över Finland. De, som kritiserade tsarens sätt att styra Finland, riskerade att komma i fängelse. Något eget fosterland var det inte tal om att Finlands befolkning skulle få.

Zacharias Topelius hade efter pensioneringen flyttat till en villa i Björkudden utanför Helsingfors. Det var nu han skrev dikten ”Giv mig ej glans, ej guld ej prakt i signad juletid . . ” Den andra versens första rad var ett politiskt budskap, som då var mycket aktuellt. ”Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring.” Samtidigt kokade Sankt Petersburg av oro. Det var ingen som hade tid att syssla med vad en finsk psalmförfattare skrev och hur dessa trycktes i Sverige.

Ryssland grepp över Finland hårdnade och år 1894 stängdes Lantdagen, som var en finsk variant av den svenska fyrståndsriksdagen. Samtidigt drabbades Finland av missväxt och fattigdomen bredde ut sig. Männen försökte hitta arbeten i städerna och kvar i stugorna blev mammor med småbarn. Det var inte bara fattigdomen som var ett gissel utan också de stora vargflockarna. Trots alla bekymmer växte önskan om självständighet. Dikten ”Giv mig ej glans . . ” tonsattes år 1909 av Jean Sibelius och den blev populär vid julfirandet. Man kunde be om att få bo i sitt fosterland.

Jag sitter nu och läser de sagor Zacharias Topelius skrev på 1890-talet och som vid sekelskiftet 1900 kom med i Statens läsebok för folkskolan. Denna slitna bok är ett arv från min mamma. Ofta handlar sagorna om mirakel i vintersnön. På något märkligt sätt lyckas pojkar i tioårsåldern utan bössa skrämma bort vargarna. Här är det lätt att tolka in ett politiskt budskap. Kunde man likna Ryssland vid en flock hungriga rovdjur?

Något julfirande blev det inte i det fattigas Finland och jultomten hittade aldrig fram till stugorna. Zacharias Topelius avled år 1898 och 19 år senare skapades ett självständigt Finland. Starten för en ny nation kunde ha varit bättre. Senvintern 1918 grep de fattiga, de Röda, till vapen och drog från gård till gård som flockar av hungriga vargar. Den gudstro, som alltid skymtar hos Zacharias Topelius, fanns inte med i de Vitas sätt att försvara sig. När äntligen allt med hjälp från Tyskland var över hade Finland förvandlats till ett kluvet land. För eller emot de Röda? Var det rätt att be Tyskland om hjälp? Grälen kröp in i enskilda familjer och syskon kunde bli osams. Inbördeskriget hade berört alla och i många familjer hade män, kvinnor och barn blivit dödade. Det var säkert många som när det blev höst hoppades på jultomten skulle komma med någon litet paket på julafton. Skulle det bli julfrid?

I år hundra år efter det att Finland blev självständigt är allt annorlunda. Idag behöver ingen svälta, det finns barnbidrag och ett fungerande pensionssystem. Simon Westberg har skicka mig en tomtebild från Österbotten. Jultomten kommer gående i sön och solen lyser. Det finns inga vargar i närheten. Säcken ser tung ut och innehåller säkert mängder av julklappar. Vad får barnen? Säkert inte sagan om Sampe Lappolill, pojken som lyckades besegra de onda trollen och de glupska vargarna. Kanske får de en DVD med arvtagaren Harry Potter till denna finska saga.

Det är som om Zacharias psalm har blivit verklighet

”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.
Giv mig en fest som gläder mest den konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, giv mig en änglavakt.
Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring
en kväll i ljus med Herrens ord och mörker däromkring,
Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord och ljus av Herrens ord.”

Bilden på Nikolaus II kommer från ett vykort.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var något visst att äta julbord under en mycket stor stjärna. Denna jul har jag gjort detta på Riddarholmen.
Någon timme före midvintersolståndet steg jag tillsammans med min dotter och hennes familj in genom den tunga porten till Gamla Riksarkivet för att ära julbord. Jag kom som nykomling till Stockholm strax efter det att det nya Riksarkivet på Marieberg invigdes och detta var mitt första besök i den antika byggnaden på Riddarholmen. Det som genast slog mig var att både de breda trapporna upp till forskningssalarna och de små spiraltrapporna var gjorda av järn. Av personalen fick jag veta att detta berodde på skräcken för att huset skulle börja brinna och ingen ville att vår historia skulle gå upp lågor. Riksarkivet, som kunde invigas av Oscar II år 1890, blev ett modernt hus med en märklig konstruktion av centralvärme. Några kakelugnar fick inte förekomma och någon elektrisk belysning inomhus installerades inte. Den tidens båglampor osade och det fanns risk för att de skulle kunna ge upphov till bränder. Fönstren blev höga och smala. Tyvärr släppte de inte in speciellt mycket ljus på grund av att tågen rusade fram utanför byggnaden. Loken eldades med kol och denna sotiga rök fastnade på fönsterrutorna och tog bort allt dagsljus. Några år senare fick Stockholm sitt första elverk och det blev en modevåg att lysa upp alla rum med hjälp av nakna glödlampor. Hur Riksarkivets första elektriska belysning såg ut glömde jag att fråga.

Jag hade inte väntat mig att det stora utrymmet en trappa upp var indelat i mängder av små rum. Det var här som historiker satt under den första halvan an 1900-talet och studerade gamla dokument för att i olika sammanhang kunna skildra vår historia. Några var konservativa medan andra försökte rucka på den gamla föreställningen att Sveriges historia var kungarnas livsverk. När jag njöt av den goda maten funderade jag på vilka författare och forskare som hade suttit här och formulerat nya tankar. Jag kom bara underfund ett par stycken som aldrig haft möjlighet att gå hit. En av dessa var Viktor Rydberg. När Riksarkivet invigdes hade Viktor Rydberg tappat all lust att i arkiv söka efter vår historia. Då hade hans omgivning anat de första tecknen på en demenssjukdom. Fem år senare avled Viktor Rydberg i sitt hem i Djursholm.

I de tidiga tonåren läste jag några av Viktor Rydbergs böcker och har förgäves som vuxen försökt att läsa om dem. Det som då slog mig var att här hittade jag skildringar av män, som tänkte annorlunda än sin omgivning. Här läste jag om sociala orättvisor på 1600-talet och om hur farligt det var att som torpare inte lyda sin godsherres alla order. Var det rätt att som Gustaf Adolf Skytte kritisera samhället genom att bli sjörövare?

Viktor Rydberg hade aldrig studerat historia vid något universitet utan han hade med de bibliotek han hade tillgång till skaffat sig material till sina historiska romaner. Dessa publicerades under 1870-talet först under hans år som journalist i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och då under rubriken följetong. Det liberala Göteborg sög i sig varje rad och när alla avsnitt hade publicerats i tidningen kom boken ut i tryck med titeln ”Fribrytaren på Östersjön”. Då var böcker en lyxvara och de allra flesta i Göteborg arbetade tio timmar varje dag. dessutom var det svårt att läsa vid en oljelampa anpassad för smält sälspäck.

När mina föräldrar var unga under det första världskriget hörde det till att ha läst Viktor Rydbergs bok ”Bibelns lära om Kristus”, som kom ut första gången år 1852. Temat i denna bok är att Jesus inte är Gud utan en idealmänniska. Boken väckte omedelbart debatt och i de konservativa kretsarna kallades Viktor Rydberg för Antikrist. I denna bok visade Viktor Rydberg att han noga hade studerat Bibeln och efter detta kommit fram till att det gick att tolka Nya Testamentet på flera olika sätt. För honom var det inte självklart att Martin Luthers åsikter skulle trummas in i konfirmandernas hjärnor. Alla borde ha rätt att skapa sin egen bild av Jesus. Så fort boken kom på tal ruskade min mamma så kraftigt på huvudet att hårnålarna flög ut ur hennes hårt åtdragna truls. Viktor Rydberg hade helt fel och boken borde förbjudas och jag fick under inga villkor fick läsa den. Nu hon låste hon in sitt slitna exemplar i nederskåpet till den svarta bokhyllan med religiös litteratur.
Boken debatterades flitigt under många år och den trycktes ständigt i nya upplagor. Idag är det ingen mer än ett fåtal teologer, som har läst boken. Själv har jag aldrig orkat läsa mer än de första sidorna.

Det verkliga genombrottet som författare fick Viktor Rydberg år 1881 när dikten om Tomten kom ut i en illustrerad veckotidning. Då hade Viktor Rydberg slutat som journalist och försörjde sig genom att föreläsa i kulturhistoria i den nyöppnade högskolan i Göteborg. Dikten är en skildring av den nordiska vinternatten när Tomten trotsar kylan och nattetid smyger runt i en gård och ser till att alla sover som de skall. Detta var en uppgift som normalt Gud brukade göra. Hemma muttrade mamma att dikten var en hädelse, det är Gud och hans änglar som vakar om hus och hem och inte den hedniske Tomten. Dikten fanns inte med i ”Statens läsebok för folkskolan”, som ständigt kom ut i nya upplagor. När jag började i flickskolan kom jag in i en ny värld. Då var det läsebok för läroverkens första klasser som gällde. Här fanns dikten med och jag älskade den. De mörka vinternätterna har sedan dess varit svindlande upptäcktsfärder in i en magisk värld.
”Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.”

Mina föräldrar sa ibland att Tomten jagade bort Viktor Rydberg från det kyrkligt konservativa Göteborg. Han flyttade till Stockholm och blev professor i kulturhistoria vid Stockholms högskola. Några år senare gifte han sig och bosatte sig i Djursholm. Här skrev han dikten om Betelhems stjärna, som tonsattes av Alice Tegnér. Den blev snabbt mycket populär och fick vara med i olika sångböcker och kom utan protester med i 1937 års psalmbok. I vår nuvarande psalmbok har den nummer 134.
”Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran,
du som i Österland tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna,
strålande stjärna, strålande stjärna.
Natt över Judaland, natt över Sion.
Borta vid västerland slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar korus av röster,
skåda en härligt klar stjärna i öster”

Viktor Rydbergs tankar om kristendomen formade vid sekelskiftet 1900 det politiska livet. Det blev inte längre självklart att alla kunde känna samhörighet med förkunnelsen i statskyrkan eller något frikyrkosamfund. Alla hade rätt att tvivla. De både liberala riksdagsmännen Karl Staaff och Klas Pontus Arnoldsson utgick från Viktor Rydbergs tankar och skrev en motion om att det måste bli tillåtet att gå ur statskyrkan utan att gå in i något annat samfund. Motionen avslogs i Riksdagens båda kammare. Dessa män var alltför radikala för sin tid och ingen trodde att de hade någon framtid inom politiken. Då anade ingen att Karl Staaff några år senare skulle väljas till vårt lands statsminister och att Klas Pontus Arnoldsson skulle få Nobels fredpris.

Idag har Viktor Rydberg och hans verk försvunnit ur skolans läroplan. Jag har frågat mina barnbarn vem som vakar över svenskarna under de kalla vinternätterna. Alla visste. Det är varken Gud eller Tomten. Det är Hemtjänst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna senhöst har jag blivit påmind om bloggar jag skrivit tidigare. Nu har jag plockat fram några av de böcker jag läste när jag skrev dessa bloggar. Det gäller händelser i Berlin under det andra världskriget, Victoriaförsamlingen i Berlin och verksamheten i Messiaskapellet på Idungatan här i Stockholm. Ingen minns längre den verksamhet som Svenska Israelsmissionen bedrev i denna kyrka, som var en fristående kyrka inom den svenska kyrkan. Huset med ett kors på taket finns fortfarande kvar och är idag en bostadsrättsförenig. Vad son nu pågår i den rymliga kyrksalen vet jag inte.

Kanske är jag ensam i mina minnen om den tragiska händelse, som drabbade den hårt prövade svenska församlingen i Berlin. Min pappa var präst i Annedals församling i Göteborg och i syföreningstanternas stora skara fanns den läspande tant Elin. Hennes stora intresse var Gustav II Adolf och kyrkan i Lützen. Varje år i slutet av oktober samlade hon in pengar för att kunna skicka matpaket till församlingen i denna lilla stad. I detta arbete hade hon stöd av kyrkoherden i Berlin.

I början av december 1944 kom tant Elin hem till oss och grät. De oförskämda tyskarna hade skjutit ner ett civilt flygplan över Östersjön. En av passagerarna var den svenske kyrkoherden i Berlin Erik Perwe. Då vaknade mitt intresse för den svenska kyrkan i Berlin. Det dröjde ända till månaden mars år 2009 innan jag fick möjlighet att resa till Berlin och vara med m en gudstjänst i den svenska kyrkan. Det blev en upplevelse. I samband med detta besök köpte jag boken ”Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin 1903-2003”. Boken kom ut i samband med kyrkans hundraårsfirande. Varje gång jag plockar fram boken hittar jag ledtrådar till min uppväxttid och också till människor, som betydde mycket för mig och livet i Stockholm under krigsåren.

 
Det var knappt någon, som visste vad som pågick i den svenska kyrkan i Berlin. Kyrkan med tillhörande park var svenskt område och hit fick inte Gestapo komma. Birger Forell, som var kyrkoherde fram till hösten 1942, berättade ibland hur svårt det var att predika. Under hans tid brukade det så söndagarna komma svensk-tyska officerare och soldater i uniform. På gatan utanför kyrkan ställde de upp sig och ropade ”Heil Hitler” och gjorde hitlerhälsning. Birger Forell visste att bland dessa fanns det män, som memorerade det han sagt och som rapporterade detta för sina överordnade.

Birger Forell hade upplevt hur mischlingar sökte sig till svenska kyrkan för att på olika sätt få hjälp. Idag är mischling ett bortglömt ord, som i min barndom var en brutal verklighet för de svenska prästerna i Tyskland och de områden de hade ockuperat. I Norge och Danmark hade lagstiftningen ändrats så att det blev prästernas skyldighet att gå igenom kyrkböckerna och där leta reda på alla, vars föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar hade konverterat från judendomen till kristendomen. Dessa fanns i alla samhällsklasser och ansågs av nazisterna vara ett fördärv för den ariska arvsmassan och måste därför utplånas. I Berlin visste mischlingarna vad som väntade dem. Alla, som hade kontakter i andra länder, kunde flytta och slå sig ner på en säkrare plats. Judar och mischlingar samlades ihop och forslades på ett brutalt sätt till läger. Ungefär 12000 judar och mischlingar försvann och försökte hålla sig borta från ställen där de visste att de skulle bli infångade. I den svenska kyrkan kallades de för ubåtar medan tyskarna sa dykare.

Hösten 1942 var Tyskland en nation, som hade slagit under sig ett område från Nordsjön till Volga. Det var ett segerberusat folk med en ledning, som inte tålde kritik. Att ogilla det som hände med mischlingar och judar var farligt. Birger Forell antydde efter kriget att Gestapo hade kommit underfund med att han hjälpt ubåtarna att gömma sig och fly ut ur Tyskland. Det kom önskemål från Tyskland att Berger Forell skulle bytas ut. Det blev kyrkoherde Erik Perwe, som övertog tjänsten. Han kom till Berlin i september och i ungefär en vecka fick han hjälp av Birger Forell att sätta sig in i arbetet. Söndagen den 6 september predikade han för första gången i Berlin. Kyrkan var fullsatt.

Det kom folk strömmande till Erik Perwes mottagningar på eftermiddagarna. Det var judar, mischlingar och oroliga svenskar. Han fick frågor om vad som hade hänt med anhöriga, som hade deporterats till Theresienstadt. Deras oro var svår att stilla. Erik Perwe delade ut matkuponger och hjälpte utbombade att hitta en annan bostad. All den ångest, som fanns inom besökarna, hade han små möjligheter att lindra.

Något måste göras för att lindra mischlingarnas svåra situation. Erik Perwe försökte att få andra präster i Berlin att intressera sig för dessa olyckliga och utblottade tyskar. Ingen vågade, överallt fanns spanande ögon och vidöppna öron. Rädslan för Gestapo var under dessa år mycket stor.

I början av november 1942 kom ärkebiskop Erling Eidem på visitation i Victoriaförsamlingen. Nu tog Erik Perwe upp problemet med mischlingarna. Kunde svenska kyrkan centralt göra något åt detta? Ärkebiskopen skakade på huvudet och förklarade att detta var omöjligt.

Den 6 november for en grupp svenskar till Lützen för att lägga ner en krans till minne av Gustav II Adolf och efter detta skulle ärkebiskopen leda en gudstjänst i det svenska Lützenkapellet. som uppfördes år 1907. Med i gruppen från Berlin fanns envoyén Arvid Richert och en journalist från Svenska Dagbladets berlinkorrespondent Arvid Fredborg. I det överfyllda kapellet satt också representanter från Gestapo.

Ärkebiskopen började mycket försiktigt med att citera aposteln Paulus och tala frälsning i en orolig tid. Denna handling skulle gälla såväl greken som juden. Erik Perwe var förtjust men Arvid Richert blev rädd. Ärkebiskopen hade varit för frispråkig och ingen visste hur hans predika skulle tolkas i det tyska rikskansliet. Vad envoyé Richert sedan sa till den svenska ärkebiskopen är det ingen som riktigt vet, journalisten fick höra att predikan inte fick publiceras i tidningen.

Söndagen därpå installerade Erik Perwe som kyrkoherde och ärkebiskopen kunde resa hem. Nu började det mödosamma arbetet att hjälpa de nödställda i Berlin. Det finns skildringar om hur han nattetid öppnade dörren så att mischlingar och andra förföljda skulle kunna få ett enkelt mål mat.

Det kan skrivas mycket om Erik Perwes verksamhet i Berlin. Den brukar liknas vid det Raoul Wallenberg gjorde i Budapest. Tyvärr är det få som är intresserade av vad som hände i Berlin under det andra världskriget. För drygt tio år sedan träffade jag en dansk-tysk familj, som var övertygade om att de svenska prästerna i Berlin var nazister. Detta berodde på de äldre i slutet av 1930-talet hade bott i närheten av den svenska kyrkan. Varje söndag hade de lyssnat på när officerare i nazistuniform på gatan skrek ”Heil Hitler” innan de marscherade in i den svenska kyrkan.

Raoul Wallenberg försvann knappt två månader efter det att det plan Erik Perwe färdades i sköts ner i havet utanför Falsterbo. Det är oklart hur planet sköts ner och om detta var ett sätt för Gestapo att bli av med en svensk, som räddade både judar och mischlingar. Erik Perwe blev i de sena tonåren en idol för mig. Av tant Elin fick jag efter krigsslutet höra att Erik Perwe kunde konsten att få sin bil att hoppa över bränder på Berlins gator. Raoul Wallenbergs öde fick jag först klart för mig när jag flyttade till Stockholm år 1967.

Ärkebiskop Erling Eidem har aldrig själv skrivit om besöket i Lützen i november 1942. Han uttalade sig efter detta aldrig om judeförföljelserna och ingen visste vad han tyckte om pastor primarius Olle Nystedts glödande predikningar mot nazismen. I historiens backspegel skymtar det fram en annan bild av ärkebiskopen. KFUM var under krigsåren en stor internationell förening, som hade tagit som sitt ansvar att hjälpa krigsfångar och flyktingar. Denna organisation stöttades av ärkebiskopen. Erling Eidem deltog inte själv i arbetet utan överlät detta till KFUM´s svenske generalsekreterare Hugo Cedergren. Arbetet med att hjälpa mischlingarna i Österrike ansvarade Messiaskapellet för och här fanns ett tyst stöd från ärkebiskopen.

Den läspande tant Elin förfasade sig över Josef Stalin. Hon kom ofta hem till oss och frågade om pappa visste hur det hade gått med kapellet i Lützen. Tant Elin var mycket irriterad över att inte Göteborgs präster var intresserade av kristendomens yttersta utpost i det kommunistiska DDR. Hon fortsatte att samla in pengar så att hon kunde skicka mat och kläder till krigets offer i Lützen. Tyvärr fick hon aldrig uppleva att de båda delarna i Tyskland hade återförenats och att det blev enkelt att resa till Lützen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är roligt att ta del av synpunkter från alla, som har läst min blogg om Johan Skytte. Nu har jag försökt att tränga mig in i hur han tänkte när han undervisade kungabarnen. Köksbordet är fyllt av olika slag av biblar och böcker i kyrkohistoria. Johan Skytte var humanist och hade studerat vid tyska protestantiska universitet. Han hade en helt annan bakgrund än Johan III och kom att verka som kungabarnens lärare i efterdyningarna av de försök som gjordes av Johan III för att införliva Sverige i den katolska kyrkan.

I tidningarna läser jag ibland om det nödvändiga i att låta fångarna få studera. Frågan är bara vad de skall studera och vilka böcker de skall få tillgång till. På 1500-talet finns en skildring om följderna av studier under fängelsetiden. Kung Erik XIV hade blivit rasande på sin halvbror Johan. Anledningen var att Johan utan att begära tillstånd från sin bror kungen hade rest till Polen och där gift sig med den katolska prinsessan Katarina Jagelonika. Som straff för detta spärrades Johan och hans hustru in i fängelset i Gripsholms slott. Johan var intresserad av religion och under fängelsetiden satte han sig in i den katolska motreformationen och läste alt han kom över i detta ämne. Under dessa år i fängelset föddes Sigismund, som kom att räknas som en polsk arvprins.

Johan och hans hustru bliv frisläppta och det visade sig att kung Erik led ar svåra mentala rubbningar. Han blev avsatt och i januari år 1569 valde riksdagen Johan till kung. På försommaren kröntes Johan III och hans hustru Jagelonika i domkyrkan i Uppsala. Den ny kungen visste vad han ville arbeta med. Stockholm skulle bli en vacker plats med praktfulla kyrkor och Sverige skulle ansluta sig till den katolska kyrkan. År 1593 var han klar med allt förberedelsearbete. Han kunde driva igenom en ny kyrkohandbok, som tack vare att den hade röda pärmar kom att kallas för Röda Boken. Här fanns en helt annan och mycket katolsk gudstjänstordning och föreskrifter om hur bland annat ett barndop skulle gå till. De allra flesta i trakterna runt Uppsala och Stockholm ogillade detta. De blev av med sina prästtjänster och många av dessa flyttade till hertig Karls hertigdöme i Sörmland och des stiftstad Strängnäs. En av ledarna i denna grupp var Abraham Angermannus från Ångermanland. Han var född omkring 1540 och hade studerat i latinskolan i Gävle och sedan fortsatt sin utbildning vid universitetet i Rostock, som räknades som den lutherska kyrkans förnämsta lärosäte. Han kom hem, blev prästvigd och kunde konsten att förmedla Martin Luthers budskap så att många förstod vad detta gick ut på. När sedan striden om Röda Boken blossade upp, kunde inte Abraham Angermannus stanna kvar i landet utan gick i landsflykt.

Tiderna förändrades snabbt. Sigismund kröntes till polsk kung över Polen-Litauen år 1587 och var samtidigt tronföljare till Sverige. Fem år senare avled hans far Johan III. Nu ställdes allt på sin spets. Kunde Sverige ha en katolsk kung, som samtidigt regerade över det stora och katolska Polen? I all hast sammankallades ett möte i Uppsala där det bestämdes att vårt land i fortsättningen skulle vara protestantiskt. Efter detta kunde det utses en ny ärkebiskop, som måste vara renlärig lutheran. Valet föll på Abraham Angermannius, som vid biskopsvigningen svor en ed att vara kung Sigismund trogen. För att undvika bråk med den stridbare hertig Karl i Nyköping överlät Abraham Angermannius kröningen av den katolske kungen till en annan biskop.

Enligt ett beslut i rådet var hertig Karl ställföreträdande regent när Kung Sigismund var i Polen. Hertigen konstaterade att det var stor oreda i landet och ytterst få utanför städerna visste vad som gällde. Nu fick ärkebiskopen order om att ge sig ut på samma slag av visitationsresor, som förekom runt staden Rostick. Allt skulle gå snabbt och straffen verkställas omedelbart. Det kunde gälla stöld, otrohet i äktenskapet eller att ha utövat trolldom. Ärkebiskopen förhörde folket, som inte alltid förstod vad han menade. Många helt oskyldiga dömdes till hårda straff, som kunde vara offentlig risning eller böter. Efter varje visitation blev de oro i bygden. Till slut slog sig ett par byar samman och skickade en delegation till hertig Karl. Hertig Karl fick ett av alla sina vredesutbrott, inte över det klagande folket utan över ärkebiskopen. Han författade en skrivelse, som en ryttare fick överlämna till ärkebiskopen. De avskydda visitationerna stoppades och fick aldrig någon uppföljning. Ett resultat blev senare att lagstiftningen sågs över samt att det inrättades hovrätter, dit folk kunde vända sig och klaga över ett domsslut.

Grälen mellan hertig Karl och ärkebiskopen fortsatte, men gällde nu den nya kyrkohandboken. Den katolskinspirerade Röda Boken fick inte längre användas vid gudstjänster. Hertig Karl brydde sig in om ifall biskoparna fortsatte att använda påkostade och färggranna skrudar eller hade en underlig mössa på huvudet. Nu gällde det vad prästen skulle säga vid ett barndop. Hertigen menade att fraser om att driva ut Djävulen ur det nyfödda barnet måste försvinna. Ett litet barn var inte född i synd. Ärkebiskopen svarade ilsket att hertigen föredrog Jean Calvins tankar framför Martin Luthers läror. Hertig Karl hänvisade till Bibeln och att Jesus hade dött för våra synder. Grälet om dopet fick ett tragiskt slut för Abraham Angermannius. Han avskedades som ärkebiskop och ersattes av en mer samarbetsvillig ärkebiskop. De hetsiga diskussionerna om vad som skulle stå i den nya kyrkohandboken fortsatte till år 1606 och året därpå kunde hertig Karl krönas som kung Karl IX i Uppsala domkyrka.

Dessa religiösa stridigheter på hög nivå gjorde att Johan Skytte inte själv fick välja skriftligt material när det gällde hur kungabarnen skulle undervisas. Det finns anteckningar om att han ångrade att han inte hade studerat juridik utan föredragit matematik och mekanik. Det bestämdes att han som lagbok skulle använda Luthers katekes. När det gällde hur en kung skulle uppträda när han mötte allmänheten hade han en annan tolkning än Karl IX. I den svenska författningen stod det att en kung kunde vara Guds ställföreträdare på jorden. Vad innebar detta? Hur lyssnade man på Guds röst? Här kunde kungabarnen hitta svaret i Luthers katekes.

Både Karl IX och hans hustru drottning Kristina den äldre var häftiga och hade svårt att behärska sig. Detta var ingenting som barnen skulle ta efter. De måste lära sig att behärska sig. Trots alla sina brister var Karl IX en bra far för sina barn. Han såg till att de tidigt fick lära sig vad som gällde i rådet. Några diskussioner om vad som skulle stå i en kyrkohandbok var ingenting som de kungliga barnen fick undervisning om. Arvsynden. som det tidigare varit bråk om, var ingenting som Johan Skytte undervisade om.

Jag vet inte när arvsynden senare kom tillbaka i undervisningen. När jag gick i skolan i Göteborg på 1930-talet krävdes det av oss att vi skulle kunna rabbla syndabekännelsen. ”Jag fattig, syndig människa, som i synd född. i alla mina livsdagar . . . ” Detta hade jag svårt att acceptera och kröp ofta ner under matsalsbordet och här kritiserade jag Gud. Jag hade en känsla av att han hörde vad jag sa och att samtidigt bordet skyddade mig från hans vredesutbrott. Min pappa var präst och det kom ofta oroliga mödrar och knackade på köksdörren. I köket sa de att de måste få fråga prästen om deras odöpta barn skulle brinna i helvetet och där förtäras av den eviga elden. De tillhörde baptistförsamlingen, som hade sin kyrka tvärs över gatan. I denna kyrka förkastades begreppet arvsynd och det var ett vuxendop som gällde. Skolornas kristendomsundervisning gjorde mammorna osäkra. Här hade min pappa samma åsikt som baptistkyrkan.

Jag har ett svagt minne av att prästen i samband med mina barns dop 1957 och 1961 sa någonting om att barn måste genom dopet frälsas från en nedärvd synd och ondska. Städningar av bokhyllor har fört med sig att min gamla psalmbok är på drift så jag har just nu ingen möjlighet att ta reda på vad som inom svenska kyrkan gällde före år 1965. Fram till pingst nästa år gäller det som står i psalmboken :
”Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom.
Därför har han sänt sin Son, Jesus Kristus
för att rädda oss från det onda.
Genom dopet föder han oss till ett nytt liv
För in oss i sin kyrka och ett liv i förening med honom
Detta gör han med detta barn, som nu skall döpas.”

När jag läser detta är det som att lyssna på hur det gick till när Johan Skytte för drygt 400 år sedan satt i skolsalen i den gamla borgen Tre Kronor och undervisade den blivande Gustav II Adolf i katekes.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har i dagarna försökt att färdas i Karin Hampe och hennes dotter Marias fotspår på vägen mellan Gamla Sta´n och Älvsjö. Jag valde inte resterna av Göta landsväg från Gullmarsplan till Älvsjö utan tog fuskvägen med pendeltåget över Årsta holmar. Bland det första jag såg när jag steg av tåget var att julen hade tagit ett fast grepp om området. Det luktade glögg, kaffe och lussekatter på stationen.

 
Karin Hampe och senare hennes dotter Maria fick båda Älvsjö gård som hemgift och de gifte sig med adliga män. Båda var skickliga när det gällde att förvalta en jordbruksfastighet. Karin Hampe avled år 1603 och hennes dotter Maria 1649. Dessa damer skulle höjt på ögonbrynen av förvåning om de idag hade kommit till torget i Älvsjö. Något lönsamt jordbruk existerar inte längre. Det enda som kan påminna om deras omsorg om husdjur är några märkliga djur av grön plast. Karin Hampe är idag helt bortglömd medan hennes dotter har en väg, Fru Marias väg, uppkallad efter sig i närheten av Långbro gård.

Karin Hampes far var en förmögen handelsman i Stockholm och han var också kyrkvärd i Storkyrkan. Vi vet idag ingenting om hur han ställde sig till de religiösa gräl, som var valiga inom adeln och i kungafamiljen. Gustav Vasa hade drivit igenom att vårt land skulle ansluta sig till den lutherska läran. Hans hustru i det andra äktenskapet, Margareta Leijonhufvud, var katolik och kom att påverka sin äldste son Johan i denna riktning. Sonen Erik i det första äktenskapet och den yngste sonen Karl kände dragning till den reformerta kyrkan. Detta var inte speciellt konstigt, eftersom den fanns mänga holländska och reformerta handelsmän i Sverige.

Gustav Vasa avled år 1560 och i sitt testamente hade han bestämt att landet skulle regeras av den äldste sonen Erik och att de tre övriga sönerna skulle få vart sitt hertigdöme. Johan fick Finland, Magnus Östergötland och den yngste Karl Sörmland. Det utbröt snart osämja mellan Erik och hertig Johan. Detta berodde till stor del på att Johan trotsade sin äldre bror kung Erik och gifte sig med den polska och katolska prinsessan Katarina Jagellonica. Paret fängslades och i fångenskapen föddes sonen Sigismund, som blev katolik.

Det var oroliga tider i landet och kung Erik visade tecken på sinnessjukdom. Han avsattes av riksdagen år i januari 1569 och fängslades. Han efterträddes av sin bror Johan, som kom att kallas Johan III. Den nye kungen var misstänksam och rädd för att några adelsmän skulle frita den fängslade kung Erik. För att skydda sig mot ett eventuellt anfall av Stockholms slott skaffade han sig en liten armé av skotska legosoldater. En av dessa var Jacob Näf, som först tjänstgjorde som page och sedan steg i graderna och fick befälet över en kavalleritrupp och fick titeln friherre. Hur det kom sig att han lärde känna Karin Hampe är det ingen som vet. Paret gifte sig, Jacob Näf gjorde sig oumbärlig och utsågs till ståthållare över bland annat Dalarna. Hans lön för detta arbete var en förläning av flera skattebefriade gårdar i nuvarande Enköpings kommun. En av dessa var Arnöberg på Bodarnö. Det var här som hans hustru Karin slog sig ner och gjorde sitt bästa att uppfostra sonen Johan och de tre döttrarna. Hon var driftig och den yngsta dottern Maria fick som mycket ung lära sig hur man sköter jordbruksfastigheter. Hur många resor fram och tillbaka till Älvsjö Karin Näf gav sig ut på är det ingen som vet. Det bestämdes ganska tidigt att Älvsjö skulle bli dottern Marias hemgift.

Tiderna var oroliga och missnöjet mot Johan III och hans önskan att närma sig den katolska kyrkan gjorde att flera präster sökte sig till hertig Karls hertigdöme. Det var som om landet bävade inför ett kommande inbördeskrig. Nu gällde det att välja sida. För sonen Johan var det självklart att gå i sin fars fotspår. Äldsta dottern Vendela hade blivit förälskad i en soldat, som tillhörde hertig Karls lilla armé. Nu hade landets problem krupit in familjen på Arnöberg.

Johan III avled den 17 november 1592 på Stockholms slott och efterträddes av sonen Sigismund, som redan var krönt som konung av Polen. Hertig Karl började ställa krav på den katolske och polske kungen. Sverige skulle i fortsättningen vara protestantiskt och det var inte tal om att smyga in katolska präster och munkar i landet. Han ville inte på några villkor medverka till en personalunion mellan vårt land och Polen. Nu låg trupper i beredskap på flera ställen. För eller emot den polske kungen Sigismund? Ett landskap, som i denna kamp spelade en viktig roll, var Dalarna. Här fanns landets förmögenhet i koppargruvan i Falun.

Jacob Näf hade gjort sig mycket impopulär som ståthållare i Dalarna. När det år 1598 stod klart för männen i Dalarna att det kunde bli tal om utskrivning av soldater, som skulle kämpa på kung Sigismunds sida, skickades det ut en budkavel om motstånd. Mönstringen skulle äga rum den 2 september I Stora Tuna och ledas av Jacob Näf. Det som nu hände brukar kallas för Näftåget. Männen från Dalarna kom tågande och mötte Jacob Näfs trupp vid kyrkan. Ett par storväxta drängar gick rakt på Jacob Näf, dödade honom och slängde ner hans blodiga huvud i en brunn. Flera soldater i kung Sigismunds armé dödades och de andra flydde. När området runt kyrkan var rensat, fortsatte dalkarlarna till Falun. De marscherade mot gruvan där de slog ihjäl fogden. Dalarna var nu ett landskap, som helhjärtat stödde hertig Karl.

Kampen mellan Sigismunds trupper och hertig Karls avslutades några veckor efter Näftåget vid slaget i Stångebro utanför Linköping. Hertig Karls trupper segrade och en som dödades i slaget var Vendela Näfs make. Johan Näf valde att fly till Polen tillsammans med resterna av den polska hären. Han var inte den ende svensk, som valde att gå i landsflykt. Nu var familjen Näf på Arnöberg splittrad. Kvar på gården fanns två änkor och Maria. De hörde till förlorarna i detta inbördeskrig. Både mor Karin och dotter Maria var övertygade om att nu gällde det att satsa på att jordbruket måste gå med vinst. Den tredje dottern hade klarat sig bra genom kriget. Hon hade gift sig med en affärsman och flyttat till Gävle.

Hertig Karl blev nu regent. Han hade tre egna barn och i familjen fanns Johan III´s yngste son i det andra äktenskapet. Familjen bodde först i Nyköping och flyttade senare till Stockholm. Barnen behövde en lärare och hertig Karl föredrog någon, som inte tillhörde högadeln. Tidigare hade han lärt känna Nyköpings borgmästare. En av dessa var skräddare och textilhandlare. Denna familj hade haft ekonomiska möjligheter att låta sonen Johan få studera i Tyskland. Här hade han översatt skräddare till latin och kallat sig för Schroderus. Detta visade sig snart vara ett mycket bra val. Den icke adlige informatorn blev omtyckt av de fyra barnen. Sonen Gustav Adolf var begåvad och i de tidiga tonåren kunde han hålla tal på latin och göra matematiska beräkningar.

Hertig Karl väntade till år 1604 innan han lät utropa sig till kung. Bland det första han gjorde var att adla barnens lärare. Det visade sig att Johan Schroderus mor kom från den utdöda adliga medeltida ätten Skytte och nu gick det bra att låta informatorn få detta efternamn. Johan Skytte fick efter adlandet en förläning på ön Grönsö i Mälaren. Han blev intresserad av att kunna sköta ett jordbruk och beslöt sig för att ta kontakt med grannarna. På andra sidan fjärden låg den stora gården Arnöberg. Nu var mor Karin död och gården sköttes av Maria Näf. Redan efter ett par besök insåg Maria Näf att hon hade blivit förälskad i kungabarnen lärare och att kärleken var besvarad. Problemet var att hennes familj hörde till förlorarnas sida i inbördeskriget.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Johan Skytte anade att hans framtid fanns i Stockholm. Han hade genast förstått att Maria Näf kunde ansvara för ett stort jordbruk. Hennes hemgift Älvsjö gård låg vid Göta Landsväg och här fanns det en bra brunn och tillgång till färsk fisk från den nu försvunna Kyrksjön. Gården var ett bra ställe för barn att växa upp på. Runt gården växte ekar och idag kan man se spår av dessa träd. Gården har byggts om flera gånger och är idag målad med gul färg.

Johan Skytte var mycket diplomatisk i sina kontakter med sin arbetsgivare Karl IX. Det fanns inga hinder att paret gifte sig och kungens hustru drottning Kristina ställde sommaren 1606 upp som värdinna för festligheterna efter vigseln i Nyköping. Bröllopsseden vid denna tidpunkt var att både brudgum och brud skulle följas att altaret av var sin manlig släkting eller vän. Denna vigsel blev märklig. Johan Skytte följdes till altaret av sin elev kronprins Gustav Adolf, som då var 12 år gammal, och Maria av Johan III´s son.

Nu började det mödosamma arbetet att foga samman familjen Näf. Johan Skytte försökte övertala Karl IX att benåda Johan Näf, så att han kunde få komma tillbaka till Sverige. Detta lyckades han inte med. Senare i livet for han till Stora Tuna och letade reda på svärfaderns styckade kropp och såg till att den jordfästes. Han betalade också en gravsten.

Jag vet inte om gravstenen fortfarande finns kvar. Under 1800-talet ritades den av och bilden har jag hittat på nätet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har vuxit upp i Göteborg och min morfar var underofficer i den svenska flottan. Jag träffade honom aldrig eftersom han hade varit död i nästan tio år den dag jag föddes. Av vad jag hör hört betydde ett ankare mycket för honom och det är också min bild av havet. En båt skulle ha en hemmahamn dit den kunde återvända för reparationer och för att besättningen skulle få möjlighet att träffa sina familjer. Ett stort ankare är placerat utanför Sjöhistoriska Museet.

De allra flesta svenskar bär inom sig på en bild av havet. Det kan vara en semesterresa till en badort vid Medelhavet, serien om barnen på Saltkråkan eller skrämmande upplevelser om den dag vi fick veta att Estonia hade sjunkit till botten eller skildringar av hur flyktingar riskerar sina liv för att ta sig över Medelhavet i gummiflottar. Några av oss har släktingar, som har arbetat inom den civila eller militära sjöfarten. En annan aspekt på havet att det tidigare har använts som en soptipp och att många av oss nu har ett behov av att vilja återskapa ett friskt hav. Mycket av detta har inspirerat föreningen ”Skapande Broderi” att söka sig till Sjöhistoriska Museet i Stockholm för att hitta motiv till sin skaparlust med nål och tråd som material. Utställningen med föreningens arbeten finns nu utställda på museet. Med tanke på att havet är inspirationskällan heter utställningen ”Blå Tråden”.

Broderierna är utspridda på tre olika ställen i den vackra byggnaden. I trappen till den andra våningen var det genomgående motivet handeln med te. Idag är tedrickningen något som hör vardagen till. Så var det inte i slutet av 1600-talet, när portugiserna hittade sjövägen till Kina. Kineserna var stolta över sin undergörande dryck och de vakade noga över sina odlingar, så att inte främlingar smög sig in och tog sticklingar av buskarna eller fröer från blomkapslarna. Nu blev tedrickning en dryck för överklassen och när de snabbseglande fullriggarna började segla till Kina tog handeln med te fart. Te blev en vardagsdryck och i de flesta hem fanns burkar för torkade teblad. Detta har flera brodöser tagit fasta på i montern tittade jag på vacker broderade burkar och en handduk prydd med vackra teblad. Jag minns den respekt jag hade för min farmors förgyllda tekoppar och den speciella handduk, som bara användes för denna servis. De broderade tebladen har utformats av Ulla-Britt Önnestam.

OLYMPUS DIGITAL CAME

Det var inte bara te som kom med segelfartygen från Kina. En valig produkt under 170oo-talet var det kinesiska porslinet. Alla, som hade råd. gjorde ritningar på hur en servis skulle dekoreras och skickade dessa med ett segelfartyg till Kina Året därpå kom servisen tillbaka och då var det bara att hoppas på att kineserna hade tolkar teckningarna rätt. Det hände att servisen gick sönder på vägen och det kom fram krossat porslin. Nu finns något av dessa skärvor bevarat och Anneliése Frenssom har tolkat detta med hjälp av siden och linne. Hennes kostverk har den dramariska titeln ”Skärvor från en svunnen tid”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är inte bara den last, som båtarna förde med sig, som inspirerade brodöserna. Jag har njutit av sjömännens längtan till familjen i hemmahamnen och kaptenens vedermödor vid det stora hjulformade hjulet. Allt var inte idyll på ett segelfartyg. Ibland fick en skeppsläkare följa med och hans utrustning blev en inspirationskälla. En vacker och samtidigt skrämmande broderad tavla skildrade nedsmutsningen av världshaven.

På översta våningen av detta museum finns en trevlig bistro. I trappan, som påminner om livet på ett kryssningsfartyg, känner besökarna historiens vingslag Här finns en stor gallionsfigur, som föreställer den vita och bevingade hästen Pegasos. Pegasos spelade en stor roll i den grekiska mytologin. Han var gudarnas budbärare och kunde konsten att flyga upp till Olympen. Trots att han var skygg och helst betade på gröna ängar uppe i bergen blev han far till havsguden Poseidon. Denna vackra häst sökte gärna upp källor och klara bergssjöar. Det finns flera historier om när Bellerofon lyckades tämja Pegasos och sätta på honom ett betsel av guld. Efter detta kunde han söka upp ett otäckt monster och besegra detta.

Bellerofon greps av hybris efter denna kamp. Nu beslöt han sig för att på Pegasos rida upp till Olympen och där få umgås med gudarna. Detta var något som inte passade Pegasos. han började fladdra med vingarna och slå bakåt med benen. Resultatet blev att Bellerofon tappade greppen om tyglarna och föll handlöst ner på jorden.

De sjömän, som i hemmahamnen kunde sätta sig på gallionsbilden Pegasos rygg, kunde uppleva glädjen av att ha kommit hem efter en resa på ett stormigt hav och att de inte handlöst hade fallit ner från riggen. Pegasos blev en symbol för dem, det gällde att inte vara för övermoig när det gällde att vara den som vågade klättra högst upp och där stå och vinka upp mot himlen. Detta hade Heli Sarne tagit fasta på och i sitt broderi över Pagasos lagt in Mårten Gås från Nils Holgerssons resa genom Sverige.’

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Utställningen har lärt mig mycket om svunna tiders sjöfart och om konsten att brodera. Det är ett bortglömt hantverk, som äntligen har kommit till heders. I min barndom hörde det till att brodera brickdukar och att märka handdukar. Detta var något jag motvilligt gjorde medan jag sneglade i en undangömd flickbok. Nu har jag varit två gånger på den fina utställning och insett att broderi är mer än en prydlig kökshandduk. Min förhoppning är att det kommer många intresserade besökare och att dessa anmäler sig tiill någon av de kurser, som föreningen Skapande Broderi anordnar.

Om jag vore brodös skulle jag ge mig på något mycket svårt. Jag skulle i svart garn på ett grått ylletyg låta Svenska ostindiska kompaniets fullriggare Finland få kämpa sig igenom ett oväder i januari 1770. I den tjutande stormen blev det besättningen uppgift att hala seglen och att de till att pumparna fungerade. De lyckades över förväntan med detta farofyllda arbete. När stormen hade lagt sig var fartyget oskadat och kunde fortsätta på hemresan till Göteborg. Det måste ha varit stort jubel när den vackra fullriggaren seglade in i Göteborg en försommardag samma år. Då kallades hamnarbetarna in för att lossa lasten av te och porslin. Hur många porslinstallrikar som hade krossats under stormen framgår inte av papperen.

En oljemålning av denna storm finns på Sjöfartsmuseum i Göteborg. Som barn brukade jag de dagar det var gratis inträde gå dit och titta på tavlan. Den är målad av Jakob Hägg. Bilden kommer från ett vykort.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är säkert inte ensam om att undvika att till fots leta mig fram från Södermalmstorg torg till Slottet. Att jag denna höst har gjort det flera gånger är mitt intresse för historia. På 1600-talet blev vårt land en stormakt och Stockholm växte. Ett problem var brist på dricksvatten. En pålitlig källa fanns sydöst om Slussen och detta förde med sig att flera högre tjänstemän satsade på att bygga vackra hus vid Södermalmstorg. Torget var stensatt och här kunde den som så önskade titta på avrättningar. En av tomterna, nuvarande Södermalmstorg 6, köptes år 1636 av Stockholms borgmästare Jakob Grundel den äldre. Han avled år 1677 och ingen av arvingarna önskade behålla fastigheten utan sålde den till den förmögne bruksägaren och köpmannen Henrik Thun.

Henrik Thun upplevde att huset var omodernt och han beslöt sig för att bygga om det. Han anlitade den tyske arkitekten Johan Tobias Albinius. Det blev ett elegant hus med inslag av den sena barocktidens stilideal. Arkitekten var mannen som tack vare sin eleganta klädsel syntes. Han var klädd i svarta kamgarnsbyxor, svart slängkappa i glänsande sammet och ett elegant gehäng för värjan. På huvudet hade han en stilig peruk. Han skred fram på torget för att komma fram till det ståndsmässiga hus, som nu växte fram på torget. I hörnhuset mellan torget och Hornsgatan hördes ständiga skrål. Här låg ölstugan Svanen dit sjömännen sökte sig. Några utländska sändebud beklagade sig över att ett av de få ställen det gick att hitta lediga rum att hyra var vid Södermalmstorg. Detta var trots Henrik Thuns vackra fastighet inget värdigt torg för en stormakt.

År 1759 rasade Mariabranden och husen vid Södermalmstorg skadades svårt. Ägaren av det hus, som fortfarande kallades för Jakob Grundels hus, skadades och dess ägare besköt sig för att reparera huset och försöka få det att se ut som före branden. Alla bitar, som gick att använda, skulle fogas samman. Det hörde Johan Albinius prydnad över porten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Huset bredvid Jakob Grundels hus, Södermalmstorg 8 hade på 1600-talet ägts av Johan Skytte, som i sin ungdom varit lärare åt Gustav II Adolf och hans syskon. Denne märklige man, som blev adlad på grund av att han var en skicklig pedagog, avled några år efter det att hans hus var färdigbyggt. Han hade nio barn och inte någon av de då vuxna barnen var road av att ta över fastigheten i ett område, som inte hade de bästa rykte. Huset såldes och gick ett ovisst öde till mötes. Efter Mariabranden stod bara murarna kvar och uppbyggnaden blev inte gjord med omsorg. Det var först i början av 1900-talet som intresset för huset vaknade. Det byggdes till en takvåning med stora fönster mot norr. Här hade under några år Anders Zorn en ateljé. I detta anrika hus har också Evert Taube och hans hustru bott.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det har hänt mycket sedan 1600-talet. Jakob Grundels hus renoverades på 1920-talet under ledning av arkitekt Ernst Stenhammar. Ett av denne månsidige arkitekts specialiteter var att försöka restaurera en byggnad så att den skulle se ut som när den var nybyggt. Ritningarna från Johan Albinius tid fanns kvar och den gamla porten till huset är en skönhet från 1600-talet. Huset är numera Q-märkt och bör bevaras som ett minne från stormaktstiden.

Det är problem med att återskapa gamla miljöer. Vem vill ha kvar en avrättningsplats eller en ölstuga med skrålande sjömän? När den nya Slussen äntligen blir klar, kommer någon då att längta tillbaka till dagens kaos? Kanske, för i detta virrvarr måste vi ofta fråga varandra om den bästa vägen att gå eller för att hitta rätt buss till Gustavsberg. Snabba möten, nya ansikten och ofta en mysig pratstund.

Under dessa samtal har jag insett att stockholmarna känner till Evert Taube och har bara en vag aning om vem Anders Zorn var. Men sedan? Var Gustav II Adolf vår nuvarande kungs farfar? Namnet Johan Skytte låter bekant. Eftersom han på något sätt hör hemma på Södermalm bör det vara en före målvakt i Hammarbys fotbollslag. Flera har vetat att han har både en gata och en skola uppkallade efter sig i Älvsjö. Gården vid Stockholmsmässan bär hans namn. Få vet att Älvsjö gård egentligen tillhörde Johan Skyttes hustru Maria Näf, som hade ärvt den av sin far.

Jag skulle vilja att kulturförvaltningen i samband med att den nya Slussen invigs har en dräktparad på Södermalmstorg med de som tidigare har bott eller arbetat vid torget. Johan Skytte i sin svarta dräkt med en stor knypplad spetskrage, arkitekten klädd i svart sängkappa, Evert Taube med sin luta och naturligtvis Christoffer Pohlhem, som hade konstruerat 1755 års sluss.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att få frågor om Stockholms historia. Flera har undrat vad det är för ett märkligt torn, som trasar sönder de spröda regnmolnen. Det syns bäst om man står på Hornsgatans puckel mitt emot Maria Magdalena kyrka. Huset med tillhörande torn finns i kvarteret Jupiter Större strak intill Södermalmstorg. Historien bakom detta kvarter är spännande och jag har inte hittills lyckats spana in alla detaljer.

 
Idag vet vi inte hur många som under medeltiden bodde i längs nuvarande Hornsgatan. Det blev problem när någon avled och under Magnus Erikssons tid som svensk kung på 1350-talet uppfördes ett litet begravningskapell i rött tegel. Kapellet fick namnet Maria Magdalena och detta skulle påminna alla om att det var en kvinna, som först insåg att Jesus var uppstånden.
Nästa gång när kapellet finns skildrat är berättelserna om hur det gick till när slaget om Stockholm utkämpades åren 1522 och 1523 . Stora delar av den danska hären var förlagd till Södermalm och när svenskarna kom tågande sökte de skydd i den lilla tegelkyrkan. Här utkämpades ett blodigt slag och svenskarna segrade. Gustav Vasa valdes till kung och den 20 juni 1523 tågade han in i den befriade staden Stockholm. Några år senare drev kungen igenom att det lilla kapellet Maria Magdalena skulle rivas och att det inte fick byggas några stenhus på Södermalm. Anledningen var att inga fientliga trupper skulle kunna söka skydd i hus, som det inte gick att snabbt sätta eld på. Detta förbud gällde fram till början av 1600-talet.

På 1600-talet blev vårt land en stormakt, som krävde att det anställdes tjänstemän i chefsställning. Dessa måste få tillgång till tomtmark, där de kunde uppföra ståndsmässiga stenhus. Trakterna på andra sidan av Slussen fick en stadsplan med rutnät och två gator ritades ut. Den ena gick rakt söderut och kallades Götgatan och den andra till Södermalms ytterste udde mot Mälaren. Den fick namnet Hornsgatan. En köpare var Johan Skytte, som valde en tomt vid det nyanlagda torget. Huset, som har byggts om flera gånger, finns fortfarande kvar och gatuadressen är idag Södermalmstorg 4.

På 1640-talet kom den tyske kopparstyckaren Wolfgang Hartman till Stockholm. Han fick genast flera uppdrag som till exempel att avbilda Stockholm och drottning Kristina. En av dessa föreställer den nya stadsdelen Södermalm. Här syns den nybyggda Maria Magdalena kyrka med sitt spetsiga torn. Huset längst till höger tillhörde Johan Skytte. Här syns det stora och betydligt enklare huset i kvarteret Jupiter Större. Vem som då ägde denna fastighet vet jag inte.

År 1759 rasade den förödande Mariabranden och fastigheterna kring torget blev svårt skadade. Trots detta byggdes de upp igen, men det var långt ifrån alltid som reparationsarbetet lyckades. Några fastigheter revs och andra fick stå kvar så länge någon var villig att bo där och ständigt i vardagslivet påminnas om eldsvådan.
Södermalm återhämtade sig långsamt efter branden. Sedan började industrierna växa upp och järnvägsspåren skar sig rakt genom tidigare ganska idylliska områden.

År 1860 invigdes Södra Station vid resterna av den tidigare fiskrika Fatbursjön. Stockholm växte och kapital strömmade in i vår huvudstad. Samtidigt som detta skedde öppnade André Oscar Wallenberg vårt lands första affärsbank, Stockholms Enskilda Bank.

André Oscar Wallenberg var liberal och arbetade för att kvinnornas ställning i samhället skulle förbättras. Han anställde kvinnliga banktjänstemän och blev också först när det gällde att låta kvinnor öppna egna bankkonton. Under hans livstid hade ogifta kvinnor blivit myndiga medan de gifta fortfarande var omyndiga. Det togs sedan i riksdagen ett beslut om att de gifta kvinnorna kunde ansöka om att själva få disponera sin förmögenhet och den inkomst de hade av eget arbete. Stockholms Enskilda Bank blev kvinnornas bank och i banklokalen kunde de stöta på varandra och byta några ord.

André Oscar Wallenberg hade flera söner och de fortsatte i faderns fotspår. Stockholm var ingen hälsosam plats att bo i och familjen flyttade ut till Saltsjöbaden. Området fick järnväg, som invigdes 1 juli av Oscar II. Nu kunde de mindre bemedlade i staden glädja sig åt att på eftermiddagarna titta på när tåget med förmöget folk rullade in på stationen vid Slussen. Loket var stiligt och förde med sig pojkdrömmar om att bli lokförare.

Stockholms Enskilda Bank växte och ledningen insåg att det behövdes ett bankkontor på Södermalm. En dubbeltomt i kvarteret Jupiter Större köptes in och den gama fastigheten revs. Nu fick arkitekt Ivar Tengbom till uppgift att rita ett vackert bankpalats, som skulle påminna stockholmarna om storhetstiden under 1600-talet. Byggnadsmaterialet blev mörkrött tegel från Hälsingborg och röd granit.

Ivar Tengbom hade av allt att döma god kontakt med de hantverkare, som byggde bankpalatset. De skickligaste byggnadsarbetarna pendlade mellan Stockholm och Sankt Petersburg och här hade de lärt sig att bygga lökkupoler. På taket av den ståtliga byggnaden uppfördes ett torn med två kopparklädda kupoler staplade på varandra och över allt detta en litet ”lusthus” med förgylld spira. Huset blev en sedvärdhet när det efter två års arbete invigdes 1915. Då rasade det första världskriget, som ingen då trodde skulle bli långvarigt.
I gatuplanet fanns bankkontoret, en affär och också ett konditori med musikunderhållning. Hit kom damerna med tåget från Saltsjöbaden och uträttade sina bankärende och gick in på konditoriet, där de drack kaffe och lyssnade på när en pianist spelade populära operettmelodier. I lokalen fanns också ett damrum med vattentoalett. Huset ingav respekt och det var inte vem som helst som tordes gå in i den lyxiga banklokalen med väggar klädda i blått kakel. Hit kom kvinnor, som med sin klädsel signalerade om de var gifta eller fröknar på glasberget. På huvudet hade de gifta kvinnorna eleganta fruhattar, medan de ogifta läkarna och lärarinnorna signalerade sin oberoende ställning med en enkel och diskret hatt. Dessa oskrivna regler överlevde beslutet år 1921 att en gift kvinna skulle var myndig och försvann först efter fredsslutet 1945. Begreppet fruhatt fanns inte längre.

Jag har hittat en lite och ganska otydlig bild på nätet från Hornsgatan på 1950-talet. Då var tomten bredvid Stockholms Enskilda Bank med sin gyllenspira obebyggd. I början av 1960-talet växte här upp ett nytt bankpalats i koppar och glas. Det var Sparbankernas Bank, som var en centralbank för landets mindre sparbanker, som slog på stort. Nu möttes Ivar Tengboms drömmar om 1600-talet med en blänkande version av framtiden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

1968 blev inledningen till oroliga tider. Allt skulle ändras och storbankerna med släkten Wallenberg i toppen måste bort. Bankkontoret i kvarteret Jupiter Större stängdes och i samband med detta revs de vackra blå kakelväggarna. År 1990 kom bankkrisen och Sparbankernas bank försvann för gott och huset såldes.

Det är märkligt att stå på Hornsgatans puckel och titta på dessa båda bankbyggnader, som tidigare hade utstrålat både respekt och trygghet. Idag måste man leta efter ett öppet bankkontor och om man vill samtala med en banktjänsteman, skall man göra en tidsbeställning på telefon. De flesta av oss sitter hemma i mysdräkt och betalar sina räkningar genom datorn.

Då och då slinker jag in på Wayne´s Coffe och fikar, som nu finns i den gamla banklokalen. Här härskar en stilla frid, som påminner om svunna tider. Tyvärr finns det ingen pianist, som spelar ABBA eller Beatles.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De bilder, som jag inte har tagit själv, har jag hittat på nätet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sol och en frisk och byig vind från Östersjön. Efter att ha varit i Maria Magdalena kyrka och tänt ett ljus till minne av min make David strövade jag runt på kyrkogården, tittade på Evert Taubes grav och gick fram till minneslunden, där min make David har fått sitt sista vilorum. Här stod jag tyst och mindes våra 60 år tillsammans. Doften av ett salt hav svepte in över kyrkogården och lockade sedan med en promenad längs kajerna fram till hållplatsen vid Nybroplan.
Jag lyckades tränga mig in i en fullsatt spårvagn till Djurgården. Min förvåning blev stor när jag upptäckte att vagnen tömdes till hälften vid Nordiska Museet. Vi skulle alla till samma plats, som var Galärvarvets kyrkogård. Långsamt gled vi fram i en tyst procession till bogvisiret där några grät och tände ett ljus, samtidigt de lät fingrarna glida över en anhörigs namn. Här stod vi tysta, några gick med rollator och flera yngre par hade med sig barnvagn. Några tonåringar stod tätt intill varandra och snyftade tyst. Estonias förlisning var en skakande händelse och denna dag ville många hedra offren. Ett äldre par, som tidigare bott i mitt närområde, har fått sina nämn inskrivna på bogvisiret.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det fanns flera anledningar till att jag denna helgdag sökte mig till Galärvarvets kyrkogård. En var att det lilla kapellet skulle vara öppet. Detta ville jag komma in. Här satt det ett ungt par och höll varandra i händerna och en äldre elegant dam klädd i svart byxdress och en jacka i vit fuskpäls stod framme vid altaret och mumlade tyst på en bön. Vid den lilla orgeln längst bak satt en organist och spelade en psalm. Vad som inte stod i informationen var att det skulle bli två andaktstunder. Jag kom just som den första hade avslutats och kunde ute på kyrkogården växla några ord med prästen Patrik Pettersson. Han gled in i denna historiska miljö på ett enastående sätt. Här var han prästen, som påminde om svunna tider, klädd i svart kaftan och med den tudelade prästkragen. I den skarpa novembersolen kunde alla av honom få några tröstens ord och uppleva trygghet i en värld, som snabbt förändras. Jag blev imponerad av Patrik Pettersson.

En anledning var att jag ville visa tacksamhet mot de män, som kämpade i vårt sjöförsvar under det andra världskriget. Onsdagen den 17 september 1941 på morgonen hände en tragisk olycka i Hårsfjärden i Stockholms södra skärgård. Det inträffade först en explosion på jagaren Göteborg och några minuter senare en likadan på jagaren Klas Horn. Båda fartygen klövs och sjönk. Olja rann ut och havet började brinna. I detta helvete antändes jagaren Klas Uggla och sjönk till botten efter ungefär en timme. Några av de ombordvarande lyckades simma genom oljebältet och ta sig iland. När fartygen bärgades påträffades 33 döda män. Några kroppar var så svårt skadade att det inte gick att identifiera dem. Dessa fördes till Galarvarvets kyrkogård där de jordfästes.
Jag var elva år och gick i en flickskola i Göteborg när denna tragiska olycka inträffade. Flera av mina klasskamrater hade pappor eller äldre bröder, som var inkallade till den svenska flottan. På rasterna pratade vi aldrig om kriget utan förhörde varandra i tysk grammatik. Hemma var det helt annorlunda. Den väl bevarade hemligheten att de tre jagarna eskorterade de tyska malmfartygen från Norrland till någon tysk hamn kände alla till i min familj. Detta var ingenting jag fick prata om i skolan. Nin äldste bror Lars sa att han skulle vägra att tjänstgöra på en båt, som hjälpte tyskarna. Han visste att detta skulle medföra fängelsestraff eller ett arbetsläger.

Olyckan följdes av spekulationer huruvida det var sabotage eller inte. Idag är utredningen om de tre jagarna inte längre hemligstämplad och det framgår att det var fråga om ett sabotage. Någon från Ryssland eller England ville förhindra den tysk malmtrafiken. Långt senare har en engelsk sjöofficer sagt att det var han, som stod bakom sprängningarna. Om detta är sant eller inte vet vi idag inte.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Året därpå invigde ärkebiskop Erling Eidem det vackra monumentet över offren för Hårsfjärdsolyckan på Galarvarvskyrkogården. Jag har ett svagt minne av att Sven Jerring redogjorde för detta i radio. Min bror Lars var mycket kritisk mot ärkebiskopen. Var stod han politiskt? Många visste att det förekom judeförföljelser i Tyskland och ärkebiskopen teg om detta. Varför? Under dessa middagssamtal föddes en dröm hos mig. Den var att få komma till Galärvarvets kyrkogård och titta på monumenten. Detta var otänkbart. Det var dyrt att åka till Stockholm och mamma trodde att kyrkogården var ett militärt område på samma sätt som Nya Varvets kyrkogård i Göteborg.

Det var mycket folk som strövade runt på Galärvarvets kyrkogård. De flesta fanns vid den vackra minneslunden strax under klockstapeln. Man mindes Margareta Krook och hennes roll som Majorskan på Ekeby. Jag var helt ensam med mina tankar och minnen framför det stora korset på offren för katastrofen vid Hårsfjärden.

Solen försvann bakom ett moln och jag gick mot bussen. Nu fick jag sällskap med damen i den vita fuskpälsen. Hon berättade med inlevelse om hur mycket Galärvarvets kyrkogård betyder för henne. Här vilade hennes släkt och hennes make. Patrik Pettersson var en helt underbar präst. Han hade vigt hennes barn och döpt hennes barnbarn. Sedan undrade hon var jag bodde. Hägersten visste hon inte var det låg. I hennes värld var det vara kvarteren runt Karlaplan som räknades.

I skymningen gick jag på en stämningsfull ljuständningsgudstjänst i Mälarhöjdens kyrka. Här tände jag flera ljus, ännu ett till minne av min bortgångne make David och också för min åtta år äldre bror Lars. Vi hade aldrig mycket kontakt med varandra. Hans politiska inställning under krigsåren betydde mycket för mig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA