Det är något av ett äventyr att städa i bokhyllorna. Under årens lopp har jag köpt, fått eller hittat mängder av böcker. För drygt 30 år sedan var jag med och städade efter en koppmarknad i parkleken i Gröndal. Någon försökte prångla ut sin pappas gamla läroböcker i medicin. När slutet kom fanns det bara en enda bok kvar. Den var skriven på tyska och mycket välläst. Titeln verkade spännande och mina gamla kunskaper i tyska var inte alltför risiga. Jag tog hem boken och på kvällen gled jag in i en helt annan värld. När jag nu bläddrar i boken upptäcker jag att jag minns det mesta vad som stod i boken. Igår tragglade jag mig långsamt igenom denna tyska populärmedicinska redogörelse om hormoner. Nu funderar jag varför en svensk läkare köpte denna bok och om han någon gång tillämpade den behandling av psykiskt sjuka män, som diskuteras i boken. Vad hände bakom de slutna dörrarna på Beckomberga sjukhus i Bromma? Hur mycket fick den sjukes anhöriga veta?

Det var märkligt att igår läsa detta eko från min ungdom. Jag ville vara en sportig pojkflicka, men detta var inte acceptabelt i den religiösa miljö jag skulle fostras in i. Igår läste jag igenom nästan hela boken. Då och då sneglade jag på Facebook för att ta del av vad dagens ungdomar funderar på. Några känner ett behov av könsneutrala omklädningsrum i gymnasiernas omklädningsrum för gymnastiken. Andra ungdomar är engagerade i hbtq-frågor. Jag fortsatte att läsa i den tyska boken och i en paus fastnade ögonen på en artikel på Facebook om IS. Jag blev illa berörd när jag såg skildringar av muslimska unga män, som önskar bli mer manliga. Deras dröm är att delta i ett heligt krig, vars mål är att införa sharialagarna i Mellanöstern. Dessa pojkar i de sena tonåren kräver att män och kvinnor skall leva helt åtskilda. I deras samhälle kan det innebära dödsstraff att tvivla på sin mansroll eller att ha en homosexuell läggning. Jag skakade på huvudet, stängde av datorn och fortsatte att läsa i den tyska boken, skriven av Heinrich Meng.

Författaren och läkaren Heinrich Meng föddes år 1881 och kom från en ganska stor tysk släkt, där samtliga vuxna var engagerade i den spirande protestantiska fredsrörelsen. I hemmet diskuterades hur Tyskland skulle undvika att dras in i ett nytt krig och även den sociala oro som fanns bland de lågavlönade arbetarna inom industrin och jordbruket. Det bästa vore om alla, oberoende av samhällsställning, kunde få tillgång till sjukvård. Det var dessa tankar som gjorde att Heinrich Meng valde att utbilda sig till läkare,

Den tyska fredsrörelsen hade misslyckades. Hösten 1914 bröt det första världskriget ut. Nu ställdes krav från kejsaren att alla pojkar skulle bli soldater. Detta innebar att den unge läkaren Heinrich Meng tvingades överge sin läkarpraktik och bli militärläkare. Upplevelserna under krigsåren på militärsjukhus och i skyttegravarna kom att forma hans läkargärning.

Soldaterna vågade berätta för Heinrich Meng om sin ångest och sin rädsla för kriget. Några botemedel fanns inte. Den ende som kanske skulle kunna ge var på dessa frågor var Sigmund Freud i Wien. De båda läkarna började brevväxla och byta synpunkter om olika psykiska problem. När sedan kriget var över, upplevde de hemförlovade soldaterna att de plågades av mardrömmar. Det var fred men i männens hjärnor levde krigets fasor sitt eget liv. En av de få tyska läkare, som intresserade sig för de forna soldaterna, var Heinrich Meng. Patienter strömmade till hans mottagning. Verksamheten växte och efter några år hade var blev föreståndare för en klinik i Frankfort.

De läkare, som arbetade med psykiskt sjuka män, hade låg status i det tyska samhället. Brevkontakterna mellan Heinrich Meng och Sigmund Freud blev tätare. De stöttade varandra i en tid med undertryckt social oro. I städerna strövade krigsinvalider runt på gatorna och tiggde, i ölhallarna diskuterades politik och i överklassens salonger krävde kvinnorna att få ta aktiv del i det politiska livet. Alla orkade inte med dessa diskussioner. De blev grubblare och behovet av psykiatri ökades speciellt i medelklassen.

I det tyska Prag fanns en läkare, som också intresserade sig för männens psykiska problem efter kriget. Han hette Ernst Steinach och hade också studerat zoologi. Enligt denne läkare fanns det ett tydligt samband mellan männens problem och mängden av könshormoner i kroppen. De män, som inte klarade av ett liv utan krig, hade kanske överskott av de manliga könshormonerna. Efter några djurförsök kände han sig mogen att behandla männens psykiska problem genom att operera bort de körtlar, som producerade könshormoner. Effekten av behandlingen märktes omedelbart. Männen blev lugnare. Deras utseende ändrades och många började både till utseende och sätt likna pojkar i de tidiga tonåren. Ernst Steinach blev fundersam och började skriva artiklar om att det troligtvis skulle kunna gå att föryngra männen med hjälp av hormonterapi. Nu efterlyste han män, som var villa att våga ta steget in i ett annat liv.

Det saknades inte frivilliga, som var villiga att vara med om experimenten. År 1929 kom det stora genombrottet för Ernst Steinachs teorier. På ett laboratorium hade forskarna hittat ett kvinnligt könshormon i urinen från gravida kvinnor. De organ, som producerade det manliga könshormonet testosteron, opererades bort och männen fick injektioner, som innehöll kvinnliga könshormon. De psykiskt krigsskadade och aggressiva männen blev lugna och mindre krävande för sin omgivning. Ernst Steinach upplevde att han hade lyckats.

Detta skedde under Weimarrepublikens glansdagar. Berlin blev staden med ett annorlunda kulturliv och på bakgatornas teatrar framfördes kabaréer med erotiskt innehåll. Männen vågade fundera på vilka de var. De män, som hade råd att betala kunde få hjälp i sina funderingar för att förstå den kvinnliga sidan av deras sätt att leva och tänka. Bodde det inte existera en vacker kvinna inne i varje man? Hur många som sökte sig till klinikerna i Frankfurt och Prag framgår inte av Heinrich Mengs bok och inte heller hur de manliga patienter pplevde att bli injicerade med kvinnliga könshormoner. Sedan kom i början av år 1933 det stora bakslaget. Nazisterna kom till makten. Allt, som hade med männens psykiska problem, betraktades som judiska påhitt och fick inte förekomma i Tredje Riket. Både Ernst Steinach och Heinrich Meng flyttade till Schweiz. Här kunde de fortsätta sin verksamhet och skriva forskningsrapporter om lyckade behandlingar av manliga depressioner.

Ernst Steinach fortsatta sitt arbeta med att skildra de kvinnliga könshormonerna som ett medel att föryngra skraltiga män. Det var få läkare som tog detta på allvar. Det var rasbiologins tidevarv och flera läkare ägnade sin tid åt att leta reda på befolkningarnas avskum, som inte skulle ha rätt att bli föräldrar. Däremot blev läkarna intresserade av Heinrich Mengs forskningsrapporter. Det gällde inte att hjälpa deprimerade män till ett bättre liv utan att gnom hormonterapi bota de homosexuella. Homosexualitet betraktades då som en allvarlig sjukdom. Botemedlet fanns injektioner av olika slag.

Varken Heinrich Steinachs eller Heinrich Mengs böcker finns översatta till svenska. Av allt att döma var det inte speciellt många läkare som studerade medicinsk litteratur författad av författare, som tvingats flytta från nazismens Tyskland. Under krigsåren skulle alla pojkar bli stridsdugliga män och alla kvinnor skulle kunna röra runt i kastrullerna i försvarets stora och tunga kokvagnar. De, som inte orkade med detta, skulle sitta hemma och sticka strumpor åt de frusna grabbarna, som fanns någonstans i Sverige. Detta borde då gälla både män och kvinnor och föredömet blev kung Gustav V.

Strax före krigsslutet påbörjade Heinrich Meng en försöksverksamhet på kvinnor. Det fanns i Schweiz kvinnor, som inte trivdes med att gå på danstillställningar och att alltid känna sig som sexualobjekt. De ville bli mer som männen, få ge sig ut på länga vandringar i Alperna och utan att mötas av misstro få studera manliga ämnen som nationalekonomi och maskinteknik. Här fanns ett botemedel. Det var att operera bort livmodern och äggstockarna.

Heinrich Mengs bok är fylld av optimism inför framtiden. Efter krigsslutet skulle alla krigströtta män kunna få träffa en psykiatriker och ingen kvinna skulle tvingas att leva i en värld, som inte passade henne. Lösningen på människornas lycka fanns i hormonerna. Det finns i boken en underton om önskan om ett samhälle där män och kvinnor har lika värde. Inom varje man finns en kvinnlig del och i varje kvinna en manlig del. Det skulle inte längre vara fult att vara en pojkflicka

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag har många svenskar tappat fotfästet i den kristna traditionen. Dit hör bland annat tron på treenigheten, vissheten om att Gud uppenbarar sig i tre olika former. Han är Gud vår Fader i himlen, som i de medeltida altarskåpen skildras som en äldre man, han är sonen Jesus och slutligen Den Helige Anden, som kan hjälpa människorna att genom extas nå fram till Gud och känna att livet har en mening och att allt inte tar slut den dag döden kommer.

Idag bör kyrkan prydas med vita blommor och om prästen bär skrud, skall denna vara vit. Försommaren skall få komma in i kyrkan, där det skall vara fest och glädje.

I en av dagens bibeltexter, hämtad ur Apostlagärningarna kapitel 2, möter vi aposteln Petrus som ledare för en grupp kristna. Han står framför gruppen som en välutbildad skådespelare och reciterar ett tal av Jesus.

”Jag har alltid haft Herren för mina ögon

Han står vid min sida

För att jag inte skall vackla

Därför fröjdar sig mitt hjärta

Och jublar min tunga

Du har visat mig livets vägar

Du skall uppfylla mig med glädje

När jag får se ditt ansikte.”

Detta var ett budskap, som fornkyrkans folk tog med sig ner i de mörka och dystra katakomberna. De var på flykt undan förföljelserna och här under jorden skapade de en kristen gemenskap, som sedan utvecklades till den kristna kyrkan. För dessa första kristna blev treenigheten en självklarhet. Gud var inte bara ett himlaväsen, vars ansikte människorna inte fick se förrän de lämnat det jordiska, det var den orädde och regimkritiske Jesus och det var slutligen en Ande, som kunde skapa extas och livsmod i katakombernas trånga gångar.

Drygt tusen år senare infogades vårt land i den kristna traditionen, som då styrdes från Rom. Det var säkert svårt för de första munkarna att överföra katakombernas tankevärld till ett land med byar insprängda i stora och farliga skogar. Det kristna glädjebudskapet måste få sin egen dag, och på många platser blev det Heliga trefaldighets dag. Långfredagens dystra budskap om död och pina var bortglömt. Nu kom växandets tid. Allt i markerna växte, fågelungarna blev större och de kristnas religiösa övertygelse blev starkare för var dag som gick. Det var också den sista söndagen innan sommarens tunga arbete på åker och äng började.

För 150 år sedan var årets rytm helt annorlunda. Jordbruket var den viktigaste näringen och de flesta svenskar bodde på landsbygden. Alla konfirmerades och den vanligaste dagen för konfirmation var pingstdagen. Då blev ungdomarna vuxna och kunde börja söka sig till det andra könet. Natten före Heliga Trefaldighets dag blev ungdomarnas natt, en natt då de för att slippa de vuxnas nyfikna ögon sökte sig ut i naturen. De vandrade till en källa och drack vatten, pojkar och flickor skojade med varandra, de pockade blommor och band till buketter och när sedan det ringde in till gudstjänst gick de till kyrkan.

Det fanns gamla traditioner i kyrkan. När man kom in i kyrkan skulle männen sätta sig till höger och kvinnorna till vänster om mittgången. De främre bänkraderna var märkta med de olika gårdarnas namn. Detta berodde på att ägarna, som en gång när det blev vanlig med sittplatser i kyrkan, hade köpt bänkarna. För 150 år sedan var det viktigt att sätta sig på rätt bänk och att inte överskrida klassgränserna. På Heliga Trefaldighets Dag kunde klassgränsernas luckras upp. Torparnas ungdomar vågade sätta sig i de halvtomma bänkarna längst fram. När predikan började startade blomsterkastningen av buketterna tvärs över gången. Förälskade ögonpar möttes i korta ögonblick. Om prästen var ung och ogift fick han vara beredd på att några modiga flickor slängde sina buketter upp till honom i predikstolen.

Glädjens natt kunde ibland urarta. Flickor blev gravida och i bästa fall gifte de sig med nattens uppvaktande kavaljer. Det hände att pojken svor sig fri i rätten och att flickan fick stå med skammen att inte ha en far till sitt barn. Skaran av ogifta mödrar växte.

År 1919 kom en ny sed till vårt land. Det var Mors dag. Initiativtagare var den kristna författarinnan och folkhögskolelärarinnan Cecilia Bååth-Holmberg. Alla mödrar måste en dag om året hyllas. Varje barn var en källa till glädje och detta måste få gälla oberoende på om mamman var gift eller inte. Förslaget var djärvt och ingen utom författarinnans egen familjekrets brydde sig om Mors Dag. För att få in pengar till hem för ogifta mödrar startades en försäljning av vita pappersblommor. Det var Mors blommor, som man i min barndoms Göteborg skulle sätta på kappan när det ringde till gudstjänst i kyrkorna. Jesus hade när han samtalade med den okända kvinnan vid Sykars brunn påpekat att alla kvinnor, oberoende av samhällsklass eller familjeförhållande, har lika stort värde.

Idag är allt annorlunda. Bibelns berättelse om kvinnan vid Sykars brunn ingår inte längre i grundskolans kursplan. Ogifta kvinnor begär att bli inseminerade för att bli mammor och ingen ser längre med förakt på ensamma mammor. Detta är något vi borde tänka på när kyrkklockorna idag manar oss till att söka andakt i någon kyrka. Mors Dag är ett allmänt begrepp och få vet när och varför dagen kom till.

Idag bor svenskarna i städer eller tätorter. Kyrkklockornas klang drunknar i trafikbullret. I mitt stillsamma villaområde kan jag, när inte hårda vindar stormar fram i trädkronorna, höra klangen från en kyrka. Anders Frostensson har i psalm 338 gjort en tolkning av kyrkklockorna. Treenigheten och glädjen finns nära när kyrkklockorna manar oss till inre frid en söndag i försommartid

”Allt är nära

Människor, moln, träd och fåglar

. . . .

Spela samman oss om går

Heliga Trefaldighet.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu blommar det bland kirskålen. Jag vet inte vad alla växterna heter och hur de har hittat till min trädgård. Trots allt ogräs upplever jag att min trädgård lever och att den inspirerar de som strövar på gatan att änka i andra banor än massfabricerade buketter från torghandlaren i Skärholmen eller långstjälkade rosor, som överlever en dag i en vas på köksbordet.

Det händer ibland när jag kämpar med kirskål i trädgården att för mig obekanta människor stannar då börjar de prata om blommor och grönsaker. Den vanligaste kommentaren jag får är att trädgården är annorlunda med sitt överflöd av vilda växter. Kan jag dela med mig av akleja, digitalis eller gottlandssippa?

Min make David och jag beslöt oss i början av 1980-talet att skapa en trädgård med så många olika slag av vilda växter som möjligt. Vi delade in trädgården i två delar och tog ansvar för var sin del. David for fram med spade, grep och jordfräs medan jag låg på alla fyra och jagade ogräs med en liten hacka. olika slag av vilda växter som möjligt. Vi delade in trädgården i två delar och tog ansvar för var sin del. David for fram med spade, grep och jordfräs medan jag låg på alla fyra och jagade ogräs med en liten hacka. David satta potatis och odlade grönsaker och tomater. Det blev jag som fick hand om blomsterprakten. Vissa år lyckades vi bra medan andra blev katastrof med undantag för Davids potatis.

För drygt sex år sedan fick David sin första stroke och jag blev ensam om trädgården. Min son hjälpte mig att köpa bra redskap och jag lärde mig hantera en liten eldriven jordfräs. Jag diskuterade alltid med David vad jag skulle göra. Förra sommaren blev han mycket sjuk och jag måste fatta alla beslut själv. När det blev höst hade jag halvmeterhögt gräs på gräsmattan. Då var det dags att ge upp ett nödrop om trädgårdhjälp. Jag hade tur och hittade Tommy.

Tommy tyckte min trädgård var annorlunda. Han tog fram alla maskiner han hade och mejade ner allt som var högre än ett par cm. Efter detta hjälptes vi åt att kratta och allt samlades i säckar, som fraktades till uppsamlingen för trädgårdsavfall. Samtidigt försvann min meterhöga kompost. David försökte följa allt från fönstret vid sjuksängen. Han funderade på hur det skulle se ut vårsolen började lysa.

I februari gick David bort och har inga möjligheter att få glädja sig åt resultatet av Tommys framfart. Allt har skjutit fart och växter, som jag trodde hade gått under i ogräset har kommit fram och börjar blomma. Växterna lever sitt eget liv. Denna sommar har jag efter det att jag klippt gräsmattan upplevt att där finns det blommande jordgubbar. De växer tätt intill den blå blomma, som när jag växte upp kallades för ögontröst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Årets nykomling är den blekblå åkerviolen, som har slagit sig ner där jag förra året odlade potatis. Den är spröd, men trots detta klarar den sommarens hårda vindbyar mycket bra. Det är något som de pelargonier, som jag idag har släppt ut på grönbete i trädgården, knappast gör. När pelargonierna svajar som överförfriskade tanter på hemväg från ett mingelparty får de mig att tänka på hur Edith Piaff med inlevelse sjöng om hur svårt det är att säga stopp. Jag borde sagt stopp till mig själv och låtit pelargonierna stå inne i fönstren och skräpa ner på golvet minst en vecka till.

Idag på morgonen började hundkäxen blomma. Vinden rasslar i dem och ljudet hörs ända in i mitt arbetsrum. Det är som om en skock gammaldags luciakandidater tränar att gå vackert i ett luciatåg, som helst skall äga rum längs en bakgata i ett hamnområde. Tommy har tittat in idag och förstod inte hur jag tänker. Naturligtvis hade han synpunkter. För honom är hundkäx ett ogräs, fullt i klass med kirskål.

Jag är kluven när det gäller kirskål. Kirskål är vackert när den blommar. Blommorna är honungsrika och här trängs humlorna. Men växten skickar ut sina glupska rötter åt alla håll och om jag inte ser upp invaderar de hela trädgården.

Enligt expertisen finns det två sätt att tämja kirskålen. Den ena är att odla potatis på platser kirskål har invaderat och den andra är att äta upp dem. Jag prövar nu båda dessa förslag. För ungefär en månad sedan plockade jag de späda bladen, kokade dem och åt dem som grönsak. Rötterna fick följa med i koket. Om jag varit riktigt hungrig och haft ett tomt ICA-kort, skulle jag ha ätit upp de spagettiliknande rötterna. De smakade som sparris, var sega och fastnade mellan tänderna.

Denna vår har jag insett att det tar tid att ha en trädgård med biologisk mångfald. På vårarna går det inte att släpa fram en tung maskin och sedan meja ner alltsammans. Det vore enklare att ta hit en grävskopa och be någon gräva upp hela trädgården, spruta med ogräsmedel och efter några veckor rulla ut flera rullar med färdig gräsmatta, som garanterat växer mycket långsamt.

Biologisk mångfald är oftast ingenting som passar de nya villa ägarna. Där de tidigare ägarna vårdade sina prästkragar, står det nu en gnisslande studsmatta och delar av gräsmattan har fått ett trägolv. Snart är jag ensam om att ha en gräsmatta som i april skimrar av vitsippor och som under högsommaren är blå av hässleklocka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Framför mig på skrivbordet ligger aprilnumret av Situation Stockholm och Carina Beckermans nyutkomna bok ”Alla Skriker”. Bilden på den olycklige mannen har jag hittat i tidningen. I boken har jag fördjupat mig i ett utförligt och inträngande kapitel om den svenska finanskrisen på 1990-talet. Carina Beckerman påpekar ett par gånger att denna kris trängde in i svenskarnas vardagsliv på flera olika sätt. För det aktiva folket i finansvärlden kunde det innebära att de förlorade fotfästet i tillvaron. De hade, som uteliggaren med ett vinglas i handen i tidningen Situation Stockholm påpekar, druckit alltför många glas dyrt vin i läcker miljö. Det var sekunder när allt var möjligt. Men sedan kom baksmällan. Allt detta finns skildrat i boken.

Jag berördes ekonomiskt av finanskrisen. Detta gällde en pensionsförsäkring, som sjönk i värde. Trots detta hade jag bättre tur än en familj, som då fanns i utkanten av mitt umgänge. Svärsonen Lasse (fingerat namn) hade varit ekonomisk rådgivare för småsparare i ett för mig okänt bolag. En gång om året höll han hov i sin svärfars trädgård och folk strömmade till. Då gällde det att satsa stort och tänka på framtidens företag. Glöm bort detta med tillverkning, nu var det andra tider! Så sprack bubblan och Lasse blev arbetslös. Han fick problem med spriten, hustrun sökte sig hem till mamma och svärfadern orkade inte med livet. Allt slutade i personliga tragedier och den förtvivlade hustrun skrek en kväll ut sin livsångest.

Det är detta skrik jag hör när jag läser Carina Beckermans bok.

Även om skuggan av finanskrisen finns med i de återstående kapitlen av boken upptäcker läsaren flera små försynta jubelrop. Här skymtade jag en annan sida av Carina Beckerman. Det är den unga kvinnan, som dansar och tar sånglektioner och varvar läsningen av klassiker med lyrik. Avsnittet om Japan får mig att tänka på Harry Martinssons dikter från fjärran länder

”Jag ser svarta fåglar flyga

Bland de blodröda löven i trädens kronor

I parken nere vid sjön.

I trädgården binder de upp växterna inför vintern

Allt är tuktat

Välansat och väluppfostrat”

Det finns flera skrik av olika slag i boken. Ett är ett kvävt rop om hjälp från jordens inre från Carina Beckermans ö, Gräskö, i Stockholms yttersta skärgård. De dagar i augusti år 1991 när finanskrisen tagit strupgrepp på vårt land, sökte Carina Beckerman ro och frid i skärgården. Hon hittade ett hus på den ö, som under 1920-talet varit känd som spritsmugglarnas paradis. Då, i kräftornas och kantarellernas tid, köpte hon huset. Hon kom till en ö med en för Roslagen annorlunda flora. Ön var inte blankslipade klippor utan gräsbevuxen. Här hade tidigare kor strövar omkring. Mitt på ön fanns ett skogsparti. När hösten kom glittrade gullvivornas frökapslar i den nedgående solen. Det vilade frid och ro över ön.

Mycket har hänt i naturen på Gräskö sedan början av 1990-talet. Idag är marken mycket surare och gullvivorna måste kämpa mot blåbärsris för att överleva. Öns ekosystem och havets djurliv har förlorat mycket av sin mångfald. Men trots detta lever naturen på ön vidare och lyfter fram Carina Beckerman som lyriker.

”Ibland är det grodår.

Då invaderar grodorna den lilla grusstigen

Och kryper fram och tillbaka

Under ens fötter.”

När jag läser boken funderar jag över gullvivorna på Gräskö. På min gata i de sydvästra förorterna minskar biltrafiken för vart år som går. Nya växter glider in i min vildvuxna trädgård. Dit hör bland annat gullvivor. De trivs och grannes barn skriker av glädje när de ser dem.

Carina Beckermans bok om skrik är läsvärd på mer än ett sätt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag fyllde 85 år i februari. Då fick jag i födelsedagspresent an sonen Mats och svärdotter Birgitta en vecka med motion, pilates och personlig tränare i den lilla staden Frascati högt uppe i Albanobergen. Jag fick en kvinnlig tränare, Loredana Olivieri.

För sju år sedan deltog jag i en pilatesgrupp på gymet. Det passade mig inte och jag fick fruktansvärt ont i knäna. Loredanas pilates var annorlunda, det var övningar som passade min gamla kropp alldeles utmärkt.

Jag har på mitt gym på House of Shapes på Hornsgatan tidigare haft en manlig tränare, Johan Lundberg. Han lärde mig mycket och bland annat att lyssna på min egen kropp. Johan gjorde allt för att förbättra min kondition, min förmåga att i stressiga situationer hålla balansen och att lyfta tunga föremål. Då var jag anhörigvårdare åt min strokedrabbade och svårt sjuke make David. Jag behövde all den kunskap Johan förmedlade. Nu är allt annorlunda. David somnade stilla in i mitten av februari detta år.

Loredana hade av min svärdotter fått veta allt detta och också att det var en födelsedagspresent. Av vad jag har förstått var det mycket ovanligt i Italien att en farmor i min ålder roar sig med att slå hårt mot boxningssäcken, lyfta skivstänger och träna på balansplattor. Jag fick veta att Loredanas specialitet är pilates och att hon är instruktör för blivande personliga tränare.

Loredana upptäckte genast mina två stora svagheter. Jag är en utpräglad passgångare, som aldrig har lärt sig att gå i takt, och jag har svårt med koordinationen. Alltså fick jag efter uppvärmningen börja att träna koordinationen. Då fick jag lätt huvudvärk. Jag kunde inte komma ihåg orden på italienska för rygg, mage, ben, fot och arm. Svärdotter Birgitta var med hela tiden och översatte allt vad Loredana sa.

”Sätt höger ben på den halva bollen, sträck höger ben så längt bakåt du kan och sträck samtidigt ut den vänstra armen!”

Det utbröt panik i min skalle. Var hade jag höger ben? Birgitta fanns som en hjälpande hand och drog ut först rätt ben och sedan rätt arm. Då mindes jag att jag gjort övningen på mitt eget gym med vägledning av Johan. Efter ungefär fem minuters kämpande kunde jag övningen och hade samtidigt fått en intensiv lektion i italienska.

Loredana frågade mig sedan vilka övningar jag gjort för Johan Nu började jag kunna de italenska orden och kunde på stapplande italienska förklara att jag fått lära mig löpning i sidled samtidigt som jag skulle fånga och kasta en boll fram och tillbaka till Johan. Loredana och jag gjorde dessa övningar. Nu var jag inte lika osäker längre. Här märktes det inte att jag är passgångare.

Timmen gick alltför fort och slutligen skulle jag sträcka ut kroppen ordentligt. Här var övningarna som på mitt eget gym. Efteråt sa Loredana att hon var imponerad av min stryka och kondition, men att jag kanske borde tänka mer på koordinationen. Sedan föreslog hon att vi skulle bli vänner på Facebook, vilket jag blev mycket lycklig för.

Två dagar senare var jag med om ett pilatespass under Loredanas ledning. Birgitta förklarade på italienska för de andra deltagarna att svärmor brukade hemma i Stockholm kämpa på gym ett par gånger i veckan. Jag tyckte att jag orkade med passet riktigt bra, även om jag inte alltid förstod vad det var jag skulle göra och vilken kroppsdel jag skulle sträcka ut. .

Efteråt dessa två intensiva pass och med träningsvärk i hela kroppen slog det mig att Lorodana inte hade påpekat mitt tredje och mycket stora problem. Det är kutryggen. På mitt eget gym använder jag mig av ett par apparater för att förhindra att jag faller ihop ännu mer. Innan jag for hem besökte jag en bokhandel och köpte en bok om pilates. Nu tränar jag ryggövningar enligt pilates hemma på köksgolvet. Till min stora glädje har jag märkt att detta har hjälpt. Jag når nu utan att klättra på en köksstol upp till den näst översta hyllorna i köksskåpet. Detta har jag aldrig tidigare kunnat göra.

Nu har jag två önskedrömmar. Den ena är att Loredana kommer till Stockholm nästa sommar och att jag då får tillfälle att lära henne att gå milslånga vandringar med stavar. Då skall det bli trappa upp och ner i Hägersten och kämpatag i motlutet på Västerbron.

Min andra önskan är att någon kom i framtiden få komma tillbaka till Frascati och då träffa Loredana som min personlige tränare. Till dess skall jag ha lärt mig de italienska orden för kroppens olika delar.

Jag får då och då små visdomsord av Loredana. Ett av dem gäller min träning inför höstens vandring i Cinque Terre. Det gäller att inte tröttna på den motionsslinga jag har strax utanför hemmets dörr.

Loredana skrev:

”Du behöver inte resa långt för att upptäcka nya saker. Du skall lära dig att se ditt närområde med nya ögon.”

Tack Loredana för allt du delar med dig till mig!

Jag utgår från att hon tänkte bland annat på den vackra planteringen utanför gymet i Frascati.

Förra söndagen var jag med om något mycket spännande. Jag deltog i en salamandervandring, som leddes av Stefan Lundberg, Sebastian Bolander och Louise Tenn. Stefan berättade, Sebastian visade bilder och hjälpte barnen och Louise stod för allt praktiskt.

Det var längesedan jag läste om salamandrar, som under min skoltid kallades för vattenödlor. Alla i min klass gäspade sig igen tråkiga lektioner om slemmiga djur, som levde i vattenpölar och som varma sommarkvällar kunde komma upphoppande från något dike. Det är först de senaste åren som jag har uppfattat artnamnet salamander. Detta beror på att den större salamandern är ett fridlyst djur inom EU.

Min förvåning blev mycket stor när jag vid samlingen upptäckte att en stor grupp barn skulle vara med. Vandringen började i undervisningssalen. Här bjöds vi på kaffe och kaka och fick samtidigt se bilder på hur djuren såg. Efter detta började Stefan berätta. Han beskrev de små djuren så intensivt att jag såg dem framför mig. Barnen satt som tända ljus och lyssnade intensivt. När det senare blev en frågestund viftade flera nyfikna barn med händerna. Deras frågor kunde vara kluriga och de båda ledarna Stefan och Sebastian svarade glatt på alla barnens frågor. När alla frågor var besvarade traskade vi till den japanska dammen i Bergianska trädgården, där vi skulle få bekanta oss med både den större och den mindre salamandern. Strax bredvid dammen ligger det konstgjorda Fjället, där man har planterat in växter från höga berg från olika världsdelar.

Barnen fick anvisningar om hur de skulle kunna känna igen olika salamandrar. Den större salamanderhanen har en mörkblå kam på ryggen och en lång svans, som han kunde vifta med. Den mindre salamanderhonan påminde till färgen om en apelsin. Det var parningstid för salamandrarna. När sommaren kommer på allvar är livet i dammen slut för dem. De kryper då upp på land och söker sig då till sina frostfria vinterhålor uppe på Fjället

Louise kom farande på sin cyklar och delade ut håvar till barnen. Först fick de förmaningar att inte trampa ner blommorna och när de hittade en salamander skulle den stoppas ner i ett litet akvarium. Barnens ögon skimrade av glädje. Sebastian var med vid dammen och hjälpte barnen och Louise stod beredd att rycka in om något barn skulle halka på de våta stenarna. Medan detta pågick berättade Stefan för oss vuxna mer om salamandrarna.

Jag stod och lyssnade intensivt. Salamandrarnas liv är dramatiskt. De vandrar upp och ned ur dammen under hela parningstiden och detta gäller speciellt nätter när det regnar. En egenhet är att de har något av en kompass inom sig, vilket gör att de alltid söker sig tillbaka till den damm där de utvecklades från ägg till vuxet djur. Stefan berättade att salamandrarna av olika anledningar försvunnit från de både sjöarna i Bromma. För ett par år sedan gjordes ett försök. Könsmogna salamandrar fångades i Bergianska trädgården och de flyttades till en avskärmad del i en av sjöarna. Här fick de stanna kvar tills parningstiden var över för att sedan flytta tillbaka till sin hemmadamm. Då hade honorna hunnit lägga sina ägg i dammen i Bromma. Om de hade lämnats kvar i Bromma, skulle de omedelbart gett sig ut på en lång vandring genom Stockholm till Bergianska trädgården. Detta hade inte ens de starkaste klarat av.

Stefan avbröt sin skildring av salamandrarnas liv. Barnen hade förtjust ropat att de hitta flera salamandrar, bland annat både en vacker hane med parningskam och ett snyggt exemplar av den mindre salamandern.

Sebastian kom med det del lilla akvariet och Stefan plockade upp en salamanderhane med handen. Nu kunde alla se den stiliga kammen och den smidiga svansen. Detta var parningsdräkten, som faller av när parningen är över och det är dags att dra sig tillbaka upp på Fjället. Vi kunde fotografera det sällsamma lilla djuret och barnens glädje var mycket stor när de fick möjlighet att försiktigt hålla det krälande djuret i sina händer.

Snart blev det dags för Sebastian att släppa tillbaka salamandrarna i dammen. Medan detta skedde berättade Stefan om hur landskapet runt Stockholm har ändrats de sista 200 åren. Eldsvådor var ett gissel och på flera ställen fanns det branddammar, där det krälade av olika slags djur. I de större villaträdgårdarna brukade det finnas en trädgårdsdamm, vars vatten användes för att vattna blommor, rotfrukter och grönsaker. Det fanns trädgårdsdrängar med uppgift att rensa dammarna och husmor kunde vara mycket noga med att hålla ett vakande öga över dammen så ett inte tjänstefolk eller barn slängde skräp i den. Nu är allt annorlunda. Ingen bryr sig om att vårda de gamla dammarna. De har fått växa igen och det kan vara svårt att hitta dem i naturen. Sjöarna på landsbygden har sänkts och dikats ut för att bönderna skulle få med åkermark. Nu pågår på några håll en restaurering av dammarna. Jag nickade. Detta hade jag med egna ögon upplevt vid Tåkern i Östergötland.

Vandringen gick vidare till trädgårdens andra damm. Här fick barnen till uppgift att försöka fånga olika slags djur. En lycklig pojke hittade ett litet exemplar av fisken ruda. Då började Stefan berätta om denna märkliga fisk, som har en otrolig förmåga att överleva i dammar, som är fyllda av skräp av olika slag. Plötsligt löpte mina tankar iväg åt ett helt annat håll. Under mina tre första levnadsår arbetade min pappa på ett bruk i Västsverige. Det hörde till hans löneförmåner att han varje fredag under fastan skulle få en nyfångad ruda från brukets stora trädgårdsdamm. Kokt ruda med vis sås och kokt potatis var en fasansfull maträtt. Pappa sa att han trodde att det var munkarna från Tyskland, som i början av medeltiden i skinnsäckar släpat med sig rudor till vårt land, låtit lekbröderna gräva dammar och sedan planterat ut dem i dammen. Rudorna blev snabbt stora. Under fastan skall katoliker undvika att äta kött och då var det i klostren underbart att ha ett levande matförråd i klostrets trädgård.

Stefan fortsatte att berätta om djurlivet på sjöns botten. Barnen gick runt och fiskade upp småkryp, som rörde sig i sjön. Jag kopplade av eftersom jag inte orkade ta till mig mer kunskap om svenska insjöar.

Tack Stefan, Sebastian och Louis för en fantastisk vandring!

För en vecka sedan kom jag hem från Italien. De sista åren har jag levat som i ett slutet rum med ett fåtal utblickar mot världen utanför. I Rom upplevde jag att världen vidgade sig och att jag uppleva sådant jag aldrig har drömt om. Dit hörde att få vara med om en ateljéfest. Det var Bruna Milani som bjudit sonen Mats och svärdottern Birgitta på detta kalas. Jag var välkommen att följa med.

Bruna Milani målar med akvarellfärger och har specialiserat sig på färgsprakande abstrakt konst, som för många människor är obegriplig. Jag stod länge och tittade på de olika tavlorna. De satte min fantasi i rörelse och jag såg rörelser och motiv, som påminde mig om min vardag hemma i den stora och nu ödsliga villan och den vildvuxna trädgården. Ambitionerna nu i sommar är att förvandla en del av vildmarken till ett grönsaksland. En av tavlorna fick mig att le. De röda och svansförsedda kloten fick mig att drömma om en lyckad skörd rödbetor. När de glänsande röda knölarna ligger på diskbänken i väntan på att vattnet skall koka upp, får de liv och gör sitt bästa för att i en oordnad flock rymma tillbaka till grönsakslandet. Medan jag funderade på detta kom en annan konstnär och frågade mig vad jag tyckte om målningen. Hon pratade bara italienska och jag fick anstränga mig för berätta vad jag såg. Nu hade jag tur, Birgitta kom glidande och jag bad henne om hjälp med för mig obekanta ord som rödbeta och trädgårdsland. Strax därefter kom Bruna och fick av Birgitta höra att jag gillade tavlan och vad jag såg i den. Bruna skrattade av glädje och sa att detta var en oväntad synpunkt. Tydligen var jag ensam om att tolka de röda kloten som resultat av flitig hobbyodling av grönsaker.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För en vecka sedan kom jag hem från Italien. De sista åren har jag levat som i ett slutet rum med ett fåtal utblickar mot världen utanför. I Rom upplevde jag att världen vidgade sig och att jag uppleva sådant jag aldrig har drömt om. Dit hörde att få vara med om en ateljéfest. Det var Bruna Milani som bjudit sonen Mats och svärdottern Birgitta på detta kalas. Jag var välkommen att följa med.

Bruna Milani målar med akvarellfärger och har specialiserat sig på färgsprakande abstrakt konst, som för många människor är obegriplig. Jag stod länge och tittade på de olika tavlorna. De satte min fantasi i rörelse och jag såg rörelser och motiv, som påminde mig om min vardag hemma i den stora och nu ödsliga villan och den vildvuxna trädgården. Ambitionerna nu i sommar är att förvandla en del av vildmarken till ett grönsaksland. En av tavlorna fick mig att le. De röda och svansförsedda kloten fick mig att drömma om en lyckad skörd rödbetor. När de glänsande röda knölarna ligger på diskbänken i väntan på att vattnet skall koka upp, får de liv och gör sitt bästa för att i en oordnad flock rymma tillbaka till grönsakslandet. Medan jag funderade på detta kom en annan konstnär och frågade mig vad jag tyckte om målningen. Hon pratade bara italienska och jag fick anstränga mig för berätta vad jag såg. Nu hade jag tur, Birgitta kom glidande och jag bad henne om hjälp med för mig obekanta ord som rödbeta och trädgårdsland. Strax därefter kom Bruna och fick av Birgitta höra att jag gillade tavlan och vad jag såg i den. Bruna skrattade av glädje och sa att detta var en oväntad synpunkt. Tydligen var jag ensam om att tolka de röda kloten som resultat av flitig hobbyodling av grönsaker.

Bruna Milani hade inget emot att jag strövade runt i hennes hemtrevliga ateljé och fotograferad allt det jag gillade. Hon uttryckte sin uppskattning över att jag berättade om min blogg och att jag ville skriva en blogg om hennes konst.

Ateljén ligger i bottenvåningen av ett hus. Här finns två rum och ett litet kök och en stor uteplats på gården. Vid ett av fönstren stod ett bord och på detta låg ett uppslagsverk om Bibeln. Då insåg jag att i flera av Brunas konstverk kunde åskådarna hitta ett dolt religiöst budskap. Dessa målningar skulle passa bra på sjukhus i de svenska städer, som har invånare med olika religiös bakgrund. Det vilade något av fjällvandraren Dag Hammarskjölds ord i konstverken:

”Jag valde inte vägen

Det var vägen, som valde mig”

En av tavlorna var fylld av röda ringar, som påminde mig om min barndoms ballongförsäljare i Slottsskogen i Göteborg. Sedan trängde sig andra tankar fram. Det var prydnader på en indisk elefant och i ringarnas mitt gick det att ana konturerna av ansikten. Då såg jag den lärjunge, som brukar kallas för Thomas Tvivlaren.

Thomas Tvivlaren skildras i bibeln som en lärjunge, som tänkte efter mycket noga innan han beslöt sig för att göra någonting. När han äntligen blev övertygad om en sak genomförde han detta med stor energi och tvekade aldrig. En dag efter den första pingstdagen beslöt sig Thomas Tvivlaren att ta budskapet om kristen mission på allvar. Enligt legenden följde han med en kamelkaravan österut genom öknen. Vägen valde honom och slutligen kom han till en stad i norra Indien. Här började han berätta om Jesus och åhörarna började snart inse att kristendomens syn på liv och död var annorlunda. Det blev en väckelsevåg och Thomas Tvivlaren kunde grunda en kyrka. Efter några år hade kyrkan blivit en maktfaktor. För att om möjligt stoppa det kristna inflytandet, lät kungen fängsla Thomas Tvivlaren och avrättade honom.

Jag stod stila en liten stund fram det fascinerande konstverket. Strax bakom mig pysslade Bruna med resterna från kalaset. Alla skulle få med sig en form med mat hem. Ingenting fick slängas. Medan hon gjorde detta mindes jag en av barndomens psalmer. Den författades år 1922 av biskopen i Västerås Einar Billing. Han var känd för sina ansträngningar att närma sig de människor, som var aktiva inom olika folkrörelser. Många av dessa var tvivlare. De hade under sin skoltid plågats av katekesrabblande och hade då förlorat all tro på Gud. Jesus var för dem en märklig man, som kanske aldrig hade funnits.

År 1922 var ett år fyllt av politiks oro. Tyskland, som före kriget köpt varar från Bergslagen, var nu ett land där många var arbetslösa och där krigsinvalider stapplade sig fram på gatorna. Arbetslösheten blev ett gissel både i de tyska städerna och i Bergslagen. Här vajade ofta arbetarnas röda fanor och kraven på arbete och bröd gav eko ända in i biskopsgården. Folk slutade gå i kyrkan och tvivlare fanns överallt. Då skrev biskopen en psalm om tvivel och om kristen tro som en flämtande gnista. Det var denna psalm och Dag Hammarskjölds ord om vägen, som valde människan, som jag såg i målningen.

Bruna smög sig fram till mig och undrade vad jag tyckte om tavlan. Jag sa att jag gillade den. Samtidigt kände jag mig liten. Jag kunde inte hitta de rätta orden på italienska för att beskriva mina känslor. Det var vägen, som hade valt mig att få vara med om denna upplevelse och att lära känna Bruna Milani.

”Min tro är en flämtande gnista,

din segrade än i det sista.

O Herre, så tro du för mig.”

Einar Billing år 1922

psalm 272 vers 10

Jag har haft en underbar vecka i Rocca di Papa, en stor och vidsträckt by högt uppe i bergen öster om Rom. Jag bodde hos sonen Mats och svärdottern Birgitta. I födelsedagspresent hade jag fått en gymvecka med gruppträning i pilates och också långt pass för den personliga tränaren Lorodana Oliveri. Birgitta hade med stolthet berättat för gymets personal att detta var en present på 85-årsdagen. Här hade några blivit förvånade. På detta italienska gym finns det flera seniorgrupper, som leds av en sjukgymnast. Av vad jag hörde hade ingen av dem fyllt 80 år. Att en tant i min ålder älskar att kämpa ensam med olika slags apparater hade alla på gymet svårt att förstå. Jag fick inte använda dem innan jag skrivit på ett papper att jag gjorde detta på egen risk och att gymet inte stod för sjukvårdskostnader vid eventuella skador. På stapplande italienska talade jag om för flickan i receptionen att jag på egen hand har arbetat med apparater i åtta år. Hon tittade uppmuntrande på mig och bad mig vara försiktig.

Apparaterna såg inte likadana ut som på mitt gym. En vänlig grabb hjälpte mig att ställa in dem. Någon längre tid blev det inte i apparatsalen. Detta berodde på att jag skulle vara med om passet i pilates.

Jag har för flera år sedan deltagit i gruppträning med pilates. Övningarna passade mig inte och jag fick så ont i knäna att jag hade svårt att gå. Redan efter ett par gånger måste jag sluta och talade då om för ledaren varför jag gjorde detta. Hon log urskuldande och suckade fram att övningarna inte var knävänliga. Dessutom var jag inte den första som lämnat gruppen på grund av dessa problem. Att ändra övningarna var det inte tal om. Hon hade sin amerikanska instruktionsbok och den följde hon in i minsta detalj.

Pilates för Lorodana var helt annorlunda. Vi skulle vara barfota och ta med oss en matta, en mjuk boll en meterlång käpp, en vattenflaska och en handduk in i salen. Det var ingen musik och Lorodanas röst hördes bra i hela salen. De andra deltagarna tittade frågande på mitt grå hår och Birgitta förklarade vem jag var och att jag tränade regelbundet på gym. Nyfikenheten lyste ur ögonen. Skulle tanten verkligen orka ned detta? Varför gick hon inte till någon av seniorgrupperna med enklare och mindre tröttande övningar?

Det var inte mycket som påminde om de pilatespass jag tidigare hade plågat mig igenom. Uppvärmningen var annorlunda med försiktiga knäböjningar och också att placera bollen mellan knäna och på Lorodanas kommande knipa ihop benen så att bollen buktade sig inåt. Att göra detta 20 gånger gjorde att benen kändes varma och att blodet lätt kunde cirkla fram genom ådrorna.

Några av övningarna påminde något om de stillastående eller liggande övningar, som förekom på Friskis & Svettis på 1980-talet. Den stora skillnaden var att Lorodana aldrig ropade att allt skulle vara roligt eller skrek ut att övningarna var härliga. Ibland gick hon runt och påpekade när deltagarna gjord övningarna fel. Då lät Lorodana som en svensk krävande sjukgymnast. Det rådde en stillsam atmosfär av välbehag i salen.

En övning kände jag igen. Den hade Mirre kompistränat med mig. Mirre sa att jag skulle använda ett hjul, medan Lorodana tyckte det räckte med den betydligt lättare bollen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Passet var ansträngande och jag orkade nästan hela tiden hålla samma tempo som de andra. Vi skulle bland annat ligga på golvet, sträcka upp benen i luften och samtidigt lyfta upp käppen. Denna övning var ansträngande och Loredana lät oss inte ta en klunk vatten ur flaskan förrän vi gjort övningen 20 gånger. Detta kändes verkligen i hela kroppen. Slutligen kom stretching, som var annorlunda än jag var van vid. Den gjordes liggande och var lika effektiv som den jag gör stående.

Efter passet föreslog Loradana att vi skulle bli vänner på facebook. Hon var nyfiken på hur det går till på ett gym i Sverige. Om hon kommer till Stockholm skall jag ta med henne till mitt gym och till något utomhusgym. Några sådana finns av allt att döma inte i Italien.

Innan jag for hem köpte jag en bok om pilates i Italien. Nu är min målsättning att lära mig alla övningarna och veta vad allt heter på italienska. Nästa vår hoppas jag att få vara med om ett nytt pilatespass för Lorodana och då kunna prata med henne på italienska. Sedan ser jag framemot att få träffa henne här i Stockholm sommaren 2016

Det är märkligt att i bil från Stockholms innerstad susa fram på en motorled och helt oväntat hastigt skymta ett rött kyrktorn. När träden är gröna går det knappt att se kyrkan om man står under den bullrande Essingeleden. Ibland får jag frågan om kyrkan fortfarande används och om det går att hitta stillhet och andakt i närheten av den brusande trafiken. Jag vet att det går. Idag har en ideell förening tagit över den anrika kyrkan och här firas högmässa varje söndag.

Kyrkan är byggd av trä och stod ursprungligen i Vanadislunden. I slutet på 1800-talet upplevde de aktiva i svenska kyrkan att man höll på att förlora greppet om de människor, som sökt sig till Stockholm för att söka arbete och som i bästa fall kunde få ett dåligt avlönat arbete på någon fabrik. Staden växte, vilket innebar att många fick långt till kyrkan. Då bildades ”Sällskapet för främjandet av kyrklig själavård”, som samlade in pengar för att bygga små enkla träkyrkor i stadens utkanter och för att också vara med och betala prästernas löner. Den lilla röda kyrkan i Vanadislunden blev snart populär och genom insamlingar kunde den ersättas med en större stenkyrka, Sank Stefanskyrkan. Den lilla träkyrkan monterades ner och flyttades till den nya stadsdelen Aspudden. Här fick den namnet Sankt Sigfrids kyrka. Namnet ville påminna svenskarna om att en av de första missionärerna var den engelske munken Sigfrid. Kyrkan invigdes hösten 1904 och detta blev en glädjedag för många. Det var inte enbart det religiösa budskapet, som gjorde att folk sökte sig till gudstjänsterna. Det mest lockande var att det på kyrkans lilla bergiga tomt fanns en källa med gott dricksvatten. I samband med kyrkobesöket kunde alla som ville få dricka vatten ur en skopa och de som hade sjuka anhöriga, kunde få med sig hem en flaska med vatten. Vatten var en bristvara. Området, som då tillhörde Brännkyrka socken, hade få brunnar med drickbart vatten.

Kyrkans förste präst var Fredrik Sebart, som hörde till den lågkyrkliga kretsen runt drottning Sofia. De flesta i denna grupp var nykterister. Här diskuterades ofta arbetarnas villkor och vad man kunde göra för att förbättra deras liv. Att vara präst i arbetarförorten Liljeholmen-Aspudden var att varje dag möta män och kvinnor, som drucket ett par glas sprit för mycket, att höra arbetarrörelsens slagord ”Ner med Tronen, Altaret och Penningpungen” samt att övertala ungdomarna att söka sig till konfirmationsundervisningen. Då gällde det att söka stöd i Bibeln och att inte ge upp. I sitt stöd mot alkoholmissbruket fick han stöd av sockenstämman, som beslöt att det i Brännkyrka skulle vara förbjudet att tillverka och sälja alkoholhaltiga drycker. Det enda undantaget blev det lilla bryggeriet för svagdricka i Midsommarkransen.

Till slut tröttnade Fredrik Sebarth och började leta efter en annan prästtjänst. I umgänget med drottning Sofia hade han lärt känna kronprinsessan Victoria och mycket talar för att han då och då samtalade med henne om andliga frågor. Det är mycket som talar för att det var på hennes initiativ, som Fredrik Sebarth fick tjänsten som kyrkoherde i Victoriaförsamlingen i Berlin.

Före det första världskrigets utbrott blev Brännkyrka socken en del av Stockholms stad och senare fick området kring Sankt Sigfrids kyrka kommunalt vatten. Brännkyrka församling övertog Sankt Sigfrids kyrka och området fick en egen präst och en pastorsexpedition i det stora huset vid sjön Trekanten. Då upplevde prästen att det glesnade i kyrkbänkarna. När det äntligen blev helg orkade många inte vandra uppför den branta backen till kyrkan och frikyrkorörelsen hade vuxit sig stark i området.

Jag kom till Hägersten sommaren 1967 och då var det bara vid de stora högtiderna, som det firades gudstjänst i Sankt Sigfrids kyrka. Jag brukade gå dit på julottan och denna tidiga morgon var kyrkan som regelfullsatt av äldre personer, som hade konfirmerats i kyrkan. Kyrkbröllop hade det för deras del inte varit tal om. Bruden var gravid och detta kunde man inte visa upp i en kyrka. Det fick bli hemma hos prästen eller i Rådhuset. Det hände att jag fick sällskap hem med några av dessa damer, som nu var änkor och skulle hem till en ödslig lägenhet. Någon grät av saknad.

”Jag skulle vilja h att vacker kort från vår vigsel. Maken var tio år äldre och gav mig trygghet. Men . . . Varför var kyrkan så hård att vi inte fick gifta oss framför kyrkans vackra altare? Det var efter Sebarth tid.”

Jag tänkte på Fredrik Sebarth, som aldrig sa något nedsättande till sina församlingsbor. När han kom till Berlin efter krigsslutet 1914 hade han annat att tänka på än om de brudar han träffade var gravida eller inte. Det gällde att höra sig för om paret hade någonstans att bo, om de hade arbete och om de hade mat för dagen. Nöden bland svenskarna i Belin var stor och tack vare drottning Victoria kunde de mest nödställda få matpaket. Sedan kom den politiska oron, som de hemvändande tyska soldaterna förde med sig. Fredrik Sebarth blev orolig och skrev ett brev till ärkebiskopen. Han avslutade brevet med att han sökte tröst i psalmboken och i Bibeln.

Fredrik Sebarths första prästtjänstgöring var i Sankt Sigfrids kyrka. Hans kyrka står kvar och den psalm ur Psaltaren, som han älskade under nödåren i Berlin, har inte förlorat sin innebörd

”Herren, som har gjort himmel jord och hav

Och allt som finns i dem

Han sviker aldrig sina löften.

Herren ger främlingar skydd

Stöder faderlösa och änkor

Men korsar de ondas planer”

Ur Psaltarpsalm 146